Arbeta och bli tillfredsställd!

”Det är Guds gåva till människan att envar skall äta och dricka och finna behag i all sin möda.”— Pred. 3:13, RS.

1. Vad väljer Jehova att göra, och vilken verkan har det på honom att han utför detta arbete?

JEHOVA är den högste i hela universum. Han har inget huvud över sig. Han tar inte order från någon. Han är inte ansvarig inför någon. Han har absolut frihet att göra som han behagar, att göra antingen det här eller det där eller någonting annat. Han väljer det handlingssätt som gör honom lycklig, och han är känd som den lycklige Guden. Det lyckliggörande handlingssätt som han väljer är att arbeta. Han blir inte trött av att arbeta: ”Den evige Guden, Jehova, Skaparen av jordens ändar, bliver icke vanmäktig och är icke heller trött.” Därför får vi inte fatta det så som om Jehova skulle ha behövt ta igen sig, när han vederkvickte sig vid slutet av den sjätte skapelsedagen: ”På sex dagar gjorde Jehova himlarna och jorden, och på sjunde dagen avhöll han sig och övergick till att vederkvicka sig.” Jehova avhöll eller vilade sig inte från allt arbete över huvud taget, utan bara från detta särskilda skaparverk, och när det var fullbordat, tog han det i beskådande och gav akt på att det var mycket gott, att det nådde upp till det fullkomlighetsmått som han själv hade ställt upp, och han kände sig vederkvickt och tillfredsställd genom fullbordandet av detta verk av den utomordentligaste beskaffenhet. Att se detta präktiga verk fullbordat var till glädje, tillfredsställelse och vederkvickelse för Jehova, Skaparen. — Jes. 40:28, AS; 2 Mos. 31:17, NW, fotnoten.

2. Vad har Jesus valt, och vad har följden blivit för honom?

² Att Jehova fortfar att arbeta under sabbatsdagen eller den sjunde dagen i skapelseveckan, det har vi bevis för i Jesu ord: ”Min Fader har arbetat oavlåtligt intill nu, och jag arbetar oavlåtligen.” Dessa ord visar också att Jesus arbetar. Han utför det arbete som Jehova anvisar honom. Villigt och självmant utför han Guds verk, och han uttryckte sin glädje över att göra Jehovas vilja. Han fann det lika närande, lika tillfredsställande och lika vederkvickande som mat, ja, till och med ändå mera, ty vid ett tillfälle, när hans lärjungar enträget uppmanade honom att äta, svarade han: ”Min mat är att jag skall göra dens vilja som har sänt mig och fullborda hans verk.” Glädjen över det som han hade fullbordat vederkvickte honom vid arbetets slut, förjagade all trötthet och lämnade honom tillfredsställd och upplivad. — Joh. 5:17; 4:34; NW.

3. Hur var människan utrustad för att arbeta, och vilket uppdrag fick hon. sedan hon blivit skapad?

³ Människan skapades till Guds och Kristi avbild och till att vara dem lik, med ett visst mått av deras egenskaper vishet, makt, rättvisa och kärlek. Tack vare sin vishet kunde människan veta hur hon skulle utföra saker och ting, tack vare sin makt eller förmåga var hon i stånd att utföra dem, tack vare sin känsla för rättvisa kunde hon på rätt sätt göra bruk av frukterna av sin möda, och tack vare sin egenskap kärlek kunde hon till och med gå längre än rättvisan krävde i fråga om att handla ädelmodigt och osjälviskt. Hon danades med förmåga att göra ett gott arbete, och hon fick också arbete att utföra. När människan hade blivit skapad, säger bibeln att ”Jehova Gud övergick till att taga mannen och låta honom taga sitt hemvist i Edens lustgård för att odla den och sköta den”. Mannen och hans hustru fick detta uppdrag: ”Var fruktsamma och bliv många och uppfyll jorden och lägg den under eder; och råd över fiskarna i havet och himlarnas flygande varelser och varje levande varelse som krälar på jorden.” Vilket underbart privilegium i fråga om arbete gavs inte åt det första människoparet, när jorden med dess växt- och djurliv lämnades i deras vård och de skulle uppfylla den med sina avkomlingar och Jehova hade givit dem de mentala och fysiska förmågor som satte dem i stånd att fullkomligt verkställa det givna uppdraget! — 1 Mos. 2:15; 1:28; NW.

4. Varför gav Jehova människan arbete att utföra, och vilka rön har man nu gjort som ådagalägger visheten i hans handlingssätt?

⁴ Jehova gav inte människan detta arbete för att själv slippa ifrån det. Han gjorde det för människans bästa, därför att människan var utrustad för att arbeta och skulle finna lycka i att utföra detta arbete som låg inom hennes möjligheters gräns. Jehova gav människan lämpligt arbete för att skänka henne välbehag, glädje och tillfredsställelse. Arbetet skulle fylla hennes liv, driva alla möjligheter till enformighet eller tråkighet på flykten och ge människan en tillfredsställande känsla av att vara till nytta. De gudomliga egenskaperna skulle inte undertryckas eller göras om intet eller hindras från att fungera på grund av overksamhet, utan de skulle finna fullödigt uttryck och på tillbörligt sätt göras fruktbärande i det arbete som Jehova hade anvisat åt människan. Nyligen gjorda vetenskapliga undersökningar bekräftar Skriftens sanning, att människan är danad till att arbeta. De har visat att flertalet äldre personer vid god hälsa inte önskar avgå från sin post, att avgången oftare för med sig olust och långtråkighet än lycka och glädje och att forskare tror att om utledsna och sysslolösa människor drar sig tillbaka från tidigare verksamhet, förlorar de viljan att leva och blir deras livslängd i själva verket förkortad. Hobbyer ersätter inte på ett tillfredsställande sätt arbetet för de personer som avgått från sin post. Även om det kan roa en människa att ägna sig åt dem några timmar i veckan, som en omväxling till det vanliga arbetet och en avkoppling från det, så blir det tröttande att ägna all sin tid åt dem. Hobbyer fyller vanligen inte heller kravet på att skänka tillfredsställelse, vilket en artikel framhöll: ”För att bevara sin andliga hälsa måste en människa känna att hon utför ett arbete som tjänar ett nyttigt ändamål.” Att dra sig tillbaka från hederligt arbete är mer till skada än till välsignelse. Vi ser alltså, att Jehova handlade till människans bästa, när han gav henne i uppdrag att arbeta.

5. Vad är Jehovas vilja i fråga om frukterna av människans möda?

⁵ Jehova vill inte att människan skall bli berövad frukterna av sin möda. ”Den strängt arbetande jordbrukaren”, skrev aposteln Paulus, ”bör vara den förste som får smaka frukterna.” Tidigare hade han utförligare behandlat denna gudomliga princip, då han sade: ”Vem planterar en vingård och äter icke dess frukt? Eller vem vaktar som herde en hjord och förtär icke något av hjordens mjölk? Talar jag detta enligt mänsklig måttstock? Eller säger icke lagen också detsamma? Ty i Mose lag är det skrivet: ’Du får icke binda munnen till på en oxe, medan den trampar ut säden.’ Är det då oxar som Gud har omsorg om? Eller är det helt och hållet för vår skull som han säger det? Det blev i själva verket skrivet för vår skull, ty den som plöjer bör plöja med en förhoppning, och den som tröskar bör göra detta med en förhoppning om att få sin andel.” Även oxarna skulle få sin andel av sitt arbetes frukter. Är det då oxarna som omsorgen i första hand gäller? Om Jehova slår vakt om arbetsdjurets intressen, i hur mycket större grad kommer han då inte att vårda sig om den arbetande människans välfärd! Paulus gör inte med dessa ord Guds regel, som innebar omtanke om oxarna, ogiltig, men genom kraftfull retorik visar han att i jämförelse med människor är oxarna såsom ingenting, och om denna människovänliga princip är tillämplig på oxar, så gäller den människorna med ojämförligt större kraft och särskilt dem som arbetar i Jehovas tjänst och sår ut andliga ting till gagn för andra. — 2 Tim. 2:6; 1 Kor. 9:7—11; NW.

6, 7. Hur visar 5 Moseboken 20:1, 5, 6 på ett slående sätt att människan skall få njuta resultatet av sitt arbete?

⁶ Lagen beträffande oxarna, som Paulus citerade, finner vi i 5 Moseboken 25:4, och i samma bok visas det hur Jehova har direkt omsorg om människorna och deras rätt att njuta resultaten av sitt arbete. Sammanhanget är betydelsefullt. Israels nation hade just avslutat sin vistelse i öknen och var nu lägrad på Moabs hedar redo att tåga in i det utlovade landet. Detta land var besatt av stridsberedda horder av demondyrkare. Israels intåg skulle framkalla krig, och i strid skulle Israel finna sig underlägset till antalet: ”Ifall du skulle gå ut till strid mot dina fiender och du har sett hästar och stridsvagnar, ett folk mera talrikt än du, skall du icke vara rädd för dem, ty Jehova, din Gud, är med dig.” Men trots det att teokratisk krigföring väntade och varje vapenför man behövdes som krigsman, finner vi följande undantag från plikten att göra krigstjänst: ”Vem är den man som har byggt ett nytt hus och icke har invigt det? Må han gå och vända åter till sitt hus, så att han icke må dö i striden och en annan man komma att inviga det. Och vem är den man som har planterat en vingård och icke har börjat bruka den? Må han gå och återvända till sitt hus, så att han icke må dö i striden och en annan man komma att börja bruka den.” — 5 Mos. 20:1, 5, 6, NW.

⁷ Jehova anser att en människa skall njuta frukterna av sitt arbete, att hennes arbete inte skall vara fåfängt och utan den belöning som består i att få njuta det goda som arbetet ger. Denna princip skulle gälla till och med i en så kritisk situation som ett krig, när behovet av varje vapenför man var mycket stort. Den man som det nyss citerade skriftstället var tillämpligt på skulle få tillfredsställelsen att glädja sig åt sitt arbete och inte behöva bege sig till stridsfronten med den undran i sinnet, om han skulle komma tillbaka och få glädjen att bo i sitt hus, eller om någon annan man skulle komma att bo där. Den som hade byggt huset skulle vara den förste som fick njuta resultatet av denna möda. Längre fram skulle han sedan kunna hörsamma kallelsen att dra ut i krig, när den kom, och kunna kämpa med odelad uppmärksamhet, eftersom han då inte behövde hemsökas av den tanken, att han aldrig skulle få någon glädje av det hus som han hade byggt, ty under sådana omständigheter skulle han redan ha erfarit den glädjen. På samma sätt förhöll det sig med en man som hade planterat en vingård. Han skulle få äta av dess frukt, innan han drog ut i krig. Detta kunde innebära flera års frikallelse, eftersom lagen föreskrev att ingen frukt fick skördas de första tre åren, det fjärde årets skörd skulle vara ett offer åt Jehova, och inte förrän under det femte året fick någon frukt användas i vanlig ordning. Likväl gällde frikallelsen till dess den som planterat vingården hade fått en andel av skörden. — 3 Mos. 19:23—25.

8. Hur visade Jesus att arbetet är en belöning i sig självt?

⁸ I en liknelse visade Jesus, att arbetet belönar sig självt genom den glädje det skänker. En man skulle ut på en resa, men innan han for bort, sammankallade han sina slavar och överlämnade åt dem att tillvarata hans intressen, i det han delade ut sina tillhörigheter åt slavarna att handskas med enligt deras olika förmågor. Efter lång frånvaro kom han tillbaka och kallade sina slavar att avlägga räkenskap. Genom att arbeta flitigt hade en av dem, som hade fått sig anförtrott fem talenter, fördubblat dem och hade den som fått sig anförtrott två talenter fördubblat dessa, men den som hade blivit anförtrodd en talent var lat och gjorde ingenting med den, och därför vann han ingenting. Nå, men hur blev nu de båda flitiga arbetarna belönade? Blev de uppmanade att hålla semester vid kusten eller uppe bland bergen? Blev detta deras belöning? Nej, den belöning de fick för strängt arbete var, inte semester, utan — kan man tänka sig! — mer arbete! Åt var och en av dem sade husbonden i tur och ordning: ”Väl gjort, gode och trogne slav! Du har varit trogen över få ting. Jag skall sätta dig över många ting. Gå in i din husbondes glädje.” Husbondens glädje bestod i arbetet, och genom att få mer av detta arbete att utföra fick den flitige slaven mera helt och fullt gå in i sin husbondes glädje. Men hur var det med den late slaven, som inte ville arbeta? Hur gick det med honom? Beslutet löd: ”Tag ... talenten ifrån honom och giv den åt den som har de tio talenterna.” Detta borde ha gjort den late utom sig av glädje. Han ville ju inte arbeta. Nu togs arbetet ifrån honom. Han kunde nu använda sitt liv till att slå dank. Men i stället för att vara glad, därför att han inte behövde arbeta, gick han sin väg under gråt och tandagnisslan. — Matt. 25:14—30, NW.

9. Vilket syfte tjänar ledighet från arbetet?

⁹ För att kunna vara lyckliga behöver vi arbeta. Visserligen behöver vi någon vila, ett ombyte för sinne och kropp för att reparera slitna nerver och återhämta fysisk styrka. Genom sabbatsanordningen sörjdes det i den mosaiska lagen för en sådan vilosam avkoppling efter en period av strängt arbete. Semestrar av begränsad varaktighet är ovärderliga, när det gäller att hämta nya krafter. Men när den fysiska och mentala kraften och också nervkraften har återställts genom en angenäm ledighet, börjar vi bli otåliga. Ledigheten har tjänat sitt ändamål. Vi har blivit starka igen, så att vi kan vara verksamma, och vi är färdiga att sätta i gång med vårt arbete. Om vi utsträcker ledigheten förbi denna punkt, kommer vi in i en period då vi känner oss utledsna och rastlösa, och vi utmanar då de demoraliserande faror som sysslolösheten medför. Vi vill tillbaka till arbetet. Vi saknar den glädje och tillfredsställelse som kommer av nyttig sysselsättning.

10. Vad har nu satts i stället för kärleken till arbetet, och vad blir följden härav?

¹⁰ Jehova vill att människorna skall finna glädje i arbetet och njuta dess frukter: ”Jag vet att det icke finnes något bättre för dem än att vara lyckliga och hava det skönt, så länge de leva; också att det är Guds gåva till människan att envar skall äta och dricka och finna behag i all sin möda.” (Pred. 3:12, 13, RS) Många knogar och gnor i våra dagar, men det är få som finner någon djup glädje i det. I allt ringare grad är tillfredsställelsen över att ha utfört någonting belöningen för den möda som folk gör sig; i allt högre grad är pengar målet för deras strävan. Vi lever i materialismens tidevarv, då stoltheten över välgjort arbete har blivit uppfrätt av penningbegäret och ivern att uppnå konstnärlig färdighet får vika för dyrkan av den avgud som heter kommersiell vinning. Att kärleken till arbetet trängs undan av kärleken till pengar får till följd att arbetets kvalitet och de konstnärliga färdigheternas beskaffenhet försämras. Penningen regerar, och människor av sämre halt betalar för produkter av sämre halt. De kanske får mera, vad det materiella angår, men de får mindre i andligt avseende. I stället för att finna glädjen i sitt arbete söker de vinna den genom att lägga pengar på hög, men deras bekymmer och neuroser och mentala rubbningar ger högljutt till känna, hur ömkligt deras strävan har misslyckats. I flydda århundraden skrev människor eller målade eller komponerade musik i usla kyffen och slutade sitt liv i obemärkthet, men de belönades med tillfredsställelse i sina bemödanden, och den sporrande iver som fanns hos dem frambragte de erkända mästerverken inom litteraturen, konsten och musiken. Våra dagars människor med sin strävan att förtjäna pengar får den belöning de söker, liksom de skriftlärda och fariséerna och sadducéerna, som gjorde sina gärningar för att bli sedda av människor, men båda dessa kategorier går miste om det djupa välbehag och den innerliga förnöjsamhet som följer med att man på ett tillfredsställande sätt har fullbordat någonting. Fastän människorna är skapade till att arbeta och njuta av det, är det många i den här tiden som avskyr det och smiter undan det och i stället eftersträvar rikedom och tillgodoser köttets begärelser och snart blir uppslukade i

Materialismens fåfänglighet

11. Varför kan det tyckas som om Salomo motsäger sig själv, när han talar om arbetet?

¹¹ Medan Salomo ännu var trogen mot Jehova, brukades han till att skriva många tankeväckande ordspråk och betraktelser, och i bibelboken Predikaren, som han skrev, framhåller han om och om igen det fåfängliga i människornas liv på jorden. Han talar mycket om arbetet, och ibland tycks det som om han motsade sig själv i sin behandling av ämnet, i det han stundom säger att arbetet är fåfängligt och meningslöst och i andra sammanhang lovordar det och säger att det är människans nöje och välbehag och en Guds gåva. I Predikaren 3:13, som är inledningstexten i denna artikel, sade Salomo till exempel att det var Guds gåva till människan att hon får äta och dricka och finna behag i att utföra arbete. I Predikaren 1:2, 3 (RS) säger han likväl: ”Fåfängligheters fåfänglighet! Allt är fåfänglighet. Vad vinner väl människan av all den möda, som hon mödar sig med under solen?” I följande kapitel räknar han upp mycket av det arbete som han hade utfört och säger: ”Mitt hjärta fann behag i all min möda, och detta var min belöning för all min möda.” Men omedelbart tillägger han att det är alltsammans fåfänglighet, därför att han måste dö såväl som dåren, och resultatet av hans möda kommer att tillfalla andra, så att han, som har mödat sig, inte själv får njuta av det: ”Jag blev led vid all den möda som jag hade gjort mig under solen, eftersom jag åt någon annan som skall komma efter mig måste lämna, vad jag har gjort. Och vem vet, om denne skall vara en vis man eller en dåre? Men ändå skall han få råda över allt det, varpå jag har nedlagt min möda och min vishet under solen. Också detta är fåfänglighet.” Likväl upprepar han ganska snart att arbetet är en glädje: ”Det finnes intet som är bättre för människan än att hon äter och dricker och finner behag i sin möda. Också detta, insåg jag, kommer från Guds hand, ty vem kan äta eller vem kan njuta honom förutan?” — Pred. 2:10,18, 19, 24, 25; v. 10, 24 och 25 enl. RS.

12. Vilken besvikelse är förbunden med mödan, och varför är somligas arbete fåfängt?

¹² En besvikelse som var förbunden med mödan var alltså den, att dess frukter inte alltid kunde komma den till del som hade mödat sig, och detta därför att döden trädde hindrande emellan. Så fanns det några, vilkas arbete var fåfänglighet, därför att de trots att de ännu levde inte njöt av dess frukter, utan var girigbukar, som inte unnade sig någon glädje för att kunna lägga sin rikedom på kistbotten: ”Återigen såg jag fåfänglighet under solen: en person som ingen har, vare sig son eller broder, och likväl är det ingen ände på all hans möda, och hans ögon bliva aldrig mätta på rikedom, vilket gör att han aldrig frågar: ’För vem mödar jag mig och berövar mig glädjen?’ Också detta är fåfänglighet och en olycklig sak.” ”En främling får njuta av dem; detta är fåfänglighet; det är en smärtsam plåga.” Kommer ni ihåg de framställningar i Skriften som vi nyss anförde och som visar, att Jehova vill att var och en skall få njuta frukterna av sitt arbete? Om det inte blir så, är arbetet gagnlöst och fåfängligt för arbetaren. — Pred. 4:7, 8; 6:2; RS.

13. Vilken ande förgiftar mycket arbete i våra dagar, och vad är en medelväg?

¹³ ”Och jag såg, att all möda och all skicklighet i vad som göres icke är annat än den enes avund mot den andre. Också detta är fåfänglighet och ett jagande efter vind. Dåren lägger händerna i kors och tär så sitt eget kött. Ja, bättre är en handfull ro än båda händerna fulla med möda och jagande efter vind.” (Pred. 4:4—6) Många sporras till arbetet, inte av lusten att åstadkomma någonting som är värt att göra, utan av avundsam rivalitet för att söka överglänsa sin medmänniska. Det är tävlingsdriften och vinningslystnaden som övar sitt tryck på människorna och driver dem att arbeta hårdare och bättre än sin nästa, och i en ande av avundsjuka försöker de nå upp till eller överträffa sin nästas materiella välstånd. Uttryckt på modernt språk är de angelägna om att ”inte vara sämre än Petterssons”. Detta är själviskt, vållar oro och förtret och är fåfängligt. Den andra ytterligheten är dåren, som lägger händerna i kors i sysslolöshet, överväldigas av fattigdomen och tär sitt eget kött, driven av hunger. Det är bättre att följa en medelväg, arbeta lugnt och fridsamt — utan att oroas och bli avundsjuk på andra för deras ägodelar — och njuta av en tillräcklig handfull i stilla förnöjsamhet, än att avundsamt gripa efter så mycket, att man får båda händerna fulla av sådant som man vunnit genom hård konkurrens, eller att lida brist med två tomma händer på grund av dåraktig lättja. Varken för mycket eller för litet är bra — det förra kommer människor att känna sig oberoende av Gud, och det senare frestar dem till stöld: ”Fattigdom och rikedom giv mig icke. Förläna mig det bröd, som jag behöver; att jag ej, övermätt, må förneka dig och säga: ’Vem är Jehova?’ och att jag av fattigdom ej må bliva tjuv och förgripa mig på min Guds namn.” — Ords. 30:8, 9, Åk.

14. Hur framhöll Salomo det fåfängliga i att samla rikedom, och hur belyser Midrasch hans ord?

¹⁴ Vilket varaktigt gagn har man av den rikedom som man samlar genom plågsam och förbittrad konkurrens? Som folk nu för tiden säger: ”Man kan inte ta den med sig.” Salomo uttryckte det mera vältaligt: ”Sådan han kom ur sin moders liv har han fått gå bort, naken, såsom han kommit, och utan att få något med sig av sitt arbete att lägga i sin hand. Även det var en svår olycka, att han måste gå bort alldeles likadan som han kommit. Och vad hade han då för vinst därav, att han arbetat för väder? Så har han ock levat i mörker i alla sina dagar, i mycken grämelse, i plåga och förtret.” Judarnas Midrasch belyser detta med en liknelse. En räv fann en vingård, som var inhägnad, men upptäckte ett enda hål som han kunde krypa in igenom. Han var litet för tjock, så han fastade i tre dagar och blev smal och klämde sig sedan in genom öppningen. När han äntligen var inne, festade han på druvorna, tills han blev fet igen, och när han försökte lämna vingården, kunde han därför inte tränga sig ut genom hålet. Nu fastade han åter i tre dagar för att bli smal nog att kunna pressa sig ut. När han väl hade kommit ut, såg han sig tillbaka på vingården och utbrast: ”Allt som är innanför är sannerligen skönt, men vilket gagn har väl någon av dig? Sådan som han kommer in, sådan går han också ut.” Så är det med denna världen, slutar liknelsen. Vi kommer in i den utan någonting och lämnar den på samma sätt. — Pred. 5:14—16, Åk.

15. Vilket arbete är fåfänglighet, och vilket arbete är det inte, enligt Salomo, när vi nu gjort klart för oss att han i själva verket inte motsäger sig, då han talar om arbetet?

¹⁵ Vad är det alltså för nytta med att man ägnar sig åt materialism? Vilken varaktig fördel har det med sig? Att möda sig med denna fördel för ögonen är fåfänglighet. Att arbeta för att samla rikedom och lägga på hög är dårskap. Att konkurrera med andra i avundsam rivalitet är ett förtretligt jagande efter vind. Att möda sig för att hopa materiella skatter är lika fåfängligt som sysslolöshet är dåraktig. Vi bör arbeta för vår nödvändiga mat och dryck och för blotta nöjet i att arbeta: ”Se, vad jag har funnit vara bäst och skönast för människan, det är, att hon äter och dricker och gör sig goda dagar vid den möda som hon har under solen, medan de livsdagar vara, som Gud giver henne; ty detta är den del hon får.” Salomo framhöll alltså att arbetet var gott, uppfattade det inte som fåfänglighet utan som något lönande och sade att det var den del som människan får i det liv som Gud ger henne. I sin avslutande sammanfattning ignorerar inte Salomo Jehova och förordar inte heller ett liv där man hänger sig åt köttsliga njutningar utan tanke på Gud eller framtiden: ”Slutsumman, sedan allt har blivit hört, är denna: Frukta Gud och håll hans bud; ty detta gäller hela människosläktet, att Gud drager varje gärning till doms med avseende på allt som är dolt, vare sig det är gott eller ont.” Det kommer att hållas räkenskap. Vi måste arbeta i fruktan för Jehova, ty han skall slutligen döma våra gärningar, till och med de dolda, till och med motiven inne i vårt hjärta. Vårt arbete är att göra gott, i överensstämmelse med hans befallningar. Ett sådant arbete är inte fåfänglighet. Det förgås inte med oss, utan lever kvar i Guds minne och skall vinna åt oss en gynnsam dom. Men vi skall återkomma till detta längre fram. — Pred. 5:17; 12:13, 14, AT.

16. Vad slags sjuklighet och vilken fara står världen nu inför till följd av materialismens insteg?

¹⁶ Låt oss så till en avslutning ta del av några iakttagelser beträffande materialismen. Vi hör mycket om den i dessa dagar. Man sluter upp emot kommunismen, därför att man anser den vara materialistisk, och den fördöms med rätta för att vara det. Men är inte hela världen materialistisk? Till och med de som påstår sig tala för Gud arbetar för materialismen, anser den praktisk, sätter sin lit till den och betraktar i själva verket som dåraktigt opraktiska de jämförelsevis få människor som utövar tro på Jehova och hans ord och hans nya värld. Världens människor koncentrerar sig på materialistisk vetenskap, men är andligen sjuka, och moralen och ostraffligheten bland dem och deras benägenhet för att förfäkta rätta principer dör ut mer och mer, allteftersom opportunitetsskäl och ett materialistiskt betraktelsesätt blir mer och mer levande och verksamma i de mänskliga angelägenheterna. Materialismens frammarsch har varit lika betydande som andlighetens tillbakagång, och till och med en fördärvad värld, som är bländad av det ytliga glittret från sin materiella rikedom, börjar nu att oroa sig för de dystra följderna av sin andliga fattigdom. Tidskriften Newsweek för den 29 mars 1954 sade: ”Människans storslagna vetenskapliga sinne hade tänkt ut medlen till människans fullständiga tillintetgörelse. Människans tröga politiska sinne fick nu problemet att frälsa människan från hennes eget skarpsinne att brottas med.” Malenkov sade att atomkrig ”betyder död åt världscivilisationen”. Eisenhower erkände att atomkrig skulle betyda ”civilisationens tillintetgörelse”.

17. Vad är enligt Toynbee absolut nödvändigt, om det mänskliga livet skall fortsätta på jorden?

¹⁷ I en artikel i New York Times Magazine för den 26 december 1954 frågade den ryktbare brittiske historikern Arnold J. Toynbee: ”Vilka känslor bemäktigar sig oss, då vi närmar oss det nya året 1955? Har vi på känn att världen behöver ett andligt återuppvaknande?” Han säger att världen står under Västerlandets trollmakt, men att den världsliga livsåskådning som har gjort sig gällande i Västerlandet har bevisat sig vara en otillfredsställande vägvisare. På grund av fanatismen och de krig, som falsk religion gav upphov åt, tog våra förfäder före slutet av 1600-talet ”sina skatter ut ur religionen och investerade dem i stället i naturvetenskapen”, och denna tro på vetenskapen ”har varit Västerlandets ledstjärna och drivkraft ända fram till vår tid, till dess slutligen dess begränsningar och dess svagheter — ironiskt nog — klart har trätt fram som en följd av dess bländande framgångar. ... I våra dagar har vetenskapen lagt i människornas händer makten att tillintetgöra livet på jorden.” Denna förhärdade gamla värld har inte ansett att kärleken duger något till, men Toynbee går vidare och förklarar att den är ett livsnödvändigt, praktiskt behov: ” ’Se, jag förelägger dig i dag livet och vad gott är, döden och vad ont är.’ Jahves bevingade ord till Israel borde ringa i våra öron i denna tid. Nu då världens folk finner sig inom närmare skotthåll än någonsin för varandra, med dödsbringande vapen i sina händer, har dygder som klokhet, självbehärskning, fördragsamhet, vishet och — oändligt mycket förmer än alla dessa — kärlek blivit i bokstavlig mening livsnödvändiga ting. Det mänskliga livet på jorden kan inte fortsätta, om inte vi vanliga män och kvinnor kan lyckas utöva dessa dygder enligt en långt högre måttstock än vi hittills ansett det möjligt att kräva av oss själva.”

18. Hur klagar man i U. S. News & World Report över den snabbt tilltagande materialismen?

¹⁸ David Lawrence skrev i en ledare i U. S. News & World Report den 31 december 1954: ”En krass materialism har trätt i dagen för att påverka sinnesstämningen i denna tidsålder. Europa har goda dagar i ett välstånd som stimuleras av amerikanska dollar. Att förhålla sig ’neutral’ och överge allt vad principer heter är ordningen för dagen. I detta land — där hög levnadsstandard, aldrig tidigare överträffade veckolöner, människornas bekvämligheter, finesser och lyxartiklar som hör till ett ’liv i överflöd’ inte endast betraktas som ett mål, som samhället strävar att nå, utan som något självfallet, som den politiska styrelsen skall gå i god för, — lägger man mindre och mindre vikt vid moralen, och visar mer och mer kryperi för den egennyttiga ändamålsenlighetens gudar. Ja, den förhärskande livsåskådningen hos denna tidens ’intellektuella’ är att ’i det allmännas intresse’ måste Per bli plundrad för att betala Pål, och att ändamålet helgar medlen, hur grundlagens ord än må lyda. Denna lömska sjukdomsbakterie håller på att tränga in i styrelsesystemets blodström.”

19. Vilken sjukdom är den mest hotfulla i våra dagar, enligt en redogörelse i Science News Letter, vilka symptom har den, och vad är botemedlet?

¹⁹ Science News Letter för den 11 december 1954 meddelade, att enligt dr Julian P. Price, som är medlem av Amerikanska läkarförbundets styrelse, ”är den sjukdom som hotar nationen i vår tid andlig, inte fysisk eller mental”, och sjukdomssymptomen omfattar ”moralisk slapphet i vår nations styrelse under senare år, det grepp som organiserad orättrådighet har på lagstiftningen och samhällslivet, ökad brottslighet bland våra tonåringar, mutsystem och omoraliskhet i amatöridrotten, den dåraktiga njutningshetsen, som förmår vårt folk att ge ut fyra gånger så mycket pengar på dryckesvaror jämfört med vad de ger ut till religiös verksamhet och till välgörenhet sammanlagt”. Vilket botemedel föreslår han då? ”Det enda botemedel som är till någon nytta — och därom bär historien vittnesbörd — ligger i en hjärtats förändring. Det är min uppriktiga övertygelse att det som vårt land i denna tid är i största behov av — liksom också vår tro — är en andlig pånyttfödelse, ett återvändande till Gud och till Hans eviga principer. Och denna pånyttfödelse måste ske i varje medborgares hjärta.”

20. Vad är det som anfäktar denna världen?

²⁰ Människor börjar inse att materialismen är den åkomma som anfäktar dem, att det behöver bli en hjärteförändring och ett återvändande till andliga värden. I annat fall blir livet berövat sina djupare glädjeämnen. Arbetets glädje är borta, när värdemätaren för alla strävanden är pengar. Tänk på Salomos ord, som vi återgav tidigare i denna artikel, då han sade, att man skulle äta och dricka och njuta av arbetet, därför att det var givet av Gud, och så tillade: ”Ty vem kan äta eller vem kan njuta honom förutan?” (Pred. 2:24, 25, RS) Arbetet måste vara ett gott arbete, utfört med de rätta motiven, i överensstämmelse med Jehovas uppsåt, ett arbete som givits av hans hand och utförs enligt ostrafflighetens och moralens principer. Men eftersom moderna människor inte har ansett något sådant möjligt och menar att det skulle vara ett hinder för dem i deras vansinniga rusning efter att i vild konkurrens lägga pengar och materiella ägodelar på hög, har de kastat av sig dessa krav likt bojor, endast för att finna sig själva fängslade och hämmade av sin egen snikenhet och sin värld krypande ihop av fasa på grund av en av moraliskt förfall präglad materialism med atomkraften som sitt redskap.

21. Av vilket värde kommer materiell rikedom att vara i Harmageddonstriden?

²¹ Deras strävan efter materiell rikedom skadar dem nu i andligt avseende, och rikedomen kommer inte att vara dem till någon fysisk nytta i striden vid Harmageddon. I dessa yttersta dagar vittnar den emot dem: ”Hör nu, ni rika människor: gråt och tjut över edra olyckor som komma över eder. Edra rikedomar hava multnat, och edra överklädnader hava blivit malätna. Edert guld och edert silver hava rostat, och deras rost skall vara som ett vittnesbörd emot eder och skall äta edra köttiga delar. Någonting som liknar eld är vad ni hava hopat i de yttersta dagarna. Ni hava levat i lyx på jorden och hava ägnat eder åt sinnlig njutning.” Deras materialism kan inte rädda dem undan Guds vrede: ”Varken deras silver eller deras guld skall kunna rädda dem på Jehovas vredes dag, utan hela landet skall förtäras av hans nitälskans eld, ty han skall göra slut, ja, ett förskräckligt slut på alla dem som bo i landet.” Så onyttiga kommer deras pengar att vara, att de kommer att kastas bort: ”De skola kasta sitt silver på gatorna, och deras guld skall vara såsom någonting orent. Deras silver och deras guld skall icke kunna rädda dem på Jehovas vredes dag.” Genom att de har åsidosatt rätta principer för att obehindrat kunna samla ihop rikedom, har de kastat bort det som skulle kunna rädda dem: ”Gods hjälper intet på vredens dag, men rättfärdighet räddar från döden.” — Jak. 5:1—3, 5, NW; Sef. 1:18; Hes. 7:19; AS; Ords. 11:4.

22. Varför är mycket av det arbete som utförs i våra dagar fåfänglighet, men vilket arbete är det inte?

²² Det är alltså många i våra dagar som inte längre har någon glädje av sitt arbete, begäret att genom konkurrens skaffa sig vinning gör det omöjligt för dem att i frid njuta av livet, den vetenskapliga materialismen är ett förfärande hot mot deras tillvaro, och när de dör, kan de inte ta några av sin mödas frukter med sig. Ett sådant arbete är i sanning fåfänglighet. Men när människan inser och uppskattar de andliga värdena, kan hon ha glädje av sitt arbete, kan äta och sova med frid i sinnet, behöver inte hysa någon fruktan för materialismen, och inte ens när hon dör är de gagneliga frukterna av hennes möda förlorade för henne. Detta arbete är inte fåfänglighet, utan skänker djup tillfredsställelse. Efterföljande artikel påvisar detta utförligt.