Fira Åminnelsen av Kristi död
Varför? När? Hur? Vilka? Var?
EN AV de många meningsfyllda och verkligt rörande händelser som omtalas i de hebreiska skrifterna är när patriarken Abraham gör sig beredd att frambära sin son Isak som offer.
Vilket prov ställdes inte Abraham inför när han hörde Gud säga: ”Tag din son Isak, din ende son, som du har kär, och gå bort till Moria land och offra honom där såsom brännoffer, på ett berg som jag skall säga dig”! (1 Mos. 22:2, 3) Tack vare sin stora tro kunde Abraham gå detta prov till mötes med förtröstan på att Gud kunde ge Isak en uppståndelse för att uppfylla det gudomliga löftet beträffande hans avkomlingar. (1 Mos. 12:2, 3; 21:12; Hebr. 11:17—19) På så sätt kom Abraham att utgöra en mycket passande bild av hur Jehova Gud skulle offra sin enfödde Son, Jesus Kristus, som han likaså älskade så mycket. — Joh. 3:16; Gal. 3:16.
Men visste du att även Isak framgångsrikt genomgick ett svårt prov vid detta tillfälle? Vid den tiden var han sannolikt en stark ung man. Om han hade velat, kunde han med lätthet ha gjort motstånd mot sin far eller sprungit sin väg. Men han underkastade sig lydigt sin far. Isaks handlingssätt var en passande bild av hur Jesus Kristus skulle underkasta sig sin himmelske Faders vilja ända till sin död på avrättningspålen och säga: ”Inte såsom jag vill, utan såsom du vill.” — Matt. 26:39; Fil. 2:5—8.
Hur mycket gott åstadkoms inte genom att Jesus lydigt underkastade sig sin himmelske Faders vilja! Som det framgår av Jobs första och andra kapitel hade Satan, djävulen, smädat Jehova Gud och påstått att Han inte kunde sätta människor på jorden som skulle bevara sin ostrafflighet gentemot Honom. Sådana trogna män som Job bevisade att djävulen var en lögnare. Men kunde en annan fullkomlig människa, som var lik den fullkomlige Adam i Eden, oklanderligt bevara sin ostrafflighet, fastän Adam hade misslyckats med detta? Vems fel hade detta misslyckande varit? Guds eller människans? När Jesus som fullkomlig människa fullkomligt bevarade sin ostrafflighet, bevisade han att Jehova Gud var rättvis och rättrådig, då han gjorde evigt liv för Adam beroende av fullkomlig lydnad. Jesus bevisade att det inte var Guds fel, utan människans, att Adam syndade. Därigenom hävdade och rättfärdigade Jesus sin himmelske Fader såsom rättmätig suverän. Det var detta han åstadkom för sin Fader genom att bevara ostraffligheten intill döden.
Och vad åstadkom Jesus för mänskligheten? Genom sin död åstadkom han ett försoningsoffer, som tar bort världens synd och lägger grundvalen för att återställa mänskligheten till fullkomlighet. (1 Joh. 2:2) Denna återställelse skall äga rum i ett jordiskt paradis förmedelst Guds rike. (Matt. 6:10; 20:28) Som den store läraren gjorde Jesus också sin Faders vilja känd för oss, och ett av de förnämsta exemplen på detta är hans bergspredikan. (Matt. 5:1—7:28) Han gav också sina efterföljare ett fullkomligt mönster att följa: ”Kristus led för er och efterlämnade åt er en förebild, för att ni skulle följa efter i hans fotspår.” — 1 Petr. 2:21.
VARFÖR EN ÅMINNELSE?
Det råder inget tvivel om att Jesus fick lida mycket. Vid ett tillfälle sade han till exempel: ”Ja, jag har ett dop att döpas med, och hur ansätts jag inte, tills det är avslutat!” Vid vissa tillfällen bad han rentav till Gud ”med starka rop och tårar”. (Luk. 12:50; Hebr. 5:7) Och vilken oerhörd börda vilade inte på Jesus den där sista natten som människa på jorden! Han visste vad som var hans himmelske Faders uppsåt för honom, men han visste också att han måste bevisa sig trogen under provsättning. Han kunde ha misslyckats. Vilken smälek skulle inte detta ha inneburit för hans Fader och vilken förlust för mänskligheten! Men han bevarade fullkomligt sin ostrafflighet. Med tanke på allt han därigenom åstadkom, både för Jehova Gud och för mänskligheten, är det sannerligen mycket passande att man firar åminnelsen av hans död.
HUR OFTA? NÄR?
Somliga samfund i kristenheten firar Kristi död varje dag, andra varje vecka och åter andra varje kvartal. Men är det inte vanligt att man firar minnet av stora och betydelsefulla händelser varje år? Så förhöll det sig med den judiska påsken, som firades till minne av israeliternas befrielse ur slaveriet i Egypten. Den firades en gång om året, just på årsdagen av den dag då befrielsen ägde rum, nämligen den fjortonde dagen i den bibliska månaden Nisan. Och det var den 14 Nisan år 33 v.t. som Jesus instiftade åminnelsen av sin död, och han dog också senare samma dag. Det är därför logiskt och passande att minnet av hans död firas en gång om året och på just detta datum. I år infaller den 14 Nisan söndagen den 3 april efter solnedgången. Varför efter solnedgången? Därför att dygnet på bibelns tid löpte från solnedgång till solnedgång. Även om solen kan gå ner ganska sent på vissa nordliga breddgrader, bör Åminnelsens bröd och vin alltså inte sändas omkring förrän efter solnedgången.
TILL MINNE AV VEM?
När Jesus instiftade åminnelsen av sin död, tog han en kaka bröd (i själva verket en stor, rund, rånliknande kaka) och bröt den och sade: ”Ta det, ät. Detta är liktydigt med min kropp.” (Matt. 26:26) Vilken kropp menade Jesus här? Han menade sin egen kropp av kött och blod. Det var nämligen hans köttsliga kropp som han utgav för världens liv. Att brödet saknade surdeg var en bild av att Jesus var fri från synd. Det bröd som används vid Åminnelsen bör följaktligen vara osyrat och sakna jäst, och det bör heller inte innehålla några andra ingredienser än mjöl och vatten. — Joh. 6:51; 1 Kor. 5:7, 8; 1 Petr. 2:22.
Därefter tog Jesus bägaren med vin, och sedan han framburit tacksägelse, räckte han den till sina lärjungar och sade: ”Drick av den, ni alla; för detta är liktydigt med mitt blod, ’förbundets blod’, som skall utgjutas för mångas räkning till förlåtelse för synder.” (Matt. 26:27, 28) Av dessa ord förstår vi att Jesu utgjutna blod tjänar ett tvåfaldigt syfte. För det första tjänar det till att rentvå människor från synden. (1 Joh. 1:7) Och för det andra tjänar det till att göra det nya förbundet mellan Gud och den kristna församlingen giltigt eller ge det gällande kraft, precis som det gamla lagförbundet mellan Gud och Israels nation fick gällande kraft genom att Mose stänkte djurens utgjutna blod på lagboken och på folket. (Hebr. 9:19, 20) Alldeles som Jesus använde rent, jäst, rött vin till att symbolisera hans fullkomliga, mänskliga livsblod, så bör också det vin som i våra dagar används vid Åminnelsen vara rent, rött vin utan några tillsatser vare sig för att göra det starkare eller för att söta eller smaksätta det.
VILKA TAR DEL?
Vilka kan med rätta ta del av dessa emblem? Jesus instiftade Åminnelsen då endast hans elva trogna lärjungar var närvarande. Sedan sade han dem att han skulle gå bort för att bereda en plats i himmelen åt dem. (Joh. 14:1—3) Han sade också att han ingick förbund med dem om ett rike. (Luk. 22:28—30) Det är alltså bara de, som förväntar att få del med Jesus i hans himmelska rike och som därtill befinner sig i det nya förbundet, som är berättigade att ta del av Herrens kvällsmåltid, som den också kallas. — Luk. 12:32; Hebr. 8:10—13; 1 Kor. 11:20.
Vi läser vidare om dessa som tar del: ”Anden själv vittnar med vår ande, att vi äro Guds barn. Men äro vi barn, så äro vi ock arvingar, nämligen Guds arvingar och Kristi medarvingar, om vi eljest lida med honom för att också med honom bliva förhärligade.” (Rom. 8:16, 17, 1917) Paulus skrev till dessa kristna och gav anvisningar om hur man på tillbörligt sätt skulle fira Åminnelsen. Och beträffande dem sade han vidare att de i samband med uppståndelsen skulle iklädas oförgänglighet och odödlighet. (1 Kor. 11:20—34; 15:50—54) Man kan alltså förstå att endast de som har detta himmelska hopp med rätta kan ta del av brödet och vinet vid Åminnelsen.
TILL NYTTA FÖR VILKA ANDRA?
Jesu Kristi efterföljare består av två olika klasser, som har olika framtidshopp. Detta framgår av att Skriften talar om att Guds folk skall få åtnjuta både himmelsk härlighet och paradisiska förhållanden på jorden. (Upp. 20:4, 6; 21:3, 4) Jesus talade om dessa båda klasser som två olika fållor, vilka till slut blir en enda hjord. (Joh. 10:16) Vi läser likaså om hur den mänskliga skapelsen ivrigt väntar på uppenbarandet av ”Guds [andliga] söner”. (Rom. 8:19—21) Dessa söner omtalas också som ”en förstling åt Gud och åt Lammet”, vilket antyder att det längre fram också skulle komma andra. (Upp. 14:1, 4) Något annat som visar detta är de inspirerade orden att Jesus Kristus ”är ett försoningsoffer för våra synder, men inte bara för våra utan också för hela världens”. (1 Joh. 2:2) Denna åtskillnad framgår också av att Rikets arvingar liknas vid Abrahams säd, som skall välsigna alla familjer på jorden. — 1 Mos. 22:17, 18; Gal. 3:29.
Det är därför uppenbart att de som har ett jordiskt hopp — den ”stora skaran” av ”andra får”, som inte befinner sig i det nya förbundet — inte är berättigade att ta del av brödet och vinet vid Åminnelsen. Är det då någon mening med att de är närvarande? Ja, det är det sannerligen! På sätt och vis skulle man kunna likna det vid firandet av en bröllopsdag. Det berör visserligen i främsta rummet det äkta paret, men de kan också inbjuda andra, vänner och släktingar, att dela deras lycka. (Jämför Uppenbarelseboken 19:6, 7.) De som har ett jordiskt hopp är livligt intresserade av det som berör dem som har ett himmelskt hopp; med glädje i hjärtat hedrar de tilldragelsen med sin närvaro.
Utan tvivel kan alla — oavsett vilket framtidshopp de har — få stor nytta av att vara närvarande. Denna tilldragelse används alltid till att förtälja om den storslagna kärlek som Jehova Gud visade, då han gav sin Son till att vara vår återlösare. Den framhäver också djupet i Jesu kärlek, när han utgav sitt liv för oss, och riktar uppmärksamhet på det utmärkta exempel han gav sina efterföljare. (Joh. 15:12, 13; 1 Kor. 15:3) Skriften visar vidare att Herrens kvällsmåltid tjänar som ett tillfälle till självrannsakan för alla de närvarande. Och detta gäller i synnerhet deras kärlek till varandra, eftersom Jesus vid just det tillfället sade: ”Jag ger er nu ett nytt bud, att ni skall älska varandra; alldeles som jag har älskat er, att ni också skall älska varandra. Av detta skall alla veta att ni är mina lärjungar: om ni har kärlek inbördes.” Denna egenskap kärlek, som Jehova Gud och Jesus Kristus på ett så slående sätt gav uttryck åt, är sannerligen något som bör känneteckna alla kristna, oavsett vilket hopp de må ha. — Joh. 13:34, 35.
VAR NÅGONSTANS?
Åminnelsen av Kristi död är en glädjens stund. Jesus kunde nämligen säga till sina lärjungar vid denna minnesvärda kvällsmåltid som de höll tillsammans: ”Jag har segrat över världen.” (Joh. 16:33) Jesus bevisade genom att bevara sin ostrafflighet att djävulen är en lögnare och att Gud är sannfärdig. Detta är sannerligen orsak till glädje. Inom kort kommer Jehovas vittnen i mer än 40.000 församlingar jorden utöver att med glädje fira åminnelsen av Jesu död. Tillhör du dem som sätter värde på eller som vill veta mer om allt vad Jehova Gud och Jesus Kristus har gjort för dig? Då är du välkommen att komma till någon av Jehovas vittnens Rikets salar efter solnedgången söndagen den 3 april 1977 och ta del i att fira denna åminnelse av Kristi död, till Jehova Guds lov och pris och för ditt eget andliga välbefinnandes skull.
”I tro har Abraham fram Isak som offer när han sattes på prov. Sin ende son var han beredd att offra, han som hade tagit emot löftena och till vilken Gud hade sagt: Genom Isak skall du få dina efterkommande. Han sade sig att Gud hade makt att till och med uppväcka döda. Därför fick han också i symbolisk mening sonen tillbaka.” — Hebr. 11:17—19, sv. provövers. av år 1974.