ett teologiskt seminarium hur ytterligt osannolik en lekmannaverksamhet inom denna kyrka är. Dr Herman Sasse omnämnde ”lutheraner överallt i världen, som därför att de har blivit likgiltiga för den sunda lutherska läran inte kunde ge bestämda och tillfredsställande svar. ... Våra kyrkor befinner sig i precis samma läge som den anglikanska gör. Den anglikanska kyrkan kan inte heller säga exakt vad den tror, och detsamma gäller om alla de reformerta kyrkorna.”

Baptistpastorn L. Tarr från Kanada framhöll hur allvarligt det är att inte vara en deltagare: ”Varje kristen borde vara aktivt upptagen i verket att förkunna evangelium. Denna tidsålder kräver lärjungar. Allting som inte når upp till detta krav är skrymteri.” Han medgav därpå att kyrkobesökarna ”anser sig vara åskådare och inte deltagare”.

De som ansvaret vilar på

Hur kan en armé avancera, om inte soldaterna har lärt sig att bruka sina vapen? Hur kan en löpare tävla, om han aldrig har lärt sig att löpa? Hur kan en kristen vittna, om han inte vet vad han skall vittna om? Den förfärande okunnighet om bibelns sanningar, som råder i kristenheten, gör det till en omöjlighet för dennas medlemmar att vittna. En i Lansing i Michigan utgiven tidning, State Journal, gav i sitt nummer för 11 maj 1960 uttryck åt denna uppfattning. Det hette där: ”Detta kommer inte att bli någon enkel uppgift. Bland dem som sitter i de amerikanska kyrkbänkarna råder en gränslös brist på religiös bildning, och ingen lekman — hur villig han än är — kan tjäna som en förståelig apostel och förespråkare för en trosbekännelse, som han själv inte till fullo begriper.”

Huvuddelen av ansvaret för denna brist på exakt kunskap vilar på de andliga ledarna. De har inte troget förkunnat bibelns sanningar. De har inte själva gjort bruk av den skriftenliga metoden att gå från hus till hus för att ge det rätta exemplet. Det är som om generalen vägrade att ta del i kriget, som om idrottslagets ledare vägrade att hjälpa sitt lag. Som följd härav har både präster och lekmän, ja, både generaler och trupper, både ledare och löpare, blivit diskvalificerade av den store domaren, Jehova Gud. Det som gällde om Israels nation har också visat sig gälla om kristenheten: ”Guds rike skall tagas ifrån eder och givas åt ett folk, som bär dess frukt.” — Matt. 21:43.

Gud kommer att använda dem som är villiga att göra sin insats och vara hans vittnen. I våra dagar har hundratusentals Jehovas vittnen hörsammat Jesu befallning att predika de goda nyheterna om Riket från hus till hus. De ensamma har troget lytt detta bud. Hur besynnerligt är det då inte att målsmännen för andra religioner erkänner vittnandet som någonting väsentligt men samtidigt förföljer och motstår dem som gör just det som de själva anbefaller!

Evigt liv är en underbar segerlön. Åskådarna kommer inte att vinna den, men deltagarna kommer att göra det. Bli inte en overksam åskådare, utan tag del och gör din insats för att vinna Guds godkännande och liv i hans nya värld!

Svåra olyckor — ett tidens tecken

1950-talet har i Amerika blivit kallat de svåra olyckornas årtionde. Till följd av sådana katastrofer som t. ex. orkaner, översvämningar, virvelstormar och bränder förstördes 29.000 hem helt och hållet, medan 600.000 andra ramponerades. De som härigenom blev hemlösa utgjorde 1.600.000 personer. Det är inte att undra på att Amerikanska Röda Korset har kallat 1950-talet för årtiondet med de svåraste olyckorna i nationens historia.