Den vinnande egenskapen godhet
GODHET är moralisk förträfflighet, dygd eller tillståndet att vara god, välgörande. Denna egenskap kan ha verklig dragningskraft på hjärtat. Den har en ofantlig kraft till att förmå människor att göra det som är gott och gagneligt för andra. Enligt bibeln är godheten en frukt av Guds ande. (Gal. 5:22) Därför är Gud med rätta den slutgiltiga normen för godhet.
En tilldragelse under tiden för Jesu jordiska tjänst framhäver detta viktiga faktum. En rik ung man kallade honom ”Gode Mästare” och frågade sedan: ”Vad skall jag göra för att få evigt liv till arvedel?” Till svar riktade Jesus Kristus den unge mannens uppmärksamhet på Gud och sade: ”Varför kallar du mig god? Ingen är god utom Gud allena.” — Mark. 10:17, 18.
Som Guds fullkomlige Son ägde Jesus Kristus moralisk förträfflighet eller godhet. Men han godtog inte ”God” som en del i en titel, eftersom han själv bara bringade sig i överensstämmelse med den slutgiltiga normen för godhet, den som har sitt ursprung hos hans Fader. Genom att Jesus Kristus vägrade att godta ”God” som en del i en titel förhärligade han sin Fader som den verkliga normen för godhet. — Jämför Johannes 7:16—18.
Efterlikna Guds godhet
Alldeles som Jesus Kristus bör vi vara angelägna om att efterlikna Guds godhet. Detta kan vi göra bara om vi inser hur Jehova Gud har visat godhet mot människorna.
Själva det förhållandet att människosläktet finns till vittnar om Guds godhet. Jorden är underbart utrustad för att uppehålla liv. Också människor som är otacksamma och inte visar någon uppskattning har gagn av Guds frikostiga anordningar. — Matt. 5:45; Luk. 6:32—35; Apg. 17:25.
Bibeln visar att Jehova Gud kan hålla tillbaka det livsviktiga solskenet och regnet från dem som inte tjänar honom. Men han är god, och därför är det mycket sällan han har använt denna kraft, och då bara under en begränsad tid och för ett bestämt syfte. (2 Mos. 10:23; Am. 4:7; Jak. 5:17, 18) Det är som aposteln Paulus framhöll för invånarna i det forntida Lystra: ”Han [har] icke låtit sig vara utan vittnesbörd, ty han har bevisat eder välgärningar, i det han har givit eder regn och fruktbara tider från himmelen och så vederkvickt edra hjärtan med mat och glädje.” (Apg. 14:17) Det är inte Gud, utan i stället ofullkomliga mänskliga ordningar, som bär ansvaret för att millioner människor i denna tid hindras från att få helt och fullt gagn av hans rikliga föranstaltningar.
Förutom att Jehova Gud gör det möjligt för människorna att leva, har han också berett grundvalen för att befria oss från synd och död. Detta gjorde han till en oerhörd kostnad för sig själv, i det han gav sin förstfödde Son för vår skull och lät honom ge sitt liv som en lösen. Jehova Gud var helt visst inte förpliktad att göra detta. Ingen människa hade rätt till denna återlösning och gagnet av den som någonting som hon hade gjort sig förtjänt av. Det är så därför att vi, trots allt vad vi kan göra, inte motsvarar Guds norm för godhet och rättfärdighet.
Paulus framhöll Guds stora kärlek och godhet i fråga om att ge sin Son som en lösen, när han skrev i brevet till romarna (Rom. 5:6—8, NW): ”Medan vi ännu var svaga, dog Kristus för ogudaktiga människor vid den fastställda tiden. Ty knappast vill någon dö för en rättfärdig människa; sannerligen, för den som är god kanske någon rentav vågar dö. Men Gud anbefaller sin egen kärlek åt oss däri att Kristus dog för oss medan vi ännu var syndare.”
Av det sätt på vilket Jehova Gud har visat godhet kan vi inse att detta är en positiv egenskap. Den inbegriper att man gör det som är gott och gagneligt också mot dem som kanske är otacksamma och inte visar uppskattning.
Den som efterliknar Guds godhet går längre än vad enbart rättfärdigheten skulle kräva av honom. ”Den som är god” är rättvis, opartisk, ärlig och moraliskt rättskaffens, men han är också hjärtevarm, förstående och full av medkänsla. Han bryr sig verkligen om människor. Han söker tillfällen att visa omtanke och hänsyn, i det han villigt och ivrigt hjälper dem som är i verklig nöd. ”Den som är god” inser att Jehova Gud gav sin Son för världen av människor, och han vill att andra skall få gagn av lösenanordningen och bemödar sig därför kraftigt i sina ansträngningar att hjälpa andra att uppnå ett godkänt förhållande till Skaparen.
”Den som är god” framträder i skarp kontrast till den som håller strängt på regler och stadgar. Detta blir väl belyst i fallet med Jesus Kristus och de religiösa ledarna inom judaismen under första århundradet v.t. När Jesus Kristus på sabbatsdagen fick se en man med en förvissnad hand, fattade han medlidande med honom och gjorde hans hand frisk. De religiösa ledarna blev emellertid förbittrade, eftersom de betraktade detta botande som en överträdelse av de traditionella reglerna för sabbatsfirandet. Att de höll fast vid sin uppfattning om vad som var rätt gjorde att de blev hårda och känslolösa mot en människa som var i nöd. (Luk. 6:8—11) Det är tydligt att de religiösa ledarnas egenrättfärdiga inställning inte hade någon värme och inte var tilldragande. I själva verket innebar den ett brott mot andan i Guds ord.
Men hur förhåller det sig med den som fullgör sina förpliktelser helt enkelt av pliktkänsla? Enligt vad som framgår av Romarna 5:6—8 vinner han inte andras tillgivenhet i någon särskild grad — nej, inte ens när han har rätt. Människor kan ha aktning för hans rättvisa, kanske till och med beundra honom när han står fast för principer. Men de skulle inte känna sig manade att uppoffra sig för honom, mycket mindre då avstå från sitt liv för hans skull.
Det är annorlunda med ”den som är god”. Han är livligt intresserad av andra och arbetar osjälviskt för deras skull, i det han inte förväntar någon belöning och inte heller beviljar sig själv särskilda hänsyn. Att han osjälviskt ger av sig själv vädjar till hjärtat hos andra. Det åstadkommer att de vill göra det som är gott för honom. Det är som Jesus Kristus framhöll: ”Given, och eder skall bliva givet. Ett gott mått, väl packat, skakat och överflödande, skall man giva eder i skötet.” — Luk. 6:38.
Aposteln Paulus tillämpade verkligen dessa ord. När han tillsammans med de äldste i församlingen i Efesus gjorde en återblick på sin verksamhet, sade han: ”Kom ihåg att jag i tre år, natt och dag, inte har upphört att med tårar förmana var och en. Jag har inte haft begärelse till någon människas silver eller guld eller kläder. Ni vet själva att dessa händer har sörjt för mina behov och deras som varit med mig. Jag har i allt visat er att genom att på detta sätt arbeta måste ni bistå dem som är svaga och måste komma ihåg Herren Jesu ord, när han själv sade: ’Det ligger mera lycka i att ge än i att ta emot.’” — Apg. 20:31, 33—35, NW.
Genom sitt föredöme i fråga om att visa godhet hade Paulus vunnit dessa äldstes tillgivenhet. När de förstod att det var troligt att de aldrig skulle se honom mera i köttet, grät de ymnigt, då de föll ”Paulus om halsen och kysste honom innerligt”. — Apg. 20:37, 38.
När vi begrundar vad Jehova Gud har gjort för oss, bör vi i likhet med aposteln Paulus vilja efterlikna hans godhet. I detta syfte kan vi söka möjligheter att arbeta för andras bästa, i det vi osjälviskt ger av oss själva för att hjälpa dem som är i fysisk och andlig nöd. På så sätt kan vi också komma andra att sätta värde på oss.