Bör man fira sabbaten?

”VEM bryr sig om sabbaten?” Detta säger i dag många människor som betraktar den som helt enkelt ett tillfälle att roa sig. Men för judar och medlemmar av vissa religioner i kristenheten är sabbaten en allvarlig fråga. Vi kan ta som exempel: I Jerusalem blev för någon tid sedan judar som körde bil på sabbaten (lördagen) utsatta för stenkastning av andra mera strängt troende judar som påstår att förbränningen eller ”elden” i bilmotorerna är mot sabbatslagen.

Somliga protestanter har fortfarande stor respekt för söndagen, som de betraktar som sabbatsdag. Många människor i Sydafrika avstår respektfullt från att utöva sådant som sport på söndagar och ogillar svordomar sådana dagar. Men de finner inte något fel i att köra bil till kyrkan och inte heller i att de som är anställda hos dem — ofta medtroende i samma protestantiska kyrka — arbetar hårt för att tillaga middagsmålet på söndagen. Katolikerna ser i allmänhet inte så strängt på saken. Påven Johannes sade att sport efter söndagens gudstjänst kan vara bra för kroppen och anden.

Det finns tydligtvis mycket olika uppfattningar om sabbaten. Är det lördag eller söndag som är sabbat? Och bör kristna fira den? Vi kan få svar på våra frågor om vi vänder oss till den mest tillförlitliga historieboken genom tiderna — bibeln. Den talar om sabbatens ursprung.

År 1513 f.v.t vandrade israeliterna i öknen mot Sinai berg. Eftersom deras livsmedel tog slut, gav Gud dem manna under sex på varandra följande dagar, men han gav dem inget manna på den sjunde. (2 Mos. 16:22—30) Jehova gav sitt folk för första gången en lag om att vila på den sjunde dagen.

Denna lag blev senare införlivad i de tio budorden. Det fjärde budordet lyder: ”Tänk på sabbatsdagen, så att du helgar den. Sex dagar skall du arbeta, ... men på den sjunde dagen är HERRENS [Jehovas], din Guds, sabbat.” Detta gällde också för tjänarna och husdjuren. (2 Mos. 20:8—11) Det skulle vara en dag av fullständig vila; ingen ved skulle samlas och ingen eld skulle tändas. Om man överträdde denna lag, var straffet döden. (2 Mos. 35:1—3) Det var dessutom en anordning bara för Israel: ”Mellan mig och Israels söner är det ett tecken till obestämd tid.” — 2 Mos. 31:16, 17, NW.

Var allt detta bara något rituellt? Nej, sabbaten var till stor nytta för israeliterna. Den fysiska vilan varje vecka var bra för dem. Men ännu viktigare var att sabbaten gav dem tillfälle till verksamheter som styrkte dem andligen genom att de bland annat läste och samtalade om Guds ord. Sabbaten var också utmärkt för familjerna, eftersom den gav föräldrarna tillfälle att undervisa sina barn om Gud.

Höll Israels folk sabbaten? Ja, ibland. Men sedan israeliterna återvänt från fångenskapen i Babylon (537 f.v.t.), pålade de judiska religiösa ledarna folket många människogjorda inskränkningar. De införde till och med förbud mot att fånga en loppa på sabbaten! Med tanke på att de religiösa ledarna hade en sådan inskränkt, fanatisk inställning, är det inte att undra på att Kristus på sin tid förtörnade dem. Eftersom han inte tillämpade deras uppfattning om sabbaten, var de ”fyllda av ursinne” och planerade att döda honom. — Matt. 12:9—14; Luk. 6:6—11.

Efter Jesu död skedde många djupgående förändringar. Under Guds andes vägledning förstod de första kristna att de inte längre var under lagen och att ”Kristus är ... slutet på lagen”. (Rom. 10:4; 6:14, 15) De var därför inte längre förpliktade att frambära djuroffer, betala tionden, bli omskurna eller hålla sabbaten. Aposteln Paulus skrev: ”Genom sitt kött upphävde han [Kristus] ... lagen med dess bud.” — Ef. 2:15.

Bibeln framhåller gång på gång tydligt och klart att kristna inte är under lagen och att den tagits ur vägen genom att naglas fast vid Kristi tortyrpåle. ”Låt därför ingen döma er angående mat och dryck eller med avseende på en högtid ... eller en sabbat.” — Kol. 2:13—16.

Apostlarna utnyttjade naturligtvis sabbaten som ett tillfälle till att predika för judarna som var församlade i sina synagogor. Men de var inte längre förpliktade att hålla sabbaten. När hedningarna blev kristna, blev de inte underställda någon sabbatslag; men trots detta fick de helig ande. (Apg. 10:44, 45) Vid ett möte i Jerusalem, där man dryftade fordringarna för hedningar, ville några troende, som hade varit fariséer, att hedningar som omvänt sig till kristendomen skulle ”hålla Mose lag”, vilken inbegrep både omskärelse och sabbat. Apostlarnas beslut inbegrep emellertid varken det ena eller det andra. (Apg. 15:1, 2, 5, 28, 29) Paulus skrev därför till både judar och hedningar i Rom, vilka blivit kristna: ”Den ene bedömer en dag som förmer än en annan; den andre bedömer varje dag lika; var och en må vara fullt övertygad i sitt eget sinne.” — Rom. 14:5.

På 100-talet v.t. smög sig avfallet, som redan hade blivit förutsagt, in bland de kristna. År 321 v.t. var den romerske kejsaren Konstantin angelägen om att gynna den redan avfälliga kristendomen på sin tid och stiftade en lag om att söndagen skulle firas. Han hävdade att den dagen var helgad åt solen. Detta var hedniskt, inte kristet. Den avfälliga kristenheten i dag, med sin avtagande nitälskan och med sina många skiftande uppfattningar, erkänner fortfarande dies solis, solens dag!

Vid en noggrann undersökning av bibeln framkommer tydligt och klart följande viktiga punkter: Om någon dag skulle firas, skulle det vara lördagen, den sjunde dagen;a sabbatslagen var bara för det forntida Israel; den blev aldrig upprepad eller given till de kristna (i motsats till lagen angående blodets helgd — Apg. 15:19, 20); och ”Kristus är ... slutet på lagen”, som inbegriper sabbaten. (Rom. 10:4) För dem som ”ytterst noga [ger] akt på dagar och månader” skrev aposteln Paulus därför: ”Jag fruktar för er, att jag på ett eller annat sätt har mödat mig till ingen nytta vad er beträffar.” — Gal. 4:10, 11.

Men sabbaten var onekligen en nyttig lag. Om kristna inte är förpliktade att hålla den — kommer de då inte att gå miste om fördelarna med denna lag? Nej, inte alls.

På platser där det är populärt att gå i kyrkan på söndagarna klagar människor över ”söndagskristna”. Med detta menar de personer som anser att om de går i kyrkan på vad de betraktar som sabbaten, uppväger det ett uppförande som under veckan har varit allt annat än kristet. Låter Gud sig bedras av sådana personer? De har tydligtvis inte förstått syftet med sabbaten.

Vad var då syftet med sabbaten?

Genom att på sabbaten upphöra med andra verksamheter visade Guds forntida trogna folk, israeliterna, att tillbedjan av Gud var det betydelsefullaste i deras liv. Då de denna dag läste och samtalade om Guds ord, visade de att de trodde att ”människan skall leva inte bara av bröd, utan av varje uttalande som går ut genom Jehovas mun”. — Matt. 4:4.

Bör inte kristna visa att de tror på detta varje dag av sitt liv? Om en kristen vägrar att låta sitt förvärvsarbete hindra hans tjänst för Gud — visar han då inte en sabbatsanda? Hur förhåller det sig med den kristne som köper tid varje dag för att läsa Guds ord och tillämpa dess principer i sitt dagliga uppförande?

Jesus botade människor på sabbaten likaväl som på andra dagar. Är därför inte varje dag en bra dag att tillämpa uppmaningen: ”Låt oss därför, så länge vi har gynnsam tid till det, göra vad som är gott mot alla”? (Gal. 6:10) Uppriktiga kristna som gör detta kanske inte iakttar en särskild dag — men de ger verkligen ära åt Guds sabbat!

[Fotnoter]