Glädjen av att vara osjälvisk
”JAG FÖRST!” Bara två ord, men med så stora bokstäver att de fyllde hela förstasidan. De förkunnade den filosofi som muselmanerna i sin publikation förde fram för de förbipasserande på Brooklyns gator i New York i september 1972.
Hur annorlunda var inte detta budskap från en modern Muhammed jämfört med det budskap som Jesus Kristus förde fram! Han predikade att man skulle sätta andra före sig själv. Han undervisade om och tillämpade självuppoffring för andras skull. Han förkunnade en princip som måste ha låtit främmande för hans lyssnare: ”Det ligger mera lycka i att ge än i att ta emot.” — Apg. 20:35, NW.
Det finns personer som är föredömen i osjälviskhet. Bland dessa är föräldrar som så osjälviskt ägnar sig åt sina familjer att man då och då måste uppmana dem att göra något för sig själva, till exempel köpa litet nya kläder eller unna sig litet avkoppling. Det fanns till exempel en mor till fem barn som måste sköta sitt hushåll med den strängaste ekonomi på grund av hennes mans själviskhet. Att sörja för familjen uppslukade så hennes tid och krafter att hon inte hade något till övers för populära nöjen och förströelser. Hennes belöning? Hon åtnjöt sinnesfrid och blev föremål för kärlek och tacksamhet från sina barns sida. Hon hade inriktat sitt hjärta på att tjäna sin familj och kunde därför känna tillfredsställelse. Hon var inte alls uttråkad, utan fick del av den lycka som kommer av att ge.
Varför ligger det glädje och lycka i att vara osjälvisk? Därför att Skaparen, Jehova Gud, gjorde oss till sin avbild och likhet, och han är mer osjälvisk än alla andra. Han nedlade inte endast i oss en känsla för moral, som ger oss förmågan att välja mellan det som är rätt och det som är orätt, utan danade oss också så att vi belönas med förnöjsamhet och lycka när vi utövar rättvisa, när vi gör det som är rätt. Den berömde engelske juristen Blackstone förklarade sålunda vid ett tillfälle att Gud ”har så intimt förbundit och så oskiljaktigt sammanflätat den eviga rättvisans lagar med varje enskild individs lycka att den senare [lyckan] inte kan uppnås utan iakttagande av de förra [rättvisans lagar]; och om de förra noggrant iakttas, kan de inte annat än framkalla den senare”. Och om detta gäller i fråga om att utöva rättvisa, och det gör det sannerligen, så gäller det också i fråga om att utöva osjälviskhet.
Om vi vill erfara glädjen av att vara osjälviska, måste vi arbeta på att vara osjälviska, för här är det inte frågan om att göra vad som faller sig naturligt för en eller att följa minsta motståndets lag. På grund av vår nedärvda syndfullhet och vår miljö är vi benägna att göra det som är ont och själviskt. (1 Mos. 8:21; Ps. 51:7) Särskilt i familjens krets, där dess medlemmar kommer i så nära kontakt med varandra, måste man ägna eftertanke åt detta. Själviskhet från en individs sida leder till smärta eller till en självisk reaktion från de andras sida; men osjälviskhet leder till ömsesidig glädje och tillfredsställelse. Inte att undra på att den brittiske premiärministern Gladstone, som levde på 1800-talet, drog slutsatsen att ”själviskheten är människosläktets största förbannelse”. Och så förhåller det sig. Själviskheten drog svårigheter över våra första föräldrar — och över alla oss andra genom dem. Den ligger till grund för alla konflikter mellan nationer, mellan kapitalister och arbetare, mellan föräldrar och barn.
Till och med små, osjälviska handlingar av hjälpsamhet medför glädje. Något som hjälper oss att ta vara på sådana möjligheter är naturligtvis egenskapen empati, förmågan att sätta sig in i andras situation. Men oftare kan det helt enkelt vara frågan om att inte alltid ha bråttom. Offer för bilolyckor får ibland ropa högt och länge innan någon tar notis om deras situation och stannar upp för att ta reda på vad de behöver för hjälp. En slående kontrast till detta var den bilförare i Brooklyn som på hemvägen inte hade så bråttom, utan vid en gatukorsning lade märke till att föraren i bilen framför hade huvudbry. Han steg ur bilen och frågade denne förare vad problemet bestod i. När han fick veta vilken gata den andre föraren letade efter, körde han före i sin egen bil och visade vägen; det var lättare än att försöka förklara var gatan låg. De tacksamma leendena hos den förare som fått hjälp och hans följeslagare mer än kompenserade den hjälpsamme för den tid och ansträngning han fått släppa till och skänkte honom glädje och tillfredsställelse över att ha kunnat hjälpa en medmänniska.
Den judiske författaren och sionistledaren Israel Zangwill gjorde en gång en ganska insiktsfull reflexion, som är mycket träffande i detta sammanhang. Han sade: ”Själviskheten är den enda verkliga gudsförnekelsen; osjälvisk strävan den enda verkliga gudsdyrkan.” Och detta är sant, om vi tänker på att verklig gudsdyrkan innebär att älska Gud av hela sitt hjärta, hela sin själ, hela sitt sinne och hela sin kraft och att älska sin nästa som sig själv, vilket inbegriper att ta sig an faderlösa och änkor. Aposteln Paulus gav följaktligen detta råd: ”Må var och en fortsätta att söka, inte sin egen fördel, utan den andres.” — 1 Kor. 10:24, NW; Mark. 12:29—31; Jak. 1:27.
Därför att Jehovas kristna vittnen är verkligt osjälviskt intresserade av att dela med sig åt andra av de goda ting de fått lära sig, är de ett lyckligt folk, vilket andra också har lagt märke till. Vid en sammankomst som Jehovas vittnen höll i Wien år 1972 blev till exempel en kvinna, som hade kommit dit av nyfikenhet, intresserad av Jehovas vittnen, därför att — för att använda hennes egna ord — hon såg ”människor med lyckliga ansikten, som tycktes veta vart de var på väg”. Detta är inte någon enstaka företeelse. Den glädje som lagts i dagen av vittnena har gjort ett så starkt intryck på många andra att de börjat intressera sig för det budskap vittnena bär ut.
Människorna i världen bär sig fullständigt bakvänt åt. De vill ha glädje och lycka, men eftersträvar detta mål med själviska medel. Men dessa ting kan inte förenas bättre än oljan och vattnet i ordspråket. Glädje och lycka kommer av att man är osjälvisk, av att göra gott, när man har tillfälle till det, mot sina egna familjemedlemmar, mot arbetskamrater och mot främlingar på gatan. Och den största glädjen kommer naturligtvis av att dela med sig av det värdefullaste man över huvud taget kan äga, nämligen insikt i Guds ord och uppsåt. Om du har denna insikt, då bör du följa Jesu befallning: ”Ni har fått för intet, ge för intet.” Detta är den väg som leder till glädje. — Matt. 10:8, NW.