Varför lyssnade de till Jesus?
TROTS våra dagars vetenskapliga och teknologiska landvinningar har det aldrig funnits större behov av praktisk vägledning i att skapa och bevara goda relationer människor emellan. Inte nog med att människorna är skilda åt i rasligt, nationellt och religiöst avseende, utan det händer ofta att de har en känsla av att andra inom deras egen ras, nation eller religiösa organisation ogärna har med dem att göra.
Benägenhet för klassåtskillnad är en del av den ofullkomliga människonaturen och har funnits till i tusentals år av människans historia. Men vissa saker kan förvärra förhållandet. Har du märkt att somliga som fått en omfattande boklig bildning kan vara benägna att se ner på människor med mindre omfattande sådan bildning? Det problemet fanns också på Jesu tid. I sin bok Judaism in the First Centuries of the Christian Era skriver professor George Foot Moore: ”Folk med bildning hade ett dubbelt mått av den vanliga lärdomshögfärden, eftersom det var religiös lärdom. ... Hillel [som levde i början av den vanliga tideräkningen] hade uttryckt det i ord: ’Ingen okunnig människa [hebreiska: am ha-’arets, ”folket i landet” eller ”folk av jorden”] är religiös.’” — Jämför Johannes 7:49.
Vittnesbörd om hur långt vissa människor kunde gå i denna sin inställning har bevarats åt oss i Talmud, som återger följande uttalanden av rabbier som levde under de första århundradena av den vanliga tideräkningen:
”Våra rabbier lärde: En man ... må inte gifta sig med en dotter till en av am ha-’arets, eftersom de är avskyvärda och deras hustrur är ohyra, och om deras döttrar heter det [i 5 Moseboken 27:21]: Förbannad vare den som beblandar sig med något djur. ... R[abbi] Eleasar har sagt: En am ha-’arets, det är tillåtet att sticka ner honom [även] på försoningsdagen som infaller på sabbaten. ... Man får inte slå följe med en am ha-’arets på vägen. ... R[abbi] Samuel [son av] Nahmani har i r[abbi] Johanans namn sagt: Man får slita sönder en am ha-’arets som en fisk! Så sade r[abbi] Samuel [son av] Isak: Och [detta betyder] längs efter ryggen.” — Den babyloniska Talmud, traktat Pesachim (”Påskhögtiden”), folio sidan 49b.
Jesus däremot gick ut bland vanligt folk. När vissa ”skriftlärda bland fariséerna” ogillade att Jesus åt med de föraktade uppbördsmännen och ”syndarna”, sade Jesus: ”De starka behöver inte läkare, men det gör de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga utan syndare.” (Mark. 2:16, 17, NW) I boken As a Jew Sees Jesus har E. R. Trattner följande att säga om denna inställning:
”Ingen judisk profet före Jesus hade någonsin sökt upp de eländiga, de sjuka, de svaga och de förtryckta för att slösa med kärlek och medlidsamt bistånd. Han gjorde sig verkligen omak för att frigöra de ringa genom ett drag av mänsklig sympati som är helt och hållet säreget i den judiska historien.”
Detta medlidande med vanligt folk fick helt visst många att noga lyssna till vad Jesus hade att säga. Men det var inte allt. Också innehållet i det som Jesus lärde var säreget.
Ödmjukhet och förlåtelse
I stället för att uppmana sina åhörare att sträva efter att vinna storhet i vetande eller i något annat lärde Jesus dem: ”Den som är störst bland eder, han vare de andras tjänare. Men den som upphöjer sig, han skall bliva förödmjukad, och den som ödmjukar sig, han skall bliva upphöjd.” (Matt. 23:11, 12) Claude Montefiore, en judisk religionsforskare som utgav flera verk om Jesus Kristus, skriver i boken Rabbinic Literature and Gospel Teachings:
”Läran om tjänande och om ödmjukhet i tjänandet var ett framträdande drag i Jesu undervisning. Det var också ett jämförelsevis nytt drag. Det finns inga fullständiga paralleller till den läran i den rabbinska litteraturen, såvitt jag vet och har kunnat tränga in i saken. Ty Jesus ... avser mera än en så ringa tjänst som att hälla upp vin vid en fest, även om en sådan handling kunde vara det tillfälle som fick utlösa eller den illustration som fick belysa hans undervisning. Han avsåg ett livslångt tjänande; anspråkslös eller hängiven tjänst [till gagn] för andra. Han avsåg att man borde ge ut sig för de ringaste. ... En sådan uppfattning var någonting nytt, en ny lära. Och om dess ofantliga betydelse för och inflytande på historien behöver det inte ordas här.”
Hur bör en människa, som vill tjäna sin nästa, reagera när hon blir förolämpad? Du har kanske hört någon säga: ”Jag ’gav på’ honom rejält. Han gör säkert inte om det.” Det är visserligen vanligt att upphöja den dygd som heter förlåtelse, men många sätter en bestämd gräns för det antal gånger som de anser att de kan finna sig i en förtretlighet. Jesu lärjunge Simon Petrus ansåg kanske att han tog till i överkant, när han frågade: ”Hur många gånger skall min broder synda mot mig och jag förlåta honom? Ända till sju gånger?” Men Jesus svarade: ”Jag säger dig: Inte ända till sju gånger, utan ända till sjuttiosju gånger.” (Matt. 18:21, 22, NW) Det bör med andra ord inte finnas någon gräns, när det gäller att förlåta personliga förolämpningar och oförrätter. Dessa ödmjukhetens och förlåtelsens principer var ännu ett skäl till att människor mycket gärna lyssnade till Jesus.
Goda gärningar och ”frälsning”
Vad anser du om mycket religiösa människor? Har du märkt att somliga har en benägenhet att överbetona värdet av att man följer religiösa föreskrifter eller ägnar sig åt goda gärningar, s. k. välgörenhet? Verkar det inte som om vissa människor skulle tro att frikostiga bidrag till välgörenhet — eller andra filantropiska eller religiösa handlingar — är en ursäkt för skadliga åsikter eller rentav för ett omoraliskt liv? Under en from yta kan sådana personer vara mycket själviska och vålla andra avsevärd olycka.
Som fallet är med nästan alla människor var många judar på Jesu tid böjda för att mena att om man följde religiösa föreskrifter eller utförde goda gärningar, skulle detta, i Guds ögon, uppväga överträdelser av Guds lag. Fariséerna (som betyder ”de avskilda”) var särskilt benägna att hylla den åsikten. I en förteckning över ”7 slags fariséer” räknar den palestinska Talmud bland annat upp ”den som uppväger”, med denna förklaring: ”[Han] säger till sig själv: Jag skall fullgöra en religiös föreskrift, och sedan bryta mot en annan, och låter så den ena uppväga den andra.” Ett annat slags farisé, ”som är medveten om sina plikter, bemödar sig om att utplåna sina synder genom sitt goda uppförande”. (Traktat Berakhoth [”Välsignelser”], kapitel 9) Hur långt somliga gick för att på detta sätt uppväga sina syndiga handlingar genom goda gärningar framgår av följande:
”Våra rabbier lärde: En man bör alltid betrakta sig som vore han till hälften skyldig och till hälften meriterad: om han fullgör en föreskrift, lycklig är han då, därför att detta tynger ner honom i vågskålen för meriter; om han begår en överträdelse, ve honom då, därför att detta tynger ner honom i vågskålen för skuld.” — Den babyloniska Talmud, traktat Kidduschin (”Trolovningar”), folio sidorna 40a, 40b.
Montefiore uttalar sig om en sådan åsikt och säger: ”Rabbierna tycks döma för mycket enligt gärningar. ... Och detta eftertryck leder till en sällsam dyrkan av den yttre formen. Om en persons goda gärningar vid ett givet tillfälle överträffar hans onda gärningar med ett, kan han komma att räknas bland de rättfärdiga; om hans onda gärningar överträffar hans goda gärningar med ett, kan han komma att räknas bland syndarna. Alltså kan hans ’frälsning’ komma att bero på om hans goda gärningar, i dödsögonblicket, överträffar hans onda gärningar med ett.”
Visst inbegriper den talmudiska litteraturen många uttalanden om behovet av rätta motiv till att följa föreskrifter och ägna sig åt välgörenhet. Det läggs eftertryck vid att man, så att säga, håller buden för budens egen skull, snarare än för den lön det avsåg att ge. Men uttalanden av det slaget utgör ingen rimlig motvikt till de talrika avsnitt som framställer förvärvet av en meritlista, vunnen på goda gärningars väg, som ett säkert medel att uppnå ”frälsning”. Så här uttrycker Montefiore det: ”Mycket kan (som vanligt) citeras på motpartens sida; men det fanns en benägenhet att betrakta varje angelägenhet i livet som om det gällde en skolpojkes betyg.”
Även om Jesus inte förringade värdet av ett rätt uppförande, betonade han att människor skulle kunna bli föremål för Guds ogillande, trots att de med yttersta noggrannhet ägnade sig åt religiösa goda gärningar och välgörenhet. Fariséerna avgav till exempel ett särskilt löfte om att följa religiösa renhetslagar, som inbegrep rituell tvättning av händerna före måltiderna. Men när Jesus blev tillfrågad om orsaken till att hans lärjungar underlät sådan tvättning av händerna före en måltid, svarade han: ”Lyssna och fatta innebörden: Det är inte vad som går in i munnen som befläckar människan; utan vad som går ut ur munnen, det befläckar människan. ... De ting som går ut ur munnen kommer ut ur hjärtat.” — Matt. 15:10, 11, 18, NW.
Ett annat löfte som fariséerna avgav hade med tionde att göra, dvs. att ge en tiondel av jordens avkastning och landets fruktträd, av boskapen och fårhjordarna till det levitiska prästerskapets understöd och annat som behövdes i förbindelse med tillbedjan av Gud. Fastän det inte var något fel med tiondet i sig självt, förebrådde Jesus kraftigt fariséerna, som menade att om man fullgjorde sådana religiösa föreskrifter, var detta en ursäkt för att man brast i andra gudaktiga egenskaper. Jesus sade:
”Ve er, skriftlärda och fariséer, skrymtare, eftersom ni ger tiondelen av myntan och dillen och kumminen men inte har brytt er om de viktigare tingen i lagen, nämligen rättvisan och barmhärtigheten och troheten. Dessa ting var det tvunget att göra men ändå inte lämna de andra därhän. Blinda vägledare, som silar bort myggan men sväljer ner kamelen!” — Matt. 23:23, 24, NW.
Jesus betonade gång på gång att vad en människa är i sitt hjärta, vilket inbegriper hennes tänkesätt, känslor, önskningar och motiv, i Guds ögon väger mycket tyngre än handlingar av särskilt religiös natur och goda gärningar av det slag som brukar kallas välgörenhet. (Jämför Matteus 5:27, 28.) Helt visst var det många uppriktiga judar på Jesu tid som gladde sig åt att få lyssna till hans frimodiga framställning av sådana grundläggande sanningar.
Anor eller uppriktig strävan?
Förmodligen känner du till personer som visar en säregen stolthet över att de tillhör en viss familj, ras, nation eller religiös organisation. Benägenheten att gå till ytterlighet i fråga om detta existerade på Jesu tid, liksom den gör det i dag. Har du någon gång hört talas om den lära som kallas ”förfädersförtjänst” (på hebreiska: zekhuthʹ abhothʹ)? Enligt Encyclopædia Judaica ”innehåller den rabbinska litteraturen många påståenden som går ut på att förfädernas förtjänst inverkar på deras efterkommandes välgång”.
Den som härstammade från Abraham ansågs ha särskilda fördelar. ”Så stor är Abrahams [förtjänst]”, framhåller en kännare av judaismen i en rabbinsk skriftsamling, A Rabbinic Anthology, ”att han kan gottgöra alla fåfängligheter och lögner som Israel gjort sig skyldigt till här i världen.” I en rabbinsk kommentar till 1 Moseboken skildras det hur Abraham sitter vid Gehennas port för att rädda vilken som helst israelit, som annars skulle kunna hamna där. När Jesu förelöpare, Johannes döparen, uppmanade sina åhörare att — oavsett härstamning — ändra sinne och rätta sitt liv efter Guds lag, ansåg han det således nödvändigt att säga: ”Frambringa då frukter som svarar mot sinnesändringen. Och börja inte säga inom er: ’Vi har Abraham till far.’” (Luk. 3:8, NW) Också Jesus sökte leda tankarna bort från uppfattningen att man skulle kunna vinna förtjänst hos Gud på grund av härstamning från Abraham, när han sade till judar på sin tid:
”Ansträng er kraftigt för att komma in genom den trånga dörren, därför att många, säger jag er, skall söka komma in men skall inte förmå det. ... Där skall vara er gråt och tandagnisslan, när ni får se Abraham och Isak och Jakob och alla profeterna i Guds rike, men er själva kastade utanför. Dessutom skall människor komma från östliga trakter och västliga trakter och från norr och söder och lägga sig till bords i Guds rike. Och se, det finns de vilka är sist som skall vara först, och det finns de vilka är först som skall vara sist.” — Luk. 13:24—30, NW.
Den judiska tankevärlden på den tiden målade ut välsignelserna i ”den kommande världen” som en festmåltid tillsammans med patriarkerna och profeterna. Men köttsliga judar som stod ”först” i tur, när det gällde att få dessa välsignelser, skulle inte ärva dem bara på grund av köttslig härstamning från Abraham. Om de som individer vägrade att uppriktigt sträva efter att fylla Guds krav, skulle deras platser intas av dem som var villiga att följa uppmaningen ”ansträng er kraftigt”, fastän dessa var av hednanationerna, de som var ”sist” i tur, så att säga.
Rättsinnade människor, vars samvete inte kunde förlika sig med att Gud översåg med orättfärdighet helt enkelt för någons härstamnings skull, måste ha funnit glädje i att lyssna till vad Jesus lärde om detta.
Underverkens vittnesbörd
Ett viktigt skäl till att många lyssnade till Jesus var att han visade sig äga övernaturliga krafter. Ibland lade han i dagen övermänsklig kännedom om personer och händelser. (Joh. 1:47—49; 4:16—19) Vid ett bröllop förvandlade han vatten till vin, och andra gånger mångdubblade han mat genom underverk för att stora skaror skulle få vad de behövde. (Joh. 2:1—11; Mark. 6:32—44; 8:1—9) Vidare heter det att Jesus gick omkring ”och botade alla slags sjukdomar och allt slags skröplighet bland folket”. (Matt. 4:23; 9:35; 10:1) Vid flera tillfällen uppväckte han till och med de döda. — Mark. 5:35, 38—42; Luk. 7:11—17; Joh. 11:1—44.
Sådana underverk fick många att ta Jesus på allvar. Skaror av häpna åskådare utbrast till exempel: ”En stor profet har uppstått ibland oss.” ”Denne är förvisso Profeten, som skulle komma i världen.” — Luk. 7:16; Joh. 6:14; jämför 5 Moseboken 18:15—19.
Rabbinsk litteratur betraktar visserligen kristendomen som avfällighet, men den förnekar inte att Jesus och hans lärjungar utförde underverk. Den judiske religionshistorikern Joseph Klausner framhåller i sin bok Jesus of Nazareth, översatt från hebreiska till engelska av Herbert Danby:
”Evangelierna säger att han [Jesus] utförde tecken och under med hjälp av den Heliga Anden och med kraft från Gud; berättelserna i Talmud erkänner att han verkligen gjorde tecken och under, men med hjälp av svartkonst. ... Härav följer att skildringarna i de tre första evangelierna är ganska tidiga och att det är oförnuftigt att ifrågasätta vare sig Jesu existens ... eller hans personlighet i allmänhet såsom den framställs i dessa evangelier.”
Jesu oförlikneliga undervisning och kärleksfulla inställning till människor av alla slag fick de ärligt sinnade att lyssna till vad han hade att säga och att ta det till hjärtat. Hans makalösa underverk fick många att utbrista: ”Icke skall väl Messias, när han kommer, göra flera tecken, än denne har gjort?” (Joh. 7:31) Ja, vid slutet av första århundradet hade flera tusen judar blivit helt övertygade om att Jesus från Nasaret var den utlovade Messias.