Frågor från läsekretsen
● Simeon, en from och ödmjuk man i Jerusalem, talade om Jesus såsom Guds ”medel till frälsning” och såsom ”ett ljus”. Han sade också att Jesus var ”lagd till fall och till uppresande igen för många i Israel”. Till Maria sade Simeon vidare: ”Ja, ett långt svärd skall stötas igenom din egen själ.” (Luk. 2:29—35, NW) Vad menade Simeon? — C. R., Skottland.
Genom den heliga anden hade Simeon fått uppenbarat för sig av Gud ”att han icke skulle se döden innan han hade fått se Jehovas Kristus”. (Luk. 2:26, NW) När Simeon blivit gammal, fick han uppleva att detta löfte infriades. Driven av den heliga anden kom han till templet just den dag, då Josef och Maria bar dit Jesus i enlighet med Guds lag. (Luk. 2:22—24; 3 Mos. 12:1—8) Det var vid det tillfället som Simeon tog barnet i sin famn, lovade Gud och sade: ”Nu, suveräne Herre [Jehova], låter du din slav gå fri [dö] i frid enligt ditt tillkännagivande; ty mina ögon hava sett ditt medel till frälsning, som du har berett i alla folks åsyn, ett ljus till att taga bort täckelset från nationerna och en härlighet för ditt folk Israel.” — Luk. 2:29—32, NW.
Med dessa ord förutsade Simeon att Jehova skulle bereda frälsning för mänskligheten genom Jesus, att denne verkligen var Guds ”medel till frälsning”. Han skulle också vara ”ett ljus” till att från nationerna ta bort det andliga mörkrets täckelse, och han skulle vara ”en härlighet för ditt [Guds] folk Israel”. Som ett resultat av Kristi förkunnarverksamhet fick till exempel folket i Naftali och Sebulon, i Galileens bygder, se ”ett stort ljus” i uppfyllelse av orden i Jesaja 9:1, 2. (Matt. 4:13—16) Det är också av intresse att Jesus Kristus själv sade: ”Jag är världens ljus; den som följer mig, han skall förvisso icke vandra i mörkret, utan skall hava livets ljus.” — Joh. 8:12; Jes. 42:6; 49:6.
Men Simeon sade vidare: ”Se, denne är lagd till fall och till uppresande igen för många i Israel och till ett tecken, som man skall tala emot, ... för att många hjärtans tankar må bliva avslöjade.” (Luk. 2:34, 35, NW) Dessa ord angav att några skulle ta emot Kristus och bli uppresta från sitt redan fallna tillstånd, under det att andra skulle förkasta Jesus; de skulle snava över honom och falla. Jesus visade sig verkligen vara en stötesten för många judar. (Rom. 9:30—33; Jes. 8:14; 28:16) Simeons ord innebär inte att enskilda israeliter skulle vara med om både det ena och det andra, först hemfalla åt otro och så resa sig i tro och ta emot Jesus Kristus. Simeon talade om slutresultatet. Även om olika individer reagerade på vitt skilda sätt inför Jesus Kristus, så blev sannerligen i förbindelse med honom många hjärtans tankar avslöjade, vilket ledde till Guds dom över dem, antingen till nytta eller till skada för vederbörande.
Till Maria sade Simeon: ”Ja, ett långt svärd skall stötas igenom din egen själ.” Det svärd som nämns här är inte ett bokstavligt svärd. Det finns inga uppgifter i bibeln om att Maria verkligen fick ett svärd stött igenom sig. Men det som Simeon sade angav att Jesu mor en dag skulle drabbas av sorg. Att Jesus Kristus blev förkastad av många judar måste ha plågat henne svårt. Men hon kände säkert oerhört djup och bitter sorg då hon såg sin son dö på tortyrpålen.
● I 1 Konungaboken 7:23 och 2 Krönikeboken 4:2 får vi veta att det cirkelrunda kopparhavet i Salomos tempel var tio alnar från den ena kanten till den andra och att ”ett trettio alnar långt snöre mätte dess omfång”. Är inte detta fel, eftersom det är omöjligt att få en cirkel med dessa båda värden? — H. S., Förenta staterna.
Det finns ingen orsak att dra den slutsatsen att skribenterna gjorde sig skyldiga till något allvarligt fel. Jeremia, som skrev Första Konungaboken, och Esra, som nedtecknade Andra Krönikeboken, var pålitliga män, som nedskrev dessa redogörelser under gudomlig inspiration.
I matematiska uträkningar nu för tiden är det vanligt att man använder pi, som anger förhållandet mellan en cirkels omkrets och dess diameter. I allmänhet räknar man med att detta värde är 3,1416. I forna tider angav man emellertid inte decimalerna i det oändliga. Och vad det beträffar, så är pi inte exakt 3,1416. Folk som yrkar på överdriven exakthet och anser bibelns uppgifter beträffande kopparhavets mått vara felaktiga borde tänka på att om de skall vara mera noggranna själva, bör de inte låta sig nöja med mindre än åtta decimaler, när de räknar med pi, nämligen 3,14159265, och man skulle rentav kunna använda ett tal med flera decimaler än talet 3,1415926535.
En bibelkommentator vid namn Christopher Wordsworth citerar en viss Rennie, som har gjort följande intressanta uttalande om kopparhavets mått: ”Fram till Arkimedes’ tid [200-talet f.v.t] mätte man alltid en cirkels omkrets i räta linjer med hjälp av radien; och det bör ha varit naturligt för Hiram att säga att havet var trettio alnar runt om, i det att han mätte det såsom man på den tiden undantagslöst var van att göra, nämligen med hjälp av radien, dvs. halva diametern, som uppgick till fem alnar, ett mått som kunde mätas av sex gånger runt perimetern eller omkretsen, dvs. ’kanten’, varvid man fick de trettio alnar som anges. Det är uppenbart att man inte hade någon annan avsikt med denna framställning än att ange ’havets’ dimensioner, varvid man använde vanligt språk som alla kunde förstå och räknade ut omkretsens mått på det sätt som alla skickliga hantverkare, sådana som Hiram, mätte cirklar med på den tiden. Men han hade säkert fullständigt klart för sig att eftersom den månghörning, en sexhörning, som alltså inskrevs med hjälp av radien, var trettio alnar, måste den buktiga omkretsen ha varit något större.”
Enligt 1 Konungaboken 7:23 och 2 Krönikeboken 4:2 var kopparhavet tio alnar, dvs. omkring fem meter, i diameter, och man behövde ett trettio alnar, dvs. omkring femton meter, långt snöre att omsluta det med. Detta innebär ett förhållande av ett till tre, som rent praktiskt var fullt tillräckligt för nedtecknandet av en skildring. Alltså angav Jeremia och Esra de ungefärliga måtten, vilket naturligtvis tillfredsställer reflekterande bibelläsare.
● Jehova Gud är emot demonismen i alla dess former. Men orden i Hesekiel 21:21, 22 och i de omgivande verserna tycks ange att han ingrep i spådomsutövningen, så att Nebukadnessar med sin här drog upp mot Jerusalem. Varför gjorde Gud detta? — K. M., Förenta staterna.
Enligt Hesekiel 21:21, 22 sade Jehova till sin profet Hesekiel: ”Ty konungen i Babel står redan vid vägskälet, där de båda vägarna begynna; han vill låta spå åt sig, han skakar pilarna, han rådfrågar sina husgudar, han ser på levern. I sin högra hand får hän då ut lotten ’Jerusalem’, för att han där skall sätta upp murbräckor, öppna sin mun till krigsrop, upphäva sin röst till härskri, för att han där skall sätta upp murbräckor mot portarna, kasta upp en vall och bygga en belägringsmur.” Nebukadnessar hade dragit ut för att bemäktiga sig nya landområden. Men han måste göra ett val. Antingen kunde han dra upp mot Rabba i Ammons barns land eller låta sin här gå till storms mot Jerusalem i Juda. Den hedniske babyloniske konungen tillgrep spådom, och detta ledde till att Jerusalem blev föremål för hans angrepp.
När man läser skildringen i Hesekiel 21:18—23, är det bra att man tänker på att Juda och Jerusalems invånares missgärning hade blivit mycket omfattande. Därför hade Jehova Gud bestämt att Jerusalem skulle drabbas av tillintetgörelse. Det var följaktligen i överensstämmelse med Jehovas vilja att babylonierna drog åstad för att belägra Jerusalem. Jehova såg alltså till att Nebukadnessar valde vägen som ledde mot Jerusalem.
Men kan det tänkas att Jehova Gud skulle använda demonerna för att få sitt uppsåt fullbordat? Absolut inte! Han skulle inte driva eller inspirera dem till att handla såsom hans redskap genom att leda förhållandena förmedelst spådom i några som helst former. Men demonerna har ingen makt eller förmåga att stå emot Guds vilja eller att hindra att den fullbordas. Jehova kunde sannerligen göra vad honom behagade, när Nebukadnessar försökte träffa ett avgörande med avseende på sina stridsåtgärder; Jehova skulle inte tillåta att spådomen blev till förfång för hans viljas fullbordan. Den Högste kunde ingripa i det som skedde, när babylonierna höll på att spå, om detta var nödvändigt. Men han skulle inte använda demonism utan skulle i stället försätta den ur spel. Jehova kunde till exempel ha fått levern, som användes då man spådde, att vid detta tillfälle se ut på ett visst sätt, om det var nödvändigt. Härigenom kunde Gud ingripa i spåendet.
Sedan Jerusalem och Juda hade fått umgälla sin skuld, skulle det bli en återställelse. Om denna återställelse och om sin överhöghet lät Jehova tillkännage följande: ”Jag gör om intet pratmakarnas tecken, och jag är den som får spåmännen själva att handla vanvettigt [genom att han får deras förutsägelser att visa sig vara falska]; den som driver de visa männen tillbaka och den som vänder själva deras kunskap i dårskap; den som låter sin tjänares ord gå i fullbordan och den som fullständigt verkställer sina egna sändebuds rådslag; den som säger om Jerusalem: ’Det skall bliva bebott’ och om Juda städer: ’De skola bliva återuppbyggda, och dess ödelagda platser skall jag upprätta.’” (Jes. 44:25, 26, NW) Historien bekräftar att Jerusalem blev återuppbyggt och att de många städerna i Juda land åter blev bebodda.
Vi vet inte exakt hur Jehova ingrep, när Nebukadnessar tillgrep spådomskonst och det blev bestämt — på grund av det sätt enligt vilket spåmännen läste och tolkade olika ting — att den babyloniska hären skulle dra upp mot Jerusalem och inte mot Rabba. Det förefaller vara tillräckligt att man inser att Jehova alltid förverkligar sitt uppsåt. — Jes. 55:8—11.
● Skall vi av det som sägs i Jesaja 14:22 dra den slutsatsen att varenda babylonier till sist blev tillintetgjord? — E. K., Förenta staterna.
Jesaja 14:22 lyder så: ”Jag skall stå upp emot dem, säger HERREN Sebaot [härskarornas Jehova, NW]; och jag skall utrota ur Babel både namn och kvarleva, både barn och efterkommande, säger HERREN”, Jehova. Detta innebar utan tvivel tillintetgörelse för Babel, dvs. Babylon. Men vi behöver inte uppfatta det så att det innebar bokstavlig, personlig förintelse för varje enskild babylonier.
Den babyloniska regentätten, som i bibeln kallas för ”konungen i Babel”, utövar ingen makt längre. (Jes. 14:4) Denna ätt förgicks för flera hundra år sedan. Och såsom ett folk betraktade finns kaldéerna och babylonierna inte längre till. Av vissa orsaker, t. ex. genom ingifte och förlusten av släktregistren, har de blivit fullständigt utplånade. Naturligtvis var det många babylonier och kaldéer som dödades när mederna och perserna intog Babylon år 539 f.v.t. Men efter en tid då Medo-Persien hade utövat väldet, satte sig grekiska styrkor under Alexander den store i besittning av Babylon, och detta grekiska herravälde bestod till år 323 f.v.t. Sedan kom seleukiderna, parterna, sasaniderna och de muhammedanska araberna i nu nämnd ordning. Det forntida Babylonien tvangs alltså in under främmande, utländskt, herravälde, och de som bodde där i landet utsattes för möjligheten att sammansmälta med andra folk. I varje fall finns det inte nu någon levande människa som med visshet kan påstå sig vara av ren babylonisk eller kaldeisk härkomst.
Själva Babylon är i våra dagar bara ett ruinområde som besöks av turister men saknar egna invånare. Denna stora stad, dess konungar och alla kaldéer och babylonier som en gång var bosatta i den har försvunnit, allteftersom tiden gått. Jehova har verkligen kommit att ”utrota ur Babel både namn och kvarleva, både barn och efterkommande”. Hans ord som vi finner i Jesaja 14:22 har sannerligen uppfyllts. Detta är bara ett av de många vittnesbörden om att Jehovas heliga ande talade genom profeten Jesaja och att Jehova Gud inte ljuger. — Apg. 28:25; Hebr. 6:18.
● I Uppenbarelseboken 3:15, 16 nämns orden kall och varm. Men Kristus angav att han skulle utspy bara dem som var ljumma. Varför det? — M. S., Förenta staterna.
Jesus Kristus gav uttryck åt missnöje, då han sade följande till ”Laodiceas församlings ängel”: ”Jag känner dina gärningar: du är varken kall eller varm. Jag skulle önska, att du vore antingen kall eller varm. Men nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.” (Upp. 3:14—16) Medlemmarna i den kristna församlingen i Laodicea hade inte en uppfriskande andlig inställning. De var ljumma, likgiltiga eller apatiska. De menade sig vara rika i andligt avseende och inte ha behov av någonting. Men Herren ansåg var och en av dem vara ”eländig och ömkansvärd och fattig och blind och naken”. Det var därför mycket lämpligt att han uppmanade dem att göra bättring. — Upp. 3:17—19.
Man kanske lätt får den uppfattningen att det varma tillstånd som omnämns i Uppenbarelseboken 3:15, 16 hänsyftar på varm nitälskan eller kärlek, då däremot det kalla tillståndet skulle kunna syfta på en brist på sådana egenskaper, vilket skulle ange att dessa kristna hade kallnat. Men Kristus sade: ”Nu, då du är ljum och varken varm eller kall, skall jag utspy dig ur min mun.” Varken de kalla eller de varma skulle han utspy. Om den köld som antyds skulle syfta på köld i fråga om kärlek eller nitälskan, då skulle med all säkerhet vederbörande ha blivit utspydd. Men för Herren var kölden lika godtagbar som värmen; han skulle endast utspy det som var ljumt. I Uppenbarelseboken 3:15, 16 står alltså ordet ”kall” inte i något motsatsförhållande till ordet ”varm”.
I det här fallet valdes tydligen ett talesätt som var ämnat att utgöra ett kraftigt slag mot den likgiltighet som laodicéerna visade. Och de kunde helt visst förstå innebörden i detta uttalande av ”det trovärdiga och sannfärdiga vittnet”. I närheten av Laodicea fanns det varma och kalla källor. Det var också vanligt att man serverade kalla och varma drycker vid fester, inte ljumma drycker.
En kall dag är det välkommet och uppiggande att få en varm dryck, t. ex. het buljong. När temperaturen stiger kraftigt, är det uppfriskande med en kall dryck. En ljum dryck skulle inte vara särskilt gott att dricka i någotdera fallet.
Det är uppenbart att Herren Jesus Kristus med sina ord som är återgivna i Uppenbarelseboken 3:14—19 angav att det ljumma andliga tillståndet bland de kristna i Laodicea var synnerligen misshagligt för honom. De behövde vidta kraftåtgärder, göra slut på likgiltigheten och förbättra sin andlighet.