Frågor från läsekretsen

● Fick det som Paulus i 2 Timoteus 3:1—7 säger om de ”yttersta dagarna” en första uppfyllelse på den judiska tingens ordning under det första århundradet?

De ”yttersta dagarna”, som omnämns av Paulus i 2 Timoteus 3:1—7, syftar på tiden efter det att avfallet hade haft sin långa tid under ”laglöshetens människa”, som omtalas i 2 Tessalonikerna 2:3—12. Allt det som omnämns i 2 Timoteus 3:1—7 är ”frukter” av avfallet, och de är kraftigt framträdande i vår tid. Detta har inte avseende på det första århundradet, eftersom ”laglöshetens människa” inte hade visat sig då. De ”yttersta dagarna” är därför någonting annat än ”den yttersta stunden”, som omnämns i 1 Johannes 2:18 och som syftar på den avslutande perioden av den tid då apostlarna verkade återhållande på laglösheten. Det som verkade ”återhållande” togs bort när Johannes, den siste av apostlarna, dog. — 2 Tess. 2:7.

● Vilket värde hade änkans ”skärv”?

Jesus Kristus såg en gång en behövande änka lägga två ”skärvar” i en bidragsbössa i templet. (Mark. 12:42, 1917) Enligt den ursprungliga grekiska texten var var och en av dessa ”skärvar” en leptón, det minsta judiska kopparmyntet på den tiden. Hennes bidrag på två lepta uppgick till enbart en sextiofjärdedel av en dagslön. För denna lilla summa kunde man köpa en halv sparv — inte ens tillräckligt för en enda måltid. (Matt. 10:29; det mynt som omnämns i detta skriftställe är en assárion, motsvarigheten till åtta lepta.) Hon gav ett bidrag som ett uttryck för sin kärlek till den sanne Guden, som tillbads i templet. I jämförelse med hennes tillgångar var hennes lilla gåva långt större än deras gåvor som bidrog frikostigt av sitt överskott. — Mark. 12:43, 44.

● Om en kristen måste vittna inför rätta, är det då tillbörligt att han lägger fingrar eller handen på bibeln och går ed på att säga hela sanningen?

Det finns ingen skriftlig invändning mot att man gör detta; men varje enskild person måste själv avgöra om han skall foga sig i detta eller om han skall be att få slippa ifrån det.

Det har varit ett vida omkring utbrett bruk att avlägga ed med några fingrar eller hela handen vilande på något föremål som betraktats såsom heligt. De forntida grekerna till exempel lyfte handen mot himlen eller rörde vid ett altare medan de avlade en ed. Bland romarna brukade en juryman hålla en sten i handen och svära att om han skulle ljuga, då skulle Jupiter förkasta honom, liksom han därpå förkastade, dvs. kastade bort, stenen.

Sådana handlingar vittnar om mänsklighetens djupt rotade benägenhet för att erkänna att det finns en gudomlig kraft eller makt, som vi människor har att göra räkenskap inför och som ger akt på vad vi säger och gör. Den sanne Gudens, Jehovas, tillbedjare erkände i sanning detta. Och bibeln vittnar om att de avlade eder, i Guds närvaro, så att säga, eller med honom som vittne. (2 Sam. 3:35; 1 Kon. 2:23, 24; Rut 3:13; Jer. 38:16) Sanna gudsdyrkare tillät också andra att ta ed av dem. — 1 Mos. 21:22—24; Matt. 26:63.

Ibland hände det, när någon avlade ed inför Jehova, att han samtidigt gjorde en åtbörd av något slag. Ängeln som talade till profeten Daniel ”lyfte sin högra hand och sin vänstra hand upp mot himmelen och svor vid honom som lever evinnerligen”. (Dan. 12:7; 1 Mos. 14:22) Också Gud talar om att han själv i symbolisk mening lyfter sin hand i det han avlägger ed. (Jes. 62:8; 5 Mos. 32:40) En annan åtbörd, som tydligen användes för att bekräfta en ed, var att man lade handen under den andra personens länd. — 1 Mos. 24:2, 3, 9; 47:29—31.

En sann kristen måste naturligtvis inte avlägga ed för att bekräfta varje påstående han gör i det dagliga livet. Hans Ja bör betyda Ja, och hans Nej, Nej. (Matt. 5:33—37; Jak. 5:12) Men om han inför rätta uppmanas att svära att hans vittnesmål är sant, anser han kanske att han kan avlägga en sådan ed. En kristen kan emellertid som alternativ tillåtas avge en sanningsförsäkran om att inte ljuga. (Gal. 1:20) I Sverige har, från den 1 januari 1976, det religiösa inslaget i vittneseden och andra eder inför domstol tagits bort. Vid svenska domstolar skall ed numera avges på heder och samvete.

På de håll där rättegångsförhandlingen inbegriper en uppmaning att lyfta en hand eller att lägga några fingrar eller hela handen på bibeln i samband med edgången, kan en kristen välja att foga sig i detta, då han tänker på de bibliska exempel där en åtbörd åtföljde edgång. Men det som är viktigare än om en person låter sin ed åtföljas av en viss åtbörd eller inte, det är att han svär inför Gud att säga sanningen. En sådan ed är en allvarlig sak. Om alltså en kristen anser att han kan och bör besvara en fråga som ges honom under sådana omständigheter, då vilar en edlig förpliktelse på honom att säga sanningen.