Rätt utnyttjande av den återstående tiden
1. Vilka jordiska möjligheter avstod Jesus ifrån för Rikets skull?
JESUS predikade inte en sak och gjorde en annan. Hans handlingssätt var i överensstämmelse med hans ord. Allt vad Jesus hade offrade han för Rikets skull, ja, till och med själva livet. Men han avstod från en hel del, innan hans liv utgavs, som offer. Först avstod han från sin himmelska tillvaro såsom Skaparens förnämsta redskap och språkrör. Tänk sedan på hans jordiska utsikter. Denne utomordentligt begåvade unge man (hans sinne var ju fullkomligt) kunde ha ägnat sin tid åt att befrämja vetenskapen, att öka människors livslängd genom medicinska och sociala forskningar och undersökningar; han kunde ha byggt upp stora städer med idealbostäder eller bildat väldiga affärsorganisationer. Med sin fullkomliga kropp kunde han ha ägnat sin tid åt fysiska bedrifter, i vilka han förvisso kunde ha varit den främste, t. ex. en oförliknelig jägare, eller han kunde ha varit en konstnär med oöverträffad skicklighet; ja, vad än han hade inriktat sitt sinne på, kunde han utan tvivel ha varit den bäste. Han var den enda fullkomliga människan på jorden. Men Jesus vände ryggen åt alla dessa ting, och avgörande för hans beslut var vad han, med fullkomlig uppfattning, ansåg vara det mest gagneliga sättet att bruka tiden.
2. Varför är särskilt Jesus ett föredöme för oss i fråga om att köpa tiden?
2. Vad Jesus valde att göra själv var detsamma som han anvisade åt sina efterföljare att göra. Han predikade. Ja, han predikade om Guds rike; vid havsstranden, i öknen, på bergen, i templet, på gatorna och i människornas hem, vid varje tillfälle upphöjde han sin Faders namn och uppsåt. Emedan han hade valt detta handlingssätt visste han, att hans dagar var räknade, men han köpte tiden, han köpte upp vartenda tillfälle, använde väl den tid som återstod för honom. Då vi alltså ser att Jesus, som hade så stora möjligheter på alla de mänskliga strävandenas områden, valde att ägna sin tid åt Guds tjänst, följer då inte därav, att vårt förnämsta mål bör vara detsamma? Absolut säkert! Jesus gav envar som sökte hans ynnest föreskrift om att var dag taga på sig sin tortyrpåle och följa honom. (Luk. 9:23) Daglig tjänst, ja, heltidstjänst borde vara målet för varje Guds tjänare.
3. Vilket mått av tid, som vi ägnar åt Guds tjänst, godkänner Gud? Men vad är idealet?
3. Det är sant, att alla inte kommer att kunna nå detta mål. Jesus var ogift, han hade inga förpliktelser mot någon familj, inga hindersamma bördor. Gud känner de omständigheter som var och en av hans tjänare lever i, och han är tillfredsställd med vars och ens tjänst, hur liten denna tjänst än må vara, om tjänarna ger allt vad de kan. Jesus visade att det är så, när han för sina lärjungar påpekade, att Gud godkände änkan som gav allt vad hon hade, fastän det var en mycket liten summa. (Mark. 12:41—44) Detta upphäver emellertid inte, utan bekräftar den sanningen, att heltidstjänst för Gud är den idealiska ställningen för varje kristen. Var och en kan därför med fördel använda något litet av sin tid till att allvarligt och under bön överväga sina förhållanden för att bli på det klara med om det finns eller inte finns någon möjlighet till heltidstjänst för honom.
4. Genom vilken ständig inställning kan vi undvika att låta tillfällen gå ifrån oss?
4. För heltidsarbetaren och för deltidsarbetarna, som utgör flertalet av dem som nu predikar om Jehovas rike, är de i Skriften fastställda kraven desamma. Gud har inte anseende till personen. Alla har inte samma tillfällen, men alla kan köpa upp sina tillfällen, i det de alltid är vakna för en utsikt till att upplysa någon annan. Inte endast under den tid som är särskilt avsatt för predikande, utan hela tiden under dagens olika sysselsättningar uppstår tillfällen att framlägga eller försvara sanningen. Petrus ger beträffande dessa tillfällen följande råd: ”Var alltid redo att frambära edert försvar till var och en som ställer eder till räkenskap för det hopp som ni ha. Men gör det milt och med aktning.” (1 Petr. 3:15, En amer. övers.) Är inte denna ständiga beredskap det enda sättet att vara säker på att man inte låter några tillfällen gå sig ur händerna, att vara förvissad om att varje ögonblick användes på ett gagneligt sätt? Ofta får man stor glädje av att tala om sanningen med en person som man kanske varit böjd för att låta gå sin väg utan att i samtalet med denne ha berört sanningen. ”Lyckliga äro de som hålla fast vid vad som är rätt, som alltid göra sin plikt!” — Ps. 106:3, Moffatt.
5. Varför är det inte rätt att föra ett lössläppt liv den tid då man inte predikar?
5. Att ”hålla fast vid vad som är rätt” inskränker sig inte bara till att betyda, att den kristne skall predika vid varje tillfälle och sedan känna sig fri att tillbringa annan tid på ett vårdslöst sätt. Paulus ger oss råd med avseende på detta, när han säger: ”Jag kämpar med min kropp och kuvar den, för att jag icke på något sätt, sedan jag har predikat för andra, själv må bliva förkastad.” Och åter säger han: ”Därför, den som menar sig stå, han må se till, att han icke faller.” (1 Kor. 9:7, Amer. stand, övers.; 10:12) Det är inte hur tiden har använts i det förflutna, som kännetecknar någon som en nyttig eller en onyttig tjänare, utan hur han använder den nu och i framtiden. Man kan inte blanda ihop tjänst för Gud med ett obetänksamt leverne. Djävulen är väl medveten om det mänskliga köttets inneboende svagheter; han känner till alla listiga knep som kan få den oförsiktige på fall. Det var därför som Paulus betonade nödvändigheten av att hålla kroppen underkuvad vid alla tider och tillfällen och inte skaffa näring åt själviska och köttsliga önskningar eller tillåta sinnet att dröja vid sådana ting.
6. Hur bör vi betrakta den tid som vi i det förflutna har tillbragt i världen?
6. Det är sant, att några som nu är förenade med Jehovas vittnen en gång har ägnat all sin tid antingen åt att komma fram i denna av stora affärsintressen behärskade värld, åt att skaffa sig fina hem eller åt självsvåldiga nöjen, som leder till allt slags synd. Om deras övergång till ett mera gagneligt bruk av sin tid säger Petrus: ”Ni ha tillbragt nog tid i det flydda med att göra såsom hedningarna tycka om att göra, med att hängiva eder åt sinnlighet, passion, dryckenskap, festande, utsvävningar och avskyvärt avguderi. De äro häpna över att ni icke längre jämte dem dyka ned i utsvävningarnas flod, och de smäda eder därför; men de skola få lov att svara för detta inför honom som är redo att döma levande och döda.” — 1 Petr. 4:3—5, En amer. övers.
7. Varför skulle det nu vara slöseri med tiden att återgå till detta handlingssätt?
7. Sedan man har blivit frigjord från köttets gärningar genom kunskap om sanningen, måste man stå fast i den. ”Ty om I leven efter köttet, så skolen I dö; men om I genom ande döden kroppens, gärningar, så skolen I leva.” (Rom. 8:13) I döden finns det ingen tid som kan användas varken på gagneligt eller annat sätt. ”Det finnes intet arbete, ingen planläggning, ingen kunskap, ingen vishet i graven.” (Pred. 9:10, eng. övers.) Det är bättre att nu avhålla sig från att använda tid till köttets gärningar än att tillbringa evigheten i graven. Varje steg en kristen tar bör övervägas i ljuset av Guds fordringar. ”En god mans steg ledas av Jehova.” (Ps. 37:23, eng. övers.) Det är långt bättre att ta några ögonblick till lugn eftertanke och till fullo tänka över Guds fordringar än att rusa åstad och handla på ett sätt som kan ådra en Guds tillrättavisning. ”Att handla utan eftertanke är icke gott, och att förhasta sig är att förfela sitt mål.” — Ords. 19:2, En amer. övers.
Tid kan slösas bort på oväsentliga ting
8, 9. Hur användes tiden på felaktigt sätt i samband med missförstånd individer emellan?
8. Men det är inte endast det stora eller iögonfallande som hindrar en kristen eller församlingen av kristna i arbetet. Ofta är det något mycket obetydligt, en sak som inte är värd den tid som den till sist slukar. Små missförstånd kommer alldeles säkert att uppstå, så länge människorna är ofullkomliga. Motståndaren kommer att se till, att de gör det. Och när de gör det, finns det ingenting som behagar honom mera än att se hur någon börjar inbilla sig, att en handling eller ett yttrande betydde mera än som var meningen. Varför behagar detta motståndaren? Därför att den människans sinne då omedelbart blir delat eller splittrat. I stället för att tänka på sätt och möjligheter att köpa upp tillfällen att tjäna Gud, låter vederbörande sina tankar syssla med den förmenta oförrätten. Den tid som en gång använts på nyttigt sätt slösar han nu bort på att tycka synd om sig själv.
9. Djävulen är inte nöjd med att låta den förorättade ruva över saken. Han är lysten efter vår tid. Sympati göres behov, andra måste få reda på historien, andras tid måste gå till spillo. En obetänksam person som hör denna berättelse om hur någon ”blivit förfördelad” kan vara benägen att ta parti i denna svårighet, och det som en gång var en helt obetydlig sak kan svepa fram genom församlingen likt en eldsvåda, förrycka den ordnade och gagneliga tjänsten för Gud och ge upphov åt anklagelser och motanklagelser, som utbasuneras inför alla. Lyckligtvis är detta inte vanligt bland dem som är vittnen för Gud, men om det finns någon möjlighet till att det kan hända, så bör nyttiga tjänare som är medvetna om tidens värde hålla sig på sin vakt mot faran.
10. Hur sade Jesus att man skulle klara upp personliga oförrätter?
10. Det är en vederkvickande kontrast att tänka på vilken stor mängd tid, intresse, omtanke och produktiv strävan som slipper gå förlorad, när Skriftens regel följes. ”Men om din broder syndar mot dig, så gå och tillrättavisa honom mellan dig och honom allena. Om han hör dig, så har du vunnit din broder. Men om han icke hör dig, så tag med dig ännu en eller två, på det att var sak må; bestämmas efter två eller tre vittnens utsago. Men hör han dem icke, så säg det till [representanterna för] församlingen. Hör han icke heller församlingen, så vare han för dig såsom hedningen och publikanen.” — Matt. 18:15—17, 1878 års övers.
11. Hur är det till gagn för en med avseende på tiden, om man följer denna kurs?
11. Vanligen kan svårigheter göras upp mellan de båda som saken gäller, om var och en är villig att sätta sina egna känslor i andra rummet och älska sin broder som sig själv. Inte en enda natt av oro bör förgå, medan oförrätten, vare sig verklig eller inbillad, växer i sinnet. ”Låten icke solen gå ned över eder vrede.” (Ef. 4:26) Sömnen är ljuv och vederkvickande för den som har bekänt det orätta han gjort för sin broder eller talat om vad som grämer honom för den som har gjort orätt mot honom och gjort upp saken så som mogna bröder bör göra. När han stiger upp på morgonen, går han med glädje för att tjäna sin Gud i stället för att släpa sig fram tung till sinnes.
12. Hur sparar vi tid, om vi undviker att lägga oss i andras angelägenheter?
12. En Guds tjänare, som är ivrigt upptagen av sin herres angelägenheter, tillåter sig inte att bli inblandad i andras tvistigheter. Han vet, att ”lik en man som tager en hund vid öronen är den förbipasserande som lägger sig i ett gräl som icke angår honom”. (Ords. 26:17, En amer. övers.) Innan han kan frigöra sig från situationen, har han använt mycket mera tid i detta sammanhang än han hade ämnat, och alla förhållanden kommer att klart visa, att det inte var väl använd tid. Nej, han har inte tid att ens höra på de närmare omständigheterna i saken, ingen tid att höra på och ännu mindre tid att upprepa dem för andra.
13. Varför är det slöseri med tiden att skvallra och finna fel hos andra?
13. Hur goda avsikterna än må vara, blir det ändå alltid beskäftighet och skvaller att föra en historia vidare. Tungan, som visserligen är en liten lem i kropper men är mycket svår att behärska, kommer inte läng att nöja sig med att bara upprepa det man har hört. Var då försiktig; akta på vad du gör, så att du icke syndar med din tunga. (Ps. 39:2) Samma källa kan inte fram bringa både bittert och sött vatten. (Jak. 3:11) Tungan kan inte prisa Gud och samtidigt baktala en broder; inte heller kan tid användas till att prisa Gud och samtidig tänka på eller tala om ett fel som någon annan ha begått. Tiden kan användas till mycket större nytta om man granskar sina egna fel, som man har möjlighet att rätta, än om man är bekymrad över en annans tillkortakommanden, som man inte kan ändra. Vidare, säger Jesus, ”varför lägga märke till flisan i din broder öga och underlåta att se plankan i ditt eget öga? Hur kan du säga till din broder: ’Låt mig taga ut flisan u ditt öga’, när det ligger en planka i ditt eget öga?; (Matt. 7:3, 4, Moffatt) Det är uppenbarligen slöseri med tid, och det kommer sannolikt att göra mer skada än gagn.
14. Hur brukar man alltså sinnet på gagneligt sätt? Varför
14. De ting som sinnet tillåtes att dröja vid avgör längden, om en individ kommer att handla på ett gagneligt eller ett slösaktigt sätt. ”Såsom han tänker inom sig, så är han”, säger ordspråket. (23:7, Amer. stand övers.) Ett sinne som är fyllt med onda ting kommer att driva kroppen till att göra onda gärningar. Ett sinne som är uppfyllt av inbillade oförrätter är benäget för att söka anledning till gräl, förtal eller hämnd. Kväv egensinnighet och lust att ödsla bort tiden i deras linda genom att hålla sinnet i schack, utnyttja det för gagneligt arbete, leda det på rättfärdiga vägar. ”Nu, bröder”, skrev Paulus, ”låt edra sinnen dröja vid vad som är sant, vad som är värdigt, vad som är rätt, vad son är rent, vad som är älskligt, vad som är välvilligt — vid allt som är förträffligt eller värt att prisas. Gör de ting som ni ha lärt, mottagit och hört av mig och som ni ha sett mig göra. Då kommer Gud, som ger frid att vara med eder.” (Fil. 4:8, 9, En amer. övers.) Ett sinne som är uppfyllt av sanning och tankar på att tjäna Gud blir inte så lätt ett byte för de förslöande krafter som djävulen sätter i rörelse.
15. Vilka diskussioner utgör slöseri med tiden, och vilka är till nytta?
15. Meningsbyten om oviktiga ting, långa diskussioner om förmodade situationer och personliga teorier allt detta tar också värdefull tid från dem som är dår aktiga nog att tillåta det. ”Undvik dåraktiga och omogna spekulationer; du vet att de endast leda till gräl och en Herrens slav får icke gräla, utan måste behandla var och en med vänlighet”, sade Paulus till Timoteus. 2 Tim. 2:23, En amer. övers.) ”Tillslut ditt sinne för dåraktig, vulgär tvist.” (Moffatt) Det finns en del människor, dåraktiga i sin inbilskhet, som endast önskar briljera med sin egen vishet och som inte har någon önskan att förvärva den sanna visheten från Guds ord. Man kan tillbringa timmar tillsammans med dem under diskussion av deras älsklingsteorier, men de har inte tid att lyssna till evangelium. Den som strävar efter att ”köpa upp varje tillfälle” att predika kommer naturligtvis att bemöda sig om att leda samtalet eller diskussionen till ett gagneligt slut, men han kommer inte att tillbringa onödig tid hos dem som är uppsåtligt okunniga om Guds uppsåt. ”Giv icke vad som är heligt åt hundar”, varnade Jesus, ”och kasta icke edra pärlor för svin; annars komma de att trampa dem under fötterna och vända sig om och slita eder i stycken.” (Matt. 7:6, En amer. övers.) Det finns alltför många i världen, hos vilka tiden kan användas på ett gagneligt sätt och som är mera angelägna att höra och lära än att tala. Det är med att söka reda på dessa ödmjuka, som predikaren kan väl använda sin tid, ty han leder de ödmjuka rätt, han lär de ödmjuka sin väg”. — Ps. 25:9.
16. Vad gör angrepp och likgiltighet oss ofta benägna för att önska?
16. Många som hatar sanningen nöjer sig inte med att ignorera den och dem som ägnar sin tid åt att förkunna den. Ofta vänder de sig bokstavligen, likt oskäliga djur, emot Jehovas vittnen i ett försök att förtrampa dem och tysta ner dem. Deras ondskefulla angrepp i förening med den likgiltighet mot varningsbudskapet, som större delen av detta onda och vrånga släkte visar, är ofta prövande för Guds tjänare. De är böjda för att ropa ”Herre, huru länge?” och att önska att den tid, varunder de måste fortfara att predika, snart måtte nå sitt slut. Då de för sin inre syn ser Rikets många välsignelser, skulle de gärna vilja påskynda dess ankomst och vänta på att Harmageddonstriden snart skall utbryta i allt sitt raseri.
Att dra fördel av Guds tålamod
17. Varför bör vi inte förtröttas i att göra det goda under dessa förhållanden?
17. Men förvisso tycker inga Guds tjänare, inte ens de som blir otåliga, att deras arbete med att predika evangelium är bortkastat. De ser resultaten av sina bemödanden, i det att människor hör och vänder sig till att lyda Guds befallningar, en ständigt växande skara av evangelieförkunnare, som väl använder den återstående tiden. De ser och erfar likaså bevis för Guds godkännande av deras verksamhet, hans försäkran om att de har skött sig väl. Gud lönar var och i efter hans gärningar, och evigt liv förlänas åt dem som med uthållighet fortfar att göra det goda. (Rom. 2:7) Därför förmanar aposteln: ”Låtom oss icke förtröttas att göra, vad gott är; ty om vi icke uppgivas, så skola vi, när tiden är inne, få inbärga vår skörd.” — Gal. 6:9.
18. Med tanke på vilket exempel bör vi inte vara otåliga?
18. När vi tar allt i betraktande, har vi ingen orsak till att vara otåliga. Det är Gud, som fastställer tiden för allting, och striden vid Harmageddon kommer inte fortare för att vi till överdrift funderar över när den skall komma. Jehova är mera klart medveten om människornas ondska än vi är. Det är i främsta rummet hans namn som de nedsvärtar, det är hans skaparverk som de i århundraden har hållit på med att fördärva. Om än han är tålmodig nog att bevilja människorna litet mera tid att ta sig i akt och vända sig ifrån sitt tidsförödande, livsförödande handlingssätt, så bör vi i sanning ha tålamod att ge dem tillfälle därtill, vetande att om det vore möjligt, skulle Gud vilja att alla människor komme till tro och bleve frälsta. — 1 Tim. 2:4.
19. Varför har vi som läser detta orsak att glädja oss över Guds tålamod?
19. Det allra största flertalet av dem som läser dessa rader har orsak till att glädja sig över Guds tålamod. Rättvisan skulle ha blivit tillfredsställd, om det krig som Kristus började mot djävulen, när han kastade ut denne ur himmelen, hade fortsatts ända tills alla de onda hade blivit avlägsnade från jorden. (Upp. 12:7—13) Men Guds kärlek och tålamod verkade till gagn för oss. Såsom Jesus påpekade: ”Om de dagarna icke hade blivit förkortade, skulle ingen ha undkommit, men för Guds folks skull komma de dagarna att bli förkortade.” (Matt. 24:22, En amer. övers.) Vi lever nu i den period som sträcker sig från början av den onda världens omstörtande till den slutliga fullbordan därav, denna nådatid som möjliggjordes av att Gud förkortade ”de dagarna”. Guds, folk grämer sig inte utan gläder sig över hans tålamod.
20. Är Gud senfärdig, eftersom den återstående tiden har varat så länge? Motivera svaret.
20. Det förhållandet, att den återstående tiden har pågått så länge som den har, innebär inte att Gud är senfärdig eller har glömt den tidpunkt han har fastställt för det definitiva slutet. ”Herren är icke sen att uppfylla sitt löfte, i den mening som några människor tänka; i verkligheten visar han sitt tålamod mot eder, emedan han icke vill att några skola förgås, utan önskar att alla människor skola föras till bättring. Herrens dag skall komma likt en tjuv; på den skola himlarna försvinna med ett dån, himlakropparna skola brinna upp och förstöras, och jorden och alla dess verk skola smälta bort. Om alla dessa ting skola upplösas på detta sätt, vilket heligt och fromt liv böra ni då icke föra, medan ni förbida och påskynda Guds dags ankomst.” — 2 Petr. 3:9—12, En amer. övers.
21. Hur kan vi påskynda Guds dags ankomst?
21. Nej, Gud, för vilken tusen år är såsom en dag, är inte senfärdig därför att han medger att dessa få mellanliggande år får brukas för det gagneliga syftet att predika evangelium. För honom är den som blott några ögonblick, och de återstående dagarna kan gå snabbt för dig också. Du kan ”påskynda Guds dags ankomst” genom att ha del i att utföra det uppsåt, för vilket dessa dagar har blivit avskilda. ”Detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan [inte dessförinnan] skall änden komma.” Om de återstående dagarna är upptagna i gagnelig tjänst, kommer de inte att släpa sig fram för dig; de kommer att flyga som på vingar.
22. Vilket är det mest gagneliga bruk som de som för första gången hör budskapet nu genast kan göra av sin tid?
22. Skulle du vara en av dem som har en god vilja gentemot Gud men inte förut har hört om Rikets välsignelser, då är det mest gagneliga bruk du nu genast kan göra av din tid att studera och få kännedom därom nu, medan Herrens tålamod ännu håller förstörelsen tillbaka. Tillåt inte denna världens falska säkerhetskänsla att vyssja dig till sömns och tänk inte, att Guds tålamod kommer att vara för evigt. Även om flertalet människor gör narr av den tanken, att en förändring av så väldiga mått skulle kunna inträffa, eller hånar dem som använder den återstående tiden till att predika detta budskap, så kan dock flertalet ha orätt.
23. Vad illustrerar hur flertalet kan ha orätt och missbruka tiden?
23. Det var flertalet som inte hade tid att höra på vad Noa sade till dem, och ännu mycket mindre tid att vända sig ifrån sin egensinnighet och förena sig med honom i vad de ansåg vara ett grovt slöseri med tid — att bygga en stor båt och predika det dåvarande släktets undergång. Vems tid det var som användes på det mest gagneliga sättet, det kan du själv avgöra. Nu är återigen ett släkte ”alltför upptaget” för att sluta upp med att bruka sin återstående tid på det sätt som det har vant sig vid. Många kommer att få betala ett högt pris för att lära sig inse, att de har slösat bort sina återstående dagar, när deras liv utsläckes av Guds rätt färdiga vrede.
24. Hur använder Herrens förkunnare nu tiden på ett sätt son de aldrig behöver ångra?
24. Var dag som går gör den ”fastställda tiden” kortare. Var dag erbjuder tillfällen att förkunna Guds namn och uppsåt, tillfällen som aldrig kommer igen. Och var dag köper trogna förkunnare upp sina tillfällen, med det resultatet att en växande skara hejda sig och drar sig ur nationernas vilda lopp mot tillintetgörelsen. När de stannar och lyssnar och inhämta kunskap, inviger de med glädje sitt liv åt Jehovas tjänst och tar del i den mest gagneliga verksamhet son någonsin stått öppen för människor. För dem ter sig inte den återstående tiden alltför lång; tvärtom är det en ytterligt kort tid att utföra det arbete på som ännu måste göras. ”Skörden är i sanning stor, men arbetarna äro få.” (Luk. 10:2, eng. övers.) Men fastän tiden är kort, lovar Jehova: ”Den som är liten skall bliva til tusen och den som är ringa till ett starkt folk; jag, Jehova, vill påskynda det, när tiden är inne.” (Jes. 60:22, Amer. stand. övers.) En ännu till antalet okänd skara kommer att fästa avseende vid varningsbudskapet och med sina röster stämma in i lovprisningen av Jehovas namn, och det kan bli din lyckliga lott att hjälpa dem att lära känna sanningen. I framtida årtusenden då du får åtnjuta de välsignelser som Jehova har i beredskap åt dem som tjänar honom, kommer du aldrig att få någon orsak att ångra att du var bland dem son inte handlade tanklöst, utan som förståndiga människor gjorde det mesta möjliga av sina tillfällen i dessa onda tider, som snabbt går mot sitt slut.