En kung som glömde tacksamheten
JOAS var ett hjälplöst litet barn, då hans farmor Atalja grep sig an med att bemäktiga sig tronen i Juda rike. Hon kände inte någon tillgivenhet för honom. Denna ärelystna kvinna önskade få alla sina sonsöner dödade, eftersom de stod i vägen för henne att få börja härska såsom drottning. Om det inte hade varit för den snabba insatsen av Josabeat, översteprästen Jojadas hustru, skulle Joas ha blivit mördad tillsammans med de övriga av de kungliga manliga arvingarna.
Josabeat skaffade undan det lilla barnet från de övriga pojkarna som skulle avrättas. Under sex års tid höll hon och hennes man den lille Joas undangömd innanför templets murar. Under hela denna tid härskade Atalja som drottning. Men i det sjunde året smorde Jojada den rättmätige arvingen till tronen som kung och genomförde avrättningen av inkräkterskan Atalja. Joas hade verkligen orsak att vara djupt tacksam mot sin faster och farbror. De hade deltagit i att bevara honom vid liv och i att bereda vägen för honom att bekläda den kungliga myndigheten. — 2 Krön. 22:10—12; 23:11—15.
REGERADE FRAMGÅNGSRIKT UNDER JOJADAS VÄGLEDNING
Under Jojadas ledning var den unge kungen framgångsrik. Ett av de mest framträdande företagen som ägde rum under hans regering var att man reparerade Jehovas tempel. Vid den tiden var byggnaden mer än 150 år gammal och hade blivit allvarligt försummad under den tid då Ataljas man Joram och hennes son Ahasja regerade, såväl som under hennes egen regering. Hennes ondska hade tydligen påverkat hennes söner till den grad att de bröt sig in i templet — otvivelaktigt för att plundra det. — 2 Krön. 24:7.
Med tanke på det tillstånd templet befann sig i behövdes en avsevärd summa pengar för att utföra reparationsarbetet. Ansträngningarna med att skaffa kapital fick till att börja med inte någon framgång. Leviterna, som blev betrodda med detta ansvar, gav inte ett helhjärtat gensvar. Då man emellertid gjorde en förändring av anordningen för att samla in och administrera kapitalet, samarbetade folket, och arbetet blev framgångsrikt. — 2 Kon. 12:4—6; 2 Krön. 24:5, 6, 8—14.
BLEV OTACKSAM
Efter Jojadas död förblev inte Joas en trogen tjänare åt Jehova Gud. Han lät sig påverkas av avgudadyrkande furstar. Till följd av detta återupprättades den Baalsdyrkan som hade upphört på befallning av Jojada. Jehova fortsatte att sända profeter för att få folket att besinna sig och uppmuntrade det att omvända sig. Men varken kungen eller hans furstar ville lyssna. — 2 Krön. 24:17—19.
Sakarja, Jojadas son, blev inspirerad av Gud att kungöra: ”Så säger Gud: Varför överträden I Jehovás bud, eder till olycka? Emedan I haven övergivit Jehová, så skall han ock övergiva eder.” — 2 Krön. 24:20, Åkeson.
Uppskattade Joas Jehovas ord genom sin kusin, och gav han gensvar till det? Tvärtom; han tänkte inte ens på den omtanke han hade fått röna genom sin kusins far, Jojada. Joas gav befallning om att Sakarja skulle stenas till döds på templets förgård. I sin dödsstund ropade Sakarja: ”Må HERREN se detta och utkräva det.” — 2 Krön. 24:21, 22.
Århundraden senare hänsyftade Jesus Kristus tydligtvis på denna händelse, då han sade: ”Fördenskull har Guds vishet också sagt: ’Jag vill sända ut till dem profeter och apostlar, och de skall döda och förfölja några av dem, så att alla profeternas blod som utgjutits från världens grundläggning må utkrävas av denna generation, från Abels blod intill blodet av Sakarias, som blev dräpt mellan altaret och huset.’” — Luk. 11:49—51.
Vedergällningen kom att drabba Joas, alldeles som den senare drabbade den otrogna generationen av judar under det första århundradet. Jehova Gud drog undan sin välsignelse och sitt beskydd från denne otacksamme kung. En liten arameisk här under befäl av Hasael intog med framgång Juda land och förmådde Joas att lämna över templets skatter. Då araméernas här drog sig tillbaka, var kungen en sjuk och bruten man. Slutligen lönnmördade två av hans egna tjänare honom. — 2 Kon. 12:17—21; 2 Krön. 24:23—27.
Hur annorlunda skulle livet inte ha varit för Joas, om han hade förblivit en tacksam tjänare åt Jehova och hade fortsatt att få erfara Guds ynnest och beskydd! Vi behöver inte komma i samma situation som Joas, om vi ser till att vi upprätthåller uppskattningen av Guds rättfärdiga krav. En otacksamhetens ande kan enbart medföra undergång — så blev det i Joas’ fall. Må vi därför eftersträva att vidmakthålla verklig uppskattning av Guds vägledning.