”Jag vill”

UNDERRÄTTELSEN om att Jesus Kristus hade botat de sjuka och drivit ut demoner hade redan nått till en viss galileisk stad. En man som var full av spetälska kom där fram till honom.

Den spetälske bönföll Jesus på sina knän och sade: ”Om du bara vill, kan du göra mig ren.” Bibeln berättar sedan hur Jesus kände det: ”Då greps han av medlidande, och han räckte ut sin hand och rörde vid honom och sade till honom: ’Jag vill. Bli ren.’ Och med ens försvann spetälskan från honom, och han blev ren.” — Mark. 1:40—42; Luk. 5:12, 13.

Här var en man hemsökt av spetälska — en motbjudande sjukdom i de dagarna. Eftersom människor fruktade smitta, drog de sig vanligtvis ifrån de spetälska. Men vad gjorde Jesus? Han räckte ut sin hand och rörde vid den spetälske. Han var inte rädd. Han kände i stället medlidande med mannen.

Fastän Jesus hade fullt upp att göra, förstod han alltid människors känslor, behov och omständigheter. Det finns många sådana enastående exempel på hur Jesus visade personligt intresse för andra. Denna egenskap som Jesus visade gör att vi tycker om honom; den tröstar och styrker oss. Hur han känner det för människor, som även i dag behöver hjälp, kan inte uttryckas tydligare än genom det som han sade till den spetälske: ”Jag vill.”

I detta återspeglade Jesus på ett strålande sätt sin Faders, Jehova Guds, personlighet. Eftersom Gud är evig och fullkomlig, saknade han ingenting. Men han valde att dela sin kärlek och vishet med andra. Han skapade därför i himmelen och på jorden skapelser med medvetet, intelligent liv som har möjlighet att visa kärlek. Och han sörjer på ett generöst sätt inte bara för sina skapelser på ett kollektivt sätt, utan han visar ett stort personligt intresse för var och en av oss och lyssnar till våra böner och prövar varje individs hjärta. — Rom. 8:26, 27.

Genom att ha ett osjälviskt personligt intresse för andra visar Jesu sanna efterföljare att de efterliknar Jehova Gud och utför hans vilja, ibland utan att veta om det.

”JAG ÖNSKAR GÅ TILLBAKA”

Jesus befallde sina lärjungar att predika de goda nyheterna om Guds rike. (Matt. 24:14; 28:19, 20; Apg. 1:8) Eftersom Jehovas vittnen tar sitt uppdrag på allvar, besöker de varje dörr och är ivriga att dela med sig av bibelns budskap till dem som önskar lyssna.

De mest framgångsrika evangelieförkunnarna är de som har ett uppriktigt personligt intresse för andra på sitt distrikt. Ett sådant personligt intresse kommer naturligtvis att få förkunnare av de ”goda nyheterna” att lyssna till människor för att lära känna så mycket som möjligt om dem. En god läkare ger inte en ordination till en patient innan han omsorgsfullt har undersökt personen. Om den kristnes hjärta är uppfyllt av en önskan att hjälpa människor, kommer han också på samma sätt att önska lära känna dem. Endast då kommer ett vittne för Jehova att kunna bistå varje individ effektivt.

Den bästa förberedelsen som Jehovas vittnen kan göra för predikoverket är därför inte så mycket att komma ihåg några muntliga framställningar, utan i stället att förbereda hjärtat. Om vi av hjärtat känner ett verkligt intresse för människorna som vi träffar, kommer vi också att veta vad vi skall säga. Vi kommer att säga och göra saker och ting som hjälper dem andligen.

Genom att vi har ett personligt intresse för andra i vår tjänst kommer vi att fortsätta att tänka på de människor som vi träffar även sedan vi lämnat deras dörr. Det får oss att önska gå tillbaka.

Ett Jehovas vittne i Connecticut (Förenta staterna) berättade för sin mor en dag att hon hade mött en ung dam i predikoverksamheten från hus till hus. Hon sade till sin mor: ”Hon såg på mig med sina stora blå ögon och sade: ’Jag tror inte på Gud.’ Men jag har en känsla av att det finns någonting hos henne, och jag önskar gå tillbaka till henne igen.”

Vittnet återvände. Ett bibelstudium sattes i gång, och sex månader senare började den unga damen ta del i predikoarbetet från hus till hus och blev snart därefter döpt som en kristen. I dag är denna före detta ateist hustru till en resande tillsyningsman för Jehovas vittnen.

På grund av att vi efterliknar Jehova och Jesus genom att ha personligt intresse för andra, dras människor till oss och till Guds ords sanning som vi undervisar om.

”OMSORG OM VARANDRA”

Det som binder Jesu lärjungar tillsammans i den kristna församlingen är deras kärleksfulla intresse för varandra. (Joh. 13:35; Gal. 6:10) Aposteln Paulus jämförde den kristna församlingen med människokroppen, när han beskrev det ömsesidiga beroendet och intresset bland dess medlemmar. Han skrev:

”Ögat kan inte säga till handen: ’Jag behöver dig inte’; inte heller huvudet till fötterna: ’Jag behöver er inte.’ ... Ingen söndring skulle finnas i kroppen, utan lemmarna skulle ha samma omsorg om varandra.” — 1 Kor. 12:14—25.

Det grekiska uttrycket för ”ha samma omsorg om varandra” betyder bokstavligen ”bör bekymra sig om varandra”. (Kingdom Interlinear Translation) Detta betonar intensiteten i det personliga intresse som församlingens medlemmar bör ha för varandra. Paulus ger ett starkt argument för detta och säger: ”Om en lem lider, lider alla de andra lemmarna med den; eller om en lem blir ärad, gläder sig alla de andra lemmarna med den.” — 1 Kor. 12:26.

Genom att ha ett personligt intresse för andra kan vi få fram det goda hos människor. Vi ser en möjlighet till gott hos andra och ger näring åt den.

Bibeln talar om för oss att Barnabas hade ett personligt intresse för Johannes, med tillnamnet Markus, och önskade ha honom som följeslagare i missionärstjänsten. Barnabas såg att det fanns goda möjligheter hos Markus, trots de svårigheter han hade orsakat Paulus och Barnabas under deras första missionsresa. Markus fick därigenom hjälp till att utvecklas andligen för att bli en utmärkt tjänare åt Gud. (Apg. 13:5, 13; 15:36—39; 2 Tim. 4:9—11) Markus blev så småningom välsignad av Gud med det enastående privilegiet att bli inspirerad att skriva den bibelbok som bär hans namn.

I Förenta staterna hade en kristen äldste på samma sätt ett personligt intresse för en pojke i tonåren i församlingen. Han brukade inbjuda den unge pojken att komma och hjälpa honom med byggandet av en Rikets sal, en mötesplats för församlingen. På vägen hem brukade de äta något tillsammans och samtala med varandra. Pojken har nu växt upp och tjänar som kretstillsyningsman. Men han kommer fortfarande ihåg att denne äldstes personliga intresse för honom var som en höjdpunkt i hans andliga utveckling.

Vi kan som sanna kristna erfara en ny gnista av glädje och uppsåt i livet genom att ha ett personligt intresse för andra — för människor som vi förmedlar bibelns budskap till, såväl som för våra andliga bröder och systrar i församlingen, vilka inbegriper ungdomar, äldre, sjuka, änkor, faderlösa och medlemmar av vår egen familj. Vi kan på så sätt fylla deras liv med lycka.

Vi har på samma gång tillförsikten att Gud också kommer att belöna oss på många sätt. Alldeles som Jesus försäkrade oss: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apg. 20:35) Må därför alla de som verkligen älskar Gud efterlikna den himmelske Fadern genom att visa personligt intresse för andra. Jesus gav exempel på hur vi kan göra detta, då han sade till den spetälske: ”Jag vill.”