Vad säger bibeln?
Befinner sig dina kära i skärselden?
NÄSTAN alla människor har förlorat kära anförvanter i döden. Förmodligen har också du haft den sorgliga upplevelsen. I så fall har du säkert undrat över de dödas tillstånd och om det finns något hopp om att få se dem i livet igen.
Om du är romersk katolik, har du sannolikt blivit lärd att många av de döda nu befinner sig i ”skärselden”. I en katolsk uppslagsbok för skola och hem, The Catholic Encyclopedia for School and Home (1965), definieras skärselden såsom ”en plats eller ett tillstånd, där somliga själar befinner sig under en tid efter döden innan de kommer in i himmelen. ... [Det är] ett tillstånd, där de människor temporärt bestraffas som avlider i Guds nåd men ännu inte är helt fria från förlåtliga synder eller ännu inte till fullo gjort bot för tidigare förlåtna synder.” De som vistas i skärselden sägs vara försäkrade om att slutligen få komma till himmelen.
Katolska auktoriteter säger vanligtvis att straffet i skärselden är tvåfaldigt: förlustens smärta och förnimmelsens smärta. Med ”förlustens smärta” avser de att själarna i skärselden plågas därför att de är åtskilda från Gud, oförmögna att direkt se honom. Beträffande ”förnimmelsens smärta” framhålls det i New Catholic Encyclopedia: ”I den latinska kyrkan har det i allmänhet hävdats att denna smärta vållas av verklig eld.”
Den romersk-katolska kyrkan hävdar, enligt ett dekret som utfärdades vid kyrkomötet i Florens (1438—1445 v.t.), att de som vistas i skärselden ”får gagn av de levande trognas förböner, nämligen: mässoffret, böner, allmosor och andra fromma gärningar”. Många uppriktiga katoliker har gett ut avsevärda penningsummor för att bekosta dessa ”förböner” för dem som antas befinna sig i skärselden.
Plågas dina kära avlidna anförvanter i skärselden? Låt oss undersöka saken i ljuset av katolska bibelöversättningar och nutida katolsk forskning.
Många katolska skriftställare har vidhållit att läran om skärselden, fastän den inte direkt omnämns, åtminstone antyds i bibeln. Det ställe de huvudsakligen hänvisar till är 2 Mackabéerboken 12:38—45, där det berättas om hur Judas Mackabeus sänder silver till Jerusalem för att bekosta offer för judiska soldater som hade gett vika för avgudadyrkan och som hade dött i strid. Vers 45 slutar: ”På grund härav lät han anställa det nämnda försoningsoffret för dem som voro döda, för att de så skulle bliva fria ifrån sin synd.”
Mackabéerböckerna hör emellertid till de ”apokryfiska böckerna” och inbegreps aldrig i den kanon över inspirerade skrifter som fastställdes av judarna, vilka ”blivit betrodda med Guds löftesord”. (Rom. 3:2) Och vers 43 visar att Judas inte hade skärselden i tankarna, utan att ”han tänkte ... på uppståndelsen”. Översättarna av den katolska bibelöversättningen The New American Bible (vilka är medlemmar av det katolska bibelsällskapet i Amerika) inser detta och erkänner i en fotnot att Judas’ tro inte var ”riktigt densamma som den katolska läran om skärselden”. I New Catholic Encyclopedia (1967) medger man: ”I grund och botten är den katolska läran om skärselden grundad på traditionen, och inte på den Heliga skrift.”
Är denna tradition i överensstämmelse med Guds skrivna ord? Föreställningen om en skärseld förutsätter att människan har en odödlig själ som är åtskild från kroppen och som fortsätter att existera efter kroppens död. Lär bibeln detta?
Stanley B. Marrow, en romersk-katolsk jesuitpräst och bibelforskare, skriver: ”Föreställningen om att själen fortlever efter döden är inte klart urskiljbar i bibeln. Uppfattningen om människosjälen är inte densamma i GT [Gamla testamentet] som i den grekiska och moderna filosofin.” I New Catholic Encyclopedia påpekas det att ”först med Origenes [omkr. 184—253 v.t.] i Östern och S:t Augustinus [354—430 v.t.] i Västern blev det fastslaget att själen är ett andligt väsen och ett filosofiskt begrepp utformat angående dess natur”. I samma uppslagsverk omtalas det att Thomas Aquinas [omkr. 1225—1274 v.t.] vidare utvecklade den romersk-katolska läran om människosjälen och då använde den ”aristoteliska bekännelseformeln”. Den katolska uppfattningen om själen är alltså i huvudsak hämtad från den grekiska filosofin, inte från Guds ord.
Vad lär Skriften om människosjälen? Vad händer med den vid döden? Stanley Marrow förklarar: ”Själen i GT [Gamla testamentet] har inte avseende på en del av människan, utan på hela människan — människan såsom en levande varelse. På motsvarande sätt betecknar ordet i NT [Nya testamentet] det mänskliga livet: en enskild, förnuftsbegåvad varelses liv.”
Om själen inte har avseende på ”en del av människan, utan på hela människan”, är det naturligtvis uppenbart att när människan dör, dör också själen. Enligt den katolska Douayöversättningen av bibeln heter det sålunda i Hesekiel 18:4: ”Den själ som syndar, densamma skall dö.” Är döda själar medvetna om någonting? Kan de uppleva den plåga som sägs förekomma i skärselden? I Predikaren 9:5, 10 finner vi svaret: ”De döda vet ingenting. ... Det finns varken fullbordad gärning eller planläggning eller kunskap eller vishet i scheol [mänsklighetens gemensamma grav], dit du går.” (The Jerusalem Bible) Hur trösterikt är det inte för dem som fortfarande är vid liv på jorden att veta att deras kära avlidna anförvanter inte plågas på något sätt!
Men därtill framhåller bibeln hoppet om en uppståndelse för de döda. (Joh. 5:28; Apg. 24:15) Detta innebär inte blott och bart en ”uppståndelse av kroppen” för att den skall återförenas med en immateriell, odödlig själ, eftersom bibeln, som vi har sett, inte gör någon sådan uppdelning av människan. I New Catholic Encyclopedia sägs följande som en förklaring till vad uppståndelsen i själva verket innebär:
”Den bibliska föreställningen om uppståndelsen är inte på något sätt jämförbar med den grekiska odödlighetstanken. ... Enligt det bibliska läromönstret kommer hela människan i dödens våld; och om det finns någon möjlighet till befrielse ur dess våld, då måste en sådan möjlighet formuleras, inte i termer som uttrycker själens inneboende odödlighet, utan som försäkran om en tro på en övernaturlig befrielse av hela människan från dödens obevekliga herravälde.” [Kursiverat av oss]
Till vilken plats skall de döda återuppväckas? Ett begränsat antal, ”ett hundra fyrtio fyra tusen, som hade blivit köpta från jorden”, kommer att få del i ”den första uppståndelsen”, vilket innebär att de kommer till himmelen, där ”de skola vara Guds och Kristi präster och regera med honom i tusen år”. (Uppenbarelseboken 14:3; 20:5, 6, J. P. E. Benelius’ kat. övers.) Det stora flertalet av de döda människorna kommer emellertid att återvända till liv här på jorden med utsikt att få fortsätta att leva för evigt i det paradis som då är återställt över hela jorden. — Upp. 20:11—13; Ps. 37:11, 29; Luk. 23:43; Upp. 21:3, 4; 1 Kor. 15:50.
Nej, dina kära avlidna anförvanter plågas inte i skärselden, utan är omedvetna i väntan på uppståndelsen. Detta hopp blir ännu mer storslaget med tanke på att bibelns kronologi och profetior visar att Kristi tusenåriga regering, under vilken milliarder döda människor skall återvända till liv på jorden, kommer att ta sin början inom denna generations livstid. — Matt. 24:3—14, 34; Upp. 6:1—8.