Frågor från läsekretsen

● Syftar texterna i Matteus 19:30; 20:16; Markus 10:31; och Lukas 13:30, vilka talar om att de första skola bliva de sista, på den ordning i vilken uppståndelsen sker? — H. E., Michigan.

Nej, dessa texter syftar inte alls på uppståndelsen. De talar om två olika klasser av människor. Den av dem, som anses vara främst i Guds ynnest, kommer till slut sist eller uteslutes helt och hållet, och den klass, som anses komma i sista hand eller vara helt utesluten, blir föremål för den största ynnesten. De religiösa ledarna i Israel, som upphöjt sig själva, var inte välförsedda bara i materiellt avseende, utan var också rika i fråga om andliga privilegier och tillfällen, och enligt vad de trodde, de första som skulle erhålla Guds välsignelser. De såg ner på det fattiga folket, föraktade dem och kallade dem am ha-arets eller ”folk av jorden”, inte värda mer än jorden de trampade, och de menade att dessa var de sista som var värdiga att bli ihågkomna av Gud. Men Jesus talade om för dessa, som upphöjt sig själva, att tiden hade kommit, då de skulle utestängas från Guds rikesanordning, som framställdes i bild genom Abraham, Isak och Jakob och profeterna, och i stället för dem skulle de som var föraktade komma och slå sig ned vid bordet i Guds rike. Genom att Jesus sade att dessa bordsgäster skulle komma från öster, väster, norr och söder visade han att de skulle utgöras inte bara av människor ur den judiska nationen utan också av fattiga människor ur alla nationer. Dessa förtrampade judar och föraktade hedningar var de sista som skulle ha någon chans att vinna Guds rike, resonerade de inbilska religiösa ledarna, som ställde sig själva främst i tur att vinna Guds välsignelser. Således var det med dessa klasser och förhållanden i tankarna som Jesus till avslutning yttrade dessa ord: ”Det finnes de som äro sist som skola bliva först, och det finnes de som äro först som skola bliva sist.” — Luk. 13:23—30; 16:14—31, NW.

De som önskar komma till välstånd i materiellt avseende eller vinna offentligt beröm och godkännande, kommer att finna det ofantligt svårt att komma in i Riket, under det att de som är villiga att avhända sig bekvämlighet och en god ställning i denna världen för att tjäna Gud under förföljelse kommer att bli välsignade. Sådana ödmjuka människor kommer kanske att stå sist på listan för att erhålla Guds ynnest, enligt denna världens måttstock, och de höga och mäktiga kanske kommer först på listan. Det var emellertid sedan Jesus hade jämfört just dessa klasser av rika och fattiga, som han sade: ”Många som äro först skola bliva sist och de sista först.” (Matt. 19:24—30; Mark. 10:23—31, NW) Det sätt på vilket detta uttryck användes i Matteus och Markus är något olika mot i Lukas, men den princip som framhålles är densamma, nämligen att de som är rika i fråga om andliga privilegier och tillfällen och synbarligen de första att erhålla Guds välsignelser, t. ex. prästerskapet, kommer att bli sist och att de ringa och obetydliga, som av det högt uppsatta prästerskapet ansetts vara de sista att någonsin få mottaga Guds ynnest, blir gynnade av Honom som ”de första”.

I Matteus 20:16 framhålles samma princip i ytterligare ett annat sammanhang. Här finner vi liknelsen om en husbonde som lejde arbetare till sin vingård och kom överens med dem att han skulle betala dem en denar för deras dagsverke. Senare på dagen, vid den tredje, sjätte, nionde och elfte timmen, lejde han ytterligare arbetare och lovade att ge dem skälig betalning. När det hade blivit afton, fick de alla en denar, oberoende av hur lång tid de hade arbetat. De som hade arbetat hela dagen fick den summa de hade samtyckt till, men de knotade likväl, därför att de som hade arbetat bara en timme fick lika mycket. Husbonden sade då till dem att han hade stått fast vid överenskommelsen och att han hade rättighet att göra vad han ville med det som tillhörde honom. Han bjöd dem att gå sin väg och avslutade sitt samtal med uttrycket om att de första skola bliva de sista och de sista bliva de första. (Matt. 20:1—16) Denna liknelse får sin uppfyllelse efter det att Herren kom till sitt tempel år 1918, och den sista delen av liknelsen uppfylldes år 1931, då betalningen utdelades i form av det nya namnet, Jehovas vittnen. Några som hade varit i sanningen längst blev förtörnade, knorrade och gav sig i väg. De var inte tillfreds med det nya namnet, som jämställde dem med alla de andra förkunnarna, och ville inte leva i överensstämmelse med namnet genom att taga del i vittnesverket. På så sätt blev de som en gång varit de främsta, på grund av sina många år i Herrens tjänst, de sista eller helt och hållet ställda utanför, och de som på senare tid kommit in i sanningen och hade ett ödmjukt sinnelag tog deras platser.

Då vi alltså tillämpar detta uttryck på dessa två klasser, kan vi förstå det i alla de olika sammanhang det förekommer och inse dess betydelse, vare sig det gäller förhållanden bland judarna i Israel på Jesu tid, införlivandet av hedningar i den skara som utgjorde församlingen eller förhållanden som råder i kristenheten i dessa yttersta dagar. Den klass som består av det högt uppsatta prästerskapet, som vid en tidpunkt ansågs vara ”de första”, blir förödmjukad till att bli ”de sista” och de ringa och anspråkslösa, som blivit ödmjukade och betraktade som de sista, upphöjer Gud till den främsta platsen tillsammans med honom. — Luk. 14:11.

Men hur kan vi veta att detta, att bli sist, betyder att bli helt och hållet borta eller ställd utanför? Jo, av samma skäl som vi vet, att de som ”räknas för en av de minsta i himmelriket” är helt och hållet utestängda från Riket. Av sammanhanget. Det anger, att de som åsyftas med uttrycket ”minsta i himmelriket” var de skriftlärde och fariséerna, och det säger tydligt att de aldrig skulle gå in i Riket och inte heller skulle någon annan göra det, vars rättfärdighet inte övergick deras. Det är också samma prästerliga klass som åsyftas, då det heter att de första skola bliva de sista, och därför måste ”minsta” och ”sista” ange samma öde. (Matt. 5:17—20) Kanske någon nu citerar Matteus 11:11 för att bevisa att ”minst i riket” betyder att vara i riket. Jesus säger här på tal om Johannes döparen: ”Den som är minst i himmelriket är ... större än han.” Här är emellertid ”minst” översatt från ett annat grekiskt ord än det vi finner i Matteus 5:19, och det borde översättas ”mindre” för att vara korrekt. (NW; Dy; AS, marg.; Ro) Alla i himmelriket är mindre i förhållande till Kristus Jesus, som ”räknas för stor i himmelriket”, ty han är den ende som på ett fullkomligt sätt har hållit Guds lag och undervisat människorna om den. Det är också sammanhanget som visar att dessa första som blir de sista helt och hållet utestängs från att komma in i Rikesanordningen, att det är dem lika omöjligt att upptagas däri som det är för en kamel att komma igenom ett synålsöga. Vi kan också belysa det med uttryck, som vi ofta använder i dagligt tal. När vi säger: ”Det är det minsta jag är bekymrad över”, menar vi att det inte bekymrar oss alls. När vi säger: ”Det är det sista jag skulle ha tänkt på”, menar vi att vi inte alls skulle kommit att tänka på det. De första som kommer att bli de sista blir således helt och hållet ställda utanför.

● I paragrafen 3, sid. 395, i Vakttornet för den 1 september 1951 står det: ”De skall bedja över honom, så att han kan höra, vad de beder, och kan visa att han instämmer, genom sitt ’Amen!’.” Betyder det, att då någon har framsagt en bön vid ett möte eller vid matbordet, bör alla närvarande säga ”Amen” för att visa att de instämmer i bönen? — A. B., Guldkusten.

Nej, att tyda det så skulle vara att obefogat rycka framställningen ur sitt sammanhang. Vakttornet talade om en andligen sjuk människa, som de äldre männen i församlingen skulle bedja över. Deras böner var avsedda att uppbygga den sjuke och styrka honom att lägga fram hans problem och att giva skriftenliga råd och anvisningar för hur dessa skulle kunna övervinnas samt att bedja om Jehovas hjälp åt den andligen sjuke. Men skulle den sjuke låta sig hjälpas? Skulle han erkänna sitt felsteg, orsakerna till att han var andligen sjuk, visheten i de råd han fick, nödvändigheten av att följa de föreslagna åtgärderna för hans tillfrisknande? Eller hade han avlägsnat sig så långt från den rätta vägen och blivit så andligen försvagad, att han inte skulle vilja låta sig påverkas av att han på detta sätt fick hjälp och förbön? Under sådana omständigheter skulle det kunna bli fråga om hur den sjuke ställde sig till bönen och dess innehåll. Ett tydligt och klart uttalande från hans sida skulle därför vara på sin plats, och ett ”Amen” uttryckt i ord eller framsagt i hjärtat vore ett sätt, varigenom han kunde visa att han instämde i bönen.

Situationen är en helt annan när det gäller böner vid möten eller vid måltider. Där finns ingen orsak att sätta i fråga om alla de närvarande instämmer eller ej. En rätt framsagd bön vid sådana tillfällen kommer inte att väcka motsättning, och att ge uttryck för att man instämmer är inte nödvändigt. Ingenting hindrar emellertid att de närvarande tillägger ett hörbart ”Amen”, då bönen är slut, om de så önskar. Folket uttalade hörbart sitt ”Amen” vid slutet av en av Davids tacksägelsepsalmer, och vid andra tillfällen gav israeliterna till känna att de var i överensstämmelse med det sagda genom att tillägga sitt ”Amen”. (5 Mos. 27:14—26; 1 Krön. 16:7—36; Upp. 5:14) När Paulus talade om att bedja på ett främmande tungomål, sade han: ”Hur skall den som intager en vanlig människas plats kunna säga Amen till din tacksägelse, eftersom han inte vet vad du säger?” (1 Kor. 14:16, NW) Vi talar inte i främmande tungor nu för tiden, men somliga visar inte alltid hänsyn för sina mänskliga lyssnare, när de beder. De talar inte högt och tydligt nog, så att man lätt kan uppfatta vad de säger. Att bedja på det sättet är inte uppbyggligt för de närvarande, och de kan inte förena sig i den bedjande ande som kommer till uttryck i bönens ord eller visa att de instämmer genom sitt tysta eller hörbara ”Amen”.

Uttrycket ”Amen” anger också för lyssnarna att bönen är slut. (Ps. 41:14; 72:19, 20 ; 89:53; Rom. 16:27; Gal. 6:18; Jud. 25) Det är därför rätt och riktigt att den som beder högt alltid avslutar med ett tydligt hörbart ”Amen”. Därmed ger han till känna att han har slutat, och de närvarande, som hållit sina huvuden böjda, kan räta upp sig igen. Den som beder bör alltså säga ”Amen” som avslutning, och de närvarande kan göra det eller underlåta att göra det enligt eget gottfinnande.

● Är det tillbörligt att föreslå eller dricka en skål för Gud, Kristus eller Riket? — J. S. Pennsylvanien.

Ibland föreslår någon en skål, och de närvarande anser sig förpliktade att deltaga i skålandet. Denna sed har djupa rötter långt tillbaka i hedendomen. Babylonierna drack sina gudars skål och det ledde till att de drack sig druckna. Bibeln berättar om en sådan händelse. År 539 f. Kr. gav Belsassar befallning om att de heliga kärl som tillhörde den hebreiska tempeltjänsten skulle hämtas fram, och ur dessa drack han och hans festande vänner vin och ”prisade ... sina gudar”. (Dan. 5:1—4) Sådant dryckes-skålande kan i intet avseende jämföras med de drickoffer som Jehova föreskrev för den heliga tempeltjänsten. Grekerna ställde till religiösa fester och blev berusade vid dem: de drack intensivt till sina hedniska gudars ära. Senare följde romarna liknande hedniska religiösa seder att dricka sina gudars skål. De hade förstås så många gudar, att var och en var berusad, innan ritualen var över. Man drack också mänskliga hjältars skål.

Innan de skandinaviska folken blev omvända till kristendomen, samlades de till dryckeslag och skålade för Oden, Njord och Fröja. Kristna missionärer förmådde inte utrota dessa seder, men man drack nu i stället skålar till ”ära” för Gud, Kristus och olika skyddshelgon, och man drack för sin egen själs välgång. Ett framtida tillstånd av salighet blev förbundet med ständig dryckenskap och mycken berusning. Jehova Gud och Kristus Jesus blev inte ärade genom att de själva eller människor blev föremål för de hedniska vanorna att skåla. Guds ord, bibeln, undervisar om hur vi bör ära honom, och vi lägger ingenting till hans ord i detta avseende, och i all synnerhet inte sådant som har sin rot i hedniska seder och bruk. Genom att vi skyr denna sed att dricka någons skål, liksom många andra tvivelaktiga seder, kanske vi ter oss trångsynta i världsmänniskors ögon. Det är vi också. Men glöm inte för ett ögonblick, att vår kristna trångsynthet betyder vår frälsning, alldeles så som världens ”vidsynthet” betyder dess tillintetgörelse. — Matt. 7:13, 14.