Vad bibeln säger
Jesus hade tid över för barnen
”LÅT barnen komma till mig, för Guds rike tillhör sådana som de.” (Mark. 10:14, Levande Bibeln) Många människor kanske kommer ihåg denna bibeltext och använder den för att visa hur tillgänglig Jesus var för barnen. Denna egenskap hos Jesus är emellertid ännu mer beaktansvärd, när vi tänker på vilka påfrestningar han stod inför vid just den tidpunkt då han uttalade dessa ord.
Jesus hade två gånger tidigare berättat för sina efterföljare att han skulle gå upp till Jerusalem för att bli förrådd, rannsakad, domfälld och avrättad. Nu hade tre år av hans tjänst gått till ända, och han var på väg upp mot Jerusalem. Han visste att det bara rörde sig om veckor innan han skulle gå igenom sitt svåra prov, för strax efter det att han hade träffat samman med barnen sade han för tredje gången: ”Här är vi nu, på väg upp till Jerusalem, och Människosonen skall överlämnas åt de främsta prästerna och de skriftlärda, och de skall döma honom till döden och överlämna honom åt människor från nationerna, och de skall gyckla med honom och spotta på honom och gissla honom och döda honom.” — Mark. 10:33, 34.
Av den orsaken kunde lärjungarna mycket väl ha tänkt att Jesus inte var upplagd för att besvära sig med barn: ”Nu började man komma till honom med små barn för att han skulle röra vid dem; men lärjungarna förebrådde dem kraftigt.” Men Jesus hade alltid tid för andra människors behov, även för dessa små barns. ”När Jesus såg detta, blev han uppbragt och sade till dem: ’Låt de små barnen komma till mig; sök inte hejda dem, för Guds rike hör sådana till.’ Och han tog barnen i sin famn och började välsigna dem, i det han lade händerna på dem.” — Mark. 10:13, 14, 16.
Ett barn är beroende av sina föräldrar och väntar sig att de skall sörja för dess behov, och det förtröstar och litar på dem. Det godtar sina föräldrars påståenden som sanna och kommer att inför andra barn försvara det som dess föräldrar säger. Så kommer också de som hör till Riket att vara mot sin himmelske Fader.
Vid ett tillfälle höll lärjungarna på att sinsemellan disputera om vem som var den störste. Jesus lade märke till deras resonemang och sade: ”Om någon vill vara först, måste han vara sist av alla och allas tjänare.” Sedan ”tog [han] ett litet barn och ställde det mitt ibland dem, lade armarna om det och sade till dem: ’Vemhelst som tar emot ett av sådana små barn på grundval av mitt namn, han tar emot mig; och vemhelst som tar emot mig, han tar inte bara emot mig utan också honom som har sänt ut mig.’” (Mark. 9:35—37) De som är sanna Jesu efterföljare tar emot barnen i Jesu namn — de har tid över för dem, handlar på ett sådant sätt att de känner sig välkomna som en del av församlingen.
Jesus tog sig tid till att iaktta barnen i deras lek. Han använde till och med deras lekar som en illustration av sin generations motsträvighet. ”Vem skall jag jämföra den här generationen med?” frågade Jesus. ”Den är lik små barn som sitter på torgen och ropar till sina lekkamrater och säger: ’Vi har spelat flöjt för er, men ni har inte dansat; vi har jämrat oss, men ni har inte slagit er själva av sorg.’” Först ville de leka ”bröllop” och sedan ”begravning”, men deras lekkamrater ville inte samarbeta med dem och ville inte delta i vare sig de glada eller de sorgliga lekarna. På samma sätt fann också Jesu generation fel på både Johannes döparen och Jesus från Nasaret. — Matt. 11:16—19.
Man förknippar ett barn med ett av Jesu mest förunderliga underverk. En stor folkskara hade följt med Jesus upp i en bergstrakt, och när det hade blivit sent och folkskaran hade blivit hungrig, frågade Jesus efter någon mat att äta. Andreas, Petrus’ bror, sade: ”Här är en liten pojke som har fem kornbröd och två små fiskar. Men vad är det till så många?” Jesus mångfaldigade bröden och fiskarna ända tills dessa tusentals människor, däribland ”kvinnor och barn”, blev mätta, och det blev mat över. Men det intressanta är att barnet förlitade sig på Jesus och villigt lämnade över det lilla matförråd som det hade till honom. Något som också är betecknande är att barnet var med i folkskaran för att se och höra Kristus Jesus. — Joh. 6:2—14; Matt. 14:14—21.
Somliga människor menar att små barn inte bör vägledas i frågor som gäller gudsdyrkan, utan att man bör vänta med det tills de är gamla nog att själva kunna fatta beslut. Jesus hade inte den uppfattningen. Fyra dagar innan Jesus dog gick han in i templet i Jerusalem och kastade ut penningväxlarna och dem som sålde offerdjur med enorma vinster. Detta omintetgjorde möjligheten för de främsta prästerna och de skriftlärda att profitera på människorna, och de beslöt att de skulle röja Jesus ur vägen. De valde att klaga på att barnen lovprisade Jesus och hälsade honom som Messias. Men Jesus framhöll att barnens rop utgjorde en uppfyllelse av Psalm 8:3. Berättelsen lyder:
”Jesus gick in i templet och kastade ut alla som sålde och köpte i templet, och han stötte omkull växlarnas bord och bänkarna för dem som sålde duvor. Och han sade till dem: ’Det är skrivet: ”Mitt hus skall kallas ett bönehus”, men ni gör det till en rövarhåla.’ Vidare kom blinda och ofärdiga fram till honom i templet, och han botade dem. När de främsta prästerna och de skriftlärda såg de underbara ting han gjorde och pojkarna som ropade i templet och sade: ’Fräls Davids Son, ber vi!’ blev de uppbragta och sade till honom: ’Hör du vad dessa säger?’ Jesus sade till dem: ’Ja. Har ni aldrig läst detta: ”Av de spädas och de diandes mun har du berett dig lovprisning”?’” — Matt. 21:12—16.
Gud och Kristus Jesus finner fortfarande behag i att höra små barn lovprisa Gud och erkänna Kristus som Jehovas kung över de nya himlarna och den nya jorden, där rättfärdighet skall bo. Utan tvivel kommer milliontals barn, som har dött under de tusentals år som gått, att höra Jesu röst kalla på dem, och de skall komma fram ur sina gravar för att leva på en paradisisk jord. Redan nu sjunger och lovprisar många tusen barn Gud och Kristus, och de har hoppet att få leva igenom en stor vedermöda för att sedan komma in i detta paradis. — 2 Petr. 3:13; Joh. 5:25—29.
När Jesus var här på jorden, reagerade han positivt på en bedrövad fars vädjan om hjälp, vilket förebildade den tid, då många barn skall få uppstå. Denne mans dotter var sjuk. När Jesus var på väg för att bota henne, kom budskapet: ”Din dotter har dött! Varför besvära läraren vidare?” Men Jesus gick vidare och kom fram till huset. Där skingrade han den larmande, sörjande folkskaran som grät och klagade och gick sedan in i huset. ”I det han tog barnets hand, sade han till det: ’Talita kum’, som översatt betyder: ’Flicka lilla, jag säger dig: Stig upp!’ Och med ens reste sig flickan upp och började gå omkring; hon var nämligen tolv år gammal. Och genast blev de utom sig av stor hänryckning.” — Mark. 5:22—24, 35—42.
Därför bör vi nu, liksom Jesus när han var på jorden, ha tid över för barnen — vi bör ta oss tid till dem, ta emot dem i vår krets och handla på ett sådant sätt att de känner att de tillhör oss. Och på den nya rättfärdiga jorden kommer de unga tillsammans med de gamla att känna stor hänförelse.