Frågor från läsekretsen
● De flesta av denna världens religioner, de må vara kristna, judiska eller hedniska, förkunnar som en av sina grundläror att människosjälen har inneboende odödlighet. Varför tror Jehovas vittnen att själen inte är odödlig?
Därför att det inte finns något bibelställe som säger att den är det och många som säger att den inte är det. Den själ som syndar dör: ”Den själ, som syndar, hon skall dö.” Till och med om den syndfrie mannen Jesus står det skrivet: ”Han utgav sitt liv [sin själ, Åk] i döden.” En själ är inte något ogripbart, osynligt andligt ting, skilt från en varelses kropp, utan ”själ” betyder ”liv”. En skapad varelse, det må vara en människa eller ett djur, som är vid liv, kan sägas ha en själ. Om de olika djuren, som danades före människan, säger 1 Moseboken 1:30: ”Åt alla djur på jorden och åt alla fåglar ... och åt allt som krälar på jorden, vad som i sig har en levande själ, åt dessa giver jag alla gröna örter till föda.” Varken djuren eller människorna har odödliga själar; båda kategorierna är levande själar och blir döda själar: ”Ty det går människors barn, såsom det går fänaden, dem alla går det lika. Såsom fänaden dör, så dö ock de; enahanda ande hava de ock alla. Ja, människorna hava intet framför fänaden, ty allt är fåfänglighet. Alla gå de till samma mål; alla hava de kommit av stoft, och alla skola de åter varda stoft.” Det är rena fantasier, när olika religioner lär att människan har en odödlig, medveten själ som lever vidare efter kroppens död: ”Och väl veta de som leva, att de måste dö, men de döda veta alls intet, och de hava ingen vinning mer att vänta, utan deras åminnelse är förgäten. Allt vad du förmår uträtta med din kraft må du söka uträtta; ty i dödsriket [graven, 1878], dit du går, kan man icke verka eller tänka, där finnes ingen insikt eller vishet.” I och med att människan dör upphör hon att vara vid medvetande: ”Hans andedräkt går ut, han återvänder till sin jord; på själva den dagen förgås hans tankar.” — Hes. 18:4, 1878; Jes. 53:12; Pred. 3:19, 20; 9:5, 10; Ps. 146:4, AV.
Skulle Kristi efterföljare uppmanas att söka odödlighet om de redan vore odödliga? Det sägs emellertid om dem att de ”söka härlighet och ära och oförgänglighet”, och det heter vidare att ”detta dödliga [måste] ikläda sig odödlighet”. — Rom. 2:7; 1 Kor. 15:53.
● Markus 9: 47, 48 lyder: ”Och om ditt öga är dig till förförelse, så riv ut det. Det är bättre för dig att ingå i Guds rike enögd än att hava båda ögonen i behåll och kastas i Gehenna [till eldens helvete, 1878], där ’deras mask icke dör och elden icke utsläckes’.” Bevisar inte detta att det finns evig pina för de onda?
Om en ond människas själ skulle kunna pinas för evigt i eld och för evigt förtäras av maskar, måste den vara oförstörbar, odödlig. Men svaret på den föregående frågan visar att själen inte är odödlig; det visar att den syndiga själen dör och är fullständigt utan medvetande. I Eden sade inte Gud till Adam att straffet för olydnad var evig pina. I stället sade han till Adam: Du skall ”döden dö”. Tusentals år senare var straffet alltjämt detsamma: ”Den lön, som synden giver, är döden.” Inte evig pina. — 1 Mos. 2:17; Rom. 6:23.
Men hur förhåller det sig då med Markus 9:47, 48, som citeras i frågan? Det är uppenbart att språket i dessa verser är symboliskt och inte kan tagas bokstavligt. Ingen människa, som tror på pina i eld, river ut sina ögon, när de skådar i lystnad eller med orätta begär, men det borde hon göra, om hon tar dessa verser bokstavligt och vill undgå att för evigt stekas i eld. Om maskarna, som inte dör, och elden, som inte utsläcks, är bokstavliga faror, som man bör söka undgå, måste medlet till frälsning tillämpas bokstavligt. Men ingen som är vid sina sinnens fulla bruk, han må tro än så starkt på evig pina, hugger av en hand eller en fot eller river ut sitt öga därför att dessa lemmar är förknippade med att han begår synd. Språket är symboliskt, inbegripet det som sägs om maskarna och elden.
Det ursprungliga grekiska ordet gehenna, som används i 1917 års översättning men som i äldre svenska och andra översättningar återgivits med ”helvetet”, kommer av det hebreiska uttrycket gehinnom, som var namnet på en dal, vilken låg väster och söder om det forntida Jerusalem, Under den tid då de senare konungarna i Juda regerade, övade man avgudadyrkan i dalen, och för att förhindra detta lät den trogne konung Josia förorena dalen, och den blev avstjälpningsplats och en väldig förbränningsugn för avskrädet från Jerusalem. Man satte svavel till elden för att soporna skulle brinna bättre. Döda djurkroppar kastades ned i dalen för att brännas, och då och då kastades avrättade brottslingars döda kroppar ned i den, om man ansåg att de varit för onda för att få uppstå. Om kropparna hamnade i elden, förtärdes de av den, men om de fastnade på klippavsatserna i den djupa ravinen, där eldsflammorna inte nådde dem, blev de förtärda av maskar. Denna Hinnoms dal med sina svavelflammor och förtärande maskar, i vilken värdelösa ting kastades ned, var alltså för judarna på Jesu tid en symbol av död varifrån det inte ges någon uppståndelse. Den innebar utrotande, den ”andra döden”, en evig tillintetgörelse eller ett evigt straff. Från denna bokstavliga Hinnoms dal, eller Gehenna, och från de föreställningar som var förbundna med denna plats hämtades det symboliska uttrycket ”eldsjön, som brann med svavel”. Och innebörden ansågs vara: död utan hopp om uppståndelse: ”Den sjö, som brinner med eld och svavel; detta är den andra döden.” — Upp. 21:8; 19:20; 20:10, 14, 15.
Alltså strider inte Markus 9:47, 48, när man rätt. förstår dessa verser, mot andra texter i Skriften, som visar att straffet för synd är döden. De ger stöd åt uppfattningen att döden utgör syndens straff och stöder inte läran om evig pina.
● Jag sänder er här ett urklipp ur Milwaukee Journal för 10 januari 1957. Det är en bild av jordanska herdar som för sina hjordar ut på bete i bergen nära Jerusalem. Fotot, som är taget av United Press, har kommit mig att undra över om påståendet att Jesu födelse inte ägde rum mitt i vintern verkligen är sant. — B. B., USA.
Sällskapet har fått mottaga också andra brev med liknande innehåll, i vilka man framhållit att med tanke på Palestinas klimat, kan det förhållandet, att fåren var ute om natten, inte tagas som bevis för att Jesu födelse inte kan ha inträffat den 25 december. Vi bör emellertid komma ihåg, att även om hjordarna kanske får gå ut på bete i Palestina under regntiden, när vädret tillåter detta, så passar inte detta in på skildringen i Lukas 2:8, som säger att herdarna var ute och höll vakt över sina hjordar om natten; dvs. de hade drivit fåren ett gott stycke bort från hemfållan och var ute på marken hos fåren dag och natt. Detta skulle de inte ha gjort under regntiden, när vädret är osäkert. Dr Clarke framhåller följande i ämnet:
”Det var brukligt bland judarna att släppa ut fåren på betesmarkerna vid påsktiden och ta hem dem igen, när det första regnet började. Så länge de var utomhus, vaktades de av herdar natt och dag. Eftersom påsken inträffade på våren, och det första regnet började falla de första dagarna av Marcheschvan som svarar mot en del av oktober och november, finner vi att fåren betade ute på öppna fältet under hela sommaren. Och eftersom dessa herdar ännu inte hade fört hem sina hjordar, är detta ett godtagbart argument för att oktober månad ännu inte hade börjat och att följaktligen vår Herre inte föddes den 25 december, då det inte fanns några hjordar ute på marken. Inte heller kan han ha fötts senare än september månad, eftersom hjordarna ännu var ute på marken nattetid. Just på grund av detta förhållande borde man upphöra med att fira Jesu födelse i december. Att fårhjordarna var ute på marken under natten är ett kronologiskt förhållande, som kastar ett anmärkningsvärt ljus över detta omtvistade ämne.” (Clarke’s Commentary, band 5, sidan 370) McClintock and Strong’s Cyclopaedia anför liknande skäl och säger vidare, att folkräkningen — ”mantalsskrivningen”, inte beskattningen —, ”som tvingade till resor (Lukas 2:2 f.), inte skulle ha beordrats vid denna årstid”.— Band 4, sidan 877.
Det förhållandet att får går på bete i Palestina under vintermånaderna bevisar således inte alls att Jesu födelse kan ha ägt rum i december, ty det avgörande är om hjordarna och herdarna är ute dygnet om eller inte. En hjälp att fastslå tidpunkten för Jesu födelse till ungefär den 1 oktober finner vi i det förhållandet, att Johannes döparens fader, som var präst och tillhörde Abias’ dagsavdelning, blev fader till denne omkring sex månader innan Jesus föddes och att Jesus åstadkom att det gamla lagförbundets offer blev utan kraft och verkan genom sin död ”i mitten av [den sjuttionde] veckan”, såsom det förutsagts i profetian i Daniel 9:24—27, AV. Mera detaljer härom står att finna i boken ”Detta betyder evigt liv”, kapitel 8, och i en artikel som om någon tid inflyter i dessa spalter.