allt som jag har befallt eder. Och se, jag är med eder alla dagar intill avslutningen på tingens ordning.” — Matt. 28:18—20, NW.

24. Hur skiljer sig det arbete en lärare eller undervisare utför från en härolds?

²⁴ Den som undervisar (didáskein) skiljer sig från en härold, som bara tillkännager eller kungör något. En lärare eller undervisare (grekiska: didáskolos) ger instruktioner, förklarar, påvisar saker och ting genom argumentering och lägger fram bevis, vilket alltsammans innefattas i det grekiska ordet didáskein. Ordet ”lärande” innebär alltså att man gör dessa ting och därvid även använder det budskap som har blivit predikat. Detta arbete med att lära och undervisa har ett syfte, vilket går ut på att man inte bara skall avge ett vittnesbörd såsom i fallet med en härold eller kungörare, utan fastmer att man skall göra lärjungar och sedan, efter det att dessa Jesu Kristi lärjungar har blivit döpta, skall hjälpa dem att förbli hans lärjungar, lärda av honom.

25. a) Hur kommer det sig att detta undervisningsarbete är välkänt? b) Varför måste denna undervisningsverksamhet fortsätta?

²⁵ Ned genom århundradena sedan Jesu och hans apostlars dagar har arbetet med att göra lärjungar fortsatt fram till denna tid, till ”avslutningen på tingens ordning”, och det är alltså något välkänt. För att arbetet med att göra lärjungar måtte fortsätta, innan det religiösa stora Babylon (det motbildliga Jerusalem, kristenheten, inbegripet) blir tillintetgjort och ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag” utkämpas vid Harmageddon, måste det kristna undervisningsarbetet med hjälp av bibeln fortsätta. I detta undervisningsarbete har Jehovas vittnen under det gångna tjänsteåret, 1967, hållit 867.009 olika bibelstudier i människors hem.

26. a) Varför har arbetet med att predika ”dessa goda nyheter om riket” utgjort ett häpnadsväckande drag i denna verksamhet nu i vår tid? b) Hur kommer Jesu profetiska ord i Markus 13:10 att hävdas, och vilka i våra dagar kan kallas lyckliga?

²⁶ Predikandet, utbasunerandet, kungörandet och tillkännagivandet av ”dessa goda nyheter om riket” har emellertid utgjort ett uppseendeväckande drag hos den kristna verksamheten endast nu under 1900-talet, eftersom Guds upprättade rike med hans Messias som konung har varit ett strålande faktum först sedan hedningarnas tider utlöpte år 1914. Dessa hoppingivande goda nyheter måste predikas ”först” (NW), ”före änden” (NEB; AT; Mo). Jehovas vittnen har hitintills predikat dem i allt större utsträckning och med allt större intensitet; och de kommer att fortsätta med att predika dem tills det är fullgjort, till en uppfyllelse av Jesu profetia. ”Änden”, om vars annalkande detta predikande om Riket är en tillförlitlig antydan, skall komma inom kort. Lyckliga är alla ni som innan dess tar del i att predika dessa goda nyheter!

De åt inte blod

● Minucius Felix, en romersk skribent från 200-talet enligt den vanliga tideräkningen, skrev en dialog kallad ”Octavius”. I den sökte han vederlägga anklagelser som riktats mot till bekännelsen kristna på hans tid. Det fanns de som påstod att dessa kristna drack blod, att de blev ”invigda i ... [sin] kult medels drickandet av blodet av barn”, som de hade mördat. Sedan Minucius Felix redogjort för hedniska sedvänjor som vittnade om fullständigt förakt för livet och blodets helgd, framhöll han att de som bekände sig till kristendomen på den tiden hyste respekt för Guds lag om blodet. Han skrev: ”Snarlika äro också de [hedningar], som med god smak förtära de vilda djuren från arenan, fastän de äro översmorda och sudlade med blod eller gödda med människors lemmar och inälvor. Oss är det icke tillåtet vare sig att åse människoslakt eller höra talas därom, och så mycket mera sky vi människoblod, som vi till föda icke ens använda blodet av de djur, vilkas kött vi äta.” (M. Minucius Felix: Octavius, i svensk tolkning av Johannes Paulson, tryckt i Göteborgs Högskolas årsskrift 1900, kap. XXX, sid. 49, 50) Det är värt att lägga märke till att de som bekände sig följa Kristus ännu på 200-talet enligt den vanliga tideräkningen hade en inställning till blodet som var skriftenlig och inte olik den som sanna kristna i våra dagar intar. — 1 Mos. 9:3, 4; Apg. 15:28, 29; 21:25.