Smörjelsen till ett himmelskt hopp — hur ådagaläggs den?
APOSTELN Paulus skrev till församlingen av smorda kristna i Korint och sade att Gud har ”satt sitt insegel på oss och har gett oss tecknet på vad som skall komma, det vill säga anden, i våra hjärtan”. — 2 Kor. 1:21, 22, NW.
Hur ådagalägger dessa, som har blivit smorda av Gud till att vara hans himmelska söner och som får andens insegel, att detta har skett med dem? Är det möjligt att någon skulle kunna missta sig och tro att han eller hon blivit smord på detta sätt, trots att det inte förhåller sig så?
Det råder ett uppenbart behov av skriftenlig förståelse av dessa punkter. I några församlingar i ett stort land i Afrika tog till exempel några av de närvarande vid firandet av Herrens aftonmåltid för första gången del av emblemen och sågs skaka påtagligt eller göra andra ovanliga rörelser medan de tog del av emblemen. Är detta i överensstämmelse med Skriften i fråga om det sätt på vilket Guds ande verkar på dem som är smorda? Är det bevis på hans ande i deras hjärtan, vilken ger dem ett ”tecken” på eller en försmak av den ställning som himmelska söner som de är kallade till?
Svaret på dessa frågor måste bli Nej. Sådant egendomligt uppförande är i stället karakteristiskt för vissa religiösa sekter, som uppmuntrar till att man ger efter för obehärskade handlingar, eller för vissa stammars rituella danser, som uppmuntrar till känslomässig upphetsning.
Bibeln visar ingenstans att — vare sig då Gud smörjer någon såsom kallad till det himmelska riket eller efter denna smörjelse — Guds andes verksamhet skulle framkalla ett onormalt, uppseendeväckande eller ovärdigt uppförande. Det är sant att Jehova Gud på pingstdagen lät mirakulösa ting inträffa, till exempel ”ett dån, såsom om en våldsam storm hade farit fram”, som uppfyllde huset där lärjungarna befann sig, och ”tungor såsom av eld”, som satte sig på dem som blev smorda med helig ande. Dessa mirakulösa manifestationer från Gud själv tjänade till att dra många människor dit, så att ett mäktigt vittnesbörd kunde avges, och även till att ge starka bevis för att Guds ynnest hade övergått från det köttsliga Israel under lagförbundet till det andliga Israel under det nya förbundet. Lärjungarna var i stånd att tala på de olika språk som talades av dem som kommit dit, vilket också var en mirakulöst given gåva. Men det finns inget som tyder på att lärjungarna uppförde sig ytterligt känslosamt eller på ett ovärdigt sätt. Den anklagelse som några av iakttagarna framförde, att lärjungarna var druckna, berodde inte på några skakningar hos lärjungarna, utan skildringen visar att det berodde på att iakttagarna hörde dessa judiska lärjungar tala främmande språk. Det tal som där hölls av aposteln Petrus var en mycket nykter, förnuftig, logisk framställning, inte en som präglades av känslosamhet. — Apg. 2:1—36.
Efter detta första utgjutande av anden vid pingsten säger bibeln ingenting om att detta dån såsom av en våldsam storm eller dessa ”tungor såsom av eld” någonsin uppträdde på nytt i förbindelse med andra som därefter blev smorda. Till och med andens gåvor, till exempel den mirakulösa förmågan att tala främmande språk, skulle upphöra och upphörde också i och med att apostlarna och de personer till vilka de hade förmedlat dessa gåvor dog. — Apg. 8:14—18; 19:2—6; 1 Kor. 13:8—12.
Hur man får en sann barnaskapets ande
Hur verkar då Guds heliga ande på dem som han smörjer? I Romarna 8:15—17 får vi svaret: ”I haven ju icke fått en träldomens ande, så att I åter skullen känna fruktan; I haven fått en barnaskapets ande [en adoptionens ande såsom söner, NW], i vilken vi ropa: ’Abba! Fader!’ Anden själv vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn. Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom för att också med honom bliva förhärligade.”
Vi läser likaså i Galaterna 4:6, 7 (NW): ”Eftersom ni nu är söner, har Gud sänt sin Sons ande in i våra hjärtan, och den ropar: ’Abba, Fader!’ Alltså är du nu inte längre slav, utan son; och om du är son, är du också arvinge genom Gud.”
Det främsta vittnesbörd en person som blivit smord till den himmelska kallelsen har är därför denna ande eller förhärskande känsla av att vara son, dvs. av att ha blivit pånyttfödd av Gud till att vara en andlig son, en av det himmelska rikets 144.000 arvingar. Den som verkligen är pånyttfödd kan med fullständigt rent samvete intyga att de himmelska förhoppningar som frambragts i honom inte härrör från hans egna önskningar eller inbillningar, utan kommer från Jehova Gud och är resultatet av hans andes verkan på individen. (1 Petr. 1:3, 4; Upp. 14:1—3) Detta är på en gång ett vördnadsbjudande privilegium och ett tungt ansvar — att bli en andlig son till universums Suverän, vars namn är ”härligt” och om vilken det är skrivet: ”Värdighet och prakt är inför honom.” (Ps. 8:2; 96:6, NW) Av dem som blir ärade med denna kallelse att bli hans söner kan man sannerligen förvänta att deras uppförande skall vara tillbörligt representativt för denne värdige och upphöjde Fader och upprätthålla hans namn och rykte. De bör i sanning ådagalägga Guds andes frukt, som inbegriper ”självbehärskning”. (Gal. 5:22, 23, NW; 1 Kor. 14:33) De smorda har som sitt föredöme Guds främste Son, Kristus Jesus, och bör också återspegla hans ande eller förhärskande sätt att ge uttryck åt sina känslor. Att ge efter för handlingar som har en anstrykning av köttsliga stamseder eller påminner om religiösa sekter som uppmuntrar till obehärskad känslosamhet skulle inte vittna om att man är en sann andlig son. Som den inspirerade aposteln förklarar:
”Ni är emellertid inte i samklang med köttet utan med anden, om Guds ande verkligen bor i er. Men om någon inte har Kristi ande, så hör denne honom inte till.” — Rom. 8:9, NW.
Vid det årliga åminnelsefirandet av Kristi död bör deras uppförande som verkligen tillhör Kristi smorda medarvingar vara höjt över all kritik och allt tvivel. Aposteln Paulus måste tillrättavisa vissa personer i församlingen i Korint därför att deras uppförande vid Herrens aftonmåltid var ovärdigt för detta tillfälle. Somliga behandlade åminnelseemblemen som blott och bart mat och dryck för att tillfredsställa hunger och törst, eller också kunde de före denna tilldragelse ha druckit så mycket vin att de blivit berusade. Detta ovärdiga uppförande visade att de inte insåg vad emblemen representerade — nämligen Kristi Jesu kropp och blod, som hade framburits såsom ett lösenoffer. Sådant respektlöst uppförande kunde dra en dom över dem som hängav sig åt det. Det kunde medföra tuktan från Jehova. — 1 Kor. 11:20—32.
Det finns således ingen sann kristen som skulle vilja ta lättvindigt på Herrens aftonmåltid, vare sig på de sätt som aposteln beskrev eller på andra sätt, till exempel genom ett uppseendeväckande uppförande. Alla de närvarande bör ha sina sinnen inriktade på denna tilldragelses viktiga innebörd och betydelse, inte på vissa individers egendomliga uppförande. Handlingar som tjänar till att dra uppmärksamhet till individen skulle kasta en skugga av tvivel över denne individs påstående att han tillhör Guds smorda. Det skulle tyda på att han ”inte har Kristi ande”.
Orsaker till att somliga gjort felaktiga antaganden
Vad skulle kunna få somliga att felaktigt ta för givet att de tillhör de smorda, som är berättigade att ta del av åminnelseemblemen? Aposteln Johannes sade till sina smorda medkristna: ”Ni har en smörjelse från den helige; ni har alla kunskap.” (1 Joh. 2:20, NW) Bristande kunskap kunde vara orsaken till att någon felaktigt tagit för givet att han eller hon blivit smord på detta sätt. Man kanske inte inser att liksom när det gäller andra förmåner från Gud, så ”beror det inte på den som önskar eller på den som löper, utan på Gud”, om någon skall få denna smörjelse. (Rom. 9:8, 16, NW; Jak. 1:18) Det beror alltså inte på att någon tycker att han eller hon skulle vilja vara bland dem som skall tjäna som himmelska konungar och präster och bli upptagen i det nya förbundet, som gavs gällande kraft genom Kristi utgjutna blod, vilket blod visas i symbol genom vinet som används vid Åminnelsen. Det är Guds val som betyder något, inte individens. — Matt. 26:27, 28.
Det finns inte plats för förmätenhet, lika litet som när Jehova Gud utvalde dem som skulle tjäna som präster åt honom i det forntida Israel under lagförbundet. (Jämför 2 Krönikeboken 26:18; Hebréerna 5:4, 5.) Kora eftertraktade förmätet det prästadöme som Jehova Gud hade förlänat åt Arons familj, och Kora blev avrättad av Gud för sitt upproriska handlingssätt. (2 Mos. 28:1; 4 Mos. 16:4—11) Detta kan belysa att det sannerligen skulle vara misshagligt för Gud om någon framställde sig själv såsom kallad till att tillhöra detta himmelska ”rike av präster”, om Gud i verkligheten inte hade gett honom någon sådan kallelse. Vi kan inte gyckla med Jehovas föranstaltningar och ändå förvänta att få hans godkännande. I sinom tid kommer han att göra sin dom uppenbar. — 1 Kor. 4:5; 1 Tim. 5:24, 25.
En möjlig orsak till att någon felaktigt tagit för givet att han eller hon hade en sådan himmelsk kallelse skulle kunna vara starka känslomässiga påfrestningar på grund av allvarliga problem i livet — äktenskapliga problem, kanske till och med skilsmässa eller en makes död, eller någon annan tragedi eller stor besvikelse. Dessa ting kan få en människa att förlora intresset för livet så som det nu levs på jorden och kan faktiskt få henne att bli ”utled” på detta liv. Om detta inträffar, kan personen i fråga förmås att mena att liv i himmelen är vad han eller hon önskar. Men detta är inte Guds sätt att kalla människor och ge dem barnaskapets ande. Sådana personer bör inse att Jehova Gud snart skall förändra livet här på jorden under sin Sons konungadöme och se till att ”skapelsen själv också skall försättas i frihet från slaveri under förgängligheten och få Guds barns härliga frihet”. Även om ”hela skapelsen fortsätter att sucka tillsammans och att känna smärta tillsammans intill nu”, så kommer detta alltså inte att fortsätta för beständigt. Det skulle vara brist på uppskattning av Guds uppsåt beträffande jorden att betrakta livet på den såsom inte längre önskvärt och — på den grundvalen — hysa förhoppningar om liv i himmelen. — Rom. 8:20—22, NW.
Hur man undersöker om ens förhoppningar är välgrundade
Vi kan därför granska oss själva i ljuset av dessa punkter. Har någon kanske blivit påverkad av andra till att hysa tankar om en sådan himmelsk kallelse? Detta skulle inte vara tillbörligt, eftersom Gud inte har gett människor i uppdrag att ”rekrytera” andra genom suggestivt inflytande, varigenom de försöker ingjuta i andra ett hopp som Gud själv inte har förlänat dem. Har någon, som fallet är med många ungdomar i våra dagar, sysslat med narkotika innan han eller hon lärde känna Guds ords sanning? En inåtvänd tendens till fantiserande, drömmeri eller abstrakt tänkande är inget tecken på smörjelse från Gud och inte heller något tecken på sann andlighet. Gud använder inte heller metoder som får människor att tycka att de hör röster, ibland åtföljda av musik, eller liknande budskap, för att därigenom ge till känna att han smort dem till att vara kristna arvingar till Riket, även om somliga på senare år har låtit sådana ting få dem att tro att de fått en himmelsk kallelse.
Slutligen kan man fråga sig själv i all uppriktighet: Har jag en benägenhet att åstunda uppmärksamhet eller bemärkthet? Är jag angelägen om att få en ställning av makt och myndighet, eller traktar jag ärelystet efter att bli en av de ”konungar och präster” som är förbundna med Kristus Jesus? Det är bra att komma ihåg att i det första århundradet, då en allmän inbjudan gick ut om att söka komma in i himmelriket, innehade inte alla smorda kristna ställningar av ansvar, inte alla var äldste eller biträdande tjänare i församlingarna. Denna smörjelse medför heller inte i sig själv att man får särskild insikt i Guds ord, vilket framgår av hur aposteln Paulus fann det nödvändigt att skriva till vissa smorda kristna på hans tid. (1 Kor. 3:1—3; Hebr. 5:11—14) Det är också värt att lägga märke till att personer i våra dagar, som under många år har tjänat som smorda kristna, inte betraktar sig själva som särskilt betydande och inte har för vana att rikta uppmärksamheten på att de är smorda. De ådagalägger den ödmjukhet som är att förvänta av dem som ”har Kristi ande”. De inser att det stora flertalet krav som Gud har ställt upp för dem som vinner liv i himmelen och dem som vinner evigt liv på jorden är desamma.
Som det framhålls på sidorna 147—151 i boken Evigt liv i Guds söners frihet tyder vittnesbörden på att Gud omkring år 1934 vände sin uppmärksamhet till att församla den ”stora skaran” av människor, som skall få överleva den kommande ”stora vedermödan” och träda in i en jordisk ny ordning, och att det fullständiga antalet 144.000 av dem som är kallade till det himmelska riket då hade uppnåtts. (Upp. 7:9—14; 14:1—3) Följaktligen kunde man förvänta att det därefter endast till följd av att en av de smorda bevisat sig otrogen skulle bli tillfälle för en annan person att bli kallad såsom ersättare. (Jämför Uppenbarelseboken 3:11.) Och som framgår av Vakttornet för 15 maj 1975, sidorna 231, 232, visar inte Jesu förklaring att ”många är ... inbjudna men få utvalda” att flertalet av dem som är smorda skulle bevisa sig otrogna och behöva ersättas. De ”många” som Jesus talade om var de millioner människor som utgjorde den judiska nationen, till vilken Guds ”inbjudan” först gick ut och från vilken endast ett fåtal, jämförelsevis talat, blev utvalda till att vara Kristi medarvingar. — Matt. 22:14, NW.
Vi bör alltså allesammans, vare sig vi har ett jordiskt eller ett himmelskt hopp, vara på vakt mot all förmätenhet från vår sida och bör söka att på alla sätt och vid alla tillfällen med värdighet återspegla vår himmelske Faders handlingssätt och egenskaper. Vi kommer då att inse att när det gäller att bli smord till den himmelska kallelsen, är det inte den enkla handlingen från en människas sida att ta del av emblemen bröd och vin som är det betydelsefulla, utan det som betyder något är i stället vad Gud gjort och beslutat. Det är heller inte vad en individ påstår sig vara eller gör anspråk på som betyder mest, utan att han har ”Kristi ande” såsom en smord son och under provsättningar slutligen vinner seger och blir en andlig son till Gud. — Upp. 2:7, 11, 17, 26; 3:11, 21; 21:7.