Frågor från läsekretsen

● Vad betyder det som sägs i Jakob 3:1 (NW), där det heter: ”Icke många av eder böra bliva lärare, mina bröder, vetande att vi skola få strängare dom”? — M. W., USA.

Ordet lärare brukas i olika bemärkelser. Jehova är den store Läraren för sitt folk, och i Jesaja 54:13 (Åk) sägs det: ”Alla dina barn skola vara lärda av Jehova, och dina barns frid skall vara stor.” Jehovas ställning är oförliknelig; han är all sannings källa. Han har förenat sin Son, Kristus Jesus, med sig såsom undervisare, och Jesus sade till sina lärjungar: ”I kallen mig ”Lärare och Herre’, och I sägen gott; ty jag är det.” (Joh. 13:13, Åk) Men ingen annan är bemyndigad att inta denna ställning som lärare och påstå sig vara hans efterträdare, ty han sade: ”Men ni, låt icke kalla eder ’rabbi’, ty en är eder lärare, medan ni alla äro bröder.” — Matt. 23:8, NW.

Det finns emellertid sådana i den synliga organisationen som är lärare i ämbetsställning. Husbonden har uppdragit åt den ”trogne och omdömesgille slaven” att se till att hans tjänare får andlig ”mat i rätt tid”. (Matt. 24:45—47, NW) De som är förbundna med denna ”slav”-klass i denna dess uppgift bär en tung börda av ansvar inför Jehova Gud. De måste under bön beflita sig om vaksamhet, så att de håller sig noga till Guds inspirerade ord och inte gör sig skyldiga till att ”förkunna människobud såsom lärosatser”. (Matt. 15:9, NW) De måste vara på sin vakt, så att de aldrig missbrukar sitt ämbete genom att ”för slem vinnings skull förkunna otillbörliga läror”. (Tit. 1:11) Och de måste tänka på sin plikt att leva i överensstämmelse med de rättfärdiga kraven i Guds ord, som de förkunnar, såsom det med eftertryck framhålls i Romarna 2:21—23.

På grund av detta tunga ansvar, som vilar på dessa lärare, ger Jakob rådet: ”Icke många av eder böra bliva lärare, mina bröder, vetande att vi skola få strängare dom.” (Jak. 3:1, NW) Detta innebär inte att den som får ett sådant teokratiskt förordnande bör visa det ifrån sig. Han bör med rätta visa uppskattning av den teokratiska anordning som omnämns i Efesierna 4:11, 12 (NW), där vi läser: ”Han gav några som apostlar, några som profeter, några som missionärer, några som herdar och lärare, med tanke på de heligas utbildning för arbete som tjänare, för uppbyggandet av Kristi kropp.” Han utför alltså i ödmjukhet sin uppgift och vänder sig till Jehova för att få ledning från honom. Men i överensstämmelse med Skriftens råd i denna sak bör ingen vara alltför angelägen eller själv försöka arbeta på att komma i en sådan ställning av ansvar.

Visserligen vill ingen kristen försöka åta sig Guds roll såsom undervisare eller Kristi Jesu uppgift eller försöka tillvälla sig den ”trogne och omdömesgille slavens” förpliktelser, men vi kan ändå ta de ting, som vi själva får lära genom den teokratiska organisationen, och vidarebefordra dem till andra och därvid hjälpa dem att förstå och uppskatta dem, och i den bemärkelsen är vi lärare. Det var med sådan undervisning i tankarna som Jesus riktade denna befallning till sina lärjungar: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationer, ... lärande dem att hålla allt som jag har befallt eder.” (Matt. 28:19, 20, NW) Och till dem som var senfärdiga i att gripa tag i sina tjänsteprivilegier i detta hänseende sade Paulus: ”Fastän ni borde vara lärare, om man tänker på tiden, behöva ni återigen någon som från början undervisar eder om de första principerna i Guds heliga utsagor; och ni hava blivit sådana som behöva mjölk, icke fast föda.” (Hebr. 5:12, NW) Alla som hör till Jehovas folk bör ägna sig åt att kvalificera sig såsom lärare och göra detta på sin egen tillbörliga plats i den teokratiska sakernas ordning.

● Om en person har blivit utesluten men fortsätter att komma till Rikets sal och sitter där tyst och stilla, är det då tillbörligt att den personens hustru eller man sitter vid sidan av sin äkta hälft under mötena? — J. F., Schweiz.

I syfte att hjälpa dem som med allt allvar ångrar sig och söker göra bättring, så att de kan komma tillbaka och uppnå ett rätt förhållande till Jehova Gud och hans organisation, har Sällskapet haft den regeln, att en utesluten person bör tillåtas att vara med vid alla möten i Rikets sal som allmänheten har tillträde till. Vad som bör vara den korrekta synpunkten för gifta människor framhöll Jesus, då han sade: ”Haven I icke läst, att Skaparen redan i begynnelsen ’gjorde dem till man och kvinna’ och sade: ’Fördenskull skall en man övergiva sin fader och sin moder och hålla sig till sin hustru, och de tu skola varda ett kött’? Så äro de icke mer två, utan ett kött. Vad nu Gud har sammanfogat, det må människan icke åtskilja.” (Matt. 19:4—6) Den regel, som Jesus här uttalar, torde vara tillämplig i Rikets sal såväl som annorstädes. Därför förefaller det vara otillbörligt att tvinga en man och hans hustru att sitta åtskils, även om en av dem är utesluten. Om de sitter tillsammans under mötet, innebär inte detta att den trogne har andlig gemenskap med sin uteslutne kontrahent. Men det skulle vara orätt av den som står i ett gott förhållande till församlingen att söka tvinga sin uteslutne kontrahent på de andra bröderna och systrarna i församlingen i en strävan att få dem att kännas vid den uteslutne och ha gemenskap med honom.