Frågor från läsekretsen

● Hade aposteln Paulus en annan mening än den styrande kretsen i det första århundradet angående att äta kött som varit offrat åt avgudar? Somliga drar den slutsatsen, när de jämför Apostlagärningarna 15:28, 29 med kapitel 8 i Första Korintierna.

Nej. Det finns bevis för att Paulus var i full överensstämmelse med den förordning som utfärdats av apostlarna och de äldste.

År 49 v.t. lades frågan om huruvida omvända hedningar måste omskäras fram av Paulus och Barnabas inför apostlarna och de äldste i Jerusalem. Rådsmötet beslöt, under den heliga andens vägledning och med Skrifterna och Guds handlingssätt som grundval, att omvända hedningar inte behövde hålla lagen. Men de måste, bland annat, fortsätta att avhålla sig ”från ting som är offrade åt avgudar”. — Apg. 15:1—29.

Omkring år 55 skrev Paulus till korintierna om att äta mat som hade varit offrad åt avgudar. Han sade att en avgud är i själva verket ingenting. En kristen kunde därför äta kött som hade varit offrat åt en avgud, kött som blivit över och som sedan förts ut och sålts på ett köttorg eller i en offentlig restaurang som var förbunden med templet. Men om någon, som tidigare hade dyrkat avguden, skulle kunna snava och falla på grund av att den kristne åt sådant kött, gav Paulus det rådet att det var bäst att inte äta det, så att den andra människans tro inte skulle ta skada. — 1 Kor. 8:7—13; 10:25—33; Rom. 14:1—4, 19—23.

I betraktande av detta har vissa bibelkommentatorer påstått att Paulus vägrade att instämma med rådsmötets förordning eller att det rådde ständig oenighet beträffande frågan. Professor E. Blaiklock säger till exempel: ”I 1 Kor. 8:4 intar Paulus offentligt en mera liberal ståndpunkt än den som påbudet slår fast.” Heinrich A. Meyer talar om Paulus’ förmenta ”självständiga ställning — helt och hållet oberoende av alla de andra apostlarnas myndighet”. Och dr Meyer säger att i 1 Korintiernas 8:e kapitel gör Paulus ”ingen hänvisning till apostlarnas påbud, vare sig här eller någon annanstans, vilket är i stil med hans medvetenhet om sin egen uttryckliga och oberoende apostoliska värdighet. ... Dessutom visar just detta kapitel, jämte kapitel tio, tydligt att i kraft av sin oberoende ställning som apostel hade han tidigt nog gjort sig fri från alla tillämpningar av den tillfälliga överenskommelse som träffats i Jerusalem.”

Ett sådant resonemang är försåtligt, farligt och stick i stäv med Guds inspirerade ord. Det återspeglar tanken att bibelns böcker innehåller personliga och motsägande mänskliga uppfattningar och att inte alla är inspirerade och nyttiga. (2 Tim. 3:16, 17) Det återspeglar också, åtminstone i en del fall, en önskan att beteckna förordningen i Apostlagärningarna 15:28, 29 som tillfällig och nu onödig. Men detta står i strid med bibeln och det historiska vittnesbördet om att de kristna i det andra århundradet och därefter erkände förordningen som bindande.

Vilken ståndpunkt intog då Paulus i den här frågan om att avhålla sig ”från ting som är offrade åt avgudar”?

Paulus och Barnabas gjorde inga invändningar mot den förordningen. Tvärtom. De tog del i rådsmötet som fattade detta beslut. Sedan gjorde de beslutet allmänt känt, såsom det berättas i Apostlagärningarna 16:4: ”När de nu färdades vidare genom städerna, överlämnade de till dem som var där de förordningar till efterlevnad som hade beslutats om av apostlarna och de äldste som var i Jerusalem.” Detta byggde upp församlingarna.

Ändrade Paulus sin ståndpunkt vid den tid då han skrev Första Korintierbrevet (o. år 55) eller Romarbrevet (o. år 56)? Inte alls. I själva verket var det efter det att han skrivit dessa båda brev som han for till Jerusalem för sista gången. (1 Kor. 16:8, Apg. 19:1; Rom. 15:25) Medan han var där träffade han samman med Jakob och de äldste, som hänvisade till förordningen i Apostlagärningarna 15:28, 29 såsom ännu gällande och bindande för de kristna. Paulus var inte av någon annan mening. — Apg. 21:17—26.

Vi har därför all orsak att förvänta att vilken som helst skenbar motsats mellan rådsmötets förordning och det som Paulus skrev kan förklaras. Och så förhåller det sig också.

Förordningen i Apostlagärningarna 15:28, 29 förbjöd den kristne att ta del i en formenlig, religiös ceremoni eller att utföra en handling av avgudadyrkan. De som offrade ett djur till en avgud fick en del av köttet att äta. Att de åt det var klart och tydligt en religiös handling; det betraktades som att man hade del i en måltid tillsammans med den hedniske guden. (2 Mos. 34:15; 5 Mos. 32:17; 1 Kor. 10:18—21) De kristna kunde absolut inte göra det. Den förordning som den kristna styrande kretsen hade utfärdat förbjöd detta, och Paulus instämde helt och fullt. Han skrev: ”Därför, mina älskade, fly från avgudadyrkan.” — 1 Kor. 10:14; 1 Tess. 1:9.

När Paulus alltså skrev det som vi återfinner i 1 Korintierna, kapitel 8 och 10, och Romarna, kapitel 14, gav han inte därmed de kristna tillåtelse att ta del i en avgudisk handling eller fest till ära för en avgud, vilket israeliterna hade gjort och därigenom utsatt sig för Guds vrede. (4 Mos. 25:1—4; Upp. 2:14) Nej, han behandlade helt enkelt frågan om att äta kött vid en vanlig måltid kött som kom från ett avgudatempel och som sålts till allmänheten. Sådant kött var inte orent eller besudlat blott och bart på grund av dess ursprung eller bakgrund.

● Varför gick Guds tjänare Simson till en prostituerad kvinnas hus i den filisteiska staden Gasa?

Skildringen om Simson och den prostituerade kvinnan i den filisteiska staden Gasa lyder: ”Och Simson gick till Gasa; där fick han se en sköka och gick in till henne.” (Dom. 16:1) Ingenting i denna redogörelse antyder att Simson begav sig till Gasa för att träffa en prostituerad kvinna. I stället var det så att medan han var i staden kände han igen en kvinna av hennes klass, och eftersom han befann sig i filistéernas område och de var hans fiender, var kvinnans hem den enda plats där han kunde övernatta. Att hans avsikt endast var att finna en plats där han kunde sova framkommer av vad vi sedan läser: ”Simson låg där intill midnatt; men vid midnattstiden stod han upp.” (Dom. 16:3) Lägg märke till att berättelsen inte säger att han låg med henne till midnatt.

Men filistéerna kan mycket väl ha dragit den slutsatsen att Simson tog den prostituerade kvinnans tjänster i anspråk. Om detta var den slutsats de drog, var de tämligen säkra på att kunna gripa honom på morgonen. Detta kunde också ha tjänat Simsons syfte att angripa dem genom att rycka loss stadsportens dörrar i Gasa och på så sätt lämna staden utan försvar.

● Daniel 12:1 (NW) framhåller att Mikael skall ”stå upp” före en tid av nöd utan motstycke. Har Mikael redan ”stått upp” eller skall detta ske strax före ”den stora vedermödan”?

Tecknen visar att Mikael redan har ”stått upp”.

Daniels elfte kapitel innehåller den omfattande profetian angående konungen i Nordlandet och konungen i Söderlandet. Vi förstår att denna profetia beskriver historiska förlopp från Daniels tid fram till närvarande tid.a Sedan börjar det tolfte kapitlet med orden: ”Och under den tiden skall Mikael stå upp, den store fursten som står till skydd för ditt folks söner. Och det skall i sanning komma en tid av nöd, sådan som inte har fått förekomma sedan en nation blev till intill den tiden.” — Dan. 12:1, NW.

Hur ”stod” Mikael ”upp”, och när skedde det?

Daniels bok använder ett antal gånger handlingen att ”stå upp” för att beskriva att någon tar makten eller väldet. I en profetia om hur Alexander den store tillväller sig makten läser vi: ”Sedan skall en väldig konung uppstå, och han skall härska med stor makt och göra, vad han vill.” (Dan. 11:3; jämför Daniel 11:7, 21; 8:22, 23.) Att Mikael skall ”stå upp” betyder således att han tar makten eller börjar härska.

Efter sin uppståndelse skulle Jesus Kristus, som vi med bibelns hjälp förstår är ärkeängeln Mikael, ”sitta på ... [Guds] högra sida” till dess tiden var inne för honom att ”härska mitt ibland ... [sina] fiender”. (Ps. 110:1, 2; Hebr. 10:12, 13) Jehovas vittnen har ofta visat från bibeln och från dess uppfyllelse i historien att den tidsperiod då Jesus skulle ”sitta” slutade medan första världskriget rasade på hösten år 1914 v.t. Då var det tid för honom att ”stå upp” eller ta emot Rikets härskarmakt i himmelen, vilket är omtalat i första delen av Daniel 12:1.

Denna vers fortsätter med att omtala vad annat som skulle ske. Det skulle komma ”en tid av nöd, sådan som inte har fått förekomma sedan en nation blev till”. I Matteus 24:21 kallade Jesus detta för den ”stora vedermödan”.

Alltsedan Mikael ”stod upp” har det varit ett avbrott under vilket nationerna haft tillfälle att erkänna och underordna sig Rikets styre. Men de har vägrat att göra detta och har till och med förföljt de kristna som förkunnar att Jesus är den bemyndigade härskaren över ”världens rike”. (Upp. 11:17, 18) Nationer och folkgrupper har samlat sig tillhopa mot Mikael och hans folk, men detta har inte fått honom att avstå från att härska. Nej, han har fortsatt med detta. Resultatet av nationernas kurs kommer att bli förödande för dem. Den kommer att leda dem till utbrottet av den ”stora vedermödan”, i vilken de skall bli slagna i bitar, alldeles som en krukmakares kärl skulle kunna bli sönderslaget med en järnspira. (Ps. 2:1, 2, 8, 9) Lyckligtvis visar Daniel 12:1, 2 att Guds folk, som grupp betraktat, skall överleva denna ”tid av nöd” in i den nya ordningen, där även de rättfärdiga som har dött skall bli uppväckta till liv. — Apg. 24:15.

[Fotnoter]