”Håll frid med varandra”
”Ha salt i er, och håll frid med varandra.” — Mark. 9:50.
1. Varför är det bra för medlemmarna i en arbetsgrupp att de håller frid med varandra?
DET är alltid bra att medlemmarna i en arbetsgrupp befinner sig i frid med varandra. Meningsskiljaktigheter, rivalitet och oenighet kan sätta det gemensamma projekt som de ägnar sig åt i fara. Ett ”kallt krig” som förs mellan dem utan dödsbringande vapen kan resultera i nederlag för dem alla. Frid inbördes kommer att resultera i att alla avgår med seger — alla är vinnare, lyckliga över ett väl utfört arbete.
2. Vad slags lärare var det som yttrade orden: ”Håll frid med varandra”?
2 Lagkamrater, medlemmar av samfund och föreningar, gifta par och medlemmar i familjer har helt visst nytta av att rätta sig efter orden: ”Håll frid med varandra.” Vem yttrade dessa ord? En lärare från forna tider, som fick en syn av slutlig världsfred. Han begränsade sig inte till ett klassrum i någon skola eller något universitet. Han gick ut i det fria, blandade sig med folket och undervisade människor privat och vid offentliga möten. Som lärobok använde han en samling heliga skrifter: de inspirerade skrifter som hade avfattats på hans eget modersmål, hebreiska. Hans läror och undervisning har fortsatt att leva i mer än nitton hundra år fram till denna tid, och de har översatts till mer än tusen språk. Fakta visar att denne namnkunnige lärare inte var Buddha eller Konfucius, utan Jesus Kristus, ”son” till kung David och till patriarken Abraham.
3. Vilka var det som Jesus uppmanade att hålla frid inbördes, och varför är detta förvånande?
3 Vilka var det som Jesus Kristus måste uppmana att hålla frid inbördes? Vi blir förvånade över att finna att det var en grupp utvalda män, som hade följt honom i två år eller ännu längre i hans kringvandrande undervisningsarbete. Han hade betecknat denna skara på tolv män som sina apostlar. Denna beteckning visade hans uppsåt med att utvälja dem, eftersom uttrycket ”apostlar” betyder ”utsända”. De skulle bli lärare i likhet med honom, och han tänkte sända ut dem till och med utanför gränserna till deras hemland, för att där göra människor av alla nationer till hans lärjungar. Det var hans tanke att organisera en världsvid församling av sina lärjungar. Apostlarna skulle likna grundstenar för denna församling.
4. Varför gavs detta råd om frid vid det här tillfället, med tanke på att apostlarna redan var förtrogna med Jesu undervisning om frid?
4 Apostlarna var väl förtrogna med Jesu undervisning i ämnet frid. Året dessförinnan hade de hört hans berömda bergspredikan på ett berg inte långt från Galileiska sjön, och i denna predikan hade han talat om vissa saker som gav lycka. En av dem var följande: ”Lyckliga är de fredstiftande, eftersom de skall kallas ’Guds söner’.” (Matt. 5:9) Varför var det nu så att Jesus, när de befann sig i staden Kapernaum invid sjön, kände sig förpliktad att säga till denna utvalda grupp av lärjungar: ”Håll frid med varandra”? (Mark. 9:50) Varför skulle han säga detta nu till sina förtroligaste medförbundna? Någonting måste ha gett anledning till detta råd. Någonting måste ha stört deras goda relationer till varandra, någonting som stred mot deras gemensamma saks intressen. För att vi skall få veta orsaken till Jesu rättframma ord behöver vi gå tillbaka i skildringen av detta tillfälle, som vi finner i Markus’ evangelium, kapitel nio. Sedan bör vi vara i stånd att inse varför Jesu ord till apostlarna är goda råd också för oss i denna tid.
5. Vad hade hänt på ett högt berg nära Caesarea Filippi, och vilket fall av demonbesatthet hade därpå behandlats?
5 Jesus och hans apostlar hade varit norrut, omkring Caesarea Filippi, nära källflödena till Jordan, som därifrån rinner söderut till Galileiska sjön. Där uppe, på ett högt berg, sannolikt Hermon i Antilibanons bergskedja, fick Jesus vara med om en mirakulös förklaring, som var en förhandsglimt av den härlighet som han skulle få i Guds rike vid den bestämda tiden. Bara apostlarna Petrus, Jakob och Johannes var vittnen till hur deras Mästare blev förklarad. När de steg ner från berget ställdes Jesus inför ett fall av demonbesatthet, som de övriga nio apostlarna hade varit ur stånd att bota i Jesu frånvaro. På en vädjan från den förtvivlade fadern till den plågade pojken drev Jesus ut den särskilt motspänstige demonen. På detta sätt blev faderns tro på Jesus i hög grad belönad och styrkt. — Mark. 9:14—29; 2 Petr. 1:16—18.
6. Hur reagerade apostlarna på Jesu fråga till dem sedan de kommit fram till Kapernaum?
6 Från denna trakt och söderut genom Galileen ner till staden Kapernaum var det en sträcka på omkring fyrtio kilometer. Lugnt och stillsamt, i det de höll sig för sig själva, färdades Jesus och hans tolv apostlar till fots till den stad som Jesus hade gjort till sitt högkvarter, så att den kom att kallas hans ”egen stad”. (Matt. 9:1) Vad som hände under deras vandring till denna stad vid sjöstranden inhämtar vi av skildringen i Markus’ evangelium, vilken lyder: ”Och de kom till Kapernaum. När han nu var inne i huset, ställde han frågan till dem: ’Vad höll ni på att diskutera om på vägen?’ Men de teg; de hade nämligen på vägen diskuterat med varandra om vem som var störst.” — Mark. 9:33, 34.
7. Varför hade deras diskussion helt naturligt inbegripit angelägenheter som rörde Riket?
7 Det är tydligt att apostlarna under vandringen på vägen hade gått efter sin ledare, Jesus. Likväl urskilde han på något sätt att en diskussion hade uppstått bland dem, något som i viss mån hade tagit sig hetsiga uttryck. Det var tillbörligt att han såg till att en diskussion bland hans efterföljare blev avgjord. Hans sätt att ta itu med saken visar att han kände till vilket ämne de diskuterat. Av det som Jesus strax dessförinnan hade sagt till dem, enligt Markus 9:30—32, visste de att saker och ting skulle komma till ett avgörande med avseende på deras ledare. De trodde att han var Messias, Israels blivande kung. De hade hört honom framställa många liknelser om Riket; och strax före hans förklaring på det höga berget hade de hört honom säga till alla de tolv: ”I sanning säger jag er: Av dem som står här är det några som inte alls skall smaka döden, förrän de först får se Guds rike redan vara kommet i kraft.” — Mark. 9:1.
8. Varför hade apostlarna i detta sammanhang hängett sig åt att jämföra sig med varandra?
8 Tillsammans med sina förhoppningar om ett tidigt upprättande av det messianska riket hade de skäl att tänka på sina respektive ämbetsställningar i detta rike tillsammans med sin ledare. I ett sådant sammanhang skulle den naturliga benägenheten för någon som är politiskt sinnad vara att upphöja sig själv i stället för sina motståndare eller rivaliserande kandidater. På motsvarande sätt började apostlarna jämföra sig med varandra. Diskussionen kretsade inte bara kring vem som var bäst lämpad för den eller den ställningen, utan vem som var kvalificerad för den högsta ställningen — bredvid Messias själv.
9. Varför svarade ingen av apostlarna på Jesu fråga?
9 Det var inte fråga om vem som uppskattade Messias mest och därför ville vara närmast honom i Riket. Det var fråga om vem som ville ha rangen närmast under honom själv. Hur skulle något annat än själviskhet kunna komma in i en sådan diskussion bland ofullkomliga människor? Det är inte att undra på att de ärelystna apostlarna ”teg” sedan Jesus ställt frågan: ”Vad höll ni på att diskutera om på vägen?” De kände på sig att deras diskussion inte förtjänade något beröm. De förstod att de hade visat sig själviska och egoistiska och sökt förhärliga sig själva i denna angelägenhet. Därför gav inte en enda av dem svar åt Jesus.
10. Vad uppenbarade Jesus genom sitt sätt att ta itu med problemet, och vilken vägledande regel framställde han?
10 Jesus behövde emellertid inte få något erkännande från någon enda av dem. Deras talande tystnad förrådde att de var förlägna. Den visade att de kände sig skamsna. Men Jesus, som i viss utsträckning kunde urskilja vad människor tänkte på, kom underfund med vad som var grundvalen till deras diskussion, vad saken gällde. Han uppenbarade att han var medveten om detta genom sitt sätt att ta itu med problemet. ”Och han satte sig ner och kallade på de tolv och sade till dem: ’Om någon vill vara först, måste han vara sist av alla och allas tjänare.’” (Mark. 9:35) Genom detta uttalande uppenbarade Jesus vad som skulle vara den regel som skulle vara vägledande med avseende på ställning i hans rike.
11. I vilket avseende skulle alltså de som var förenade med Jesus i hans rike skilja sig från politikerna i denna världens riken?
11 Hans rike skulle vara olikt rikena i denna världen, i vilken självisk ärelystnad är motiv för en politiker tillsammans med lusten att bli betjänad i stället för att tjäna andra i ett ämbete. Ett handlingssätt av detta slag förråder en känsla av egen vikt och betydelse, en brist på ödmjukhet. Jesus själv visade inte en sådan läggning. Lärjungar som skulle bli förenade med honom i hans rike måste visa samma sinnesinställning som han hade. Det var därför som Paulus, som blev apostel längre fram, skrev till blivande arvingar av himmelriket och sade: ”Bevara denna sinnesinställning i er som också fanns hos Kristus Jesus, som, fast han var till i Guds gestalt, inte hade en tanke på ett besittningstagande, nämligen för att han skulle vara jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och tog en slavs gestalt och framträdde i människors likhet. Och därtill, då han fann sig till utseende och väsen såsom en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle.” — Fil. 2:5—8.
12. Hur illustrerade Jesus den vägledande regel som han själv hade framställt för sina apostlar?
12 Var inte detta, när det gäller Jesus, en fråga om att han gjorde sig själv till att vara ”sist av alla och allas tjänare”? Vilket bättre exempel i fråga om ödmjukhet från någon skapelses sida skulle det kunna finnas? Och likväl blev han, genom att inta en sådan oansenlig ställning och ta på sig en tjänst som kostade honom hans jordiska liv, belönad med den främsta ställningen i hela skapelsen. Denna upphöjelse av Guds Son gjorde att Skaparen själv var den ende som han stod tillbaka för. Detta var i överensstämmelse med att han aldrig hade en tanke på ett besittningstagande, så att han skulle vara jämlik sin himmelske Fader, den högste Guden. Jesus var först och främst förståndig nog att veta att någonting sådant var ouppnåeligt. — Ps. 148:13.
13. Vem är det som gör sig till den värdefullaste medlemmen i en organisation, enligt Jesu vägledande regel, och hur kan det vara så?
13 Jesus gjorde således inte sig själv till ett undantag från den regel som han hade framlagt för sina apostlar. Han gav sig själv som det fullkomliga föredöme som alla som skall bli förenade med honom i himmelriket har att efterlikna. I själva verket kommer alla de som skall bli jordiska undersåtar till hans rike att behöva efterlikna honom i hans ödmjukhet och tjänstvillighet. Vem är då främst i rang i en organisation när det gäller verkligt värde och verklig betydelse? Är det inte den som är ödmjuk nog att godta alla former av tjänst och som söker vara till tjänst för alla andra? Om någon sökte vara först på ett själviskt sätt, skulle han inte nedlåta sig till att utföra vilken som helst och alla former av tjänst för alla andra i organisationen. För att vara villig att för någon annan utföra också en tjänst av det lägst aktade slaget skulle han behöva betrakta sig själv som den som var ”sist av alla” i organisationen. Men detta sänker inte hans egentliga värde. På grund av att han gör tjänst åt alla, utan undantag, gör han sig till den mest värdefulle medlemmen.
14. Hur skulle en sådan tjänstvillig person i själva verket vara ”först” av alla?
14 Denne oansenlige person som står till tjänst skulle alltså vara den som saknades mest, om han var tvungen att vara frånvarande. Avsaknaden av hans tjänst skulle kännas. Mätt efter hans tjänstvillighet skulle han verkligen vara ”först” av alla, även om han kanske inte har en sådan rang i fråga om ställning. Om vi är värderade på detta sätt i Guds ögon, är detta mycket viktigare än hur vi värderas bland människor i hög ställning i livet.
ATT TA EMOT ANDRA PÅ GRUNDVAL AV KRISTI NAMN
15. Vad sade Jesus, i det han använde ett litet barn som illustration, om att ta emot andra?
15 Att vi är hänsynsfulla mot andra, oberoende av hur underlägsna de kan förefalla att vara till det yttre, har en viktig uppgift i detta att vi samsas väl med varandra. För att inskärpa denna punkt gick Jesus vidare med en illustration. Hur han gjorde det får vi veta i skildringen i Markus 9:36, 37: ”Och han tog ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, lade armarna om det och sade till dem: ’Vemhelst som tar emot ett av sådana små barn på grundval av mitt namn, han tar emot mig; och vemhelst som tar emot mig, han tar inte bara emot mig utan också honom som har sänt ut mig.’”
16. Hur visade Jesus kärlek till barn redan i sitt hem i Nasaret?
16 Det finns upptecknade tilldragelser som visar att Jesus älskade barn. Som äldste sonen i sin egen jordiska familj hade han utan tvivel en hel del att göra med att ta hand om sina yngre halvbröder (Jakob, Josef, Simon och Judas) och sina två eller flera halvsystrar, där i Nasaret i Galileen. (Matt. 13:53—56) Han föraktade dem inte på grund av deras ofullkomligheter och tillkortakommanden. Han gav dem ingen orsak att snava och falla i förbindelse med honom på grund av någon underlåtenhet att ta del i att försörja familjen, utan han arbetade flitigt som en skicklig timmerman. (Mark. 6:3) Han lärde sig uppskatta barns oskuldsfullhet och även de barnalika egenskaperna hos fullvuxna människor. Han använde barn på ett tilltalande sätt i sina liknelser och illustrationer.
17. Vilken fråga uppstår beträffande barnalika personer när det gäller att vara tillgänglig?
17 När vi är intensivt upptagna av arbete, kan det hända att vi inte vill bli besvärade av barn. Människor som tycker sig själva vara något eller som har en känsla av att det ligger vikt och värdighet i deras ansvariga ställning kan tycka sig höjda över att ägna uppmärksamhet åt okonstlade barn eller åt barnalika vuxna. Men hur förhåller det sig om sådana barnalika personer är kristna eller förnuftsbegåvade människor som vill bli kristna? Skall vi som redan är lärjungar till Kristus göra oss tillgängliga för dem och vara påpassliga i fråga om deras behov?
18. Varför skulle en som tog emot sådana ”små barn” också ta emot Jesus?
18 Om vi vägrade att hjälpa de barnalika, skulle vi förlora ett stort privilegium och en stor välsignelse. Om mogna kristna, sådana som Jesu apostlar, vägrade att ta emot en nyligen döpt kristen, som bildligt talat är lik det lilla barnet som Jesus lade armarna om och använde som en illustration, skulle de inte ta emot Jesus själv. Varför skulle det förhålla sig så? Därför att Jesus sade att var och en som tar emot ”ett av sådana små barn” också tar emot Jesus, eftersom han gör detta ”på grundval av ... [Jesu] namn”. Detta betyder att Jesus ser på det som om han själv blev mottagen som Messias eller Kristus. Motsatsen till detta skulle också gälla!
19. Samhörigheten med vilka påverkas av att man tar emot en barnalik person på ett sådant sätt? Varför är det så?
19 När vi utför en ödmjukande uppgift ”på grundval av ... [Kristi] namn” eller av aktning för hans namn, gör detta att det blir lättare och mera behagligt för oss att göra det. Handlingen har ett ädelt motiv. Dessutom har den inflytande på vår samhörighet med Jesus Kristus, men inte bara det, utan också på vår samhörighet med hans himmelske Fader. Detta visas av de ord Jesus tillfogade: ”Och vemhelst som tar emot mig [dvs. genom att ta emot ”ett av sådana små barn”], han tar inte bara emot mig utan också honom, som har sänt ut mig.” (Mark. 9:37) Den som sände Jesus till jorden för att bli Messias var hans egen himmelske Fader, Jehova Gud. Jesus Kristus och hans himmelske Fader kan inte åtskiljas. De följs åt, oskiljaktigt, eftersom de är ett i uppsåt och i verksamhet. Vad någon gör mot Sonen blir alltså godtaget av Jehova Gud såsom också gjort mot honom. Han visar att han godtar mottagandet som om det var givet åt honom genom att välsigna mottagaren.
20. Hur är denna princip tillämplig i fråga om vara förbindelser med medkristna, och vilken egenskap är viktig för att vi skall få del i Riket?
20 Denna princip är något som det är viktigt för oss att komma ihåg i våra förbindelser med medkristna, och detta gäller särskilt i fråga om dem som bara är ”spädbarn”, så att säga, i fråga om insikt i bibeln eller medlemskap i den kristna församlingen. Aposteln Petrus sade till dem till vilka han skrev sitt första inspirerade brev: ”Uppodla, som nyfödda barn, längtan efter den oförfalskade mjölk som hör ordet till, för att ni genom den må växa upp till frälsning, om ni verkligen har smakat att Herren är omtänksam.” (1 Petr. 2:2, 3) Vi kan dela med oss av ”ordet” åt dem som är lika ”nyfödda barn” för att de må växa upp till frälsning och hålla fast vid den som mogna kristna. De som visar sig vara tillgängliga och villiga att ta emot ”ett av sådana små barn på grundval av ... [Kristi] namn” visar följaktligen att de själva är barnalika. Att de är på det sättet är viktigt för att de skall få någon del i Riket. — Matt. 18:2—4; Luk. 18:16.
21. Hur är ödmjukhet i sinne och inställning och frånvaro av rivalitet och konkurrens till gagn för en församling?
21 När medlemmarna i en församling är ödmjuka i sitt sinne och i sin inställning, alldeles som små barn, är förhållandet detsamma som i en naturlig mänsklig familj — vars och ens förhållande till de övriga får en fridsam karaktär. Att det inte förekommer någon självisk rivalitet och någon konkurrens till döds medför en rogivande atmosfär, som är lugnande för nerverna. Om vi är villiga och redo att tjäna också i den oansenligaste av uppgifter, kan vi också betjäna andras behov och välbefinnande, och detta leder till att hela församlingen blir uppbyggd och styrkt och ger den drivkraft till positiva gärningar i godhet.
22. Vad är en kraftfull faktor när det gäller att vi skall ”hålla frid med varandra”?
22 Därigenom förbises inte ens den som är yngst eller den som är mest senfärdig eller den som är mest outvecklad i fråga om biblisk sanning och kristen erfarenhet. En sådan blir med värme mottagen i församlingens famn ”på grundval av ... [Kristi] namn”. I en församlingsmiljö av detta slag är Herren Gud Jehovas ande rådande. Den är en kraftfull faktor när det gäller att hjälpa församlingsmedlemmarna att ”hålla frid med varandra”. Broderlig endräkt blir resultatet.