Frågor från läsekretsen
● I den nya boken Ni kan få överleva Harmageddon in i Guds nya värld, sidan 225, paragraf 7, står det så här: ”De flesta av brudklassens medlemmar har aldrig sett brudgummen.” Detta påstående tycks vara en motsägelse av det som sägs i första delen av paragraf 14, där det heter: ”De flesta av brudklassens medlemmar har avslutat sitt jordiska vandringslopp och har ... blivit förenade med honom i templet.” Hur skall man förstå dessa påståenden? — R. R., USA.
Paragraf 7 på sidan 225 i Ni kan få överleva Harmageddon in i Guds nya värld innehåller ingen motsägelse av det verkliga förhållandet. I denna paragraf liknas den kristna församlingen under sin färd genom denna världen vid Rebecka, som for för att träffa samman med sin trolovade brudgum, Isak, som hon aldrig hade sett. Petrus, som skrev till de kristna som var ”tillfälligt bosatta”, kringspridda i olika provinser i Mindre Asien, sade till dem: ”Vid Jesu Kristi uppenbarelse. Fastän ni aldrig hava sett honom, älska ni honom. Fastän ni icke för närvarande se honom för edra ögon, utöva ni likväl tro på honom.” (1 Petr. 1:7, 8, NW) De hade aldrig sett honom på jorden, men Petrus hade gjort det och likaså Johannes. I 1 Johannes 1:1 (NW) säger Johannes: ”Det som var från den tid då en begynnelse gjordes, det som vi hava hört, som vi hava sett med våra ögon, som vi hava betraktat uppmärksamt och våra händer hava känt, angående livets ord.” Brudklassen har funnits till ända fram till vår tid, nitton hundra år efter det att Petrus skrev, och fördenskull är detta påstående fullt riktigt, som görs i paragraf 7 på sidan 225: ”De flesta av brudklassens medlemmar har aldrig sett brudgummen, men ändå älskar de honom med en kärlek som segrar över denna världen och bevarar sin jungfruliga kyskhet mitt i denna världen.” Om Petrus hade talat om att se brudgummen förhärligad i himmelen, då hade ingen i den kristna församlingen, inte ens ett mindretal av dess medlemmar, nej, inte ens Petrus, Johannes eller Paulus, någonsin sett honom. Ty så här heter det i 1 Johannes 3:2: ”När han en gång uppenbaras, skola vi bliva honom lika; ty då skola vi få se honom, sådan han är.”
Den paragraf som vi här ovan har dryftat handlar inte alls om uppståndelsen. När ni alltså går sex sidor framåt i boken och kommer till paragraf 14 på sidan 230, kommer ni till en sak som inte berördes i paragraf 7. Ni kommer fram till avslutningen av brudklassens jordiska vandringslopp, och under detta vandringslopp har flertalet av denna brudskara aldrig sett brudgummen i köttet. (Joh. 3:29) Det som tidigare här har återgivits ur paragraf 7 och likaså den fjärde meningen i paragraf 13, sidan 229, motsägs alltså inte av innehållet i paragraf 14, som nu säger: ”De flesta av brudklassens medlemmar har avslutat sitt jordiska vandringslopp och har gjort sin kallelse och sitt utväljande fasta för sig. Genom den ’första uppståndelsen’ ... har de blivit uppväckta till himmelskt liv i sin brudgums likhet och blivit förenade med honom i templet.” ”De flesta”, som omnämns här i paragraf 14, inbegriper Petrus själv; ”de flesta” i paragraf 7 inbegrep inte honom. För att undvika att få påståenden att motsäga varandra får vi inte rycka dem ur sitt sammanhang.
● På sidan 129 i boken Från det förlorade paradiset till det återvunna paradiset sägs det att Johannes var ensam när Jesus kom till honom för att bli döpt. Varför påpekas detta? — J. B., USA.
Det finns ingen direkt bibelvers som påpekar att det förhöll sig så, men alla Skriftens vittnesbörd pekar i den riktningen. Jehova Gud gav Johannes döparen i uppdrag att underrätta andra människor om att Jesus var Guds lamm. För att Johannes skulle kunna identifiera Messias, då denne kom, och alltså med övertygande kraft rikta andra judars uppmärksamhet på Jesus, omtalade Jehova Gud för Johannes att över vem det än var som han skulle få se Guds ande sänka sig, så skulle denne vara den utlovade Messias, den som skulle döpa med helig ande. — Joh. 1:29—34.
Eftersom detta alltså skulle vara ett tecken för Johannes, varigenom han skulle sättas i stånd att utföra sitt uppdrag, kan vi lätt inse att andra människor inte bevittnade det, då de ju inte hade fått ett sådant uppdrag. Ja, om en stor folkskara hade varit närvarande och hade sett och hört det som skedde — att den heliga anden sänkte sig ned i skepnad av en duva och förblev över Jesus och att Jehovas egen rest från himmelen kungjorde: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag” –, skulle detta ha väckt en sådan uppståndelse, att händelsen blivit bekantgjord vitt och brett med en enda gång, och man skulle ha vetat om den överallt i Galileen och i Judeen. Och om det hade varit på det sättet, då skulle dessutom säkert åtminstone en av evangelieskribenterna ha talat om vilket intryck detta underverk gjorde på de skaror som bevittnade det. Även om det alltså inte finns någon direkt utsaga i Skriften som tydligt och klart låter oss veta att Johannes och Jesus var på tu man hand då Jesus döptes, är den följdriktiga slutsats som man kan dra av Skriftens vittnesbörd i denna sak att det måste ha förhållit sig så. — Matt. 3:16,17.
I detta sammanhang är det också av intresse att minnas att när Jehova åter behagade bära ett liknande vittnesbörd om Jesus, tog Jesus bara med sig tre av sina särskilt gynnade apostlar för att de skulle vara vittnen till underverket. Detta inträffade på förklaringsberget, när Jehova uttalade några liknande ord: ”Denne är min älskade Son, i vilken jag har funnit behag; hören honom.” — Matt. 17:1—5.
● Vad menade Jesus med orden: ”I faren vilse, ty I förstån icke skrifterna, ej heller Guds kraft. Vid uppståndelsen taga män sig icke hustrur, ej heller givas hustrur åt män”? (Matt. 22:29, 30) Vilka upplysningar om uppståndelsen och om att de som har del i den inte gifter sig finns i de hebreiska skrifterna, upplysningar som sadducéerna borde ha vetat om och förstått? — A. E., USA.
Att sadducéerna inte trodde på en uppståndelse framgår klart och tydligt inte bara av evangelieskildringarna, utan också av framställningen i Apostlagärningarna 23:6—10, som handlar om den strid mellan fariséerna och sadducéerna, som Paulus vållade genom att säga att han trodde på de dödas uppståndelse. Den baksluga fråga som sadducéerna hade väckt, då de talade om en kvinna som hade haft sju bröder i följd till äkta män och önskade få veta vems hustru hon skulle bli i uppståndelsen, var avsedd att bevisa att Jesus hade farit vilse, men han fick bladet att vända sig och bevisade att det var de som for vilse. Jesus kunde ha hänvisat till många olika ställen i Skriften för att bevisa sin ståndpunkt, att de döda skall få uppstå, till sådana ord som återfinns hos Job (14:13—15), Hosea (13:14, 1878, Åk, NW), Daniel (12:13) och andra. Men eftersom sadducéerna ansåg att bara Pentateuken, dvs. Moseböckerna, var inspirerade, citerade Jesus Jehovas ord till Mose vid den brinnande busken för att bevisa sin sak. — Matt. 22:31, 32.
Detta var verkligen ett mästerligt drag av Jesus, ty sadducéerna berömde sig av att känna Moseböckerna, och likväl hade de inte i dem sett den tydliga hänsyftningen på uppståndelsen som Jesus riktade deras uppmärksamhet på. De hade inte fattat innebörden av det som Gud hade sagt Mose vid den brinnande busken, varigenom han hade antytt att han, Jehova Gud, inte är de dödas utan de levandes Gud. Om de på den tiden döda männen Abraham, Isak och Jakob skulle få leva igen och tillbedja sin gemensamme Gud, måste de få uppstå från de döda. Jehova Gud ägde förmåga att utföra detta underverk, att uppväcka de döda. — 2 Mos. 3:6.
Att Gud hade makt och förmåga att uppväcka döda hade rentav belysts av Jesus själv i hans egenskap av Guds Son någon tid innan sadducéerna sökte snärja Jesus med sin baksluga fråga. Av dessa klara och tydliga skäl kunde Jesus rättframt säga till dessa sadducéer att de inte var så klipska, när allt kom omkring, att de tog fel när de förkastade tron på de dödas uppståndelse och att orsaken till att de tog miste på denna punkt var den att de varken förstod de skrifter som tillkommit genom Mose — och de övriga profeterna — eller Guds undergörande makt och kraft.
Jesus löste snabbt sadducéernas problem beträffande uppståndelsen genom att framhålla för dem att de som kommer att få uppstå till liv på jorden varken gifter sig eller blir bortgifta, och därför blir det aldrig någon fråga om vems hustru den omtalade kvinnan skulle bli, som i den här gamla världen hade haft sju bröder, den ene efter den andre, såsom sin äkta man. Jesus visade alltså att även om sadducéerna var förtrogna med Skriftens skildringar, och särskilt då med Mose lag, hade de inte någon verklig insikt beträffande dess innebörd och profetiska betydelse. Om sadducéerna hade förstått Skriften, skulle de ha vetat att uppståndelsen är en ur ”skrifterna” hämtad lära. Om de hade förstått Guds kraft, skulle de ha vetat att Gud kan bemästra vilket problem det vara må som kan tänkas uppstå med avseende på uppståndelsen.
● Vi är förlovade och ämnar snart gifta oss, och vi skulle vilja veta om det är tillbörligt för Jehovas vittnen att låta spela en populär bröllopsmarsch vid vigseln och att kasta ris efter brudparet. — J. B., USA.
Om man vill ha musik vid ett bröllop, kan det vara lämpligare att låta spela Rikets sånger vid ett teokratiskt bröllop än någon populär brudmarsch, som kanske har hedniskt eller mytologiskt ursprung. Men Rikets musik bör man inte använda att dansa efter.
Vad det beträffar att kasta ris, så heter det i The Encyclopaedia Britannica, 1959 års upplaga, band 4, sidan 122: ”Att kasta ris, en mycket gammal sedvänja men av senare datum än kastande av vete, är en symbol av förhoppningen att äktenskapet skall bli fruktsamt.” Eftersom denna sed har hedniskt ursprung och i själva verket är ett slags besvärjelse, i det att man utför en rit med den förhoppningen att den skall föra med sig en viss nytta, bör kristna undvika att följa den. Vad andra anordningar i samband med bröllopet beträffar, är måttlighet på sin plats; och det kan alltid vara bra att vara försiktigare och måttligare än man nödvändigtvis skulle behöva vara än att vara mindre försiktig än nödvändigt.
● Vilket stöd finns det för bruket av uttrycket ”präster som utövade magi”, som förekommer i Nya Världens översättning i Första och Andra Moseboken och i Daniels bok? Jag kan inte finna någon annan översättning där detta uttryck förekommer. — L. B., USA.
Det hebreiska ord som är återgivet med ”präster som utövade magi” i 1 Moseboken, 2 Moseboken och Daniel, såsom t. ex. i 1 Moseboken 41:8, är hhartumim. I ordboken Lexicon in Old Testament Books förklarar Koehler och Baumgartner, i band I, på sidan 333, spalt 1, att detta ord är en ”beteckning för präster som övade magi”, och ordboken framhåller ordets uråldriga härstamning. Det föreslås också i den att man återger ordet med ”spåmannapräster”. Denna ordbok utkom i fullständig upplaga år 1951.
Återgivandet i Nya Världens översättning är alltså både ordagrant och klart och tydligt, helt i enlighet med att den är en ordagrann översättning.