Frågor från läsekretsen

● Somliga människor, som tagit ut skilsmässa och gift sig på nytt, söker rättfärdiga sitt handlingssätt genom att säga att deras förra äktenskapspartner begick äktenskapsbrott med en annan i sitt hjärta, även om han eller hon inte gjorde så bokstavligen. De citerar Matteus 5:27, 28 som stöd för sitt handlande. Vad är att säga om ett sådant resonemang? — F. R., Förenta staterna.

Ett sådant resonemang är ett desperat men fruktlöst försök att rättfärdiga sig själv. Jesu ord, som de vränger för att därmed tjäna sina själviska syften, lyder så: ”Ni hava hört att det sades: ’Du skall icke begå äktenskapsbrott.’ Men jag säger eder, att var och en som håller i med att se på en kvinna, så att han får passion för henne, redan har begått äktenskapsbrott med henne i sitt hjärta.” (Matt. 5:27, 28, NW) Påståendet, att en sådan passion eller längtan i en människas inre, som inte kommer till uttryck i handling, skulle innebära äktenskapsbrott och ge den andra parten rätt att söka skilsmässa och gifta om sig, liknar de jesuitiska hårklyverier och resonemang som fariséerna gav sig in på, när de genom sina traditioner bildligt talat vattnade ur Guds bud och befallningar, kringgick dem och gjorde dem om intet. — Matt. 15:3—9.

Kristus Jesus visade med dessa ord vad som fordrades av ett hjärta som var i sanning rent, nämligen att det inte skulle omhulda otillbörliga tankar och önskningar. Det är inte rätt och slätt en fråga om att avstå från att göra orätt av fruktan för straff eller eventuella konsekvenser, utan det gäller att älska rättfärdigheten så mycket, att det inte finns något rum i sinnet eller hjärtat till att nära otillbörlig åtrå. Det kommer inte att i våra sinnen finnas rum till att tänka ut onda handlingar, om vi lyder uppmaningen i Filipperna 4:8 (NW): ”Slutligen, bröder, vadhelst som är sant, vadhelst som har vikt och betydelse, vadhelst som är rättfärdigt, vadhelst som är kyskt, vadhelst som är värt att älska, vadhelst som blir väl omtalat, vad dygd som finnes och vadhelst lovvärt som finnes, fortsätt med att tänka över dessa ting.” Omoraliska handlingar bör inte vara samtalsämnet bland kristna, såvida det inte, av några teokratiska hänsyn, kan bli nödvändigt att tala om sådant. (Ef. 5:3) Sinnet måste göras om med sikte på rättfärdighet, den gamla personligheten måste läggas av för att ge plats åt den nya personligheten, som skapas enligt Guds vilja och rättfärdighet. — Rom. 12:2; Ef. 4:22—24; Kol. 3:5—10; NW.

Om vi inte bannlyser onda tankar från våra sinnen, då kommer de att slå rot där och växa till och slutligen driva oss till handling. Så som Jakob varnande sade: ”Var och en blir prövad genom att han drages och lockas av sin egen begärelse. När så begärelsen har blivit fruktsam, föder den synd; när synden har blivit fullbordad, frambringar den i sin tur död.” (Jak. 1:14, 15, NW) Lägg emellertid märke till detta, att det är synden som frambringar död och inte blott och bart begärelsen. Den otillbörliga begärelsen kommer att leda till dödsbringande synd, om den omhuldas och personen i fråga sysselsätter sina tankar med den i stället för att driva bort den ur sitt sinne och hjärta; men innan den framföder den faktiska synden, kan inte dödsstraffet tillämpas. Jesus sade: ”Det som utgår från en människa är det som orenar en människa; ty inifrån, ut ur människohjärtat, utgå skadliga funderingar: otuktshandlingar, tjuverier, mord, äktenskapsbrott, begärelser, ondskefulla gärningar, förräderi, lösaktigt uppförande, ett avundsamt öga, hädelse, högmod, ett dåraktigt handlingssätt. Alla dessa onda ting utgå inifrån och orena en människa.” (Mark. 7:20—23, NW) Att man blott och bart tänker på sådana ting ådrager en inte straffet. En plötsligt uppflammande mordisk. vrede, som inte leder till handling, till att ett mord begås, utan tyglas och begränsas till en persons sinne, medför inte att denne straffas såsom en mördare. Ej heller kan en av passion dikterad tanke på att begå äktenskapsbrott, som emellertid aldrig åtföljts av handling, göra honom skyldig till den verkliga synden och skulle därför aldrig kunna utgöra skäl till skilsmässa. Men det är alla sådana onda tankar som den kristne måste övervinna och bannlysa från sitt sinne och hjärta, så att de inte biter sig fast, blir pockande och driver honom till en syndfull handling, vilken skulle draga dödsstraff över honom. Våra sinnen måste vara rena. Det var detta Jesus ville understryka i Matteus 5:27, 28.