”Herrens aftonmåltid”

”Att äta Herrens aftonmåltid. ... Ty så ofta som ni äta detta bröd och dricka denna kalk, fortsätta ni att förkunna Herrens död, till dess han kommer.” — 1 Kor. 11:20—26, NW.

1. Vad har Jehova berett för att ena sitt folk såsom en kropp?

JEHOVA Gud har berett en kalk och ett bord åt det folk, över vilket hans stora namn nämnes. Gynnade och lyckliga är alla människor som har det privilegiet att taga del i kalken och vid bordet. Dessa ting bereder han för att sammanföra eller förena sitt folk såsom en kropp, med alla denna kropps lemmar i frid med varandra, hjälpande och tjänande varandra.

2. Vilka båda klasser sammanföres nu vid Åminnelsen, och vilken fråga uppstår därför?

2. I världen prövar man konstlade metoder för att uppnå enhet inom det mänskliga samhället, och likväl går utvecklingen stadigt i riktning mot självisk oenighet, så att till sist var mans hand skall lyftas mot hans nästas. Men Jehovas enande verk har framgång. I nitton hundra år har han hållit på med att kalla, församla och bereda den ”lilla hjorden” av fårliknande människor. (Luk. 12:32) Dessa följer troget Herden Jesus Kristus och skall därför bli förenade med honom i det himmelska riket för att regera tillsammans med honom till välsignelse för alla jordens släkter. På senare år, sedan det första världskrigets slut år 1918, har Jehova brukat sin Herde till att församla andra fårliknande människor, en ”stor skara”, och de kallas hans ”andra får”. (Upp. 7:9—17; Joh. 10:16) Det finns nu inom Herdens fålla här på jorden endast en liten kvarleva av den ”lilla hjorden”, men nu förser han dem med många följeslagare genom att föra tillsammans en stor skara av andra får. På det sättet åstadkommer han det tillstånd som han beskriver såsom ”en hjord, en herde”. De andra fåren finner i bibeln, att deras bestämmelse inte är himmelsk, utan jordisk. De skall för alltid bebo det återställda paradiset här på jorden och bli välsignade med frid, välgång, lycka och fullkomlig mänsklig hälsa genom Jesu Kristi och hans lilla hjords himmelska rike. I detta tillstånd av ”en hjord, en herde” uppstår därför vid tiden för Åminnelsen den frågan: Vilka privilegier har kvarlevan och vilka den stora skaran med avseende på Jehovas kalk och bord? Olikhet i fråga om bestämmelse bör inte skapa oenighet bland fåren, och inte heller bör olikhet i fråga om privilegier göra det. Lyckligtvis har det befunnits att den inte gör det. Varför inte?

3. Hur benämnde Paulus Åminnelsen? Hur beskrev han den?

3. Jehovas kalk och Jehovas bord omtalas i samband med Herrens aftonmåltid. Förmodligen kallar du den ”Herrens nattvard”. (1 Kor. 11:20) Detta namn betecknar den särskilda måltid som Herren Jesus instiftade bland sina lojala efterföljare den natt då han blev förrådd av Judas Iskariot. En av Jesu efterföljare, aposteln Paulus, benämner den så i sitt brev till korintierna. Han påpekar för dem deras oordentlighet i denna sak, när han skriver: ”Därför, när ni komma tillsammans på ett ställe, är det icke möjligt att äta Herrens aftonmåltid. ... Ty jag har från Herren mottagit det som jag också har vidarebefordrat till eder, att Herren Jesus i den natt då han skulle bliva överlämnad tog ett bröd, och sedan han hade framburit tacksägelse, bröt han det och sade: ’Detta betyder min kropp, som är för eder skull. Fortsätt att göra detta till minne av mig.’ Han gjorde så också beträffande kalken, sedan han hade ätit aftonmåltiden, och sade: ’Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod. Fortsätt att göra detta, så ofta som ni dricka den, till minne av mig.’ Ty så ofta som ni äta detta bröd och dricka denna kalk, fortsätta ni att förkunna Herrens död, till dess han kommer.” — 1 Kor. 11:20—26, NW; också Moffatts översättning.

4. Hur ofta har den firats? Vilka har nu frågor med avseende på den?

4. Herren Jesus dog år 33 (e. Kr.) I nitton hundra år därefter har hans lydiga lärjungar högtidlighållit denna nattvard eller aftonmåltid på den rätta dagen varje år. Att den har firats årligen intill detta år, 1951, innebär att den har firats mer än 1.900 gånger, vilket i sanning kan kallas ”ofta”. Tvärtemot vad somliga av religionens målsmän påstår, har Jesus personligen inte behövt lida om igen så många gånger, så ”ofta”, ty aposteln Paulus säger att han inte skulle göra det. (Hebr. 9:24—26; 10:10—14) Nu på 1900-talet fortfar en trogen kvarleva av hans ”lilla hjord” lydigt att hålla Herrens aftonmåltid och därmed ”förkunna Herrens död”. Men nu är en ”stor skara” av andra får i hundratusental förenad med kvarlevan under Herden Jesus Kristus. Eftersom Skriften visar att den ”lilla hjorden” i sin helhet endast omfattar 144.000 medlemmar (Upp. 7:4—8; 14:1, 3) och eftersom Vakttornet trycks i en upplaga på omkring 1.235.000 på 36 språk, så måste de allra flesta av våra läsare befinna sig utanför den ”lilla hjorden” och vara bestämda för den stora skaran av andra får. När vi nu ännu en gång närmar oss tiden för Åminnelsen, råder det inget tvivel om vad den lilla kvarlevan måste göra, men den fråga som alla dessa andra får nu överväger är denna: Skall jag taga del av brödet och vinet med kvarlevan? Är jag befalld att göra det, och måste jag alltså göra det? Är det också mitt privilegium?

Hur det avgöres, vilka som skall taga del

5—7. Vilken deltagare skildrade den första Åminnelsen? Vad säger han?

5. Genom att undersöka omständigheterna och detaljerna i det första firandet får vi alla hjälp till att fastställa det bibliska svaret på dessa viktiga frågor. Låt oss betrakta den redogörelse, som lämnats av en man vilken var närvarande och deltog och som såg och hörde vad som skedde. Det är aposteln Matteus. De andra som har skrivit redogörelser för detta första firande, nämligen Markus, Lukas och Paulus, var inte med vid detta tillfälle. Matteus 26:17—30 lyder:

6. ”På de osyrade brödkakornas första dag kommo lärjungarna fram till Jesus och sade: ’Var vill du att vi skola reda till åt dig att äta påsken?’ Han sade: ’Gå in i staden till den och den och säg till honom: Läraren säger: ”Min fastställda tid är nära; jag vill fira påsken med mina lärjungar i ditt hem.”’ Och lärjungarna gjorde som Jesus hade bjudit dem, och de ställde allt i ordning för påsken. När det nu hade blivit afton, låg han till bords med de tolv lärjungarna [Matteus alltså inbegripen]. Medan de åto, sade han: ’Jag säger eder i sanning: En av eder skall förråda mig.’ Då de blevo mycket bedrövade över detta, började de var och en att säga till honom: ’Mästare, det är väl icke jag?’ Till svar sade han: ’Den som doppar handen med mig i skålen är den som skall förråda mig. Visserligen går Människosonen bort, alldeles såsom det är skrivet om honom, men ve den man, genom vilken Människosonen blir förrådd! Det skulle vara bättre för den mannen, om han icke hade blivit född.’ Som svar sade Judas, som stod i begrepp att förråda honom: ’Det är väl icke jag, Rabbi?’ Han sade till honom: ’Du har själv sagt det.’”

7. Sedan dessa ord växlats mellan Jesus och Judas, tilldrog sig enligt skildringen följande: ”Medan de fortforo att äta, tog Jesus ett bröd, och sedan han hade uttalat en välsignelse, bröt han det, och i det han gav det åt sina lärjungar, sade han: ’Tag, ät. Detta betyder min kropp.’ Han tog också en kalk, och sedan han hade framburit tacksägelse, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; ty detta betyder mitt blod, ”förbundets blod”, som skall utgjutas för många till förlåtelse för synder. Men jag säger eder, att jag härefter icke alls skall dricka något av denna vinträdets produkt förrän den dag då jag dricker det nytt med eder i min Faders rike.’ Slutligen, sedan de hade sjungit lovsånger, gingo de ut till Oljeberget.” — NW; se också Moffatts översättning.

8. Vad skriver Johannes om hur Jesus identifierade den som skulle förråda honom?

8. Markus’ berättelse överensstämmer med Matteus’, som vi här återgivit. Alltså har vi två skribenters vittnesbörd. Aposteln Johannes var med vid denna första Åminnelse, och han ger en mera detaljerad beskrivning av hur förrädaren identifierades efter det att Jesus hade sagt: ”Jag säger eder i sanning: En av eder skall förråda mig.” Johannes 13:22—30 tillägger nämligen: ”Lärjungarna började se på varandra, då de voro villrådiga om vilken han menade. Där låg framför Jesu bröst en av hans lärjungar, och Jesus älskade honom. Därför nickade Simon Petrus till denne och sade till honom: ’Säg vem det är som han talar om.’ Fördenskull lutade sig denne tillbaka mot Jesu bröst och sade till honom: ’Mästare, vem är det?’ Därför svarade Jesus: ’Det är den, åt vilken jag skall giva brödstycket som jag doppar.’ När han så hade doppat brödstycket, tog han och gav det åt Judas, Simon Iskariots son. Och sedan denne hade tagit emot brödstycket, for Satan in i honom. Jesus sade därför till honom: ’Skynda dig att få det gjort, som du håller på med.’ Emellertid visste ingen av dem som lågo vid bordet, i vilket syfte han sade detta till honom. Några föreställde sig rentav, att eftersom Judas hade hand om kassaskrinet, sade Jesus nu till honom: ’Köp det som vi behöva för högtiden’, eller att han skulle giva något åt de fattiga. Efter det att han hade tagit emot brödstycket, gick han därför genast ut. Och det var natt.” — NW.

9. Firade Judas således Åminnelsen? Vad visar, om han gjorde det eller inte?

9. Genom dessa tre vittnens samstämmighet finner vi det alltså avgjort, att Judas lämnade sammankomsten innan Jesus kungjorde och instiftade Åminnelsen för de andra apostlarna, de elva trogna. Det bröd som Jesus delade ut vid denna Åminnelse var inte doppat i påskmåltidens sås, innan han gav det åt dem. Inte heller återvände Jesus efter Åminnelsens instiftande till att äta påskmåltiden och doppa brödstycken. Alltså gav Jesus det doppade brödstycket åt Judas och skickade bort honom före den nya Åminnelsen. Judas firade endast påsken med Jesus och hans trogna apostlar, alldeles såsom tempelprästerna och hövitsmännen gjorde, åt vilka Judas hade avtalat att förråda Jesus. Judas var lika litet avstängd från att fira påsken som de var det; det var bara det att de allesammans firade denna påsk med fördömelse för sig själva. Jesus lät Judas vara där under påskmåltiden tillsammans med honom, för att profetian på det sättet skulle kunna nå sin fulla klimax, såsom Jesus sade: ”Men resultatet är att skriften fullbordas: ’Den som brukade äta av mitt bröd har lyft sin häl mot mig.’” (Joh. 13:18, NW) Härav följer att Jesus upprättade Åminnelsen med de elva lojala apostlarna, och därigenom angav han, vilka som därefter skulle fira den.

10. Varför kunde apostlarna deltaga, fastän de inte var pånyttfödda av anden?

10. Nej, dessa elva män hade inte ännu blivit pånyttfödda av och smorda med Guds ande, ”ty ännu var där ingen ande, då ju Jesus ännu icke hade blivit förhärligad”. (Joh. 7:39, NW) Anden kom först på pingstdagen, tio dagar efter det att Jesus hade farit upp till himmelsk härlighet på sin Faders högra sida. Men Jesus hade sagt till dessa apostlar: ”I pånyttskapelsen, när Människosonen sätter sig på sin härliga tron, skola ni som hava följt mig också själva sitta på tolv troner och döma Israels tolv stammar.” (Matt. 19:28, NW) Han hade också kallat dem medlemmar av sin lilla hjord, när han sade: ”Hav ingen fruktan, lilla hjord, ty eder Fader har godkänt, att riket gives åt eder.” (Luk. 12:32, NW) Till apostlarna Jakob och Johannes hade han också sagt: ”Den kalk som jag dricker skola ni dricka, och med det dop varmed jag döpes skola ni döpas.” (Mark. 10:39, NW) Och genast efter det att Jesus hade instiftat Åminnelsen, bekräftade han, att de nu hade möjlighet att få del i det himmelska riket, när han sade: ”Ni äro ... de som hava förblivit hos mig i mina prövningar, och jag sluter ett förbund med eder, alldeles såsom min Fader har slutit ett förbund med mig, om ett rike, på det att ni må äta och dricka vid mitt bord i mitt rike och sitta på troner för att döma Israels tolv stammar.” (Luk. 22:28—30, NW) I sin avslutande bön bad Jesus till sin himmelske Fader, att de skulle få vara med honom i hans rike. — Joh. 17:24.

11. Vad kommer således inte att ske med de andra fåren för att göra dem berättigade till att taga emblemen, men som senare hände med dessa apostlar?

11. Alltså kan det förhållandet, att de elva apostlarna ännu inte var pånyttfödda av anden, inte brukas som ett argument för att troende som inte är pånyttfödda av anden får ta del av åminnelseemblemen. Femtioen dagar senare blev den heliga anden utgjuten över apostlarna, och de blev frambragta såsom Guds andliga söner. Därefter firade de Åminnelsen som andliga söner till Gud. Men de som utgör den stora skaran av andra får har inte möjlighet att vinna det himmelska riket och kommer aldrig att bli pånyttfödda av Guds ande och uppstå till andligt liv. De blir således aldrig de andliga israeliter, till vilka aposteln Petrus skrev: ”I det ni komma till [Kristus] såsom till en levande sten, förkastad, det är sant, av människor, men utvald, dyrbar, för Gud, bliva ni själva också såsom levande stenar uppbyggda till ett andligt hus för att vara ett heligt prästerskap, för att frambära andliga offer, som äro välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus. ... Ni äro ’ett utvalt släkte, ett konungsligt prästerskap, en helig nation, ett folk för särskild besittning, för att ni skulle vitt och brett kungöra de härliga egenskaperna’ hos honom, som kallade eder ut ur mörkret in i sitt underbara ljus.” — 1 Petr. 2:4—9, NW.

Ingen motbild till påsken

12. Vilket argument framföres för att de andra fåren borde taga del i Åminnelsen?

12. Någon kanske säger så här: ”Kvarlevan och de andra fåren är nu ’en hjord, en herde’. De andra fåren är Gud hängivna och har överlämnat sig åt honom precis som kvarlevan. Detta att man överlämnar sig åt Gud framställdes i en symbol genom den judiska omskärelseriten, eller hur? Och fick inte de främlingar som bodde hos israeliterna lov att taga del av påskmåltiden, om de blev omskuma? Och varför skulle då inte kvarlevan och de andra fårens eller främlingarnas klass alla tillsammans taga del i gemensam uppskattning av Jesu lösenoffer? Utgjorde inte de omskurna främlingar som tog del i påsken den hop folk av allahanda slag som tågade ut ur Egypten med israeliterna, och är de inte en bild av den ’stora skaran’ av andra får i våra dagar? Varför då inte alla taga del i Åminnelsen?” — 2 Mos. 12:48, 49, 38; 4 Mos. 11:4.

13, 14. Varför är detta inget verkligt argument för att de skall taga del?

13. Vi svarar: Detta kan vara sant, men deltagandet i den judiska påsken utgör inget argument för deltagande i Herrens aftonmåltid. Varför inte? Därför att påsken inte är någon förebild av Herrens aftonmåltid.

14. Vid påskmåltiden åt de naturliga judarna och de omskurna främlingar som bodde ibland dem av ett stekt lamm med osyrat bröd och bittra örter. Före måltiden ströks eller stänktes påskalammets blod på de israelitiska hemmens dörrposter och dörrträn, och påskfirarna drog sig tillbaka inomhus under blodet för att hålla påsken. (2 Mos. 12:1—27) Men när Jesus upprättade Åminnelsen, tog han en lev av osyrat bröd, välsignade den och delade ut den och sade: ”Detta betyder min kropp, som skall givas för eder skull. Fortsätt att göra detta till minne av mig.” Därpå använde han vin till att representera eller föreställa blod, men han sade inte åt sina lärjungar att stänka vinet på det sätt som lammets blod hade blivit stänkt i Egypten. I stället räckte han dem vinet i en kalk och sade åt dem alla att dricka det, dvs. dricka symboliskt blod, i det han sade: ”Denna kalk betyder det nya förbundet i kraft av mitt blod, som skall utgjutas för eder skull.” (Luk. 22:19, 20, NW) Om påskfirarna hade druckit lammets blod, skulle detta ha varit att bryta Guds förbund med Noa om blodets helgd. Därför skulle det ha krävt de drickandes död. Men Jesus sade åt sina lärjungar att dricka symbolen av blod, vinet. I ett mycket betydelsefullt hänseende finns det således ingen motsvarighet mellan påsken och Åminnelsen, och påsken är inte en förebild av Åminnelsen. Firandet av påsken är inte en bild av firandet av den kristna Åminnelsen.

15. Vilka israeliter firade först Åminnelsen, och därefter vilka hedningar?

15. De fyra första gånger som Åminnelsen firades (åren 33—36 e. Kr.) var de som deltog judar, proselyter och omskurna samariter. Deltagarna var emellertid inte israeliterna i allmänhet, vilka som sådana var berättigade till att äta påskmåltiden. De var den kvarleva av judarna som hade mottagit Tesus såsom den av Gud sände Messias och blivit döpta. Tre och ett halvt år efter det att Jesus hade instiftat Åminnelsen, blev aposteln Petrus skickad till den italiske hövitsmannen Kornelius’ hem. Från och med då vände sig de uomskurna icke-judarna eller hedningarna till Jehova Gud och tog emot Jesus såsom hans Messias, och de blev döpta i hans namn och fick tillträde till åminnelsebordet och dess emblem. Jehova Gud, Fadern, pånyttfödde dem såsom sina andliga söner och smorde dem med sin ande till att predika Guds rike. (Apg. 10:1 till och med 11:8; Daniel 9:24—27) Under de nitton hundra år som gått sedan dess har dessa Guds andliga barn, dessa smorda ”sändebud för Kristus”, varit de enda som har firat den sanna Åminnelsen på ett värdigt sätt.

Emblemens innebörd hjälper oss avgöra saken

16, 17. Vad hjälper oss emblemens innebörd att avgöra? Med vilka ord förklarade Jesus deras betydelse?

16. Vad betyder de emblem som Jesus använde, när han instiftade Åminnelsen? Denna fråga har man disputerat våldsamt om i hundratals år. Själva den sanna skriftenliga innebörden hjälper oss att avgöra, vilka som med rätta kan taga del i överensstämmelsen med symboliken. Då Åminnelsen instiftades direkt efter det att man hade ätit påskalammet, var endast osyrat bröd tillgängligt för Jesus. Surdeg eller jäst representerar synd, och bröd utan någondera är det enda tillbörliga emblemet när det gäller bröd, då det är något syndfritt som, skall representeras. Vad betyder därför brödet, och likaså vinet? Vi använder nu Moffatts, översättning och citerar återigen Matteus’ återgivande av Jesu ord:

17. ”Medan de åto, tog han ett bröd, och efter välsignelsen bröt han det; därpå gav han det åt lärjungarna och sade: ’Tag och ät detta, det betyder min kropp.’ Han tog också en kalk, och sedan han hade tackat Gud, gav han den åt dem och sade: ’Drick av den, ni alla; detta betyder mitt blod, det nya förbundsblodet, utgjutet för många, till att vinna förlåtelse för deras synder. Jag säger eder: Efter detta vill jag aldrig dricka detta som vinträdet har frambragt, förrän den dag då jag dricker det nytt med eder i min Faders konungarike.’” — Matt. 26:26—29, Mo.

18. Blev brödet och vinet transsubstantierat? Hur begagnades de alltså?

18. Av detta ser vi att Jesus inte sade, att brödet och vinet hade blivit transsubstantierat till hans bokstavliga kropp och blod; liksom han inte heller sade, att kalken hade blivit förvandlad till det nya förbundet, då han yttrade dessa ord: ”Denna kalk betyder det nya förbundet, stadfäst genom mitt blod, som utgjutes för eder skull.” (Luk. 22:20, Mo) Brödet och vinet är endast emblem. De undergår ingen förändring genom de ord som uttalas över dem, men genom dessa ord förklaras de betyda någonting annat. Vad? Jesus sade: ”min kropp” och ”mitt blod, som utgjutes för eder skull”.

19. Vad är Paulus’ kommentar till deras innebörd i 1 Korintierna 10?

19. För att få en kommentar till dessa ord vänder vi oss till Paulus, där han säger: ”Därför, mina älskade, fly från avgudadyrkan. Jag talar såsom till människor med urskillning; döm själva om vad jag säger. Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är den icke en delaktighet i Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är det icke en delaktighet i Kristi kropp? Emedan det är ett bröd, äro vi, fastän många, en kropp, ty vi taga alla del av detta ena bröd.” (1 Kor. 10:14—17, NW) För jämförelses skull citerar vi en annan version av dessa ord, nämligen Moffatts: ”Sky då avgudadyrkan, mina älskade. Jag talar till förståndiga människor; överväg själva mina ord. Välsignelsens kalk, som vi välsigna, är denna icke delaktighet i Kristi blod? Brödet, som vi bryta, är detta icke delaktighet i Kristi kropp? (ty, många som vi äro, äro vi ett Bröd, en Kropp, då vi ju alla taga del av det ena Brödet).” Med Moffatts återgivande överensstämmer Amerikanska standardöversättningen, likaså Rotherham, Darby, Cuthbert Lattey, Nya Världens översättning i en fotnot, osv.a

20. Vad hänsyftade Jesus på med sina ord ”min kropp”? Vilka skriftställen bekräftar detta?

20. Av detta inspirerade vittnesbörd framgår det tydligt, att Herren Jesus vid Åminnelsen hänsyftade på ”församlingen, som är hans kropp”. Den är, såsom Jesus sade, ”min kropp”, emedan Gud ”lade ... allting under hans fötter och gjorde honom till huvud över allting för församlingen, som är hans kropp, dens fullhet som uppfyller allt i alla”. (Ef. 1:22, 23, NW) Detta förklaras ytterligare av aposteln Paulus, när han i samma första brev till korintierna skriver: ”Ty alldeles såsom kroppen är en, men har många lemmar, och alla lemmarna i denna kropp, fastän de äro många, äro en kropp, så är också Kristus. Ty genom en ande blevo vi i sanning alla döpta in i en kropp, vare sig vi voro judar eller greker, slavar eller fria, och det gavs oss alla att dricka en och samma ande. Men nu har Gud satt lemmarna i kroppen, var och en av dem, alldeles såsom han behagade. Om de alla vore en enda lem, var skulle då kroppen vara? ... Huvudet kan icke ... säga till fotterna: ’Jag behöver eder icke.’ ... Nu äro ni Kristi kropp, och lemmar individuellt. Och Gud har satt de respektive lemmarna i församlingen.” — 1 Kor. 12:12, 13, 18, 19, 21, 27, 28, NW.

21. Vad betyder det då att taga del av brödet? Vilka utestänges därigenom?

21. När en kristen är verkligt invigd åt Gud och Honom hängiven och äter av åminnelsebrödet, bekänner han alltså därigenom att han har ”delaktighet i Kristi kropp”; han är en lem i den. Har han förhärligat eller upphöjt sig offentligen till medlemskap i Kristi andliga kropp? Nej, men han har uppfyllt Guds fordringar, och han inser, att ”Gud har satt” honom i Kristi kropp. Detta i sig självt utesluter alla de ”andra fåren” från att taga del av åminnelseemblemen, eftersom de inte är lemmar i Kristi kropp. De kan inte taga del och säga: ”Emedan det är ett bröd, äro vi, fastän många, en kropp”, dvs. ”en kropp” tillsammans med lemmarna i Kristi kropp.

22. Vad måste därför råda mellan dem som tar del av brödet? Hur?

22. Kristi kropp representerades av det ”ena brödet”, och lemmarna i denna andliga kropp ”taga alla del av detta ena bröd”. Fördenskull måste det råda fullständig enhet bland dem, ty ”vi äro, fastän många, en kropp”. (1 Kor. 10:17, NW) Denna enhet måste bestå inte endast mellan lemmarna inbördes, utan i synnerhet mellan dem och Huvudet, Jesus Kristus. Han är den förnämste. Vi måste komma ihåg honom. Vi måste fortsätta att ”hålla fast vid huvudet, vid honom från vilken hela kroppen, som får sitt behov fyllt och är harmoniskt förenad genom sina leder och senor, fortfar att växa med den tillväxt som Gud giver”. (Kol. 2:19, NW) Det var på grund av att aposteln, i sitt första brev till korintierna, höll på att dryfta denna enhetens livsviktiga angelägenhet som han plötsligt i det tionde kapitlet kom in på Herrens aftonmåltid eller Åminnelsen. Som ett varnande exempel framhöll han för dem israeliterna i öknen, vilka avföll från Jehova Gud till dyrkan av avgudar, som representerade demoner, och på det sättet begick andlig såväl som fysisk otukt. Han förmanade därpå sina medkristna att ”fly från avgudadyrkan”. För att övertyga dem om att de borde göra detta uppmanade han dem att överväga vad han hade att säga om Herrens aftonmåltid. Denna måltids grundtanke var enhet med Kristus.

[Fotnot]