”Ändens tid” för världen

”Säg oss, när skola dessa ting inträffa, och vad skall vara tecknet på din närvaro och världens ände!” — Matt. 24:3, Amer. stand. övers, i marginalen.

1. Vilken nödvändig förutsättning har Gud dragit försorg om för den nya världen? När gjorde han det?

JEHOVA utmärkte för hundratals år sedan året 1914 e. Kr. såsom det år då han skulle låta sitt rike födas. Hans uppsåt är att befria denna jorden från en fördärvad, förtryckande gammal värld och att införa en rättfärdig ny värld, vari lydiga människor kommer att få tillfälle att leva för evigt. Det första som fordras för att en ny värld skall kunna införas är att det upprättas en ny och rättfärdig regering för den. Den skillnad som denna regering innebär för människorna av en god vilja är träffande uttryckt i ordspråket: ”När de rättfärdiga sitta vid makten, gläder sig folket; men när de ogudaktiga utöva väldet, suckar folket.” (Ords. 29:2, En amer. övers.) Om Jehova Gud hade överlämnat åt människor att organisera och upprätta den regering som är en garanti för den efterlängtade nya världen, skulle årtalet 1914 aldrig ha utmärkt den rättfärdiga regeringens födelse.

2. Vilket förbund följde på det första världskriget? Vilken rekommendation fick det?

2. Låt oss se tillbaka till 1914 och ta en överblick över vad som inträffade då ibland människorna. Ett alltomfattande krig om världsherraväldet, vars onda verkningar människosläktet aldrig har repat sig ifrån! Vid slutet av detta krig föreslogs upprättandet av Nationernas förbund, och i januari 1919 utfärdade Amerikas kyrkors förbundsråd en proklamation, som började så: ”Tiden är nu inne att organisera världen för sanning, rätt, rättvisa och mänsklighet. Fördenskull yrkar vi som kristna på att ett förbund av fria nationer må upprättas vid den kommande fredskonferensen. Ett sådant förbund är inte endast ett medel till fred; det är fastmer det politiska uttrycket för Guds rike på jorden. Nationernas förbund har sin rot i evangelium. Likt evangeliet har det som mål ’Frid på jorden, till människorna en god vilja’. I likhet med evangeliet är dess vädjan universell. De döda hjältarna har dött förgäves, om inte ur segern kommer en ny himmel och en ny jord, där rättfärdighet bor. — 2 Petr. 3:13.”

3. Vad visade Förbundets resultat?

3. Att nya himlar och en ny jord skapas, såsom aposteln Petrus förutsäger, betyder att en rättfärdig ny värld skapas. Men Nationernas förbund, som började existera den 10 januari 1920, misslyckades i att åstadkomma frid på jorden och en god vilja åt människorna. Det misslyckades i att åstadkomma en rättfärdig värld av nya himlar och en ny jord. Allt vad de senare årens amerikanska presidenter och andra politiker har talat om att åvägabringa en bättre och skönare värld som skapats av människohänder har visat sig vara hädiskt skryt och bedräglig propaganda. Vad det beträffar att förverkliga en sådan av människor skapad ny värld, har verkligen deras millioner döda hjältar, som föll i det första världskriget, dött förgäves! I stället för att dö för en ny värld dog de för en gammal, vars ände nu är viss och nära förestående. Själva det förhållandet, att de deltog i ett alltomfattande krig från 1914 och framåt i tiden, var ett tydligt tecken och ovederläggligt bevis för detta. Därför utmärkte inte det året, 1914, att människor upprättat en rättfärdig regering. Folket inom alla nationer fortfar att sörja och sucka, vilket bevisar att samma gamla ondskefulla hop sitter vid styret och utövar väldet bland människorna.

4. Vad innebär det, att väldet över världen har blivit Guds?

4. Men människor av en god vilja behöver inte förtvivla på grund av människans misslyckande. Vid den tidpunkt som Jehova själv i förväg hade bestämt uppfyllde han sitt löfte och upprättade det herradöme, den regering, som behövdes för den nya värld som skall skapas av Guds, den Allsmäktiges, händer. Profetiorna hade förutsagt, att när denna storslagna händelse inträffade, skulle detta kungöras på ett mäktigt sätt i himlarna, och sedan skulle detta kungörande börja på jorden. Om detta tillkännagivande läser vi: ”Och den sjunde ängeln stötte i sin basun. Då ljödo i himmelen starka röster, som sade: Väldet över världen har blivit vår Herres och hans Smordes, och han skall vara konung i evigheternas evigheter.” (Upp. 11:15) Eftersom detta Herren Gud Jehovas välde eller rike tillkännagives vara ”väldet över världen” och eftersom han skall vara konung i evigheternas evigheter, så innebär detta, att riket upprättas i hans Smordes, Kristi, händer, att den utlovade nya världen är nära och kommer att vara för alltid. Det innebär också, att det definitiva slutet på denna gamla värld är nära. Ja, och dess slut kommer att bli en stor välsignelse för alla människor av en god vilja. Därför känner vi oss inte uppfyllda av skräck, när det talas om denna världens ände. Uppfinningen av atombomben kommer oss inte att frukta för en alltomfattande förstöring.

5. Vilken bok talar om änden? Hur vet vi, att denna är så nära?

5. Bibeln är den enda bok på jorden som talar om för oss, att denna onda tingens ordning skall nå ett slut vid en bestämd tidpunkt. Den är därför den enda bok som frambär ett storslaget budskap till oss, med hopp om varaktig befrielse från ondskan, förtrycket, döden och djävulens, organisation. Och att tänka sig att vi lever i denna underbara tid av övergång och förändring! Vi vet detta säkert, därför att Jesus Kristus, den störste av Jehovas profeter, har förutsagt vår tid. Han beskrev den. Han gjorde detta till svar på en fråga, som fyra av hans apostlar enskilt ställde till honom. Det som framkallade deras fråga var följande. Han hade just kungjort för judarna i templet i Jerusalem, att deras hus skulle lämnas dem öde. När han gick ut ur templet, passade hans lärjungar på tillfället att visa honom de underbara byggnader som hade uppförts på tempelområdet. Jesus gav dem nästan en chock, när han sade: ”Ja, I sen nu allt detta; men sannerligen säger jag eder: Här skall icke lämnas sten på sten; allt skall bliva nedbrutet.” Senare, när han satt för sig själv på Oljeberget, varifrån man hade utsikt över Jerusalem och dess tempel, kom Petrus, Andreas, Jakob och Johannes och frågade: ”Säg oss, när skola dessa ting inträffa, och vad skall vara tecknet på din närvaro och världens ände [Amer. stand. övers, i marginalen]?” — Matt. 23:37 till och med 24:3.

6. Frågade apostlarna om vår jords ände eller slut? Motivera svaret.

6. Apostlarna förband templets förstöring (som också innebar Jerusalems förstöring) med Jesu andra närvaro och världens ände. Av allt vad han hade lärt dem och även av allt vad han sade i detta särskilda svar förstod de naturligtvis, att hans andra närvaro skulle vara en närvaro i hans rike, då han skulle sitta på tronen och svinga maktens spira. (Matt. 16:27, 28; 25:31) I själva verket bad de honom alltså tala om, vad som skulle vara tecknet på hans rikes, upprättande, vilket betydde denna världens ände. De tänkte inte på eller frågade om något slut på det jordklot som vi lever på. De hade fått lära och var förnuftiga nog att veta, att upprättandet av Guds rike med hans Messias, Jesus, som regent inte betydde denna jordens förstöring, utan betydde dess förvandling till ett paradis, som för evigt skulle bli lydiga människors hem. När de bad den bön som Jesus lärde dem, sade de inte: ”Vår Fader, som är i himmelen, må ditt namn bli vördat! Må ditt rike komma! Må denna jorden bli tillintetgjord tillika med solen, månen och alla stjärnorna i himmelen!” Nej, utan de bad om att Guds rike med Kristus som konung måtte genomdriva fullkomlig rättfärdighet på jorden till evig tid. Så här sade de: ”Vår Fader i himmelen, må ditt namn bli vördat! Må ditt rike komma! Må din vilja ske på jorden, såsom den sker i himmelen!” (Matt. 6:9, 10, En amer. övers.; Basic English) Om det inte var vår jord det gällde, vad var det då som de förväntade skulle nå sitt slut?

7. Vad framställer bibeln om änden, enligt det sätt varpå representanter för religionen uttyder den?

7. När politikerna för folket bakom ljuset genom att högtidligt tala om att skapa en bättre morgondagens värld genom människors ansträngningar, så tror ingen, inte ens romerska katoliker och protestanter, att dessa politiker syftar på vår planets förstöring och skapandet av en ny planet att leva på. Men när det är fråga om Kristus och om att hans apostlar talade om världens ände, då uttyder dessa samma religionsanhängare deras ord så, att dessa syftar på att vårt jordklot skall förstöras i eld och all vår materiella skapelse försvinna till ett osynligt intet. Till följd härav hänger sig den katolska och protestantiska befolkningen i sin religiösa vilseleddhet åt alla slag av oskriftenliga farhågor. Så till exempel meddelade The Associated Press i en notis, daterad den 26 januari 1948, från Manila på Filippinerna om en serie jordstötar som skakade Iloilo och berättade hur en romersk-katolsk kvinna ”hysteriskt skriker, medan hon leder sitt barn: ’Det kommer fler! O, Guds moder, kan detta vara världens ände?’” (New York Times, 26 januari 1948, sid. 1) Samma år som det andra världskriget slutade meddelade United Press, med datum (tisdagen) den 18 september, från Pasadena i Kalifornien, att trettio män, kvinnor och barn där höll på att bereda sig för vår jords ände, i det de förväntade att jorden tre dagar därefter skulle explodera ”likt en atombomb”. Den religiöse missionär som var deras själasörjare sade: ”Änden kommer att inträffa på fredag — och på ett sätt som liknar en atombombexplosion.” (Camden, New Jersey, Evening Courier, 18 september 1945) Deras räddhågade religiösa förväntningar bevisade sig vara osanna, ty den Heliga skrift säger fullt vetenskapligt, i Predikaren 1:4: ”Jorden står evinnerligen kvar.”

8. Vad har Vakttornet alltifrån sitt första nummer förkunnat angående jorden?

8. Från sitt allra första nummer (av moderupplagan), i juli 1879, har Vakttornet kungjort den bibliska sanningen om vår bokstavliga jords öde. I sitt första nummer, under rubriken ”Tre världar”, sade Vakttornet: ”Dessa tre existerar i den ovan angivna ordningsföljden, inte två samtidigt, och samma planet, jorden, är grundvalen för dem alla tre. ... De heligas himmelska tillstånd såsom ’bruden, Lammets hustru’, och nationernas jordiska tillstånd såsom ’Herrens välsignade’ är förhållanden som hör den kommande världen till och är i harmoni med varandra. Om de heliga skall styra nationerna, såsom det är utlovat, måste nationerna finnas där för att bli styrda. Det finns högt och lågt, himlar och jord, i framtiden såväl som i det förflutna.” Genom alla de år som gått sedan dess har de katolska och protestantiska prästerna och predikanterna hånat Jehovas vittnen för att dessa inte har lärt en förstöring i eld för vår planet, jorden, utan förkunnat att den skall stå kvar evinnerligen i paradisisk fullkomlighet under Guds himmelska rike.

Fullbordan av denna tingens ordning eller system

9. Vad visar nutida översättningar med avseende på apostlarnas fråga?

9. I grundtexten, där apostlarnas fråga till Jesus ju är upptecknad på grekiska, talade de inte om någon ände på vår planet, jorden. Nutida översättningar av Skriftens grekiska text gör detta förhållande fullständigt klart. Den katolska Westminster-översättningen av 1938 lyder: ”Säg oss, när dessa ting skola inträffa och vad som skall vara tecknet på din ankomst [i marginalen : parousia] och på världens fullbordan?” En amerikansk översättning av 1939 lyder: ”Säg oss, när detta skall hända och vad som skall vara tecknet på din ankomst och på tidsålderns avslutning.” Youngs översättning av 1863 lyder så: ”Säg oss, när skall detta ske, och vad är tecknet på din närvaro och på tidsålderns fullständiga slut?” — Se Reviderade standardöversättningen av 1946.

10. Vilket grekiskt ord använde de? Vad betyder det här?

10. Det grekiska ord som användes av apostlarna i Matteus 24:3 och som återgivits med ”fullständigt slut, fullbordan eller avslutning” är i den grekiska texten syntéleia. Detta är ett sammansatt ord, bestående av prepositionen syn, som betyder med, jämte, i sällskap med, tillsammans med, och substantivet telos, som betyder slut. Det sammansatta ordet kan därför beteckna mera än endast slutet på en enda sak. Prepositionen syn ger till känna, att ett antal ting, verksamhetsyttringar eller förhållanden har existerat eller pågått tillsammans eller i sällskap med varandra. Att de sedan slutar tillsammans måste därför bli ett samfällt slut eller ett slut på något sammanställt eller förenat, ett uppnående av ett gemensamt slut. Flera upplagor av Liddell och Scotts Lexicon ger följande definitioner av ordet: ”förening av olika delar för ett visst ändamål; förening av ansträngningar eller strävanden; fullbordan (av en plan, ett projekt)”. Om vi använder uttrycket ”slut på någonting sammanställt eller förenat” eller ”slutande tillsammans”, kommer det att förmedla den rätta tanken. Apostlarna frågade Jesus: ”När skola dessa ting inträffa?” Och detta tyder på ting som slutar tillsammans eller i förening. Apostlarna fick uttrycket ”världens ände” från Jesus, som använder det i Matteus 13:39, 40, 49 (där 1917 års övers, har ”tidens ände”, medan 1878 års övers, liksom eng. övers, har ”världens ände”); och därför visste de av hans sätt att beskriva denna ände, att ett antal ting skulle sluta tillsammans vid detta slut av något sammanställt eller förenat, denna syntéleia. I själva verket användes detta uttryck endast sex gånger i apostlarnas skrifter, fem gånger av aposteln Matteus och en gång av aposteln Paulus.

11. Vilket ord använde de för ”värld”? Hur visas dess innebörd?

11. Men hur förhåller det sig då med den värld, vars förenade beståndsdelar skall nå det slut eller den fullbordan som apostlarna frågade om? Det ord som de använde är aión, och de nutida romersk-katolska översättarna följer Douay-översättningen, då de återger det med ”värld”. Men de flesta icke-katolska nutida översättare har för vana att återge det med ”tidsålder”, varmed menas en tidsperiod i människans historia, vare sig denna period har eller inte har angivbara gränser. ”Tidsålder” kan vara en lämplig översättning av aión i vissa förbindelser, men det kan inte vara den riktiga innebörden alla gånger eller i vissa andra sammanhang. Efesierna 2:2 är ett fall av det senare slaget. Där säger Paulus till de kristna: ”I vandraden fordom efter denna världens skick [eller aión], efter fursten över luftens makt, den ande, som nu verkar i olydnadens barn.” (Eng. övers.) Där är ordet ”värld” en översättning av det grekiska ordet kosmos, medan ”skick” återger ordet aión. Alltså ligger tonvikten på det skick eller handlingssätt som är rådande under en viss tidsperiod, snarare än på tidsperioden själv. Paulus använde återigen aión, i Galaterna 1:3, 4, för att säga: ”Vår Herre Jesus Kristus ... har givit sig själv för våra synder, på det att han skulle uttaga oss från den närvarande onda världen [aión].” (1878 års övers.) Eftersom de kristna från Paulus’ tid intill nu har fortfarit att leva i samma allmänna tidsperiod, varunder ondskan eller ogudaktigheten behärskar människosläktet, kan aión här inte betyda tids-period. Det måste vara den tingens ordning som är ond och varifrån Jesus Kristus har befriat sina invigda efterföljare.

12. Hur visar Hebréerna 1:1, 2 innebörden i ordet ”aión”?

12. Innebörden ”tingens ordning”, ett system av förhållanden, ligger också i ordet aión, när Paulus använder det i Hebréerna 1:1, 2, där han säger: ”Gud ... har i dessa yttersta dagar talat till oss genom sin Son, som han har förordnat till arvinge av allt, genom vilken han också har gjort världarna [aiónes].” (Eng. övers.) Detta kan inte rimligtvis betyda, att han gjorde tidsperioder, utan måste ha avseende på system av ting eller förhållanden, som Gud, den Högste, brukade sin Son Jesus Kristus till att skapa. Dessa system kunde naturligtvis existera under en begränsad tidsperiod eller för alltid, beroende på Guds vilja. Denna betydelse hos ordet aión passar också in på Hebréerna 9:25, 26, där Paulus talar om Jesu offer för synder och säger: ”Ej heller har han gått ditin för att många gånger offra sig själv, såsom [den judiske] översteprästen år efter år går in i det allraheligaste med blod, som icke är hans eget. Ty då måste han ofta hava lidit sedan grundläggningen av världen [kosmos], men nu har han en enda gång vid änden [syntéleia] av världen [aiónes; tingens ordning eller system] framträtt för att genom offret av sig själv utplåna synden.” — Sista versen enl. eng. övers.

13. Hur visas dess innebörd ytterligare i Hebréerna 9:25, 26?

13. När Jesus frambar sig själv som ett mänskligt offer åt Gud, medförde detta verkligen ett samfällt slut på de system av saker och ting, som till dess hade verkat i förhållande till den judiska nationen. Det medförde att djuroffer inte längre var välbehagliga i Guds ögon. Det gjorde slut på det gamla mosaiska lagförbundet, som Gud hade ingått med Israel. Det bragte det system av profetiska förebilder och skuggor till ett slut, som hade utförts bland israeliterna och deras förfäder. Nu trädde ett nytt förbund i kraft mellan Gud och ett nytt Israel, ett andligt Israel; och på denna nya nation började de forntida förebilderna och skuggorna att gå i uppfyllelse. Detta system av judisk tillbedjan och gemenskap med Gud upphörde fullständigt, när Jerusalem förstördes omkring fyrtio år senare. Det fanns inte längre något materiellt tempel i den en gång heliga staden, som judarna kunde församlas till för att där öva sin tillbedjan som i forna tider. Jesus Kristus framträdde alltså i sanning vid en tid då särskilda system av saker och ting som tillhörde judarna nalkades ett gemensamt slut.

14. Vad betyder alltså ”aión” i Matteus 24:3, och varför har det denna betydelse?

14. Då ju apostlarna förband Jerusalems och dess tempels förstöring med Kristi närvaro och det samfällda slutet på allt som hörde till den dåvarande tingens ordning, betecknar ordet aión i Jesu profetia snarare en ”tingens ordning” eller ett ”system av ting och förhållanden” än en tidsålder, och det har absolut inget avseende på vårt jordklot.

15. Varför inträffade inte denna ”aiónens” ände år 70 e. Kr.? När inträffar den?

15. Men om romarna förstörde Jerusalem år 70 e. Kr., varför är då inte den ände eller det slut, som apostlarna frågade om, just detta fullständiga slut på den judiska sakernas ordning som inträffade det året och som Paulus syftar på i Hebréerna 9:25, 26? Orsaken härtill är den, att Kristi ”närvaro” inte började år 70 e. Kr. och att han då inte heller tillträdde sitt rikes makt och härlighet. Detta blev verklighet först år 1914. När Jesus förband förstöringen av Jerusalem och dess tempel med änden och med sin egen närvaro såsom regerande Konung, måste han följaktligen ha använt Jerusalem och dess heliga plats som en bild av en liknande religiös organisation i våra dagar, nämligen kristenheten. Han måste också ha använt änden eller slutet på den judiska tingens ordning som en profetisk bild av änden på den tingens ordning, som har rått fram till nuvarande stund. Denna ände inträffar under tiden för hans konungsliga närvaro nu. Med profetisk insikt och med klar uppfattning av framtiden gav Jesus alltså en tvåfaldig innebörd åt mycket av sin profetia. Således lyfte han sin profetia långt bortom det förskräckliga slut, som kom över den förkastade judiska nationen, fram till änden eller slutet på kristenheten och på hela den värld som denna tillhör, dvs. till vår tid. När vi förstår hans profetia på det sättet, blir det en mera påtaglig verklighet för oss, att vi nu lever i tiden för världens fullbordan eller ”ändens tid”.