På resa mot äventyret

MÅNDAGEN den 14 augusti dömdes två arabiska flickor i Sarafand i Israel till livstids fängelse för delaktighet i att kapa ett belgiskt plan och tvinga det att landa på Lods flygplats i Israel. En av domarna hade förordat dödsstraff.

Tre månader tidigare, den 9 maj, då nyheten om kapningen gick som en löpeld runt jorden, skildrade radioreportrar vad som tilldrog sig i det nervkittlande drama som rullades upp på Lod. Vi lyssnade.

Hur känns det, när man vet att man själv skall landa på samma flygplats om några timmar? Våra medresenärer var nervösa! Inom ett par minuter skulle vi gå ombord på en DC 9, tillhörande British European Airlines, och flyga från Londons internationella flygplats till Israel. Vad skulle hända när vårt plan anlände?

Fyra medlemmar av den arabiska gerillaorganisationen ”Svarta september” hade kapat en Boeing 707, tillhörande Sabena, och hotat spränga den i luften och döda alla ombordvarande, om inte ett hundra arabiska gerillaterrorister blev frigivna.

Man rapporterade att flygplanet var fullt med sprängämnen och att kaparna var beväpnade med handgranater. Spänningen steg, när underhandlingarna mellan araberna och den israeliske stabschefen, generallöjtnant David Elazar fortsatte natten igenom.

Vårt plan skulle inte landa förrän sju timmar senare. Säkert skulle problemet vara löst då, försökte vi lugnande intala oss själva.

De säkerhetsåtgärder man tillgrep vid flygplatsen i London gjorde ingenting för att skingra våra farhågor. Passagerarna röntgades innan de gick ombord. Allting undersöktes mycket noga — bagage, handväskor, ja, man undersökte till och med läppstiften. Först därefter fick passagerarna gå ombord.

Passagerarna, en provkarta på Israels befolkning

Vilket brokigt sällskap vi var! Kontrasterna var påfallande. I en av de moderna, välutrustade stolarna satt en solbränd patriark, klädd i en lång, fladdrande klädnad och tittade ut genom fönstret, när planet rusade startbanan fram med över 240 kilometer i timmen. En vit huvudduk, som hölls samman av ett dubbelt band, inramade hans skarpskurna drag. Han flyttade på benen, och man kunde se ett par väl använda sandaler, gjorda av läderremmar. I detta överljudshastighetens tidevarv verkade han ha stigit rakt ut ur det förflutna. Den bibliske patriarken Abraham kanske var klädd på det sättet, när Jehova lovade honom att hans säd skulle få det heliga landet till arvedel.

Vår jäktade flygvärdinna var förmodligen omedveten om hur omaka det såg ut, när hon anvisade två kvinnor plats bredvid denne resenär. De var amerikanska judinnor, och de reste till Israel i djärva, färggranna byxdräkter. Deras dinglande armband klirrade i takt med de gester som åtföljde deras livliga samtal. Ändå såg man hur vackra de egentligen var med sina höga kindben, sina örnnäsor, sitt gyllenbruna hår och sin stolta hållning.

Där fanns också barn. En pappa gungade tre mörkögda små knyten på sitt knä under den långa flygturen, men man märkte hur irriterad han var. Här kunde man se hur den ofullkomliga människan saknar det tålamod Jesus hade, som tog småbarn i sin famn, inte i irritation, utan för att välsigna dem. — Mark. 10:16.

Invandrare, turister, araber, studenter, präster — våra passagerare var en provkarta på Israels hela skiftande befolkning, för nationen består av en samling minoriteter med synnerligen olikartad bakgrund.

Vad är det som lockar?

Vad är det som lockar människor från hela världen att komma till detta land? De kommer förvisso inte för att söka finna fred, för Israel är inte ett fredens land. Det balanserar betänkligt på randen till krig och är till stor del omgivet av fiendeländer, som svurit på att förgöra det. Fåren i Israel får fortfarande vila på gröna ängar och förs till vatten där de finner ro, precis som de som beskrivs av psalmisten David, men i dag bär herden ett gevär över axeln.

På biblisk tid befallde Jehova Mose att sända ut spejare för att utforska landet, innan Israels barn fick ta det i besittning. De fann ett rikt och bördigt land. Men spejarna behövde inte bära kulsprutepistoler. I dag, när höet bärgas och landet åter ger allt rikare avkastning, är det beväpnade flickor i urblekta uniformer som övervakar verksamheten. Män såväl som kvinnor, nästan alla gör militärtjänst. Till och med kvinnor som automatiskt frikallas, om de kommer från ortodoxa familjer, kommer i många fall till slutsatsen att det är deras plikt att ta del i att försvara sitt land.

I detta land finner man överallt påminnelser om kriget. Vid Galileiska sjön, där Jesus predikade: ”Saliga äro de fridsamma, ty de skola kallas Guds barn”, är traktorerna pansarklädda; barnen leker invid skyddsrummen. De har fått lära sig av sina föräldrar att vara på sin vakt och lyssna efter sirener som signalerar fara.

På ”Saligprisningarnas berg”, där det finns en naturlig amfiteater med så enastående akustik att tusentals människor kan ha hört Jesu bergspredikan där, finns fortfarande taggtrådsstängsel kvar som en dyster påminnelse om kriget. Relativ fred har inom detta område endast existerat sedan 1967, då israelerna besegrade araberna i sexdagarskriget. Innan dess hade kanoner och raketvapen i nitton år beskjutit invånarna uppifrån höjderna.

På vägar som löper nära den syriska gränsen ser man överallt små röda trianglar, som varnar för att faror fortfarande kan lura där. Dessa, liksom också någon enstaka omkullvält stridsvagn, finns kvar som tecken på politiskt hat och fruktan.

Sådana känslor låg också bakom kapningen, som man nu försökte genomföra på Lods flygplats. Representanter för internationella Röda korset var också invecklade i ett desperat försök att få till stånd en uppgörelse. Kaparna, två män och två unga kvinnor, började bli otåliga. Det gällde livet — livet på de nittiosju passagerare som var ombord på Sabenaplanet. Ändå vägrade de israeliska myndigheterna hela tiden att ge vika. De var fast beslutna att visa att staten inte ämnade tolerera kapning och utpressning som medel att befria fängslade gerillamän. Situationen var kritisk. Vad skulle hända om terroristerna sprängde planet i luften och förstörde landningsbanan, där vi skulle landa?

Nej, de tusentals turister som varje år besöker Israel väntar sig inte att finna ett land utan motsättningar. Oftast hoppas de kunna ta ett steg bakåt i tiden, skaffa sig djupare insikt och stärka sin tro genom att vända tillbaka till det land där forntidens religiösa händelser utspelade sig. I detta avseende infriar det heliga landet sina löften, ty det har varit medelpunkten i framträdandet av världens tre största religioner: judendomen, kristendomen och islam — här finns en förvirrande blandning av deras så omhuldade bilder och byggnadsverk.

Händelser ur det förflutna väcks till liv

För den kristne är landet en skattkammare. Där ligger Nasaret, den stad där Jesus växte upp, högt uppe på ett berg. Terrängen påminner oss om att när Jesus återvände hit för att predika, blev invånarna, som var övertygade om att han bara var en av Josefs söner, förargade över hans ord och ”förde honom ända fram till branten av det berg, som deras stad var byggd på, och ville störta honom därutför”. (Luk. 4:29) På torget och på de smala gatorna samsas fortfarande människor och åsnor, precis som de gjorde på Jesu tid. Hantverkare utövar fortfarande sina uråldriga yrken. En smed står och smider en lie för hand. Brunnen, där Maria kanske hämtade vatten, är en omtyckt sevärdhet.

Bibeln blir verkligen levande, när man står på berget Tabor och för sin inre syn ser hur Barak drog ned med 10.000 man för att slå Siseras här, sedan Jehova hade sänt förvirring över fiendehären. Berget Gilboa, som ligger mellan floden Kison och Jordandalen, påminner oss om att Saul och tre av hans söner dräptes här. Det som förr var den lilla byn Nain, erinrar oss om den lycka en ensam änka kände, när Jesus återuppväckte hennes ende son från de döda.

I och omkring Jerusalem kan en besökare vandra genom tusentals års historia på ett par minuter. Här ligger Oljeberget, Getsemane, Sions berg och Golgata. Här ligger den berömda judiska klagomuren och också den plats varifrån Herodes regerade. Här grät Jesus över staden: ”Jerusalem, Jerusalem, du som dräper profeterna och stenar dem som äro sända till dig! Huru ofta har jag icke velat församla dina barn, likasom hönan församlar sina kycklingar under sina vingar! Men I haven icke velat. Se, edert hus skall komma att stå övergivet och öde.” — Matt. 23:37, 38.

Och Jerusalem blev verkligen förstört. Efter detta tog många av judarna sin tillflykt till Safad, en stad som byggdes efter förstöringen. I dag är vägarna till denna stad pittoreska på grund av storkarna, som är 120 centimeter höga och har en storslagen vingbredd och som regelbundet passerar genom Palestina från sina övervintringsplatser i Afrika.

Här i Israel kan Jesu lärjungar följa de stigar han följde, betrakta de orientaliska dragen hos den moderna statens invånare, se de traditionella klädesplagg som judar har burit i århundraden och höra grekiska, arabiska och hebreiska talas, allteftersom händelser ur det förflutna kommer till liv. Liv, rörelse och färg fogas till det skrivna ordet. Man känner vördnad i en tid av cynism och tvivel; behovet av tillbedjan blir starkare.

De ord Goethe yttrade är verkligen tillämpliga på Israels historia: ”Om du vill förstå diktaren, skall du besöka hans hemland.” Det var därför vi kom hit.

Ankomsten till Lod

I över en halv timme kretsade vårt plan över landningsbanan. Flygplatsen sjöd av aktivitet, och vi kunde inte landa. När det sedan blev klart att landa — vilken lättnad! Vi gick ned. Där stod Sabenaplanet omgivet av militärtruckar.

Israeliska trupper, förklädda till flygmekaniker, hade tagit kontroll över flygplanet. I anfallet hade de två manliga araberna dödats, en av de kvinnliga kaparna skadats och den andra tagits till fånga. Passagerarna hoppade, klättrade och hasade ned från planet. De israeliska myndigheterna, som inte hade velat ge med sig av fruktan för att ett sådant handlingssätt skulle uppmuntra till ytterligare utpressningsförsök från gerillan, hade lyckats. De två flickorna hade nu livstidsdomar att vänta.

Då vi stod på trottoaren och väntade på en taxi, åkte ambulanser förbi med tjutande sirener. Det verkade som om halva Israels befolkning hade varit på flygplatsen för att bevittna dramat. Bland dem var Moshe Dayan.

Spänning, lättnad — det var med blandade känslor vi styrde mot Haifa. Allt var över, men möjligheterna att besöka de platser som präglat patriarkernas och de första kristnas liv, det verkliga äventyret, skulle just börja. — Insänt.