Var finns kärleken till nästan?
”O GUD! Han stack kniven i mig! Hjälp! Hjälp! Jag dör! Jag dör!” Det var den söta unga flickan Kitty Genovese som ropade på hjälp. Men förgäves. Senare tillstod trettioåtta personer bland de välsituerade människorna i Kew Gardens i stadsdelen Queens i New York för polisen att de såg brottet begås men inte gjorde något åt det; dvs. de gjorde ingenting förrän det var för sent. — New York Times för 14 och 27 mars 1964.
Bara en månad senare klev en ung sinnessjuk man ut på en avsats på tolfte våningen till ett hotell i Albany i staten New York i avsikt att begå självmord. I två timmar gick han fram och åter på avsatsen, rökte cigarretter och övervägde med sig själv om vad han skulle göra, ja, rätt som det var lutade han sig utåt, som om han gjorde sig beredd att hoppa. Stora skaror av människor samlades nedanför, polisen uppskattade slutligen antalet till över 4.000. Några av åskådarna ropade: ”Hoppa! Hoppa! Hoppa!” Typiska oansvariga tonårsklyschor kunde man också få höra: ”Asch, kom om du törs, din fegis.” ”Hoppa! Vad går det åt dig, din kruka?” En flicka, som knappast kunde varit mer än tio år, klev upp på en halvannan meter hög sockel, viftade med armarna och ropade: ”Se på mig, jag skall hoppa. Jag skall hoppa.” En ung kvinna hördes säga till sin kavaljer: ”Om han bara ville hoppa och få det gjort. Snor han inte på, så missar vi sista bussen.” Flera myndighetspersoner och en katolsk biskop sökte förgäves få ynglingen bort från den farliga avsatsen. Slutligen lyckades dock hans sjuårige brorson få honom att ändra sig, och han lät sig ledas tillbaka i säkerhet av denne pojke. — New York Times för 15 april 1964.
Varför uppträder folk så här? Hur kunde så många människor se på när en ung kvinna knivhöggs till döds — gärningsmannen kom tillbaka flera gånger under en tid av trettiofem minuter för att ge henne den ena stöten efter den andra — utan att göra något åt det? Ja, det var i själva verket långt flera än trettioåtta som var vittnen till det som inträffade; trettioåtta tillstod att de hade varit vittnen till det. Många andra, om vilka man visste att de sett det, förnekade detta. Präster, psykiatriker och sociologer diskuterade det som hade hänt och kom med olika förklaringar. En sociolog kallade dessa människors handlingssätt för ett ”icke förnuftsenligt uppförande”. Men var det inte ”förnuftsenligt”?
Det förhöll sig faktiskt så att de här människorna kunde ge skäl till att de underlåtit att ingripa, även om många efteråt skämdes över att de uraktlåtit att göra någonting. Det vanligaste skäl man gav var att man inte ville bli inblandad. Det kan kanske anses vara en ”förnuftsenlig” ursäkt, men är den godtagbar? Kunde de inte åtminstone omedelbart ha tillkallat polis? Kärleken till nästan borde ha fått dem att åtminstone göra så pass mycket.
Vad händelsen i Albany beträffar, där tonåringar och andra människor förgäves sökte få ynglingen att begå självmord, så kan man säga att detta rentav avslöjar ett ännu större fel hos dem som talade och handlade på det sättet. De visade sig vara potentiella mördare, ty om de hade lyckats få den unge mannen att begå självmord, skulle hans blod ha kommit över dem. Vad är det som gör att folk får en sådan förvänd syn på livet att de vill uppleva den spänning som är förbunden med att se en ung man begå självmord? Hur kommer det sig att de tycks sakna kärlek till nästan i sådan grad?
Otvivelaktigt måste en del av skulden för ett sådant förhärdat sinne tillskrivas de brott och våldsgärningar som dagligen visas på TV-skärmar och filmdukar. När folk dagligen ser sådana våldsgärningar begås, blir de förhärdade inför våldet, och så tycker de att det är ännu mera spännande att få se det i verkligheten. Därmed vill vi inte ha sagt att det inte finns annat att se. Det ges TV-program och filmer som verkligen utvecklar känslorna empati, förståelse och medkänsla. Hur mycket bättre är det inte att fylla sinnet med sådana uppbyggande ting!
Den fallna människan är självisk av naturen, men hon kan vänja sig av med att bara tänka på sina egna nöjen och sin egen fördel genom att hon tillför sinnet det rätta slaget av andlig föda. Och det finns inte någon bättre sådan föda än den som Guds ord, bibeln, innehåller. Alltifrån Första Moseboken till Uppenbarelseboken framhäver bibeln såväl direkt som indirekt, genom påbud och genom exempel, illustrationer eller liknelser, hur viktigt det är med kärleken till nästan. När bibeln till exempel återger mördaren Kains skrymtaktiga ord sedan han dödat sin bror — ”Skall jag taga vara på min broder?” —, avslöjar och fördömer den hans hårdhjärtenhet. Och bibelns sista bok förkunnar på ett underförstått sätt kärlek till nästan, i det att den innehåller följande bud med avseende på livets vatten: ”Den som hör det, han säge: ’Kom.’” — 1 Mos. 4:9; Upp. 22:17.
Jesus Kristus har i synnerhet förkunnat om kärleken till nästan. Han framhöll att det näst största budet är detta: ”Du skall älska din nästa såsom dig själv”, och han uttalade den ”gyllene regeln”: ”Såsom I viljen, att människorna skola göra mot eder, så skolen I ock göra mot dem.” Om du skulle bli knivhuggen, skulle du då önska att någon ringde efter polisen? Om du blivit så sinnesförvirrad att du funderade på att begå självmord, skulle du då vilja bli uppmanad till detta, eller skulle du vilja att andra visade dig vänlighet och hade omtanke om ditt bästa? — Mark. 12:31; Luk. 6:31.
Hur väl passar inte Jesu liknelse om den barmhärtige samariten in här! En man hade råkat ut för rövare, blivit slagen och lämnad halvdöd vid vägen. En präst och en levit, representanter för dem som hade högt anseende bland judarna, liksom människorna i Kew Gardens har gott anseende, brydde sig inte om den stackars mannens belägenhet. En föraktad samarit, som på Jesu tid blev utsatt för diskriminering, såsom negrerna blir nu för tiden på många håll, kom så där förbi, och när han såg mannens svåra belägenhet, ”ömkade han sig över honom och gick fram till honom och göt olja ... i hans sår och förband dem. Sedan lyfte han upp honom ... och förde honom till ett härbärge och skötte honom.” Vilket utmärkt exempel på kärlek till nästan! — Luk. 10:30—34.
Jesus sade också: ”Den som är trogen i det minsta, han är ock trogen i vad mer är.” Allteftersom du har möjligheter bör du fördenskull räcka en hjälpande hand åt andra i de små tingen i livet, hemma, på arbetsplatsen och i den kristna församlingen, och om så en svår eller kritisk situation uppstår, kommer du att handla på rätt sätt. Detta inbegriper förstås att du vill trösta dem som suckar och klagar över alla de styggelser, som de ser bedrivas, genom att för dem kungöra de eviga goda nyheterna om Guds rike. — Luk. 16:10; Hes. 9:4.