Frågor från läsekretsen
● Kan överlämnade kristna vara med vid begravningar som hålls av andra religiösa organisationer? — C. S., USA.
Somliga kristna kan känna sig förpliktade att vara med vid en kyrklig begravning på grund av en tacksamhetsskuld, därför att en nära släkting är sörjande eller till följd av påtryckningar från en icke troende make. Men innan någon gör så, bör han eller hon tänka igenom de olika faktorer saken gäller och de alternativ som kan komma i fråga. Den kristna församlingen förbjuder inte någon att vara med vid en sådan begravning, men ett sådant deltagande för sannerligen med sig faror och problem.
Först av allt är det bra att komma ihåg att en kyrklig begravning inte i första hand hålls för att ge vänner tillfälle att trösta den sörjande familjen. Vanligen görs detta före begravningen, kanske genom att man besöker familjen i hemmet. Den kyrkliga begravningen är i verkligheten en religiös förrättning. Det är därför troligt att den omfattar ett tal som förfäktar sådana oskriftenliga uppfattningar som att själen är odödlig och att alla goda människor kommer till himmelen. Den kan också inbegripa oskriftenliga sedvänjor, till exempel att göra korstecknet, och mycket sannolikt förekommer gemensam bön under ledning av en präst eller predikant som tillhör en annan religion. Med tanke på befallningen i Uppenbarelseboken 18:4 kan en kristen naturligtvis inte ta del i något sådant.
Med hänsyn till detta innebär japanska begravningar ett verkligt prov för överlämnade kristna hustrur med icke troende män. Om de är med vid en begravning, ropas deras namn upp, och så förväntas det att de skall gå fram och tända rökelse och frambära en bön till den döde. Följaktligen har många sådana japanska kristna kommit till slutsatsen att det är bättre att inte vara med vid dessa begravningar.
Somliga överlämnade kristna har varit med vid kyrkliga begravningar därför att de önskat vara tillsammans med de närmast sörjande och vara ett stöd för dem. Därför har de följt med till begravningen i kyrkan eller kapellet och till och med gått ut till graven. De kanske kunde göra det utan att för egen del begå någon av falsk religion präglad handling. Men det är naturligtvis andliga faror förbundna med att besöka vilken som helst plats där falsk tillbedjan utövas.
En kristen hustru, som har en icke troende man som önskar att hon skall vara med vid en kyrklig begravning, kan tänka på exemplet med Naaman. Han var den syriske härförare som blev botad från spetälska genom att doppa sig sju gånger i Jordanfloden enligt profeten Elisas anvisning. På grund av detta botande genom ett underverk fattade Naaman beslutet att aldrig tillbedja någon annan gud än Jehova. Men detta skulle bli svårt för honom, eftersom han fortfarande var i sin konungs tjänst. Konungen stödde sig vid hans hand, och därför måste han följa med konungen in i den hedniske guden Rimmons tempel. Han kunde till och med behöva hjälpa konungen att böja knä. Därför bad han Jehova Gud förlåta honom och inte ställa honom till ansvar för detta. Naaman, som hade blivit en sann tillbedjare av Jehova, tillbad inte själv denne falske gud; han var bara kommenderad att utföra denna tjänst åt konungen. — 2 Kon. 5:1—19.
Och på samma sätt är det med den kristna hustru som har en icke troende man. Om hennes man yrkar på att hon vid ett visst tillfälle skall följa med honom till en släktings eller väns begravning, kan hon mena att hon kan handla på ungefär samma sätt som Naaman — vara närvarande vid detta tillfälle men inte ta del i några förehavanden som hör samman med falsk religion. Men hon måste själv avgöra om hon skall följa med eller inte. Hon måste välja i den konflikt som uppstår mellan dels respekten och hänsynen för mannens önskningar och dels lydnaden för Jehova och maningarna från hennes genom Guds ord övade samvete. — 1 Petr. 3:16.
Ja, hennes samvete måste komma med i bilden. Varför? Därför att andra skulle kunna se henne, ett Jehovas vittne, gå in i kyrkan och kunna ta anstöt. Därför måste hon också tänka på en sådan möjlighet. Aposteln Paulus skrev följande: ”Skaffa er visshet i fråga om de ting som är viktigast, så att ni måtte vara felfria och inte bringa andra att ta anstöt fram till Kristi dag.” — Fil. 1:10, NW.
Ännu bättre skulle det vara om en sådan hustru försökte förklara sin ställning för mannen. Det vore klokt att passa på när han var utvilad och på gott humör, i det hon tar lärdom av drottning Ester, och då taktfullt försöka förklara varför hon anser att hon inte kan vara med vid en sådan kyrklig begravning. Bland annat skulle hon kunna framhålla att om hon var med och inte tog del i ceremonierna, skulle det kunna bli mycket pinsamt för andra och särskilt för mannen. Följaktligen skulle en icke troende man kunna gå med på sin hustrus önskan av kärlek till henne, respekt för hennes religiösa samvetsbetänkligheter och önskan att undvika en pinsam situation. — Est. 5:1—8.
Men skulle man inte stöta sig med den sörjande familjen om man inte var med? Bara om man helt och hållet ignorerade dödsfallet. Och det behöver man inte göra. Man kan göra en hel del för att visa att man har medkänsla och vill hjälpa dem. Man kan besöka dem i hemmet före begravningen, visa sitt deltagande med familjen och erbjuda sig att hjälpa till praktiskt. Man kan ha med sig mat till dem, om så skulle behövas, eller laga till en måltid åt familjen medan man är där. Man kan också se efter barnen och på så sätt tillfälligt befria de vuxna från detta ansvar. Då behöver inte familjen tycka att man är kärlekslös bara därför att man inte följer med till begravningsakten i kyrkan.
Således behöver en kristen inte känna sig förpliktad att gå till en begravning som hålls av en annan religiös organisation, varigenom han skulle kunna utsättas för frestelsen att ge efter för påtryckningar och följa mängden, när alla andra tar del i någon ceremoni som hör samman med falsk religion. På så sätt kan man också undvika faran att begå en avfällig handling och misshaga Jehova Gud. Men var och en måste själv avgöra detta på grundval av omständigheterna och sitt eget samvete.
● Visade inte Jesus vanvördnad för sin mor genom att säga: ”Vad har jag att göra med dig, kvinna? Min stund har ännu inte kommit” (NW)? — C. B., USA.
Jesus sade detta vid en bröllopsfest i Kana tidigt under sin tjänst. Redogörelsen lyder: ”När vinet började ta slut, sade Jesu moder till honom: ’De har inget vin.’ Men Jesus sade till henne: ’Vad har jag att göra med dig, kvinna? Min stund har ännu inte kommit.’ Hans moder sade till dem som passade upp: ’Vad han än säger till er, gör det.’” — Joh. 2:3—5, NW.
Låt oss först tänka på hur Kristus använde ordet ”kvinna”. Om någon i vår tid skulle tilltala sin mor med ordet ”kvinna”, kunde det verka vanvördigt. Men enligt översättaren E. J. Goodspeed är det grekiska ord som användes i Johannes 2:4 ”inte lika reserverat som [det moderna ordet kvinna] och inte lika förtroligt som” moder. Ordet har ett vidsträckt betydelseområde, och när det används i det kasus som förekommer här, innefattar det ett visst mått av respekt eller tillgivenhet. — Liddell och Scott: Greek-English Lexicon.
Änglarna såväl som den uppväckte Jesus använde detta ord för att tilltala Maria från Magdala, när hon grät i sorg vid Kristi grav; de var säkert inte barska eller vanvördiga. (Joh. 20:13, 15) Och medan Kristus var upphängd på pålen, använde han samma ord för att tilltala sin mor, när han visade sin omsorg om henne genom att anförtro henne i sin älskade apostel Johannes’ vård. (Joh. 19:26, NW; Åk; se också Johannes 4:21; Matteus 15:28.) Följaktligen var Jesus inte vanvördig när han använde detta ord i Kana. Nej, vi kan vara säkra på att han, när han sade detta, var medveten om sin skriftenliga förpliktelse att hedra henne, alldeles som han senare framhöll för de skriftlärda och fariséerna. — Matt. 15:4.
Uttrycket: ”Vad har jag att göra med dig?” är ett forntida sätt att fråga, och vi finner det ofta i bibeln. (2 Sam. 16:10; 1 Kon. 17:18; 2 Kon. 3:13; Mark. 1:24; 5:7; NW) Det kan översättas bokstavligt: ”Vad har vi [eller: jag] och ni gemensamt?”, och det är ett avvisande uttryckssätt. Strängheten beror naturligtvis på talarens tonfall. Det antyder en invändning mot det som föreslås. — Jämför Esra 4:3 och Matteus 27:19 (NW).
När Jesus använde detta uttryck, var han redan Kristus och den som Gud utsett till konung. Han var inte ett barn som bodde i sin mors hus och stod under hennes omedelbara uppsikt. Nu fick han sina föreskrifter från Gud, som hade sänt honom. (1 Kor. 11:3) När således Jesu mor genom det hon sade i själva verket började tala om för honom vad han skulle göra, motsatte han sig detta, gjorde invändningar. När det gällde predikotjänsten och underverken skulle han inte vägledas av vänner eller släktingar. (Joh. 11:6—16) Kristi svar visade att när det var tid för honom att handla i en viss situation, skulle han också göra det. Han visste när det var tid att handla vid detta tillfälle, och ingen behövde driva på honom.
Det är tydligt att Maria inte betraktade Jesu ord som en barsk tillrättavisning, utan hon förstod hans tonfall. Hon lämnade förståndigt nog denna sak i sin sons händer. Det kan tilläggas att ”i grekiskan blev en eventuell kärvhet i frågan mildrad, inte skärpt, genom bruket av ordet [kvinna] i samband med den, som ett uttryck för tillgivenhet eller respekt”. — Problems of New Testament Translation, sid. 100.