Vilka kommer att ha del i det slutliga vittnesbördet?
1. Vilken historia upprepar sig? Kommer vår generation att få erfara detta?
FOLK säger att historien upprepar sig. Den historia som gäller den flydda tidens gudomliga varningar och verkställda domar kommer att göra det, ty Guds ord säger, att ”alltsammans hände dem för att tjäna till varning för andra, och det blev nedskrivet för det ändamålet att bli till undervisning för oss, vilkas öde det har blivit att leva i världens sista stunder”. (1 Kor. 10:11, Moffatt) Vem kan förneka att de nedstörtande vattenmassorna och regnet av eld och svavel under Noas och Lots dagar utgjorde förebilder, liksom de beledsagade varningarna som mottogs med likgiltighet av människor, vilka obekymrade fortsatte sin dagliga livsföring, alldeles som om deras värld skulle få fortleva ostört i oändlighet? Var det inte just detta Jesus, sade, när han talade om sin andra närvaro i dessa ”yttersta dagar”? ”Såsom det var i Noas tid, så kommer det också att vara i Människosonens tid. Människorna åto och drucko, togo sig hustrur och gåvo till hustrur, ända till den dag då Noa gick in i arken och floden kom och förgjorde dem alla. Såsom det också var på Lots tid; de åto och drucko, köpte och sålde, planterade och byggde, men på den dag då Lot lämnade Sodom, regnade eld och svavel från himmelen och förgjorde dem alla. Precis så kommer det att vara på den dag, då täckelset lyftes från Människosonen.” (Luk. 17:26—30, Weymouth) Kristus Jesus har varit närvarande sedan 1914, och vittnesbörd har blivit avgivet om de tecken som bevisar detta, men täckelset kommer inte att lyftas från flertalet människors ”förstånds ögon”, vilka ingenting ser, förrän hans makt uppenbaras i Harmageddonstridens raseri.
2. Varav var Egypten och Babylon förebilder? Varför?
2. Att det Egypten som Mose varnade och vars makt blev bruten, när Jehova befriade sitt folk, utgjorde en förebild och en symbol, det bevisas av Uppenbarelseboken 11:8: ”Deras kroppar skola ligga på gatan i den stad som bildligt talat kallas Sodom och Egypten — där deras Herre också blev korsfäst.” (En amer. övers.) De mördade ”kropparna” utgör en bild av att en viss fas i Guds vittnesbördsverk bragtes att upphöra mot slutet av det första världskriget. Likväl var det i detta samma symboliska Egypten, vilket existerar nu på 1900-talet, som Jesus blev förföljd och dödad för nitton hundra år sedan. Egypten, det första världsväldet, representerar i bildlig bemärkelse den världsorganisation, ”den närvarande onda världen”, som århundradena igenom har förtryckt Jehovas folk. Uppenbarelseboken visar också, att det Babylon som erhöll gudomlig varning genom Jesaja och andra var en förebild av ett större Babylon som skulle komma, ty långt efter det bokstavliga Babylons sammanbrott förutsäger kapitlet 18 ”det stora Babylons” fall.
3. Vad visades i förebild genom Jerusalem och Juda? Hur träffande var denna förebild?
3. Vad beträffar Jerusalem och Juda, som tog Guds namn, men kom så grundligt till korta i fråga om att leva i överensstämmelse därmed, kan man verkligen säga, att de utgör en passande förebild av kristenheten i vår tid! Kristenheten tar Guds och Kristi rikes namn, men liksom Jerusalem på Jeremias tid har den övergivit sann tillbedjan för att dyrka falska gudar; den tjänar sig själv, avgudar pengar, makt, människor, statyer och beläten, offrar sina barn åt krigsguden och hånar och fängslar och ibland till och med dödar Jehovas vittnen, som varnar den och underrättar den om dess pliktförgätenhet. Liksom det trolösa Jerusalem i Jesu dagar har den ett sken eller en form av gudaktighet men förnekar Guds kraft, dess präster och predikanter apar efter fariséerna genom sin dräkt och sina titlar, sin filosofi och tradition, sina ceremonier och sin trosbekännelse, sitt skrymteri och sitt fromma yttre, sina ord och gärningar som uttalas och utföres för publicitetens skull. Det är under just dessa parallella förhållanden som Kristi sanna efterföljare kan gå i hans fotspår och utföra ett likadant verk genom likadana metoder, under likadana prövningar, varvid ett likadant budskap och en likadan varning kommer att mottagas på likadant sätt. Men med denna skillnad: det nuvarande vittnesbördet är det sista eller slutliga som denna världen kommer att få. ”Detta evangelium om riket skall bliva predikat i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk. Och sedan skall änden komma.” — Matt. 24:14.
Vilka har del i arbetet?
4, 5. Vilka har inte del i det slutliga vittnesbördet? Varför inte?
4. Vilka har del i att avge det slutliga vittnesbördet om Jehovas rike och denna världens undergång i striden vid Harmageddon? Inte de högt aktade i denna världen, ty de är en styggelse i Guds, ögon. Inte de världsliga visa, inte de inflytelserika, inte förnämiteterna eller sällskapsmänniskorna, inte de som menar sig se realistiskt och praktiskt på saker och ting och som gör narr av vad de anser vara verklighetsfrämmande och dåraktigt predikande av evangelium. Jesus sade: ”Det som är högt aktat bland människor är en styggelse i Guds ögon.” Paulus skrev: ”Ty betänk, bröder, vad som hände när Gud kallade eder. Icke många av eder voro vad människor kalla visa, icke många av eder voro inflytelserika, icke många voro av hög börd. Men det var vad världen kallar dåraktigt som Gud valde att komma de visa på skam med, och det var vad världen kallar svagt som Gud valde för att därmed komma dess styrka att blygas, och det var vad världen kallar lågt och obetydligt och overkligt som Gud valde för att upphäva dess verkligheter, så att ingen mänsklig varelse skulle kunna ha något att skryta med i hans närvaro.” — Luk. 16:15; 1 Kor. 1:26—29, En amer. övers.
5. Ingen, på vare sig det kommersiella, det politiska eller det religiösa området, som understöder och kämpar för denna världen och strävar efter att göra dess tillvaro beständig trots Guds varnande budskap om att dess ände är nära, kommer eller kan ta del i att avge det slutliga vittnesbördet. De som vill behaga Jehova Gud kommer att ge akt på hans varning beträffande denna världsorganisation, som har detta innehåll: Kristus är inte av denna världen; hans rike är inte av denna världen; bed inte för denna världen; jag har utvalt er kristna ur denna världen; älska inte världen och inte heller vad som är i världen; skicka er inte efter denna världen, utan ha ert sinne vänt till det som är därovan; Satan är denna världens furste, denna världens gud, och hela världen är i den ondes våld; slutligen, de som strider för Guds sak låter sig inte insnärjas i denna världens angelägenheter, och världens vänner är Guds ovänner. (Joh. 17:9, 14, 16; 18:36; 14:30; 15:18, 19; Rom. 12:2, 1878 års övers.; Kol. 3:2; 2 Kor. 4:4, 1878 års övers.; 1 Joh. 2:15—17; 5:19; 2 Tim. 2:4, eng. övers.; Jak. 4:4) Sopar inte denna spärreld av gudomliga uttalanden bort till och med kristenhetens inflytelserika och aktade ortodoxa präster och predikanter från de sanna kristna tjänarnas led?
6. Vilka bevisas däremot vara Guds tjänare, och vad ådagalägges därigenom?
6. Framgår det inte å andra sidan av det här anförda, att den föga aktade, svaga, ringa, obetydliga, ovärldsliga grupp utan inflytande, som är känd såsom Jehovas vittnen, är Guds tjänare? De betraktas som verklighetsfrämmande och okunniga och dåraktiga av denna klyftiga värld. Dessutom är de de enda som predikar de goda nyheterna om Kristi upprättade rike och den varnande underrättelsen om att Harmageddonslaget skall hemsöka denna generation. Genom hundratals millioner böcker och broschyrer, på omkring åttioåtta språk, plus ytterligare millioner tidskrifter och traktater och tusentals offentliga föredrag varje vecka har Jehovas vittnen framburit vittnesbörd om att krigen, hungersnöden, farsoterna, jordbävningarna, stridigheterna och förföljelserna, oron och farhågorna, den ökade brottsligheten och omoraliskheten i världen, misslyckandena i fråga om nationella styrelsesystem och världsregeringar — att allt detta endast är verkliga förhållanden som överensstämmer med de tecken som Jesus förutsade skulle åtfölja hans andra närvaro och att Harmageddonslaget kommer tätt i hälarna på dessa företeelser. Alldeles såsom uppfyllelsen av tjogtals profetior i de hebreiska skrifterna vid Jesu första ankomst bevisade honom vara Messias, så ådagalägges och bestyrkes i våra dagar hans andra närvaro genom händelser som utgör uppfyllelse av profetior. Men alldeles som de inflytelserika religiösa och politiska ledarna förkastade honom för nitton hundra år sedan, förkastar samma klasser honom i denna tid och vänder sig till denna världen och de planer och projekt, varigenom den försöker bevara sig själv vid liv. — Matt. 24; Mark. 13; Luk. 21; 2 Tim. 3:1—5; Ps. 118:22; Matt. 21:42; 1 Petr. 2:4—8.
7. Vilka tar på sig förpliktelsen att predika, och hur fullgör de den?
7. Kristna som är invigda till att göra Guds vilja tar på sig förpliktelsen att ha del i det slutliga vittnesbördet, vilket är påbjudet av Kristus Jesus. (Matt. 24:14) Deras invigningslöfte är inte det snabbt förgätna babblet från ordrika dårar: ”En dåres röst har överflöd på ord. När du har gjort ett löfte åt Gud, så dröj icke att infria det; ty till dårar har han icke behag. Det löfte du har givit skall du infria. Det är bättre, att du intet lovar, än att du gör ett löfte och icke infriar det.” (Pred. 5:2—4) Inte heller är de lika de tomma moln och blåsande vindar som omtalas i Ordspråksboken 25:14 (Moffatt): ”Moln och vind som icke skänka något regn — likt den som lovar vad han aldrig giver!” Kristna samlas inte bara några minuter en enda dag i veckan i en tornprydd byggnad och betalar någon betitlad präst för att han skall predika för dem. Varenda kristen är en Ordets förkunnare och måste predika för andra. — Jak. 1:22—25.
Hur vittnesbördet frambäres
8. Vilka stumma hjälpmedel har också brukats till att predika?
8. De kristna gör ett effektivt bruk av tryckta biblar och böcker som är till hjälp vid bibelstudium. Detta är ingenting nytt. Mose frambar befallningar eller bud som var skrivna på stentavlor. Josua skrev på altaren av sten. Jeremia skrev ett vittnesbörd till fångarna i Babylon, och Baruk upptecknade några av Jeremias profetior på en rulle som placerades hos konung Jojakim. En hand från Gud skrev ett budskap om straffdom på väggen i konung Belsassars palats. Apostlar och andra av de första kristna skrev brev, och Paulus var särskilt angelägen om några pergamenthandskrifter. (2 Mos. 31:18; Jos. 8:32; Jer. 29:1; 36:1—32; Dan. 5:5, 25—28; 2 Tim. 4:13) Detta är endast några få av många fall, där skrift har använts för att predika, utöver de skrivna rullar som slutligen kom att utgöra de sextiosex böckerna i bibeln själv.
9. Har dessa varit tröttande för kroppen, eller har de haft en annan verkan? Varför?
9. I våra dagar strömmar en ändlös flod av tryckalster ut ur snällpressar, och det som står att läsa i dessa visar klarare än någonsin det berättigade i konung Salomos varning för det oändliga skrivandet av böcker, vilkas studium gör att kroppen blir trött. Men kung Salomo undantog visst läsestoff från denna varning och sade: ”De visas ord äro lika pikstavar; och samlingar som givas av en enda lärare äro lika spikar som drivas in med slägga.” (Pred. 12:12, 11, En amer. övers.) I forna tider användes pikstavar, långa käppar med järnuddar, till att få oxar att röra sig i rätt riktning. Visa ord från bibeln eller grundade på bibeln förmår sanna kristna att röra sig framåt i Rikets tjänst, i det de inte tillåter dem att sacka efter eller tveka eller förirra sig in på orätta vägar utan att känna samvetet anklaga sig. (Apg. 26:14) Skriftens förmaningar är träffande och skarpa. Alla bibelns sextiosex böcker, som är inspirerade av en enda Lärare, Jehova Gud, och har blivit samlade under hans andes ledning, innehåller uddiga, markanta sanningar, som måste drivas djupt in i ens sinne. Likt spikar som med en slägga blivit inslagna i en bräda kommer de inte att lossna eller falla ur, utan man kan hålla fast vid dem med tillförsikt. Dessa sanningar tjänar som ett fast ankare, som hindrar oss från att bli slängda och drivna och kastade omkring av världslig propagandas blåsande vindar. (Jak. 1:6—8) Därför har bibeln och pålitliga böcker som är avsedda till hjälp vid bibelstudium, sådana som sprides av Jehovas vittnen, ingen tröttande verkan. I stället för att trötta kroppen kommer den undervisning de ger, om man rättar sig efter den, att återföra kroppen till dess ungdomskraft! — Job 33:25.
10. Hur sprides detta? Varför är det en tillbörlig metod?
10. I denna tid får Jehovas vittnen hjälp med att avge det slutliga vittnesbördet genom ofantliga mängder av litteratur. Långt mer än forntidens trogna människor och de första kristna som bar fram de forna varningarna i den bibliska tiden. Och då de blir betrodda med mera, så fordras också mera, nämligen ett världsomfattande vittnesbörd för alla folk, vilket skall spridas över hela jorden. (Luk. 12:48; Mark. 13:10) Biblar och biblisk litteratur sprider de genom att gå från hus till hus. Jesus predikade genom denna metod och fostrade sina efterföljare till att uppträda på rätt sätt vid människornas dörrar. (Matt. 10:7—15) Vidare läser vi: ”Och de upphörde icke att var dag ... i husen lära och förkunna evangelium om Kristus Jesus.” ”Jag undanhöll ingenting som var gagneligt för eder, utan har visat eder och har lärt eder offentligen och från hus till hus.” Till och med borta i Babylon hundratals år före Kristi ankomst ansågs ingångarna till husen vara platser där man lämpligen kunde avhandla Guds budskap. — Apg. 5:42, 1878 års övers.; 20:20, eng. övers.; Hes. 33:30.
11. Vad gör de, sedan de har placerat litteratur? Efter vems exempel?
11. ”Jag gör icke Guds budskap till en handelsvara.”. (2 Kor. 2:17, En amer. övers.) Liksom Paulus kan Jehovas vittnen i våra dagar säga detta, ty de låter det inte stanna vid detta att litteraturen placeras i folkets hem. Bokförsäljare har gjort sitt arbete färdigt i och med att de har placerat sina varor, men så är det inte med Guds tjänare som sprider böcker till hjälp vid bibelstudium. När han svingar ”andens svärd”, gör han inte en enda stöt i form av en bokplacering och sticker sedan sanningens svärd i skidan, utan han fullföljer sitt verk genom att, om man får uttrycka det så, måtta ett hugg för att få i gång ett bibelstudium i vederbörande hem. Han är nitisk i att göra återbesök hos dem som är villiga att åter höra honom tala om dessa livsviktiga ämnen. (Apg. 15:36; 17:32) Och vid sådana återbesök leder han bibelstudier kostnadsfritt. Jesus, undervisade i hem och besökte på nytt hem där det fanns särskilt intresse. (Luk. 10:38—42; Joh. 12:1—3) Han fortfar att göra detta ännu i dag, inte i egen person, utan genom sina efterföljare som ställföreträdare: ”Se, jag står för dörren och klappar; om någon lyssnar till min röst och upplåter dörren, så skall jag gå in till honota och hålla måltid med honom och han med mig.” — Upp. 3:20.
12. På vilka offentliga platser erbjuder de också budskapet och det med rätta?
12. På trafikerade gator intar kristna tjänare strategiska poster och räcker fram livets ord åt dem som går förbi. Gatorna och de öppna offentliga planerna eller torgen användes för länge sedan som platser där man förkunnade Guds vishet: ”Visheten höjer sitt rop på gatan, på torgen låter hon höra sin röst. I bullrande gathörn predikar hon; där portarna i staden öppna sig, där talar hon sina ord.” Återigen: ”Hör, visheten ropar, och förståndet höjer sin röst. Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna mötas. Invid portarna, vid ingången till staden, där man träder in genom dörrarna, höjer hon sitt rop.” (Ords. 1:20, 21; 8:1—3) Om Kristus Jesus sade folket: ”Du har undervisat på våra gator.” (Luk. 13:26) På de öppna platserna eller torgen predikade Paulus för dem som befann sig där. — Apg. 17:17.
13. Hur visar vi, att vårt val av platser att predika på har stöd i Skriften?
13. När folk som är vana vid den ortodoxa religiösa slentrianen med söndagspredikningar i en kyrkobyggnad ber att få veta, varför vi inte följer denna metod, kan vi därför peka på de förut angivna skriftställena för att visa, att vi rättar oss efter vårt Föredöme, Kristus Jesus. Vi kan tillägga: ”Den Högste bor icke i hus, som äro gjorda med händer.” (Apg. 7:48) Det oaktat kan vi visa, att liksom Jesus och hans, apostlar begagnade templet och synagogorna, så begagnar också Jehovas vittnen Rikessalar eller möteslokaler för att där hålla de olika gruppernas möten, inbegripet offentliga föredrag. De håller också friluftsmöten i parker och på andra platser, liksom Kristus Jesus gjorde för nitton hundra år sedan.
Är några undantagna?
14. Hur, i vilken utsträckning, predikar några under skilda förhållanden?
14. ”Predika ordet; var enträgen i tid och otid.” (2 Tim. 4:2, eng. övers.) Detta gör alla Jehovas trogna vittnen. Några är i stånd till att ägna hela sin tid åt predikoarbetet; andra kan endast vara deltidsarbetare, eftersom de måste utföra en del världsligt arbete för att skaffa sig sitt uppehälle. Det finns omständigheter som begränsar någras verksamhet, men alla kan finna tillfällen att ta del i det slutliga vittnandet. Kroppsliga sjukdomar kan göra några oförmögna, men till och med dessa kan predika muntligen för grannar, för vänner, för sådana som kommer till deras dörr eller också genom telefonsamtal eller genom att skriva brev och skicka litteratur med posten. Man kan sannerligen fråga, vad det skulle vara för en omständighet som skulle kunna fullständigt slå ut ett troget vittne ur Jehovas tjänst.
15, 16. Är några för gamla eller för unga att predika? Varav framgår detta?
15. Är några för unga för att tjäna? Paulus skrev 1 Tessalonikerbrevet år 50 e. Kr., och i det brevet talade han om Timoteus såsom en ”Guds tjänare”. Han måste ha varit en pojke i tonåren på den tiden, ty mer än tio år senare var han fortfarande ung och Paulus gav honom detta råd: ”Låt ingen förakta dig för din ungdoms skull.” (1 Tess. 3:2; 1 Tim. 4:12) Vid tolv års ålder predikade Jesus och förvånade i hög grad åhörarna med sin vishet. (Luk. 2:42, 46, 47) Jeremia var bara ett barn, när han började varna Jerusalem och underrätta det om dess fall. (Jer. 1:5, 6) Och har ni reda på att Samuel gjorde tjänst åt Jehova i tabernaklet och profeterade genast efter det att han hade blivit awand! (1 Sam. 2:11, 18; 3:1—21) Är du yngre än så?
16. Några kan anföra hög ålder såsom orsak att dra sig tillbaka. Aron blev förordnad till präst, när han var 83 år gammal, och Mose var 80 när han bragtes att träda in i tjänsten såsom medlare mellan Jehova och Israel, en ställning vari han utgjorde en profetisk skuggbild av Kristus Jesus och tjänade till dess han dog vid 120 års ålder. (2 Mos. 7:7; 28:1—4; 5 Mos. 34:7) När Paulus första gången var fången i Rom på grund av sin trohet mot Gud, talade han om sig själv som ”den gamle Paulus”, men efter sin frigivning och under ännu några år predikade han alltjämt. (Filem. 9) Och aposteln Johannes var omkring hundra år gammal, när han skrev sina bidrag som fullständigade bibelns kanon. Är du äldre än hundra år?
17. Bör predikandet få lov att fullständigt avstanna till följd av vår fysiska skröplighet? Ange orsaken.
17. Dålig hälsa begränsar verksamheten i tjänsten, men bör den få lov att komma predikandet att helt upphöra? Vi kommer ihåg hur det var med Job. Sedan han hade förlorat sina barn och sin materiella rikedom, drabbades han av en vedervärdig sjukdom. Elephantiasis Graecorum eller svart spetälska! Denna böldartade sjukdom täcker huden med mörka fjäll och kommer benen att svälla till två eller tre gånger den naturliga tjockleken, tills de ser ut som släpande elefantfötter, varav namnen svart spetälska och elephantiasis kommer. Jobs kroppsliga aktivitet var i hög grad begränsad och han led intensivt, men när tre besökare kom till honom, vittnade han nitiskt för dem och bevarade sin ostrafflighet. (Job 2:7, 8, 11; 3:1) Till och med den unge Timoteus hade en klen mage och ”täta anfall av sjukdom”, och Paulus tjänade trots en ”bitter kroppslig plåga”. (1 Tim. 5:23; 2 Kor. 12:7; En amer. övers.) I våra dagar finns det vittnen som predikar trots sådant ytterligt fysiskt handikap som lamhet, blindhet och oförmåga att vare sig höra eller tala.
18. Bör någon vara för upptagen för att predika? Motivera ditt svar.
18. Alltför upptagna för att predika? Är det några som i likhet med vissa individer på Jesu tid ursäktar sig med att de har en lantgård eller kreatur eller en hustru, som upptar deras tid och inte lämnar någon tid övrig för den nya världen? (Luk. 14:17—20) Låter de sig insnärjas i denna världen och dess omsorger och rikedom liksom i törnsnår, vilka förkväver predikandet av evangelium? (Matt. 13:7, 22) Har inte de flesta människor någon tid att ägna åt mindre viktiga ting, såsom världsligt arbete, matinköp, tidningsläsning? Får de inte tid till att lyssna på radion, hälsa på sina vänner, koppla av genom något slags rekreation och kanske rentav sova ibland på söndagsmornarna? Denna sista fråga påminner om den nästa: Är några för lata? Ordspråksboken 6:6—11 säger: ”Huru länge vill du ligga, du late? När vill du stå upp ifrån din sömn? Ja, sov ännu litet, slumra ännu litet, lägg ännu litet händerna i kors för att vila, så skall fattigdomen komma över dig såsom en rövare och armodet såsom en väpnad man.” Men kanske dessa individer är alltför trötta för att leva för evigt och föredrar att sova för evigt, i döden, ostörda av skrällande väckarklockor eller av uppståndelsen!
19. Bör människofruktan eller rädsla för oförmåga hålla någon tillbaka? Angiv skälet.
19. Andra kanske håller sig tillbaka, därför att de är blyga eller rädda. Jeremia övervann det hindret. (Jer. 1:6—9, 17—19) Fullkomlig kärlek till Gud driver ut den snärjande människofruktan. (1 Joh. 4:18; Ords. 29:25) Känner du dig ur stånd till att tala i tjänsten för Riket? Både Jeremia och Mose kände på samma sätt i början, men se vilket väckande muntligt vittnesbörd de frambar, sedan de hade övervunnit denna falska fruktan. (2 Mos. 4:10—12) Inte heller behöver fruktan för frågor, som är svåra att besvara, hindra någon från att ha del i det slutliga vittnesbördet. Teologisk utbildning i ett religiöst seminarium eller någon annan läroanstalt gör ingen nu rustad för Jehovas tjänst, lika litet som den gjorde det på Jesu tid, då han och apostlarna gjorde sådana skolade teologer förvirrade. Enskilt studium av bibeln och gruppstudium tillsammans med andra vittnen, plus Jehovas ande, ger en förmåga att svara som inte står någon annans efter! ”Dina bud gör mig visare än mina fiender; jag är aldrig utan dem. Jag har mera insikt än alla dessa orakel, ty jag begrundar dina föreskrifter! Jag vet mera än dessa kloka, ty jag utför dina befallningar!” (Ps. 119:98—100, Moffatt) Lägg märke till hur den unge Elihu prisar Jehovas, ande såsom den väsentliga faktorn i fråga om vishet: ”Jag är ung till åren, medan ni äro gamla; därför fruktade jag och var rädd för att visa er min kunskap. Jag tänkte att åldern borde tala och många år förkunna vishet. Det finns emellertid en ande i människan, och den Allsmäktiges livsfläkt, som gör dem förnuftiga; det är icke de gamla som äro visa.” — Job 32:6—9, En amer. övers.
Studera och predika tillsammans med organisationen
20, 21. a) Hur mycken tro behöver vi för att predika? b) Hur utvecklar vi den obetvingliga driften att predika? Vilka exempel visar detta?
20. För att predika behöver man ha tro, men inte mycket. Så litet som ett senapskorn kan förflytta ett berg. Mindre än till och med detta lilla grand borde förflytta oss ut i tjänsten på fältet, vi är ju så mycket mindre än berg! Ingen borde behöva drivas av andra eller av sig själv till att vara aktiv i vittnandet. Men om någon inte känner driften att predika? Studera! Tänk på Guds lag både dag och natt. Tala om Skriften vid församlingens möten, lyssna till andras kommentarer. Tillägna dig sanningen genom ögon och öron, tills den fyller sinnet och hjärtat, tills den väller upp inom dig och flödar över genom munnen i tjänst på fältet. Den kommer att göra detta av sig själv. Vi talar om det som är i vårt sinne och hjärta. ”Vad [människans] hjärta är fullt av, det talar hennes mun.” (Luk. 6:45) Somliga pratar om ditt och datt, för omkring skvaller, utbasunerar familjebekymmer, skildrar ingående sina åkommor och beskriver sina operationer eller gnatar eller beklagar sig eller grälar. Det är sådant som fyller deras sinne. Det som rör sig i vårt sinne, det vill vi gärna ut med. Låt då sanningen bli det som fyller ditt sinne, och sjung så ut med vad du har på hjärtat, när du vittnar på ditt distrikt!
21. Om vi låter våra sinnen få sin näring av Guds sanning och fyller våra hjärtan med den, så kommer vi att tala om den för att vi inte skall spricka, vi måste låta den flöda från våra läppar för att få lättnad! Elihu erfor just dessa känslor, när han otåligt stod bredvid och hörde den falska och hädiska svadan hos Jobs tre ”tröstare”. Vid ett uppehåll i deras ordflöde talade Elihu ut: ”Jag vill också svara i min ordning, jag vill också ge min kunskap till känna. Ty jag är full av ord; anden i mitt inre tvingar mig. Se, mitt bröst är som vin som icke har något tapphål; liksom läglar med nytt vin är det färdigt att sprängas. Låt mig tala, så att jag får lättnad, låt mig öppna mina läppar och svara.” (Job 32:17—20, En amer. övers.) Att tiga kommer att bli mera plågsamt än den förföljelse som offentligt vittnande kan medföra, såsom Jeremia upptäckte : ”Jag har blivit till åtlöje hela dagen, var man bespottar mig. Så ofta jag talar, måste jag ropa högt, jag måste ropa ’Våld och rov!’ Ty HERRENS ord har blivit mig till smälek och hån hela dagen. Om jag säger: ’Jag vill icke tänka på det, icke heller tala mera i hans namn’, så är det i mitt hjärta som en brinnande eld, instängd i mina ben; jag är utmattad av att hålla den inne — jag kan icke uthärda det.” — Jer. 20:7—9, En amer. övers.
22. Hur måste predikandet av evangelium vägledas? Av vilken orsak?
22. Må ingen trötta ut sig med att hålla inne med sanningen. Gör dig av med de ohållbara skälen och ursäkterna som inskränker tjänsten för Riket. Det är mera tröttsamt för dig att gå och bära på dem och slåss med ditt samvete än att ta del i arbetet med att frambära vittnesbördet. Låt andra förkunnare inom organisationen hjälpa dig att vägleda ditt nit, nu då det genom kunskap har bragts till kokpunkten, leda det in i taktfullt och organiserat predikande av evangelium. Jehovas synliga organisation kan använda dig, men den kan också reda sig utan dig. Men du kan inte reda dig utan den. Sådana som inte bär frukt blir slutligen avhuggna och aldrig saknade, eftersom nya inympas. Avhuggna grenar vissnar snart och dör, eftersom de blivit avskurna från den cirkulerande, livgivande saven. Om en hand eller fot blir avskuren från människokroppen, förgås likaså den avskilda lemmen, eller om den hålles overksam i en obekväm ställning, somnar den, blir känslolös och förlorar sin rörelseförmåga. Blodet, vari livet är, kan inte cirkulera i dessa delar, kan inte tillföra dem nya förråd av näring och avlägsna avfallsämnen. Så är det med Jehovas synliga organisation. Alla måste vara tillsammans, få den livgivande andliga föda som Gud låter cirkulera eller dela ut till sitt folk genom organisationen, få de nya sanningar som avlägsnar gamla uppfattningar och den förmaning som håller besynnerliga personliga idéer nere, vilket allt håller oss friska och starka och verksamma, i det vi ser öga mot öga och kämpar skuldra vid skuldra. Bli inte en vissnad gren eller en förlamad fot. Amputera inte dig själv från organisationen och begå inte andligt självmord. — Joh. 15:1—8.
Folken skiljes från varandra
23. Vilket öde väntar bespottarna och de likgiltiga?
23. Lämna åt denna gamla orättfärdiga värld att följa den kurs som är liktydig med självmord. Låt den håna och driva gäck och säga till oss, ungefär som Jerusalems invånare sade till Jeremia: Gud är inte intresserad av jorden. Han har övergivit den. Han gör varken gott eller ont. Och till och med om Harmageddon kommer någon gång, så kommer det i alla fall inte i våra dagar, inte i vår generations livstid. — Det varnande vittnesbördet skjutes likgiltigt åt sidan av millioner människor, som visserligen inte våldsamt förföljer oss, men som helt enkelt underlåter att handla i överensstämmelse med budskapet. Denna likgiltighet är tillräcklig för att klassificera dem som ”getter”. (Matt. 25:41-46) De självbelåtet likgiltiga eller de vilkas inbillade högre intelligens inte tillåter dem att ta varningen i övervägande, vilka alla sopar den åt sidan, bekymmerslöst avfärdar den med att bedragna dummerjönsar också varnade för världens ände på deras fars och deras farfars tid, alla dessa som säger att allt kommer att förbli sig likt som det har varit i gångna tider, de borde komma ihåg, att bespottarna resonerade på samma sätt i Noas dagar och i Lots dagar och i Jeremias dagar. Aposteln Petrus underrättade oss om att det skulle finnas sådana överlägsna bespottare i de ”yttersta dagarna”. — 2 Petr. 3:3—7.
24, 25. Vilken klass av overksamma är tillsammans med oss? Vilket öde får den?
24. Det finns en annan klass som ger sig till känna under dessa det sista vittnesbördets dagar. De har vetskap om Jehovas vittnens arbete med att avge vittnesbördet. De anser att Jehovas vittnen har den bästa religionen och att deras publikationer framlägger den mest harmoniska förklaringen av bibeln. Särskilt härliga och underbara anser de sanningarna vara om de välsignade levnadsförhållandena i Jehovas nya värld, och de kommer och lyssnar som till en vacker sång. De kommer alltid till mötena, när deras älsklingstalare står på programmet och försummar sällan konvent och aldrig Åminnelsen. Men de handlar inte i överensstämmelse med vad de hör, och de betraktar sannolikt de nitiska vittnena som ytterlighetsmänniskor och fanatiker. De kommer att vakna till besinning alltför sent, enligt Hesekiel 33:31—33:
25. ”De komma till dig, såsom gällde det en folkförsamling, och sätta sig hos dig såsom mitt folk; och de höra dina ord, men göra icke efter dem. Ty väl hopgöra de med munnen ljuvliga ord, men deras hjärtan stå blott efter egen vinning. Och se, du är för dem, såsom när någon som har vacker röst och spelar väl sjunger en kärleksvisa [eng. övers.: en mycket skön sång]; de höra väl dina ord, men göra icke efter dem. Men när det kommer — ty se det kommer! — då skola de förnimma, att en profet har varit ibland dem.” Kristus Jesus betecknade denna klass som oförståndig, när han sade: ”Var och en som hör dessa mina ord och icke gör efter dem, han må liknas vid en oförståndig man, som byggde sitt hus på sanden. Och slagregn föll, och vattenströmmarna kommo, och vindarna blåste och slogo mot det huset; och det föll omkull, och dess fall var stort.” — Matt. 7:26, 27.
26. Vilka andra kommer genom predikandet fram i ljuset? I vilket antal?
26. Men om det slutliga vittnesbördet eggar bespottare och förföljare till aktion och smeker de oföretagsammas och själviska och oförståndigas öron, så för det också fram i ljuset en fårliknande klass av sådana som älskar rättfärdigheten. De inte endast lyssnar, utan de fäster avseende vid det de hör, ser de tecken som bevisar Kristi andra närvaro, tror den varnande underrättelsen om att Harmageddon närmar sig och lägger den förmaningen på hjärtat, att vi skall fly från den gamla världens snärjande förhållanden. Jesaja förutsade denna storslagna tillväxt och inbärgning såsom ett resultat av att Herrens folk låter ljuset lysa ut över hela jorden. I lika stor myckenhet som havens rikedom skulle välsinnade människor bli omvända, liksom duvor som förmörkar luften genom sina flygande massor kommer de till det enda ljuset, som är att finna i Jehovas organisation. Organisationens portar är beständigt öppna, de är inte stängda varken dag eller natt. Fastän den falska religionen, politiken, finansväsendet, militarismen, demonerna och djävulen själv försöker smälla igen portarna, kommer dessa aldrig att stängas för ett ögonblick, utan förblir öppna för att låta ljuset lysa ut och för att släppa in Herrens ”andra får”! Den minste skall bliva till tusen, och den ringaste till ett talrikt folk, och Jehova skyndar att fullborda det, medan hans tjänare avger det slutliga vittnesbördet. — Jes. 60:1—22.
Tag del i vittnandet och få del i segern!
27. Hur handlar dessa och för hur lång tid?
27. Dessa människor som älskar rättfärdighet kommer till Jehovas synliga organisation inte för att glupskt sluka andlig föda för att göda sig själva eller för att deras öron skall smekas av behagliga sanningar om Rikets välsignelser. Nej, de drivs inte av några sådana själviska motiv, utan räknar det för en större välsignelse att bära ut sanningen till andra än det var på sin tid att själva få mottaga den. De faller in i takten med andra av Jehovas vittnen, intar sina platser i leden och rycker fram med den motbildliga gräshoppshären. De hjälper till med att vitt och brett kungöra det budskap som bränner de saftiga betesmarker, där prästerna och predikanterna har bärgat hö, bränner dem lika grundligt som de facklor eller eldbränder gjorde, vilka Simson bundit fast vid rävarna som han släppte in i de trolösa filistéernas växande säd. Det är bara det att, i våra dagar har de smorda vittnena och deras följeslagare av en god vilja inga rävar som kan bära sanningens eldbränder. Men de förenar sina röster för att vittnesbördets växande rop skall få större omfång, starkare klang, och kommer att fortfara med detta till dess det slutliga vittnesbördet är avgivet för alla nationer, till dess änden kommer, till dess ”städerna bliva öde och utan någon invånare och husen utan folk och till dess att fälten ligga öde och förhärjade”. — Apg. 20:35; Joel 2:1—11; Jer. 25:36; Dom. 15:4,5 ; Jes. 6:11.
28. Vad får vi nu erfara, därför att vi predikar sanningen?
28. Framför de lydiga människorna kommer då att sträcka sig ändlösa välsignelser i en ny värld, men för att få skörda dessa välsignelser då måste vi nu så ut sanningens säd. Trohet i att göra detta kommer att dra förföljelse över våra huvuden. Människor kommer att likt lejon anfalla Guds vittnen, bildligt talat spruta eld emot dem, egga upp pöbelhopar till att angripa dem. Fienderna bränns upp av budskapet om undergång, och de glödande domarna sätter eld på dem. Därför steker de vittnena med sitt hån i tidningspressen och från talarstolarna och använder sina tänder och tungor som spjut och svärd för att genomborra vittnenas goda namn och rykte genom att överösa dem med skällsord och smutskasta dem. Såsom David sade: ”Min själ är omgiven av lejon, jag måste ligga bland eldsprutare, bland människor, vilkas tänder äro spjut och pilar och vilkas tungor äro skarpa svärd.” (Ps. 57:5) Men Jehova ger oss en gudaktighetens vapenrustning, som kan avvända den ondes alla brinnande pilar, och där människors styrka eller kraft inte räcker till, där ger hans ande seger! — Ef. 6:10—17; Sak. 4:6.
29. Hur lång tid återstår, och varför predika nu eller aldrig?
29. Se till att du får del i den härliga skatt som består i att nu frambära det slutliga vittnesbördet, så att du kan få njuta av segerns frukter. Tiden är kort — till och med Satan vet det! (Upp. 12:12) Tiden kommer inte att gå långsamt, om vi använder den till nitiskt arbete. Bibeln säger ju, att ”Jakob tjänade för Rakel sju år, och det tycktes honom vara allenast några dagar; så kär hade han henne”. Och när tiden blev längre, än han hade väntat, gick den ändå fort. (1 Mos. 29:20, 27, 28) På grund av den kärlek vi hyser till Gud och hans Konung och Rikets tjänst kommer den tid som skiljer oss från striden vid Harmageddon att likna en snabbt framilande ström av angenäma dagar. När dessa dagar är förbi, kommer det slutliga vittnesbördets historia att skrivas, och den historien kommer inte att upprepa sig. (Nah. 1:9; Matt. 24:21) Denna gamla värld har blivit vägd på en våg och befunnen för lätt, dess dagar är räknade, dess timmar är räknade, eftersom Gud vet när dess sista stund kommer. (Matt. 24:36) De timmar vi har till vårt förfogande för att predika evangelium är räknade tillsammans med världens. Djävulen begagnar den korta tid som återstår som ett vilt, rasande, rytande lejon och försöker bevisa sitt utmanande påstående; vi bör bruka vår tid lika nitiskt till det goda som han brukar sin till det som är ont. Förbi är tiden att bevisa honom vara en lögnare och att ha del i det slutliga vittnesbördet, när Guds stora klocka slår och med sin djupa klang förkunnar, att Harmageddons ödesmättade stund är inne! Tag del i att avge det slutliga vittnesbördet nu eller aldrig!