Hur vi har gagn av Kristi ledarskap
INGEN människa eller grupp av människor, utan Jesus Kristus ensam, är huvudet för den kristna församlingen. Han har inte tagit sig själv denna ära, och inte heller har han vunnit den genom ett beslut av folket. Det är hans Fader och ingen annan som har förlänat den åt honom. När aposteln Paulus skrev till medtroende i Efesus, förklarade han att Gud ”gjorde honom [Jesus] till huvud över allting åt församlingen”. — Ef. 1:22.
Det är bara rätt att Jesus Kristus intar ställningen som huvud i förhållande till församlingen. Hans läror och levnadsbana, särskilt hans offerdöd, utgör själva grundvalen för församlingens existens. Ingen kan vara medlem av församlingen oberoende av Jesus Kristus. ”Jag”, sade Jesus, ”är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” — Joh. 14:6.
Är Kristi ledarskap någonsin förtryckande? Tvärtom — det sätt på vilket han skötte angelägenheterna medan han var människa på jorden visar att hans utövande av ledarskapet är kärleksfullt och kännetecknat av medlidande. Han förklarade tålmodigt svåra saker för sina lärjungar och betungade dem aldrig med mera än de var i stånd att förstå. Kärleksfullt sörjde han för deras behov och strävade efter att se till att de fick nödvändig vila och avskildhet. Vid ett tillfälle, när de inte hade någon ”ledig stund ens att äta ett mål mat”, sade Jesus till sina lärjungar: ”Kom med, ni själva, till ett ensligt ställe där vi kan vara för oss själva och vila er litet.” (Mark. 6:31) Slutligen gav Jesus ut sitt liv för sina lärjungar. Det förhåller sig som han själv hade uttryckt det: ”Ingen har större kärlek, än att han giver sitt liv för sina vänner.” — Joh. 15:13, 1917.
Jesu Kristi utövande av ledarskap innebar aldrig att han misstrodde sina efterföljare. Han gav uttryck åt tillit till deras önskan att göra hans Faders arbete och vilja. Tänk till exempel på det tillfälle då Jesus sade: ”Den som tror på mig, han skall också göra de gärningar som jag gör, ja, han skall utföra ännu större gärningar.” — Joh. 14:12, Hedegård.
Hur uppmuntrande måste det inte ha varit för lärjungarna att höra dessa ord! Som individer kunde ingen av Jesu lärjungar komma i närheten av att göra allt som deras Mästare gjorde. Likväl var de kollektivt i stånd att göra större gärningar. Vid Guds bestämda tid var de i stånd att föra ut de ”goda nyheterna” till judar och icke-judar långt utanför Judeen, Galileen och Pereen, där Jesus hade predikat. De var behjälpliga med att göra långt fler lärjungar än Jesus hade gjort under de tre och ett halvt år som hans jordiska tjänst varade. Jesu tillit till sina sanna lärjungar hade sannerligen inte varit missriktad.
HUR JESUS UTÖVAR LEDARSKAPET I VÅR TID
Det förhållandet att Jesus Kristus inte är närvarande i köttet i vår tid har inte på något sätt minskat hans inflytande i förhållande till lärjungarna. De har hans hjälp, vägledning och beskydd alldeles som om han vore här på jorden. (Matt. 28:20) Hur är detta möjligt?
En sak är att den kristna församlingen har en pålitlig uppteckning av Jesu läror och levnadsbana från fyra skilda källor — Matteus’, Markus’, Lukas’ och Johannes’ evangelier. Återstoden av de kristna grekiska skrifterna är också inriktad på Jesus Kristus och förmedlar andan i hans läror. När vi läser dessa inspirerade skrifter och tillämpar dem, visar vi alltså vårt erkännande av Kristi ledarskap.
Dessutom har Jehova Gud beviljat sin Son myndighet över en stark kraft — hans heliga ande. Detta är uppenbart av vad aposteln Petrus sade om utgjutandet av denna ande på pingstdagen år 33 v.t.: ”Denne Jesus har Gud uppväckt, vilket vi alla är vittnen om. Därför, eftersom han blev upphöjd till Guds högra sida och mottog den utlovade heliga anden från Fadern, har han utgjutit detta som ni ser och hör.” — Apg. 2:32, 33.
Eftersom Jesus Kristus har utgjutit anden över lärjungarna, kan han också leda dem med hjälp av den. När sanna kristna ställs inför svårbemästrade problem eller provsättningar, kan de alltså vara förvissade om att de kommer att få hjälp från sin Mästare. Han kan genom Guds ande göra att de påminner sig lämpliga skriftenliga riktlinjer och göra det möjligt för dem att urskilja det rätta handlingssättet att följa.
Äldste som betraktar varandra som likar och som blickar upp till Kristus som sitt huvud får således hjälp att fatta sunda beslut, när de under bön begrundar församlingsangelägenheter. Deras rätta syn på varandra och deras fulla erkännande av Kristi ledarskap tillåter att Guds ande verkar obehindrat på dem. (Ef. 4:15, 16) Detta tjänar till att motverka det inflytande som det ofullkomliga mänskliga elementet, däribland benägenheter till personlig stolthet eller ärelystnad, i annat fall kunde ha, när de försöker lösa problem eller som krets fatta viktiga beslut.
Förutom Guds ande kan Jesus Kristus använda änglar till att hjälpa sin församling. Medan han var på jorden hade han myndighet att anropa änglar för att få bistånd. Han sade till Petrus: ”Menar du att jag inte kan vädja till min Fader om att i detta ögonblick förse mig med mer än tolv legioner änglar?” (Matt. 26:53) På den tiden bestod en legion vanligen av 6.000 man. Jesus kunde alltså räkna med omedelbar hjälp av mer än 72.000 änglar.
Vilken oerhört stor makt dessa änglar har kan vi inse, när vi lägger märke till att en enda ängel på kung Hiskias tid slog 185.000 man i den assyriska hären på en enda natt. (2 Kon. 19:35) Med hjälp av sina mäktiga änglar kan Jesus Kristus skydda sina lärjungar mot hätska motståndare och se till att hans befallning om att göra lärjungar blir fullgjord trots motstånd av värsta slag. Att änglarna används till att hjälpa församlingen bekräftas av att förbud och fruktansvärda förföljelser inte har satt stopp för arbetet med att göra lärjungar. Medlemmar av församlingen kan svara JA på den fråga som ställs i Hebréerna 1:14: ”Är de inte alla andar till offentlig tjänst, utsända för att tjäna dem som skall komma att ärva frälsning?”
DE ÄLDSTES STÄLLNING I FÖRHÅLLANDE TILL KRISTUS
Jesus Kristus utövar också sitt ledarskap i det att han använder människor till att betjäna den världsvida församlingen, som består av tusentals grupper av lärjungar över hela jorden. (Ef. 4:7, 8, 11—13) Var och en av dessa grupper eller församlingar av lärjungar, som utgör den enda församlingen, har vanligen en lokal krets av äldste. När dessa äldste strävar efter att efterlikna Jesu föredöme och verkligen återspeglar Kristi sinne i sin undervisning, rådgivning och tillrättavisning, är det i själva verket så att de enskilda församlingarna får undervisning, rådgivning och tillrättavisning av Jesus Kristus. Den som handlar i överensstämmelse med den sunda rådgivningen från de äldste, i det han uppskattar dess bibliska grundval, visar att han erkänner Kristi ledarskap. Han är medveten om att de, på grund av att de håller fast vid bibeln, inte talar efter sin egen auktoritet.
Men betyder detta att vad det vara må som en äldste säger bör betraktas som om det kom från Kristus själv? Inte nödvändigtvis. I likhet med vilken som helst annan medlem av församlingen är en äldste en ofullkomlig människa, som inte kan undgå att begå misstag i ord och handling. Det är som lärjungen Jakob erkände: ”Alla begår vi många fel. Finns det någon som aldrig begår något fel i sitt tal, då är han en fullkomlig man.” (Jak. 3:2, Hedegård) Med tanke på sina svagheter och ofullkomligheter måste därför de äldste vara noga, så att de inte låter sina personliga uppfattningar påverka deras undervisning, rådgivning eller tillrättavisning.
Om de äldste skulle sköta angelägenheterna på grundval av personliga uppfattningar, sympatier och antipatier, skulle de själva vara skyldiga till att ignorera Kristi ledarskap. De skulle upphöja sig över Jesus Kristus, indirekt visa att den vägledning han ger församlingen är i viss mån ofullständig. De skulle i själva verket säga att deras personliga uppfattningar behövs för att fylla ut Jesu Kristi läror. — Jämför 1 Korintierna 3:4—11.
Hur skulle det vara om en äldste på så sätt underlät att erkänna Kristi ledarskap? Det skulle då vara de övriga äldstes ansvar att hjälpa honom att få en tillbörlig uppfattning om sig själv i förhållande till Jesus Kristus och hans bröder. (Fil. 2:2—5) En äldste som har gjort ett sådant misstag bör helt visst vilja rätta sig efter det på bibeln grundade råd han får från sina medäldste och ge bevis för att han verkligen erkänner Kristi ledarskap. Skulle misstaget göra att en sådan äldste inte är kvalificerad att fortsätta att tjäna i denna ställning? Bara om han fortsatte att ignorera sina medäldstes på bibeln grundade korrigering.
Att ett allvarligt omdömesfel inte automatiskt diskvalificerar från tjänst som äldste blir väl belyst i fallet med aposteln Petrus (Kefas). När han med orätt drog sig tillbaka från umgänge med hednakristna, tillrättavisade aposteln Paulus honom. Med hänsyftning på detta skrev Paulus: ”Då Kefas kom till Antiokia, stod jag honom emot ansikte mot ansikte, därför att han var domfälld. Innan vissa män från Jakob kom, brukade han nämligen äta tillsammans med folk av nationerna; men när de kom, började han dra sig tillbaka och avskilja sig, av fruktan för dem som hörde till de omskurna. De övriga judarna slöt sig också till honom i detta hyckleri, så att till och med Barnabas rycktes med av deras hyckleri. Men när jag såg att de inte vandrade rätt enligt de goda nyheternas sanning, sade jag till Kefas inför dem alla: ’Om du, fast du är jude, lever som nationerna och inte som judarna, hur kommer det sig då att du söker nödga folk av nationerna att leva efter judisk sed?’” (Gal. 2:11—14) Petrus tog emot denna tuktan och tillämpade den och fortsatte därför att tjäna som en trogen äldste och apostel.
Men hur förhåller det sig om du inte är äldste och om du menar att en eller flera av de äldste i din församling börjar påtvinga andra sina personliga uppfattningar? Begrunda under bön om du verkligen betraktar angelägenheterna på ett skriftenligt sätt. Om det verkligen är ett problem, lita då på att Jesus Kristus inte kommer att låta församlingen lida någon verklig andlig skada. Han vet vad som händer. (Jämför 2 Timoteus 2:18, 19 och Uppenbarelseboken 2:2—7.) Om ditt samvete fortsätter att oroa dig, kan du tala med någon av de äldste om saken med tanke på att lugna ditt hjärta och sinne. Håll i med att bedja om att du skall fortsätta att kunna uppföra dig som en lojal lärjunge till Jesus Kristus och därigenom få gagn av hans utövande av ledarskap.
Det kan inte råda något tvivel om att Jesu ledarskap i förhållande till den kristna församlingen är verkligt. (Kol. 1:13, 14, 18) Att vi erkänner detta åtföljs av underbara förmåner i form av beskydd, vägledning och annan hjälp. (1 Kor. 11:3) Må vi därför underordna oss vår Herre och Mästare och fortsätta att få del av välsignelserna av att han utövar sitt ledarskap. — Joh. 14:23.