”Bo åtskils” och ”laglig skilsmässa” för fridens skull
1. Om den icke troende trots allt väljer att gå sin väg och bo för sig själv, vad bör den troende parten då göra åt detta?
DET finns otaliga fall, där åt Gud överlämnade, döpta troende har lytt aposteln Paulus’ råd och har fortsatt att bo tillsammans med icke troende makar och till sist har fått glädjen att ”frälsa” sin äktenskapspartner. Men hur förhåller det sig då med en troende, som gör bruk av Guds ande för att uthärda förföljelse och motstånd i sin strävan att hålla ihop äktenskapet, men vars icke troende partner alltjämt finner förhållandet besvärande och slutligen går sin väg, antingen genom att bo för sig själv någon annanstans eller genom att ta ut laglig skilsmässa? Paulus svarar: ”Men om den icke troende bereder sig att gå sin väg, låt honom då gå; en broder eller en syster är icke i träldom under dessa omständigheter, utan Gud har kallat eder till frid.” — 1 Kor. 7:15, NW.
2. Om makarna flyttar ifrån varandra, finns det då någon skriftenlig grund för laglig skilsmässa, som kan följas av omgifte med någon annan?
2 I sin egen kristna frids intresse får den troende låta den icke troende äktenskapspartnern gå sin väg och bo någon annanstans. Den icke troende, som har gått sin väg, får lika litet lov att gifta om sig som en kristen troende, som har gått sin väg, får lov att göra det: ”Men om hon verkligen skulle gå ifrån honom, må hon då förbliva ensam eller också försona sig igen med sin man.” (1 Kor. 7:11, NW) Den övergivne troende har inga skriftenliga orsaker att söka erhålla laglig skilsmässa, då den enda grund han kan anföra är att han har blivit övergiven eller att det råder oöverkomliga religiösa motsättningar mellan makarna. Om han verkligen fick skilsmässa, skulle han alltså enligt Skriften inte ha frihet att genom att gifta om sig lämna det enligt lagen ”ogifta” tillstånd han befinner sig i och som han finner otillfredsställande. Jesus Kristus själv säger att det skulle vara orätt, i följande ord:
3. Vad sade Jesus om saken enligt Matteus 19:3—9?
3 ”Fariséer kommo fram till honom, inställda på att fresta honom, och sade: ’Är det lovligt för en man att skilja sig från sin hustru på vilka grunder som helst?’ Till svar sade han: ’Hava ni icke läst att den som skapade dem i begynnelsen gjorde dem till man och kvinna och sade: ”Fördenskull skall en man lämna sin fader och sin moder och skall hålla sig till sin hustru, och de två skola vara ett kött”? Så äro de då icke längre två, utan ett kött. Därför, vad Gud har sammanokat må ingen människa skilja åt.’ De sade till honom: ’Varför föreskrev då Mose att man skulle giva hustrun ett intyg om att hon blivit bortskickad och skilja sig ifrån henne?’ Han sade till dem: ’Av hänsyn till eder hårdhjärtenhet medgav Mose att ni skulle få skilja eder från edra hustrur, men detta har icke varit fallet från begynnelsen. Jag säger eder att vemhelst som skiljer sig från sin hustru av annan grund än otukt och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott.’” — Matt. 19:3—9, NW; också 5 Mos. 24:1—4.
4. Skänker Jesu ord stöd åt stiftandet av en total antiskilsmässolag, och vad är det effektivaste sättet att minska antalet lagliga skilsmässor eller förhindra skilsmässa?
4 Jesus sade alltså inte att skilsmässa borde vara förbjuden av statens lag under alla omständigheter, till och med om äktenskapsbrott förelåg. De religiösa präster i våra dagar som håller på en sådan lag, enligt vilken ingen skilsmässa är möjlig, önskar hålla oskyldiga män och hustrur fastlåsta vid äktenskapsbrytande makar. Genom en sådan lag skyddar de den äktenskapsbrytande parten och uppmuntrar och befrämjar också otrohet i äktenskapet genom att inte medge den oskyldiga parten någon befrielse. Om de tillät den oskyldige av makarna att skilja sig från den som begått äktenskapsbrott, så skulle detta upphäva den syndaförlåtelse, som prästerna i biktstolen meddelar äktenskapsbrytaren. I så fall skulle den äktenskapsbrytande parten inte vara skyddad av den avlat eller syndaförlåtelse som prästen delger denne till äktenskapsbrott skyldige, som endast biktar sig, men inte gör bättring. Det skriftenliga sättet, det effektivaste sättet, att minska antalet lagliga skilsmässor eller rentav förhindra skilsmässa är att förkunna den Heliga skrift och dess moral och hålla den kristna församlingen fri från äktenskapsbrytare. Det går inte genom en total antiskilsmässolag. Ingen sådan lag har satt stopp för äktenskapsbrotten.
5. Vilken skilsmässa vilar på skriftenlig grund, och vilket privilegium medger den en oskyldig frånskild?
5 Guds lag under hans nya förbund, som uttalades av Jesus i hans här förut citerade ord, medger förvisso skilsmässa på den tillbörliga grunden. Denna enda grund, som har stöd i Skriften och gäller under det nya förbundet, är äktenskapsbrott. Skilsmässa på den grunden gör den oskyldiga parten fri att gifta om sig utan att därmed själv begå äktenskapsbrott genom ett omgifte. Skilsmässa på någon annan grund, vilken som helst, gör inte de enligt lagen skilda makarna fria att gifta om sig utan att därigenom göra sig skyldiga till äktenskapsbrott i Guds ögon och så bli ovärdiga att vara i hans församling under Kristus. Det är så Jesu ord i bergspredikan bör förstås. Han hänvisade till den skilsmässolag som är nedtecknad av profeten Mose i 5 Moseboken 24:1 och sade vidare: ”Ni hava hört att det sades: ’Du skall icke begå äktenskapsbrott.’ ... För övrigt blev det sagt: ’Vemhelst som skiljer sig från sin hustru, han give henne ett skilsmässointyg.’ Emellertid säger jag eder, att var och en som skiljer sig från sin hustru av annan grund än otukt gör henne till föremål för äktenskapsbrott, då ju var och en som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott.” — Matt. 5:27—32, NW.
6. Gör både skriftenlig och oskriftenlig skilsmässa en kvinna till föremål för äktenskapsbrott, eller vari består skillnaden, om det finns någon?
6 Om en åt Gud överlämnad kristen skiljer sig från sin hustru för äktenskapsbrott, hur gör han henne då till föremål för äktenskapsbrott? Hon är ju redan en äktenskapsbryterska genom sitt eget handlingssätt och val. Det skulle då inte vara skilsmässan som driver henne till äktenskapsbrott. Men om mannen skiljer sig från sin hustru av några andra orsaker, även om dessa skulle vara godkända av landets lag, än just otukt eller äktenskapsbrott, så utsätter han henne för risken att begå äktenskapsbrott i framtiden. Hur då? Därför att enligt Guds lag är den hustru, som inte har begått äktenskapsbrott, inte löst från föreningen med sin man genom denna oskriftenliga skilsmässa. Hon är alltjämt hans hustru och är således inte fri att gifta om sig och ha sexuell förbindelse med en annan laglig äkta man.
7. Vad för slags frånskild hustru menade Jesus då, när han sade att var och en som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott?
7 När Jesus säger: ”Då ju var och en som gifter sig med en frånskild kvinna begår äktenskapsbrott”, menar han därför inte alls vilken som helst frånskild kvinna. Han menar den kvinna som blivit lagligen skild ”av annan grund än otukt”, det vill säga en frånskild kvinna, som inte begått äktenskapsbrott. Samma princip gäller för en äkta man, vars hustru har skilt sig från honom, fastän han inte hade begått äktenskapsbrott. Vilken kvinna som helst som gifte sig med honom, skulle leda honom i äktenskapsbrott och själv bli en otuktig människa.
8, 9. a) Vad skulle uttalandena hos Markus och hos Lukas, betraktade för sig, betyda för alla frånskilda? b) I överensstämmelse med vad bör Markus’ och Lukas’ uttalanden förklaras, och varför bryter äktenskapsbrott verkligen en äktenskaplig förening och öppnar vägen för skriftenlig skilsmässa?
8 I Markus 10:11, 12 (NW) lyder Jesu uttalande om skilsmässa så här: ”Vemhelst som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapbrott mot henne, och om någonsin en kvinna, sedan hon har skilt sig från sin man, gifter sig med en annan, så begår hon äktenskapsbrott.” Lukas 16:18 (NW) har en liknande lydelse: ”Var och en som skiljer sig från sin hustru och gifter sig med en annan begår äktenskapsbrott, och den som gifter sig med en kvinna, som är skild från en man, begår äktenskapsbrott.”
9 Dessa verser förbjuder inte skilsmässa. Betraktade för sig tycks de innebära att ingen frånskild har rätt att gifta om sig, annat än efter den andra partens död, och att det skulle betyda överträdelse av Guds lag mot äktenskapsbrott, om man gifte om sig medan ens frånskilda äktenskapspartner lever. Dessa två versioner av Jesu ord om skilsmässa måste emellertid förklaras i ljuset av det fullständigare uttalande som nedtecknats av aposteln Matteus. Av dennes framställning står det klart att vad Markus och Lukas skrev om skilsmässa är sant, om grunden för att man skaffar sig skilsmässa är något annat än äktenskapsbrott å den otrogna partens sida. Den ogifte som begår otukt med en kvinna som uppför sig som en sköka gör sig till ”en kropp” med en kvinna som inte är hans hustru. Likaså gör sig äktenskapsbrytaren till en kropp, inte med sin lagliga hustru, utan med den omoraliska person som han olovligt ligger tillsammans med. Äktenskapsbrytaren syndar alltså mot sitt eget kött. Ja, inte bara mot sitt eget personliga kött, utan också mot sin lagliga hustru, som dittills har varit ”ett kött” med honom. (1 Kor. 6:16, 17) Alltså bryter äktenskapsbrott verkligen den äktenskapliga föreningen. Det är därför som skilsmässa på grund av äktenskapsbrott formellt och slutgiltigt upplöser äktenskapsförbundet. Den gör den oskyldiga parten fri att med ära och utan någon fläck på den goda moralen gifta om sig under den skyldiga, frånskilda partens livstid.
10. Vad blir en äktenskapsbrytande partner fri att göra genom att den oskyldiga kontrahenten tar ut skilsmässa, och vad blir också den som är oskyldig fri att göra?
10 Att man skiljer sig från en äktenskapsbrytande partner utsätter inte den felande, som man således skilt sig ifrån, för äktenskapsbrott. Det lagliga äktenskapet hade ju, så länge det varade, inte lyckats skydda den otrogna parten från äktenskapsbrott. Den som gifter sig med en frånskild, som har begått äktenskapsbrott, gifter sig således helt enkelt med en oren person med ett omoraliskt förflutet, och den äktenskapsbrytande frånskilde blir alltså inte genom detta omgifte äktenskapsbrytare för första gången. Om den oskyldiga parten skiljer sig från sin äktenskapsbrytande partner, så blir han eller hon, som ju är oskyldig, fri att gifta sig igen. Den som skaffar sig en enligt Skriften berättigad skilsmässa gör detta inte endast för att bli kvitt en äktenskapsbrytande make eller maka, som den oskyldiga parten inte längre älskar eller som det i fysiskt avseende kan vara en risk att leva tillsammans med och ha sexuellt umgänge med. Den som på detta sätt skiljer sig gör sig i verkligheten fri att gifta sig igen, om detta skulle befinnas vara välbetänkt, därför att vederbörande behöver en trogen, åt Gud överlämnad livskamrat. Genom att någon skiljer sig från sin äktenskapsbrytande partner, låter han helt enkelt sin kontrahent få det liv som denna önskar, nämligen ett omoraliskt liv.
Dom över omoraliska personer
11. Vilken ännu allvarligare katastrof än den förödande verkan på det lagliga äktenskapet kan äktenskapsbrott framkalla, i synnerhet sedan Jehova har kommit till sitt tempel?
11 Att någon begår äktenskapsbrott kan få en katastrofal verkan på det lagliga äktenskapsbandet genom en därav följande skilsmässa. Men det får förvisso en katastrofal verkan på hans förhållande till Gud, som nu har kommit till sitt andliga tempel med sin rättslige budbärare, Jesus Kristus, för att hålla dom. Han varnar: ”Jag skall komma till eder för att hålla dom, och jag skall vara ett snarfärdigt vittne mot trollkarlar, äktenskapsbrytare”, som ”icke frukta mig, säger HERREN [Jehova] Sebaot”. — Mal. 3:1, 5; också Hebr. 13:4.
12. Vilket domslut har vidarebefordrats till oss angående en sådan omoralisk person, och vad är det enda sättet varpå den omoraliske skulle kunna bli frälst från evig tillintetgörelse?
12 Denna Guds dom skulle ta sig uttryck däri att äktenskapsbrytaren skulle bli utdriven, utesluten ur församlingen. Åt församlingen har detta domslut vidarebefordrats ned genom tiderna: ”Sluta upp att hava att göra med någon som kallas broder och som är otuktig ..., så att ni icke ens äta med en sådan människa. ... ’Avlägsna den onde mannen ur eder egen krets.’” (1 Kor. 5:11—13, NW) Utanför Guds moraliska organisation finns det inget evigt liv. Att den otuktige och äktenskapsbrytaren blir utdriven kan därför utgöra den inledande domshandling, som pekar fram emot den skyldiges eviga tillintetgörelse, såvida han inte visar en oskrymtad, djupt känd ånger inför Gud och bättrar sig med ett uppriktigt beslut att hålla sig moraliskt ren och inte besmitta Guds församling och inte dra smälek över den. Då bemyndigar Gud sin församling att återuppta syndaren, som har ångrat och bättrat sig, och låta honom stå på prov en tid, till dess han visar sig på nytt kunna få åtnjuta den rena församlingens förtroende.
13, 14. a) Hur kan, då någon begår äktenskapsbrott, äktenskapsbandet ändå bevaras och paret fortsätta att leva tillsammans? b) Genom vilken handling kan församlingen skydda den oskyldiga, förlåtande parten från att behöva leva tillsammans med en utesluten make eller maka? c) Även om äktenskapsbrytaren kan få förlåtelse, vad måste dock ske med de ansvariga ämbeten eller tjänsteförordnanden, som han eventuellt har i församlingen, och varför?
13 Om den äktenskapsbrytande parten bekänner sin skuld och visar en ärlig ånger och ett fast beslut att hädanefter vara sann och trogen mot äktenskapslöftet och så ber om förlåtelse, så kan den oskyldiga parten välja att förlåta och att återuppta den äktenskapliga förbindelsen och inte skilja sig från den skyldige. Under vissa omständigheter tjänar detta inte endast till att bevara äktenskapsbandet, utan det skyddar också den oskyldiga parten från att behöva bo, äta och sova tillsammans med en utesluten make eller maka, vilket skulle vara en i andligt avseende svår situation. Hur då?
14 Omoraliskhet inverkar på de privilegier man kan ha i församlingen. Fördenskull bör den äktenskapsbrytande parten också bekänna för församlingens representanter. Dessa ansvariga tjänare i församlingen kan ta den skyldiges ånger och sorg i betraktande och tänka på om det var den första försyndelsen, och de kan barmhärtigt respektera den oskyldiga partens önskan att förlåta maken eller makan, som ångrar och omvänder sig, och för att bevara det gifta parets andliga enhet kan de låta bli att utesluta äktenskapsbrytaren. De kanske låter den oskyldiga parten ta på sitt ansvar att sätta syndaren, som fått förlåtelse, på prov länge nog för att det skall bli bevisat att den felande har återförts till god moral, och de kan då varje månad under ett helt år göra sig underrättade om hur det utvecklar sig för den skyldige, för att hjälpa honom att bättra sig. Men om syndaren har haft några ansvariga ämbeten och tjänsteförordnanden i församlingen, så måste kommittén, som representerar församlingen, se till att dessa ämbeten eller förordnanden tas ifrån syndaren. Varför? Jo, därför att enligt Skriftens bestämmelser angående den som skall inneha en ställning av ansvar och särskild tjänst i församlingen måste han vara föredömlig, oförvitlig, ha ett rent samvete, vara höjd över allt klander från djävulens hantlangare. (1 Tim. 3:1—9; Tit. 1:5—9) Även om äktenskapsbrytaren, som vänt om från sin onda väg, har fått förlåtelse av den oskyldiga parten och av kommittén, som representerar församlingen, måste han därför betraktas som olämplig att inneha ett ämbete eller att vara förordnad till en särskild tjänst.
15. I vilken situation skulle en oskyldig partners förlåtelse inte kunna avvärja uteslutning?
15 I många fall kan en oskyldig partners förlåtelse visa sig ha endast begränsad förmåga att befria äktenskapsbrytaren från alla de allvarliga följderna av det omoraliska handlingssättet. Om den omoraliske har begått äktenskapsbrott med en person utanför församlingen, med en otuktig man eller en sköka, behöver inte församlingen vidta någon åtgärd mot den utomstående. Det skulle inte vara behövligt att be den utomstående otuktige mannen eller skökan om förlåtelse eller att reda upp saken med en sådan omoralisk utomstående. Men om någon gjort sig skyldig till sexuell orenhet inom sin egen församling eller en annan kristen församling, så är den oskyldiga partens förlåtelse kanske inte tillräcklig för att avvärja en uteslutning.
16. Om en medlem har begått äktenskapsbrott inom sin församling eller en annan församling, varför kan det då hända att den felandes församling måste företa en uteslutning, trots det att den oskyldiga parten har givit sin förlåtelse?
16 Låt oss säga att äktenskapsbrottet har begåtts med någon av kontrahenterna i ett annat äkta par i samma församling eller någon annan församling eller med en minderårig person, som ännu står under föräldrauppsikt eller är under förmyndare. I så fall kommer andra, som allvarligt berörs av den moraliska försyndelsen, in i bilden. Den man, vars hustru har blivit kränkt, eller den hustru, vars man har syndat med en annans hustru, eller de föräldrar, vilkas barn har blivit moraliskt fördärvat, ger de sin förlåtelse? Eller vill de att disciplinära åtgärder skall vidtas mot den omoraliska gifta personen? Den oskyldiga äktenskapspartnern kan förlåta av privata personliga skäl, men han eller hon kan inte förlåta å dessa andras vägnar, som har blivit förfördelade. Denna personliga förlåtelse inom familjen utjämnar inte den skyldiges konto utåt. Den kan inte omintetgöra de krav på disciplinära åtgärder från församlingens sida, som andra personer kan ställa, eller krav på att gottgörelse skall ske genom att lagliga åtgärder vidtas utanför församlingen, inför någon av landets domstolar. Församlingen beslutar kanske därför om uteslutning, trots det att den felande har fått förlåtelse av sin oskyldiga äkta hälft.
17, 18. a) Hur kan till exempel en man som å sitt ämbetes vägnar reser omkring, besöka och fördärva ett antal eftergivna kvinnor i sådana församlingar utanför hans egen och även bedja under en felaktig uppfattning? b) Hur beskrev Judas en sådan man?
17 Församlingskommittén måste också betänka hur pass svår förseelsen är. Hur vittomfattande har den varit? Har andra församlingar berörts av den, och har den lokala organisationens renhet blivit besudlad? Antag till exempel att en gift man regelbundet har besökt ett antal församlingar och att han i alla dessa eller i några av dem har gjort otillbörliga närmanden till ogifta eller gifta kvinnor — varhelst han kunnat finna någon villig eller eftergiven syster. Han åstadkommer en allmän utövning av omoraliskhet, och detta inom Guds heliga församling. Han besudlar Guds organisation i flera av dess församlingar. Han missbrukar det ansvarsfyllda ämbete som han kanske innehar gentemot dessa församlingar. Under officiell tjänst som täckmantel smyger han sig in endast för att tillfredsställa sina förvända begär. Han skrämmer svaga, försagda systrar till att ge efter för hans orena avsikter. Privat beder han Gud förlåta honom, men han gör ingen verklig ansträngning att behärska sig och rätta sig. Han fortsätter därför att synda med den felaktiga uppfattningen att Guds kärleksfulla godhet genom Kristus kommer att stryka ut de synder som han njuter av att begå utan hänsyn till Guds församlings renhet och goda rykte.
18 Denne man visar sig vara en av dem som Judas talar om i vers 4 (NW): ”Vissa människor, som genom Skrifterna för länge sedan blivit bestämda för den dom som nedan beskrives, hava smugit sig in, ogudaktiga människor, som vända vår Guds oförtjänta godhet till en ursäkt för lösaktigt uppförande och bevisa sig vara falska mot vår ende ägare och Herre, Jesus Kristus.”
19. Varför måste en sådan man uteslutas, även om hans hustru verkligen förlåter honom och inte skiljer sig från honom?
19 När Guds tid är inne, blir denne resande man i ansvarig ställning upptäckt och avslöjad. Hans hustru förlåter honom, när han medger det orätta han gjort. Men är hennes förlåtelse till någon nytta? Nej! Den kan inte skydda honom från välförtjänta följder. Han kan inte förvandla sig från den ena dagen till den andra. Att han nödtvungen erkänner sin skuld och ger uttryck åt sin ånger betyder inte någon verklig förbättring. Han utgör en fara mitt i församlingarna av Guds överlämnade folk, en kraftigt verkande surdeg som kan bringa hela degen i jäsning. Han är en uppsåtlig och oförbätterlig besudlare av det som är heligt. Han är opålitlig och utgör en risk; han är en man som det inte passar för oss att ha ibland oss. Enligt bibelns principer måste han bli utesluten. Guds församling måste renas och skyddas, även om mannens hustru förlåter och inte skiljer sig från honom.
20. När en ogift vuxen person som begått otukt önskar bekänna sin synd, till vilka skall han då gå, och hur kommer församlingen att handla med honom?
20 Men hur förhåller det sig med den vuxna person, som är ogift och som begår otukt och inte har någon äkta hälft att bekänna sin överträdelse för? När han är sorgsen och känner sig anklagad i sitt innersta för sitt orätta handlingssätts skull, kan han då gå till någon som kan hjälpa honom? Församlingens tjänstekommitté av andligen kvalificerade bröder tjänar hela församlingen. Om en ogift person faller för frestelsen att bryta mot Jehovas lag, kan han bekänna sin skuld för kommittén. Kommittén måste därpå avgöra vilka disciplinära åtgärder som bör vidtas i varje särskilt fall, om vederbörande skall bli utesluten eller få undergå en prövotid. Den har ansvaret för församlingens och varje dess medlems välfärd och måste avgöra vad som bäst tjänar församlingens intressen. Om den finner att den ogifte har blivit överrumplad och begått en förhastad handling, som är hans första förseelse, och om hans hållning anger sann sorg och ånger, så bryter den inte mot sina åligganden inför Jehova, om den visar barmhärtighet, liksom den också kan göra när det gäller en gift överträdare, och fastställer en prövotid under vilken den felande regelbundet måste avge rapport inför kommittén om sitt uppförande och sina strävanden till förbättring. Om han vore tjänare, måste han naturligtvis träda tillbaka från sitt ämbete såsom en som inte längre är oförvitlig.
De gifta bör sträva efter friden
21. a) Hur många blev uteslutna ur den nya världens samhälle under tjänsteåret 1958—1959? Hur många blev återupptagna? Hur många förblev uteslutna? b) Bör vi ignorera procenten av uteslutna, därför att den är så liten?
21 Under tjänsteåret 1958—1959 blev 6.552 personer av olika orsaker uteslutna ur den nya världens samhälle av Jehovas vittnen. Många av dessa uteslutningar gällde fall av omoraliskhet, antingen otukt eller äktenskapsbrott. Där det blev tillbörligt och lämpligt utövades barmhärtighet, och av alla dem som under de gångna åren blivit uteslutna blev 1.597 återupptagna under tjänsteåret 1958—1959, sedan de givit bevis på gudaktig sorg, ånger och bättring. Dessa sattes på prov under en rimlig tidrymd, innan de på nytt fick åtnjuta de privilegier som tillkommer alla i församlingen. Vid slutet av det nämnda tjänsteåret var därför, av alla dem som under de senare åren hade blivit uteslutna, sammanlagt 25.143 fortfarande avskurna från församlingen av Jehovas folk. Det är naturligtvis mycket illa att några alls skulle göra det nödvändigt att utesluta dem, men vi har ändå den trösten att veta att av alla de hundratusental som rapporterar predikoverksamhet jorden utöver är det bara 0,81 procent som måst uteslutas. Detta är endast åtta tiondelar av en procent. Men också denna låga siffra är en varning för var och en av oss.
22. Till vad har gifta kristna blivit kallade, och hur bör de vaka över detta?
22 Uteslutning avlägsnar en person från ett fredligt förhållande till Jehova Gud. Gifta kristna bör med bävan undvika att på detta sätt göra slut på sin fred med Gud. Gud har kallat gifta kristna till frid. (1 Kor. 7:15, NW) Må de i sitt gifta tillstånd svartsjukt vaka över sin fred eller frid med Gud. Detta innebär att de så långt som möjligt vakar över sin husliga frid man och hustru emellan. Må de fördenskull leva sitt liv i trohet mot Gud och hans Kristus och i trohet mot sina äkta makar, med vilka de är ”ett kött”.
23. a) Varför finns det särskilt nu lika litet något rum för ett orätt beteende i samband med äktenskapet, som det gjorde i Eden för länge sedan? b) Vad bör därför gifta kristna göra för att hävda och förhärliga Gud, som har föranstaltat om äktenskapet för man och kvinna?
23 På andra sidan om det universella Harmageddonkriget, som nu inte är så långt borta, ligger det återställda jordiska paradiset. Men redan i den nuvarande tiden, sedan år 1919, har den store planteraren och odlaren Jehova Gud fört sina överlämnade vittnen på jorden in i ett andligt paradis. Där åtnjuter de frid, glädje och alla andra frukter av den heliga anden, och de frambringar all den frukt som goda gärningar för med sig, i det att de predikar de goda nyheterna om Riket överallt i världen. Liksom det ursprungligen förhöll sig i Edens lustgård, när den beboddes av det fullkomliga paret, Adam och Eva, så finns det i detta andliga paradis inte rum för polygami eller ett otillbörligt beteende i samband med äktenskapet eller ringaktning för det teokratiska förhållandet mellan man och hustru. Må gifta troende förstå situationen och begagna tillfället att arbeta för den älskade makens eller makans frälsning. Genom sitt beteende i förbindelse med äktenskapet kan de ära Gud. Deras belöning kommer att bli stor. Deras äktenskap kommer att tjäna hans uppsåt och göra sin del i fråga om att hävda och förhärliga honom för att han kärleksrikt har föranstaltat om denna värdiga, ärbara och fridfulla förening mellan man och hustru.