Markus — handlingens evangelieskribent

HAR du alltid bråttom och svårt att få tid till att läsa? Och skulle du ändå snabbt vilja få grepp om de viktigaste dragen i Kristi liv och lära utan att behöva fördjupa dig i teologi eller filosofi? Skulle du med andra ord vilja ha det kristna budskapet i ett nötskal? Ta då fram en bibel och läs Markus’ bok. Vi säger ”bok”, även om den upptar bara omkring 25 sidor i en vanlig bibel. Och varför rekommenderar vi Markus och inte någon av de andra evangelieskribenterna, Matteus, Lukas eller Johannes? Det beror på att Markus’ evangelium eller ”goda nyheter” är den mest koncisa och handlingsspäckade av de fyra biografierna över Jesus Kristus.

Andan i Markus’ evangelium kommer fram redan i det första kapitlet, där Markus 11 gånger använder det grekiska ordet euthús, ”genast” eller ”omedelbart”. Genom att använda det här ordet 42 gånger i sin skrivna redogörelse lägger han hela tiden en känsla av omedelbarhet och brådska i Kristi verksamhet.

I början av det första kapitlet skildrar Markus hur Jesus blev döpt av sin släkting Johannes i floden Jordan. I verserna 16—21 väljer Kristus ut de fyra lärjungar som följer med honom på hans första predikofärd i Galileen. Om de två första, Simon och Andreas, som var fiskare, läser vi: ”Och genast [euthús] övergav de näten och följde honom.” Jesus utsåg sedan Jakob och Johannes, som var i färd med att laga sina nät tillsammans med sin far, ”och utan dröjsmål [euthús] kallade han på dem”. — Markus 1:10—43.

Markus’ utmärkande stil, som skänker flykt över handlingen, blir ytterligare belyst av skildringen i kapitlen nio och tio, där han skriver att folket ”sprang emot” Jesus och, lite längre fram, att en folkskara ”höll på att strömma till”. Den unge rike styresmannen, som hade en fråga att ställa till Kristus, ”sprang ... fram och föll på knä för honom”. Av de synoptiska evangelieskribenterna (Matteus, Markus och Lukas) är det endast Markus som använder uttrycken ”springa” och ”strömma till” i de här fallen.a — Markus 9:15, 25; 10:17; jämför Matteus 19:16 och Lukas 18:18.

Vem var Markus?

Nu kanske du ställer frågan: Vem var Markus? Var han ett ögonvittne till de händelser han beskriver? Eller hade han andra informationskällor?

Det är uppenbart att Markus’ mor, Maria, var troende, och hon upplät sitt hem för kristna möten. Bibelboken Apostlagärningarna upplyser oss också om att Markus trädde in i missionärstjänsten som följeslagare till sin släkting Barnabas och aposteln Paulus. Han var inte en apostel, och många av de händelser han berättar om var han inte själv med om. Det är möjligt att han var en lärjunge då Jesus blev arresterad, och en del teologer identifierar honom med ”en viss ung man” som ”kom undan naken” vid det tillfället. — Apostlagärningarna 12:6—17, 25; 15:36—41; Markus 14:51,52.

”Johannes med tillnamnet Markus” omnämns första gången i bibelns redogörelse i förbindelse med att aposteln Petrus blev mirakulöst befriad ur fängelset år 44 v.t. Under natten kom Petrus till Markus’ hem för att informera de kristna som var samlade där om att han hade blivit befriad. (Apostlagärningarna 12:12, 18) Markus kunde då inte ana vilket inflytande den här besökaren skulle komma att ha på honom under senare år. Hur så? Markus blev nämligen längre fram en förtrolig kamrat till Petrus, som i sitt första inspirerade brev till och med kallade honom ”Markus, min son”. (1 Petrus 5:13) Även om Markus hade tillgång till andra källor, är det otvivelaktigt så att hans evangelium i stor utsträckning återspeglar Petrus’ ingående kännedom om Jesu liv och tjänsteverksamhet. Vilka bevis finns det för att påstå något sådant? Ett enkelt exempel kommer att belysa saken.

Någon tid efter påskhögtiden år 31 v.t. var Jesus, åtföljd av de 12 apostlarna, ute på sin andra predikofärd i Galileen. Han beslutade att de skulle fara över Galileiska sjön med båt. Det är intressant att jämföra hur Matteus och Markus skildrar den här händelsen. Låt oss först se hur Matteus skriver:

”Och se, sjön råkade i häftig svallning, så att båten spolades över av vågorna; men han [Jesus] låg och sov.” — Matteus 8:24.

Även om den här skildringen ger en bild av en storm, kan man inte säga att den särskilt framhäver rörelserna eller väcker känslorna. Hur beskrev Markus samma händelse?

”Då blev det plötsligt ett mycket våldsamt stormväder, och vågorna slog oavbrutet in i båten, så att båten var nära att bli fylld. Men han [Jesus] låg i aktern och sov på en kudde.” — Markus 4:37, 38.

Markus var inte med. Hur kunde han då ge en sådan målande beskrivning? Hans omisskännlige sagesman var fiskaren Petrus. Lade du märke till den livfulla beskrivningen av stormen och dess verkningar på båten? Tänkte du på detaljen ”i aktern”, som landkrabban och uppbördsmannen Matteus inte tog med, fastän han var med i båten? Och vilken god iakttagelseförmåga och vilket gott minne måste inte Petrus ha haft för att komma ihåg det förhållandet att Jesus ”sov på en kudde”! — Se också Lukas 8:23.

Det är lätt att förstå varför en del teologer beskriver Markus som den som återger det som Petrus berättat. Men betyder det att Markus’ evangelium egentligen borde kallas evangelium enligt Petrus? Inte alls. Skildringen vittnar i mycket om Petrus’ iakttagelseförmåga och vakenhet för detaljer. Men den livfulla, snabbt framåtskridande, vardagliga stilen, som förmedlar tanken på nästan oavbruten verksamhet, är uppenbarligen Markus’ egen stil.

En annan viktig faktor, som man måste ta med i beräkningen, är att ”hela Skriften är inspirerad av Gud” och att ”ingen profetia i Skriften blir till av någon privat utläggning ... , utan människor talade ord från Gud, under det att de drevs av helig ande”. På så sätt har vi en förträfflig kombination av Petrus’ insiktsfulla och vakna sätt att berätta och Markus’ koncisa och av flykt präglade sätt att skriva. Markus var i sanning en av dem som vägleddes eller ”drevs” av Guds heliga ande eller verksamma kraft. — 2 Timoteus 3:16; 2 Petrus 1:20, 21.

För vilka skrev Markus?

Det är uppenbart att var och en av evangelieskribenterna vände sig till olika slag av läsekrets. Matteus skrev först och främst för judarna, vilket framgår av att han många gånger hänvisade till de hebreiska skrifterna och att han behandlade Jesu släkttavla för att fastställa hans lagliga härstamning från Abraham. Lukas skrev till nytta för ”bäste Teofilus” och för människor av alla nationerna och tog därför med ett släktregister som går tillbaka ända till Adam. (Lukas 1:1—4; 2:14; 3:23—38) Var och en av evangelieskribenterna har sålunda sin egen stil, och de betonar och uppmärksammar olika saker. För vilka var det Markus i huvudsak skrev?

Det är högst sannolikt att han skrev från Rom och med romerska troende i tankarna. Hans enkla, vardagliga grekiska är kryddad med latinska translitterationer, vilket skulle ha varit en mycket naturlig benägenhet för en grekisktalande person som bodde i Rom. Han använder åtminstone nio latinska ord vid 18 tillfällen, till exempel speculator (grek.: spekoulátora, ”livvakten”), praetorium (grek.: praitórion, ”landshövdingens residens”) och centurio (grek.: kenturíon, ”officeren” eller centurionen). — Markus 6:27; 15:16, 39.

Ett annat bevis för att Markus skrev först och främst för hedningarna är det förhållandet att han inte nämner något om Jesu födelse eller hans släkttavla. I de inledande verserna går han i själva verket direkt in på Johannes döparens tjänsteverksamhet och hans tillkännagivande om Messias. Alla de biografiska upplysningarna om Jesu tidiga liv var det under alla omständigheter onödigt att ta med, eftersom Matteus och Lukas hade gett en fullgod redogörelse för dessa händelser i sina tidigare evangelier. Varför upprepa deras vittnesbörd för de människors skull som inte var judar? I förbigående kan nämnas att detta motsäger många nutida teologer, som anser att Markus var den förste evangelieskribenten, trots att de äldsta auktoriteterna är överens om att Matteus var den förste.

Kristus som person

Vilken bild av Kristus målar Markus? Vi upptäcker att vi försöker hinna med en raskt framåtsträvande undergörare, som i var och varannan vers tycks vara på väg någon annanstans. Vi får vara med om ungefär 19 underverk, som han utförde på åtminstone 10 olika platser runt om i Galileen och Judeen.b Men samtidigt får vi hjälp att se den medlidsamme Jesus. Vi får vår uppmärksamhet riktad på detaljer som inte nämns i något av de andra evangelierna, och Jesu känslomässiga reaktioner framstår klart. Här följer ett exempel:

”Nu började man komma till honom med små barn för att han skulle röra vid dem; men lärjungarna förebrådde dem kraftigt. När Jesus såg detta, blev han uppbragt och sade till dem: ’Låt de små barnen komma till mig ... .’ Och han tog barnen i sin famn och började välsigna dem.” — Markus 10:13—16.

Kan du för din inre syn se den här händelsen? Hur ofta har vi inte sagt eller hört något i den här stilen: ”Barn bör ses men inte höras”! I det här fallet visade lärjungarna samma inställning. Hur reagerade Herren? Han blev ”uppbragt”. Petrus, som var ett ögonvittne, kom uppenbarligen ihåg Jesu rättfärdiga känslomässiga reaktion. Jesus sade sedan: ”Låt de små barnen komma till mig; sök inte hejda dem.” Här presenterar Markus ett mycket mänskligt drag, som skribenterna Matteus och Lukas inte nämner. Det är som om han använde ett zoomobjektiv för att komma närmare och framhålla en viss detalj, när han skrev: ”Och han tog barnen i sin famn.” Här finner vi handling och medkänsla på samma gång. Vi ser i själva verket Jesus med Petrus’ mycket mänskliga och människovänliga ögon. Vi kan vara lyckliga över att den heliga anden drev Markus till att ta med detta lilla penseldrag, som skänker färg och värme åt bilden.

Om du inte tidigare har kommit i kontakt med bibeln eller kristendomen, skulle du mycket väl kunna börja med att läsa den här berättelsen eller de här ”goda nyheterna” om Jesus Kristus, som verkligen var en handlingens man. Stäng ute världen och dess distraherande ting under en timme eller två och låt dig fängslas av Markus’ spännande berättelse, ”början av de goda nyheterna om Jesus Kristus”. (Markus 1:1) Och varför inte göra det ”omedelbart”, ”genast”!

[Fotnoter]

[Bild på sidan 24]

Vem gav den mest livfulla beskrivningen — Matteus eller Markus?