radioförbindelser för att underlätta säkerheten och en snabb passage.

Vad vi ser under en resa

Att komma från den ena ändan av kanalen till den andra tar mellan sju och nio timmar, beroende på vilken fartygstyp det gäller. Resan gör det möjligt för betraktaren att se en skymt av det pittoreska landskapet i Förbundsrepubliken Tysklands norra delstat Schleswig-Holstein. Jag gjorde nyligen denna resa ombord på ett fraktfartyg. Låt mig få beskriva något av det jag såg under resan.

Under den första korta etappen på vår resa dirigerar en specialutbildad lots fartyget runt de minor som finns kvar i Nordsjön sedan andra världskriget. Sådana minor lokaliseras fortfarande vid den andra ändan av kanalen i Östersjön. Det är inte tillåtet att navigera i egen kurs i dessa områden, utan särskilda farleder måste följas.

Vi lämnar Nordsjön och färdas en kort sträcka uppför floden Elbe till hamnen i Brunsbüttel. Grönt ljus talar om för oss att vi kan gå in i slussen. De väntande dockarbetarnas kraftiga händer tar tag i tjocka trossar och gör fast fartyget vid slusspollarna.

Nu följer en kort väntan, medan kaptenen klarar av formaliteterna och fartyget utrustas med vatten och proviant. Sjömän som varit länge till sjöss passar på tillfället att ringa hem eller skriva till sina kära. Somliga sjömän från Europa sammanträffar här med sina fruar och barn och tar dem med på kanalresan.

Slutligen är det dags att fortsätta. Under ledning av en lots går vårt fartyg sakta in i kanalen. Ett platt, grönt marskland med lantgårdar breder ut sig framför oss. De första tjugo kilometrarna skär Nord-Östersjökanalen genom avlagringar som spolats upp av havet. På vissa ställen ligger marken tre meter under vattennivån i kanalen. Detta gör att de som går eller kör genom landskapet ser den egendomliga synen av ett fartyg som glider fram över ängar och fält.

När vi närmar oss mitten av kanalen, märker vi att bankarna blir högre och att de är täckta med buskar och träd. Häckar, planterade på låga jordvallar, omger fält och ängar och tjänar som skydd mot den ständiga blåsten. Syrener bland en del av dessa häckar bidrar till skönheten och sprider en sötaktig doft i luften. Det östra området utgörs emellertid av lerjord som gör den till ett fruktbart jordbruksland. I stort sett går Nord-Östersjökanalen tvärs över ett jordbruksområde som i fråga om ekonomisk betydelse överträffar varje annan delstat i Förbundsrepubliken Tyskland.

De sista kilometrarna av vår kanaltur är verkligen måleriska. Strax innan vi anländer till slussarna ser vi stora lantegendomar med herrgårdar som ligger inbäddade i parkliknande omgivningar. Detta är en kvarleva från en svunnen tid, då riddare och adelsmän var i besittning av det här området. Snart talar emellertid tegelstensbelagda bankar, siloanläggningar, lyftkranar, oljecisterner och broar om för oss att vi har kommit fram till Kiel-Holtenau, slutet på vår kanalresa.

Hundratals segelbåtar möter vår blick, för Kiel är känt som ett segelbåtsentusiastemas Mecka. Synen av vita segel, blandade med färggranna hjälpsegel, så kallade spinnakrar, utgör en angenäm avslutning på vår resa på Europas berömda ”Panamakanal”.

”Det gamla är fint”

● Jesus Kristus blev en gång tillfrågad varför hans lärjungar inte fastade som Johannes döparens och fariséernas lärjungar. Han svarade bland annat: ”Ingen slår nytt vin i gamla vinsäckar; om någon gör det, då kommer det nya vinet att spränga vinsäckarna, och det kommer att spillas ut, och vinsäckarna kommer att förstöras, utan nytt vin skall slås i nya vinsäckar. Ingen som har druckit gammalt vin vill ha nytt; för han säger: ’Det gamla är fint.’” — Luk. 5:37—39.

Med detta svar ville Jesus tydligen framhålla att hans lära var alltför kraftfull och verksam för att stängas in i judendomens gamla system, som i likhet med gamla vinsäckar saknade livskraft och elasticitet. De som hade förkärlek för judendomens traditionella vin eller lära fann Jesu Kristi lära motbjudande. De avvisade den, som om den vore nytt vin, och föredrog de gamla traditionerna. För dem var det gamla ”fint”.