Frågor från läsekretsen
● Anhängare av treenighetsläran påstår att orden i Johannes 20:28 bevisar att Jesus är Gud. Det står där att Tomas sade (NW): ”Min Mästare och min Gud!” Hur kan man bemöta ett sådant påstående? — F. W., Filippinerna.
Jesus är en gud. ”Gud” åsyftar en som är stark eller mäktig. Kristus kallas ”Väldig Gud” i Jesaja 9:6, ”en gud” i Johannes 1:1 (NW) och ”den enfödde guden” i Johannes 1:18 (NW). Jehova är inte den ende guden, den ende starke eller mäktige. Själva det förhållandet att han kallas den allsmäktige Guden anger att det finns andra gudar, som inte är så mäktiga, inte allsmäktiga som han. Tomas kunde alltså kalla Jesus Gud, men inte Guden, och tre verser längre fram kallas Jesus ”Guds Son”, såsom vi läser (NW): ”Men dessa hava skrivits ned, på det att ni må tro att Jesus är Kristus, Guds Son, och på det att ni, därför att ni tro, må hava liv genom hans namn.” Det förelåg således inget hinder för Johannes att omtala att Tomas hade tilltalat Jesus med ordet gud, och helt visst säger Johannes inte att Tomas’ ord till Jesus var avsedda att få oss att tro att Jesus var Guden, utan han säger att avsikten var den, att vi skulle tro att Jesus var Guds Son. I samma kapitel (20:17, NW) återges Jesu ord: ”Jag far upp till min Fader och eder Fader och till min Gud och eder Gud.” Han for inte upp till sig själv.
Men då säger treenighetslärans förespråkare att Tomas använde den grekiska fristående bestämda artikeln ”ho” framför ”Gud”, och att detta bevisar att han kallade Jesus för Guden. Den bestämda artikeln står i grekiskan i nominativ, men ordet ”Gud” här står i vokativ (tilltalsform), och om ett sådant förhållande säger A. T. Robertson i sin bok A Grammar of the Greek New Testament in the Light of Historical Research, där han behandlar grammatiken i Nya testamentet i den historiska forskningens ljus, på sidan 461: ”Bestämda artikeln med vokativ vid tilltal var ett vanligt hebreiskt och arameiskt särdrag i språket, så som vi finner det hos Aristofanes i frasen ho pais akoloúthei. Det är god grekiska och även god arameiska att säga Abbá ho patér (Mark. 14:36), vare sig Jesus nu använde det ena eller båda orden. I Matt. 11:26 (nai, ho patér) finner vi vokativ- eller tilltalsformen. När bestämda artikeln används, måste naturligtvis nominativ förekomma. Sålunda finner vi i Upp. 18: 20 båda formerna tillsammans: ourané kai hoi hágioi. Ja, andra personen står alltid vid tilltal i nominativ. T. ex. Ky’rie, ho Theós, ho pantokrátor (Upp. 15:3). Jämför Joh. 20:28.” Sidan 462: ”När Tomas sade Ho ky’rios mou kai ho theós mou (Joh. 20:28), erkände han helt och fullt, att Kristus var en gud, och visade, att han trodde att Kristus hade uppstått.” Sidan 466: ”I Joh. 20:28 tilltalar Tomas Jesus med orden ho ky’rios mou kai ho theós och använder vokativformen, som används på de förut angivna ställena. Likväl kallar Winer, egendomligt nog, detta för ett utrop och inte ett tilltal, tydligen för att undvika den slutsatsen, att Tomas var övertygad om att Jesus var en gud, genom att han nu visat sig för honom efter sin uppståndelse. Dr E. A. Abbott följer också det exemplet, då han genom en omfattande bevisföring söker visa att ky’rie ho theós, och inte ho ky’rios kai ho theós, är LXX:s [Septuagintaöversättningens] sätt att återge ett tilltal av Gud. Men sedan han fullföljt sin bevisföring, gör han ett tillägg till sidan 95, där han säger att ’detta är inte fullt tillfredsställande. Ty [Joh.] xiii. 13, där det heter: phonéite me ho didáskalos kai ho ky’rios, och Upp. 4:11, där det heter: áxios ei, ho ky’rios kai ho theós hemón, borde ha anförts här ovan.’ Detta är ett rättframt återkallande av det tidigare påståendet, och han tillägger: ’Johannes kan ha använt uttryckssättet här som ett undantag.’ Uteslut ’som ett undantag’, och ni kommer till den rätta slutsatsen. Om Tomas talade arameiska, använde han otvivelaktigt den bestämda artikeln. Det behöver lika litet vara ett undantag att den används i Joh. 20:28 som i Upp. 4:11.”
Eftersom den bestämda artikeln sålunda användes vid tilltal till vem som helst, behöver inte det förhållandet att Tomas använde bestämda artikeln pressa hans användning av ordet Gud till att avse Guden, Jehova. Jehova har aldrig blivit född, utan han fanns till utan att ha någon begynnelse. Enligt Johannes 1:18 (NW) var Kristus emellertid den ende guden eller den ende starke eller mäktige som föddes eller skapades direkt av Jehova.
Jehova är således Guden; Jesus Kristus är en bland många som kallas gudar. Satan kallas ”denna tingens ordnings gud”, Mose sades vara såsom en gud för Farao, och i Psaltaren kallas människor för gudar, och Jesus häntydde till detta och framhöll att judarna följaktligen inte borde mena att han hädade, när han sade sig vara Guds Son. Och aposteln Paulus sade att det finns många som kallas gudar. Men att påstå att dessa många olika individer som kallas gudar — på grund av detta förhållande — skulle vara Guden Jehova vore orimligt. Likaså är det orimligt att söka leda i bevis att Tomas’ ord, då han använde uttrycket gud om Jesus, bevisar att Jesus är Guden, ja, det blir än mera orimligt, då Jesus tre verser längre fram betecknas som Guds Son. — 2 Kor. 4:4, NW; 2 Mos. 7:1; Ps. 82:6; Joh. 10:35; 1 Kor. 8:5.
Är det inte förresten då, med tanke på att det finns så många som kallas gudar, nödvändigt för Guden, den allsmäktige Guden, att äga ett namn, som kännetecknar endast honom, namnet Jehova?
● Varför säger Matteus 27:9 att utsagan om de trettio silverpenningarna, som skulle ges åt den som förrådde Jesus, härrörde från profeten Jeremia, när det faktiskt var Sakarja som skrev dessa ord, i kapitel 11, vers 12 i sin profetia? — N. F., USA.
Namnet Jeremia har uteslutits i en del senare handskrifter. Några anser att det kommit in i handskrifterna genom att någon avskrivare gjort ett fel. Andra säger att det var Matteus som tog miste, när han angav Jeremia och egentligen menade Sakarja. Ingen av dessa förklaringar förefaller tillfredsställande. Vi kan betrakta Nya Världens översättning av Matteus 27:9, 10 som korrekt, och det heter där; ”Så uppfylldes det som var sagt genom profeten Jeremia, då han sade: ’Och de togo de trettio silver penningarna, priset på den man, som man hade prissatt, på honom, som några av Israels söner hade satt ett pris på, och de gåvo dem för krukmakaråkern, enligt vad Jehova hade befallt mig.’ ”
En mera sannolik förklaring är denna: Den inbördes ordningen mellan de profetiska böckerna, som judarna hade på Matteus’ tid, var Jeremia, Hesekiel, Jesaja och de tolv mindre profeterna. Så finner man dem i den babyloniska Talmud och även nu i franska och tyska judars handskrifter. The Jewish Encyclopedia visar under rubriken ”Bibelns kanon” att en tid kom Jeremia före Hesekiel och Jesaja på listan över profeterna och att det var senare som Jesaja kom att stå före Jeremia. På Matteus’ tid stod alltså Jeremia först på listan över profeterna, och eftersom det var brukligt på den tiden att kalla en hel avdelning av bibeln efter namnet på den bok som stod först i avdelningen, så kunde Matteus säga Jeremia och avse den avdelning som började med Jeremias bok och som inbegrep Sakar jas bok.
Jesus visade att det var vanligt att göra så, att kalla en hel avdelning efter första boken i denna avdelning, när han sade, i Lukas 24:44 (NW): ”Allt det som är skrivet om mig i Mose lag och hos profeterna och i psalmerna måste gå i uppfyllelse.” När han nämnde psalmerna, avsåg han inte bara denna särskilda bok, Psaltaren eller Psalmerna, utan alla skrifterna eller hagiograferna, och i denna samling eller avdelning av skrifter var Psaltaren (Psalmerna) den första boken. Och när Jesus sade ”profeterna”, avsåg han hela denna avdelning, men ibland använde man namnet på den första boken i denna avdelning för att beteckna hela avdelningen, och då kallade man avdelningen rätt och slätt för Jeremia. I den meningen kunde alltså Matteus hänvisa till Jeremia och ändå avse Sakarjas ord, eftersom Sakarjas profetia fanns i den avdelning som började med Jeremias bok.