Frågor från läsekretsen
● Vad är innebörden i Predikaren 7:17, 18, där vi får uppmaningarna (enl. 1878): ”Var icke alltför rättfärdig” och ”var icke alltför ogudaktig”. — C. R., Pennsylvanien.
För att få med litet mer av sammanhanget och samtidigt klargöra uttrycken citerar vi Predikaren 7:6—19 enligt En amerikansk översättning: ”Jag har sett allt möjligt i mitt tomma liv: till exempel att den rättfärdige förgås i sin rättfärdighet och den ogudaktige förlänger sitt liv i ogudaktighet. Var icke alltför rättfärdig och var icke överdrivet vis; varför skulle du störta dig själv i fördärvet? Var icke alltför ogudaktig, och bär dig icke heller åt som en dåre; varför skulle du dö i förtid? Det är gott för dig att gripa tag om en sak och likaså att du inte släpper taget om en annan, ty den som fruktar Gud skall komma fram med båda.” Det sätt på vilket Moffat återger vers 19 är intressant: ”Bäst är att följa en kurs och likväl inte undvika den andra. Den som hyser vördnad för Gud kommer att undvika båda ytterligheterna.”
Denna förmaning att undvika den ena eller andra ytterligheten ser ut att ge förklaringen till innebörden i dessa verser. Somliga människor går till ytterligheter i sin uppfattning av vad som är rättfärdigt, de ser ner på andra och menar dem vara ogudaktiga, om de inte håller måttet enligt vad de, ytterlighetsmänniskorna, anser vara rättfärdigt. Till denna klass hörde de på Jesajas tid, som sade: ”Håll dig på avstånd, kom mig icke nära, ty jag är heligare än du.” Men i stället för att anse dem heliga säger Jehova om dem: ”Dessa äro mig en rök i näsan, en eld, som brinner hela dagen.” (Jes. 65:5, AV och 1878) De skriftlärda och fariséerna på Jesu tid var egenrättfärdiga på ett liknande sätt, de menade att de själva var så rättfärdiga och att andra var så ogudaktiga. Detta framhävs av en liknelse som Jesus framställde:
”Men han uttalade också denna liknelse, till några som förtröstade på sig själva, att de voro rättfärdiga, och som höllo de övriga för intet: ’Två män gingo upp i templet för att bedja, den ene en farisé och den andre en skatteindrivare. Fariséen stod där och började bedja så för sig själv: ”O Gud, jag tackar dig att jag icke är som de övriga människorna, utpressare, orättfärdiga, äktenskapsbrytare, eller ens som denne skatteindrivare. Jag fastar två gånger i veckan, jag giver tionde av allt som jag förvärvar.” Men skatteindrivaren, som stod på avstånd, ville icke ens lyfta sina ögon mot himmelen, utan slog sig gång på gång för sitt bröst och sade: ”O Gud, var nådig mot mig, en syndare.” Jag säger eder: Denne gick ned till sitt hem bevisad mera rättfärdig än den andre, ty var och en som upphöjer sig kommer att bliva förödmjukad, men den som förödmjukar sig kommer att bliva upphöjd.’ ” — Luk. 18:9—14, NW.
Fariséen menade, att han själv var så rättfärdig och att äktenskapsbrytare och även skatteindrivare var ogudaktiga och honom ofantligt underlägsna, och likväl var det den synbarligen ogudaktige skatteindrivaren som var mera rättfärdig i Guds ögon. Vid ett annat tillfälle sade Jesus till den egenrättfärdige översteprästen och de likaledes egenrättfärdiga äldre inflytelserika männen: ”Jag säger eder i sanning, att skatteindrivarna och skökorna gå före eder in i Guds rike.” Det vill säga, sedan dessa upphört att förtrycka andra och handla sedeslöst. (Matt. 21:23, 31, NW) De egenrättfärdiga judiska religionsutövarna var inte rättfärdiga och visa enligt Guds ord, utan enligt sina mänskliga traditioner, om vilka Jesus sade att de stod i rak strid med Guds bud och befallningar. (Matt. 15:1—9) Deras rättfärdighet var bara ett yttre sken. Den hade så överflyglats av all beskäftig iver i fråga om ceremonier, ritualer och mindre betydelsefulla ting, att de aldrig kom sig för med att fullgöra det som var långt viktigare. (Matt. 23:23—32) Dessa judiska religionsutövare var både rättfärdiga och visa — men bara i sina egna ögon och i sin egen inbilskhet. Gud och Kristus betraktade dem helt visst inte såsom rättfärdiga och visa, ty de fick veta att den evigt tillintetgörande domen till Gehenna väntade dem. (Matt. 23:33) I en sådan rättfärdighet, som de befann sig i, skulle de förgås.
Dessa egenrättfärdiga män ansåg å andra sidan att Guds sanna tjänare var ogudaktiga. De skymfade och gisslade orättmätigt de trogna, i det de anklagade dem för att vara onda upprorsmän, hädare och sådana som ohelgade templet. (Apg. 17:5—8; 24:5, 6) Människorna i Satans värld anser de kristna vara onda, ogudaktiga, vilket Jesus förutsade: ”Lyckliga äro ni, när människor smäda eder och lögnaktigt säga allt slags ont mot eder för min skull.” (Matt. 5:11, NW) Men Satans bedragna redskap må betrakta de kristnas tjänst såsom ond eller ogudaktig, om de så önskar, det är icke desto mindre genom sådan så kallad ”ogudaktighet” som de kristna förlänger sitt liv. De måste emellertid vara på sin vakt, så att de inte blir alltför rättfärdiga, dvs. att de inte blir fanatiska och går till ytterligheter i fråga om mindre eller oviktigare saker, så som att utveckla en karaktär för att synas rättfärdiga i sina egna ögon, vilket allt leder till att deras egentliga tjänst såsom vittnen för Jehova blir åsidosatt. Ej heller bör de bli visa i sina egna ögon. Det skulle betyda deras fördärv. De får naturligtvis inte vara ”alltför ogudaktiga” och verkligen göra ont mot Gud och människor, varigenom de finge ”lida såsom mördare eller tjuv eller ogärningsman eller såsom en som beskäftigt lägger sig i andra människors förhållanden”. De kommer inte att bära sig åt som dårar och förneka Gud och åsamka sig själva en förtidig död. — Ps. 14:1; 1 Petr. 4:15, NW.
I betraktande av det. som här framlagts tycks det oss, att Predikaren 7:16—19 varnar oss för att ge ett yttre sken av utomordentlig rättfärdighet och för att försöka framstå så rättfärdiga i våra egna såväl som i andra människors ögon, ty vi komme att förgås i detta slag av skrymtaktig rättfärdighet. Ej heller bör vi sträva efter överdriven vishet för att lysa inför andra, ty det skulle inte vara sann vishet utan endast en vishet vi inbillat oss äga och skulle leda oss i fördärvet. Vi önskar sträva efter att förlänga vårt liv genom att tjäna Gud, även om den värld som domineras av Satan betraktar sådana strävanden såsom onda eller ogudaktiga. Vi vill emellertid inte nedlåta oss till sådant, som är verkligt ont eller ogudaktigt i Guds ögon, och draga över oss tillintetgörelse från honom. Vi vill således vinna gudaktig rättfärdighet men sky den fariseiska egenrättfärdighetens ytterligheter, och vi önskar inte släppa taget om Guds tjänsts så kallade ”ogudaktighet” men önskar alltid sky den verkliga ogudaktighetens ytterligheter. Härigenom kan vi tjäna Gud på ett välbehagligt sätt och samtidigt inte gå till några ytterligheter, i det vi varken söker framstå såsom rättfärdigare än vi verkligen är eller blir verkligt onda eller ogudaktiga bara för att undvika att framstå såsom sådana som söker utveckla sin karaktär.
● Vad menar Salomo, då han säger att han fann en verklig man bland tusen men aldrig en verklig kvinna? — J. K., New Hampshire.
Predikaren 7:28—30 lyder: ”Se, detta fann jag, säger Predikaren, i det jag lade det ena till det andra för att komma till huvudsumman. Något gives som min själ beständigt har sökt, men som jag icke har funnit: väl har jag funnit en man bland tusen, men en kvinna har jag icke funnit i hela hopen. Dock se, detta har jag funnit, att Gud har gjort människorna sådan de borde vara, men själva tänka de ut mångahanda funder.” Moffat återger vers 29 så här: ”Detta har jag funnit, säger Berättaren: en verklig man bland tusen, men aldrig en verklig kvinna!”
Detta kan knappast uppfattas så, att män skulle vara bättre än kvinnor. Det kan inte tagas bokstavligt, så att man skulle påstå att det inte finns några verkliga, sanna kvinnor, ty bibeln talar om trogna kvinnor, och det finns i våra dagar fler kvinnor, som är Jehovas vittnen, än det finns män. Salomo talade möjligen av egen erfarenhet, ty han hade ett tusen hustrur och bihustrur sammanräknat. Kanske fanns det bland dessa inte en enda som var Jehova Gud hängiven, men utan tvivel kände Salomo några män som var trogna mot Gud. Han kan alltså ha haft sina egna olyckliga familjeförhållanden i tankarna, när han skrev så som han gjorde.
Det kan emellertid ligga en annan betydelse i uttrycket, och den tycks vara riktigare. Ett tusen är en multipel, en mångfald, av tio, vilket tal representerar jordisk fullständighet. Därför kan tusen syfta på alla de kvinnor som någonsin levat på jorden av vilka inte en enda varit eller är en fullkomlig kvinna. Eva förblev inte fullkomlig, ja, hon bestod i själva verket aldrig det prov, som — om hon bestått det — skulle ha bevisat att hon var fullkomlig i sin ostrafflighet gentemot Gud. Jesu jungfruliga moder, Maria, var inte fullkomlig. När det gäller män, kan också talet tusen representera jordisk fullständighet och inbegripa alla de män som någonsin levat på jorden. Förhållandet är annorlunda beträffande män och kvinnor. Medan det aldrig har funnits en fullkomlig kvinna, som bevarade sig i oklanderlig lydnad inför Jehova Gud, har det funnits en sådan man, nämligen Kristus Jesus. Han är denne verklige, fullkomlige man, den ende som någonsin levat på jorden. Det är alltså mycket troligt att denna stora sanning innefattas i Salomos ord i Predikaren 7:28—30. De avslutande påpekandena i vers 30 utgör en sammanfattning i stora drag, som gäller hela människosläktet, och detta stöder den tanke som sist framlagts snarare än den förra om att Salomos ord kunde syfta på hans egna personliga erfarenheter.