Gud att välsigna dem. Den rättfärdighet som räknas hos Gud måste härröra från hjärtan fyllda av kärlek och av uppskattning över vad han har gjort för mänskligheten. (Se Romarna 10:3; 1 Johannes 4:19.) Människor som verkligen sätter gudsdyrkan främst i livet kan hysa den tillförsikten att ”alla” deras dagliga behov skall ”tilldelas” dem av den välvillige Gud som de dyrkar.

”Alltså: var aldrig bekymrade för morgondagen”, fortsatte Jesus, ”morgondagen skall nämligen ha sina egna bekymmer. Var dag har nog av sin egen uselhet.” (Matt. 6:34) Varje dag har sina egna motigheter som ger ett visst mått av besvikelse. Svårigheter i det dagliga livet kommer ofta oväntat och kan ha sin grund i förhållanden som människor inte kan bemästra. (Lägg märke till Predikaren 9:11.) Guds tjänare bör betrakta sådana obehagligheter såsom ”nog” för ”var dag” och ta itu med dem en dag i taget. Oro och bekymmer inför morgondagen kan inte förbättra förhållandena, utan vittnar i stället om brist på tro på Gud och gör det svårare att ta itu med den innevarande dagens ”uselhet”.

Frågor från läsekretsen

● Hur kunde Jesus, med tanke på den fruktansvärda förstöringen av Dresden, Stalingrad, Hiroshima och Nagasaki i andra världskriget, tala om det som drabbade Jerusalem år 70 v.t. som ”en stor vedermöda”, en sådan som aldrig hade förekommit förut och inte heller skulle förekomma mera?

Profetian hade en framtida tillämpning utöver vad som skedde med Jerusalem och judarna år 70 v.t., men det som sades gällde också denna stads och nations historia.

De här orden finns i Jesu profetiska svar på apostlarnas fråga om hans framtida närvaro och avslutningen på tingens ordning. (Matt. 24:3, 21; Mark. 13:19) Jehovas vittnen har ofta framhållit att mycket av det Jesus där förutsade har två uppfyllelser: För det första en begränsad uppfyllelse i de händelser som ledde fram till och inbegrep romarnas förstöring av Jerusalem och den judiska tingens ordning år 70 v.t., och för det andra en större uppfyllelse från år 1914 v.t., då Jesus började sin osynliga himmelska närvaro som konung i det messianska riket. Denna uppfyllelse inbegriper det ännu i framtiden liggande slutet på den världsvida onda tingens ordning. — Se Vakttornet för 1 juni 1970, sidorna 245—258, och Guds tusenåriga rike har kommit nära, sidorna 293—330.

I denna profetia framhöll Jesus behovet av att hålla sig vaken och vara redo. Han sade: ”Bed oavbrutet att er flykt inte kommer att ske om vintern eller på sabbatsdagen; ty då skall det vara en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma.” — Matt. 24:20, 21.

För de kristna som bodde i Jerusalem och Judeen och som skulle direkt påverkas av slutet på den judiska tingens ordning var uppmaningen att hålla sig vaken livsviktig. De romerska härarna omringade staden år 66 v.t., men sedan drog de sig oväntat tillbaka. Detta var den särskilda signal som Jesus hade omnämnt i Lukas 21:20—22. Historien säger oss också att lydiga kristna reagerade med att fly från staden Jerusalem och från Judeen. Därför är det rimligt att också på det bokstavliga Jerusalem och Judeen tillämpa det som Jesus därnäst sade om den ”stora vedermödan”.

Den förstöring som förorsakades av romarna år 70 v.t. var mera omfattande och fruktansvärd än förhållandet var när babylonierna förstörde staden Jerusalem år 607 f.v.t. Vedermödan år 70 v.t. medförde också det definitiva, förstörelsebringande slutet för den stad och det tempel som byggts av judarna och för det system av tillbedjan som kretsade kring detta. Jesus hade således rätt, då han profetiskt beskrev händelserna år 70 v.t. som ”en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit [i fråga om den staden, nationen och tingens ordning] sedan världens början intill nu, nej, inte heller på nytt skall förekomma”.

Men det ligger mera i detta. Vi är inbegripna. Varför kan vi säga det? På grund av att Jesu ord i Matteus 24:21 uppenbarligen hade en större innebörd. Kristi osynliga närvaro som messiansk konung, som härskar över jorden, började inte år 70 v.t. Han visade själv att detta inte ens var att förvänta. När Jesu lärjungar en gång ”antog att Guds rike skulle