Vad har hänt med dessa verser?

En dam skrev för någon tid sedan:

”Till Sällskapet Vakttornet.

När jag hållit på att studera bibeln, har jag träffat på några verser som är utelämnade men som finns med i Konung Jakobs översättning, t. ex. Matteus 18:11; 23:14; Lukas 17:36. Ingen som jag har tillfrågat har kunnat förklara varför de saknas. Skulle ni kunna reda ut detta åt mig?

Med vänlig hälsning, L. G.”

Håller du inte med om att detta var en välgrundad begäran? Uppenbarelseboken innehåller varningen: ”Om någon tar bort något från orden i denna profetias skriftrulle, skall Gud ta bort hans del från livets träd.” Ja, att ta bort någon del som faktiskt hör till bibeln skulle vara mycket allvarligt. (Upp. 22:19) Men har det skett? Låt oss undersöka saken.

Några verser saknades i den bibelöversättning som den här damen använde, men vilken översättning var det? Det kunde ha varit vilken som helst av ett ganska stort antal nyare engelska översättningar. De nämnda verserna finns till exempel inte i Common Bible (en ekumenisk bibelutgåva avsedd för katoliker och protestanter), The New English Bible, New World Translation (Nya Världens översättning), som Jehovas vittnen använder, och den katolska bibelutgåvan Jerusalem Bible, för att nämna några.

Känner du till varför dessa verser är utelämnade? Kanske frågar du: ”Fattas det något i min bibel?”

Svaret är, kort sagt: Nej. De här verserna hör i själva verket inte till bibeln, fastän de finns med i många äldre översättningar. Somliga människor kan bli chockerade över att få höra att vissa ord, satser och till och med hela verser som ingår i allmänt spridda och använda biblar inte är äkta, inte har funnits med från början. Det kan således behövas en förklaring.

Först och främst vill vi försäkra dig att det finns överflödande vittnesbörd om att den text vi finner i bibeln är tillförlitlig. Den är till exempel långt tillförlitligare och exaktare än allmänt godtagna skrifter av Tacitus, Tukydides eller Herodotos.

Detta vittnesbörd består av många tusen forntida grekiska handskrifter, som kan kontrolleras för att man skall få det bevisat att den text, som finns i din bibel, i allt väsentligt är precis sådan som den ursprungligen skrevs. Det är också tack vare de allra äldsta av dessa handskrifter som man fått pålitligt skäl till att utelämna vissa ord, uttryck och verser ur de mera sentida översättningarna. Det är synnerligen intressant att närmare undersöka detta skäl.

HANDSKRIFTERNA MÅNGFALDIGAS

Som du helt säkert vet finns det inte längre några original av ”Nya testamentets” böcker (de kristna grekiska skrifterna) som översättare kan göra bruk av. Ingen enda har hittat en bibelbok som egenhändigt skrivits av apostlarna Paulus, Johannes eller någon av de andra. Det är emellertid uppenbart att kort efter det att de ursprungliga böckerna skrevs, började man göra avskrifter, som de första kristna använde.

Avskrivarna var i allmänhet ytterligt noga med att se till att deras arbete utgjorde exakta kopior av originalen. Många korrekturläsare i våra dagar är lika noggranna. Men du har förmodligen lagt märke till att det i tidningar och böcker nu för tiden förekommer en del tryckfel, t. ex. stavfel, överhoppade ord eller två likalydande rader i följd. Om det nu inträffar sådana mindre tryckfel trots våra nutida tekniska framsteg, då kan du förstå att det kunde bli en del fel, när hela bibelböcker skulle skrivas av för hand. De senast tillkomna avskrifterna, de som är mest avlägsna från originaltexten, tenderade till att ha jämförelsevis flera fel.

Låt oss tänka efter hur det kom att bli så. En avskrivare som var mycket förtrogen med Matteus’ evangelium kunde kanske, när han skrev av Markus’ eller Lukas’ evangelium, vara benägen att använda det uttryckssätt som han så väl kände från Matteus. Eller kanske han lade märke till att en mening som fanns hos Matteus saknades i Markus’ eller Lukas’ parallellskildring. Då fogade han kanske till den meningen i kanten. Men en mera sentida avskrivare kanske tog med denna mening i huvudtexten i Markus eller Lukas, och han gjorde det kanske i den tron att satsen hade funnits där ursprungligen, eftersom den fick skildringarna att överensstämma ännu bättre. I Lukas’ återgivning av bönen Fader vår fogar till exempel en del handskrifter till orden: ”Må din vilja ske, såsom i himmelen så också på jorden.” Bevisbördan anger emellertid att detta är ett textinskott från Matteus’ skildring, och det är utelämnat ur Lukas 11:2 i nutida bibelöversättningar. (Matt. 6:10) Som du kan förstå har sådana uppriktigt gjorda skriftliga bemödanden till överensstämmelse medverkat till att öka ut stoffet.

Låt oss nu försätta oss tillbaka till 1500-talet, till tiden kort innan några av de mera välkända engelska översättningarna — och den första svenska översättningen — kom till. Uppfinningen att överföra text med hjälp av rörliga bokstavstyper gjorde det möjligt att framställa böcker i större antal och till lägre pris, och detta ökade intresset för bibeln. I stället för att bara ha den Heliga skrift i latinska översättningar, som länge hade använts i romersk-katolska kyrkan, började de som vetenskapligt ägnade sig åt de bibliska texterna kräva att exemplar framställdes på grekiska, det språk som ”Nya testamentet” var skrivet på. År 1515 sände en schweizisk boktryckare, som vädrade goda möjligheter att göra affärer, bud till en framträdande holländsk språkvetenskapsman, Desiderius Erasmus, och bad honom i hast färdigställa för tryckning en text till ”Nya testamentet” på grekiska.

I Herbert Dennetts Graphic Guide to Modern Versions of the New Testament förklaras vad som hände:

”Man grep sig emellertid uppgiften an med kort varsel, och den fullgjordes med stor brådska. Erasmus använde bara ett halvt dussin handskrifter, och bara en enda av dem var måttligt gammal och pålitlig. Ingen enda av hans handskrifter innehöll hela Nya testamentet, och några verser som inte fanns i någon enda av dem översattes faktiskt åter av Erasmus [tillbaka] till grekiska från latinet. Denna publicerade text reviderades längre fram med hjälp av några ytterligare handskrifter, men resultatet påverkade arbetet ytterst litet.” — Sid. 119.

Frågar du dig kanske varför du skulle ha särskilt intresse för denna synbara parentes i den skolastiska historien? Vilken betydelse kan det väl ha för oss i dag att Erasmus’ text av år 1516 huvudsakligen var grundad på två underlägsna handskrifter från 1100-talet, såsom en språkkännare för någon tid sedan uttryckte saken?

Orsaken till att detta är betydelsefullt är den att Erasmus’ grekiska text var den som i grund och botten förde direkt fram till den text som blivit känd såsom den ”[allmänt] antagna texten” (textus receptus). Från denna text gjordes många översättningar, också Engelska auktoriserade översättningen, allmänt kallad Konung Jakobs översättning. Sir Frederic Kenyon har emellertid sagt följande om den ”antagna texten”:

”Följden är att den text man godtog på 1500- och 1600-talen och som vi har hållit fast vid av naturlig motvilja mot att ändra på de ord, som vi har lärt oss vara Guds ord, i sanning är full av felaktigheter, som i många fall med absolut säkerhet kan korrigeras tack vare de mycket mer vittomfattande upplysningar som vi har tillgång till i dag.” — Our Bible and the Ancient Manuscripts, sid. 162.

TEXTKORRIGERING

På 1500-talet hade Erasmus bara några få sentida grekiska handskrifter att utgå ifrån i sitt arbete. Men så har det inte varit under 1800- och 1900-talen. Under den här tiden har tusentals forntida grekiska handskrifter och handskriftsfragment påträffats. År 1973 uppgick hela antalet kända grekiska handskrifter till 5.338, och allt flera kommer i dagen. Några av de viktigare bibliska handskrifterna på grekiska, t. ex. Codex Sinaiticus och Codex Vaticanus, härstammar från 300-talet. Det finns de som är mycket äldre. Värt att nämna är t. ex. ett fragment av Johannes’ evangelium som tillkom för så länge sedan som omkring år 125 v.t.

När det sparsamma flödet av nyfunna forntida grekiska handskrifter svällde ut till en sannskyldig flod, kunde språkkännare jämföra dem i textkritiskt syfte. Denna textkritik har ingenting att göra med ”bibelkritik”, som bidrar till att respekten för bibeln såsom Guds ord avtar. Textkritiken inbegriper noggrann jämförelse av alla kända bibliska handskrifter i syfte att fastställa den verkliga eller ursprungliga lydelsen, varvid varje tillägg avlägsnas.

För att belysa hur detta fungerar kan du tänka dig vad som skulle hända, om du bad 200 personer göra en avskrift för hand av en redan existerande handskrift. Flertalet skulle göra en del fel, några av mindre och andra av större betydelse. Men de skulle inte allesammans göra exakt samma fel. Om sedan en flink granskare tog alla de 200 avskrifterna och jämförde dem, skulle han kunna upptäcka felen. Ett fel i en eller två av avskrifterna skulle upptäckas, eftersom det inte skulle finnas i de andra 198 med den rätta lydelsen. Med viss ansträngning skulle han således kunna framställa en exakt kopia av det ursprungliga dokumentet, fastän han aldrig sett det.

Även om andra forskare tidigare hade ägnat sig åt att på detta sätt korrigera ”Nya testamentets” text, var det i slutet av 1800-talet två språkkännare i Cambridge, B. F. Westcott och F. J. A. Hort, som framställde en korrigerad text, vilken blivit godtagen i vida kretsar. Den utgavs år 1881; men en språkkännare har relativt nyligen sagt om den:

”Westcott och Hort utförde sitt arbete så grundligt och med en så enastående skicklighet att det textkritiska arbetet sedan dess har skett antingen som reaktion på eller som ett fullföljande av deras arbete. ... En betydelsefull sak är att också de som var böjda för att ogilla Westcott och Horts [metod] utgav grekiska texter som skilde sig mycket litet från deras.” — Christianity Today, 22 juni 1973, sid. 8.

Denna korrigerade text, utgiven av Westcott och Hort, har legat till grund för ett stort antal sentida översättningar, däribland Nya Världens översättning.

NÅGRA VERSER SOM ”SAKNAS”

Med de här givna upplysningarna som bakgrund är vi bättre i stånd att undersöka några av de verser som vid första anblicken kan tyckas saknas i relativt nya bibelöversättningar.

Vi nämnde tidigare att en avskrivare kunde lägga till en sats eller en vers från annat håll till en skildring som han var i färd med att skriva av. Du kan lätt se detta i Markus 9:43—48. I många sentida översättningar saknas Mark. 9 verserna 44 och 46, och ibland utvisar ett tankstreck, som man infört i texten, att något blivit utelämnat, såsom det skett i Nya Världens översättning. Texten i de båda verserna lyder: ”där deras mask inte dör och elden inte släcks”, precis samma lydelse som i Mark. 9 vers 48. I några grekiska handskrifter är Mark. 9 verserna 44 och 46 medtagna, men i ett antal äldre handskrifter, som äger större auktoritet, är de inte medtagna. Bevismaterialet tyder på att en avskrivare eller kanske flera avskrivare helt enkelt ”tog om” Mark. 9 vers 48, kanske rent tillfälligtvis. Genom att utelämna Mark. 9 verserna 44 och 46 ur en nutida bibel gör man sig inte alls skyldig till att utelämna en del av Guds ord, eftersom samma sats finns med i Mark. 9 vers 48 i samma skildring. Men vad vinner man på att utelämna de två tvivelaktiga verserna? Skildringen blir på så sätt korrigerad och framlagd såsom Markus blev inspirerad att skriva den.

I andra fall har de ”saknade verserna” tydligen kommit från andra bibelböcker. Vissa bibelutgåvor hjälper läsaren att få detta klart för sig. De återger i en fotnot texten till den utelämnade versen, såsom det har skett i vissa utgåvor av New World Translation och såsom man har gjort i 1917 års svenska översättning. Om du jämför med 1917 års svenska översättning, kan du få bekräftelse på att det som utelämnats kanske bara är en vers som upprepas, som hämtats från ett annat håll eller från en annan bok.a Slå till exempel upp Romarna 16:24 (1917) och jämför lydelsen i fotnoten med Mark. 9 vers 20 och avslutningsorden i så gott som alla de böcker som skrivits av aposteln Paulus. Du lägger då märke till att somliga avskrivare, i Romarna 16:24, tydligen fogade till några sådana avslutningsord som Paulus tagit med i nästan alla sina böcker.b

Det mest omtvistade avsnitt som har tagits bort ur relativt sentida översättningar, som noggrant har följt forntida handskrifters vittnesbörd om texten, är kanske det som utgör en del av 1 Johannes 5:7. I det flydda hänvisade man ofta till denna text för att ge stöd åt den oskriftenliga treenighetsläran. Om det oäkta textinskottet heter det i den katolska bibelöversättningen Jerusalem Bible:

”De kursiverade orden [i himmelen: Fadern Ordet och Anden, och dessa tre är ett; och det finns tre vittnen på jorden:] (som inte finns med i någon av de tidiga grekiska handskrifterna eller någon av de tidiga översättningarna eller i de bästa handskrifterna som innehåller själva Vulg[ata]) är sannolikt en vilseledande tolkning som har smugit sig in i texten.”

Eftersom denna vers härstammar från en mycket senare tid än den då bibeln blev skriven och eftersom den till sin natur är så uppenbart oäkta, har många sentida översättningar inte ens behandlat den som de har gjort med andra utelämnade verser. (Se 1917.)

Slutligen kan vi nämna några längre avsnitt i bibeln, där handskrifternas vittnesbörd har förefallit bibelkännare sakna tillräcklig beviskraft. Markusevangeliets avslutning, från vers 9, är ett sådant exempel. Ett annat utgör Johannes 7:53—8:11, som handlar om äktenskapsbryterskan som man förde inför Jesus. Denna skildring påträffades först i några gamla latinska översättningar, och den har påträffats, i senare grekiska handskrifter, på tre andra ställen i evangeliet. I många översättningar har dessa båda textavsnitt tagits med, men de är avskilda från huvudtexten, t. ex. genom att de satts inom klammer eller är tryckta med mindre stil.

TILLITEN TILL BIBELN

Detta dryftande av några enstaka verser, som uppenbart inte hör med till den inspirerade bibeln, bör inte inge någon människa några tvivel om Guds ords äkthet. I stället för att undergräva förtroendet för Skriften bör det som här har sagts tjäna till att framhäva det förhållandet att Gud har bevarat sitt ord i anmärkningsvärt rent skick.

Efter sin genomgripande granskning drog språkvetenskapsmannen F. J. A. Hort denna slutsats:

”Det är således inte onödigt att uttryckligt framhålla att det stora flertalet av orden i Nya testamentet står över alla kritiskt åtskiljande metoder, eftersom de är fria från avvikelser, och behöver endast skrivas av. ... Hela fältet av avvikelser mellan läsarter som någon gång har getts utrymme, eller som någon gång kan tänkas ges utrymme, i någon tryckt text är jämförelsevis litet; och en stor del av det beror bara på skiljaktigheter mellan de första utgåvorna, som inte varit föremål för textkritik, och de texter man kommit fram till under de senast förflutna femtio åren tack vare det oskattbara dokumentära bevismaterial som kommit i dagen på senare tid.”

Han tillade:

”Tack vare mångfalden och fullödigheten hos det bevismaterial, på vilket texten till Nya testamentet vilar, har det [dvs. NT] en absolut och oåtkomlig ställning bland forntida prosaskrifter.”

Sir Frederic Kenyon instämmer helt och fullt, då han framhåller:

”Det är slutligen lugnande att finna att det allmänna resultatet av alla dessa upptäckter och alla dessa studier tjänar till att stärka bevisen på bibelns äkthet och vår övertygelse om att vi har i vår hand, i väsentligen orubbat skick, Guds sannskyldiga ord.”

[Fotnoter]