Inblick i nyheterna

Kyrkor i Kina

● Upprättandet av diplomatiska förbindelser mellan Kina och Förenta staterna har väckt intresse hos kristenhetens kyrkosamfund för möjligheterna att återuppta sin verksamhet i Kina. Besökare rapporterar dock att de inte har funnit något större intresse för kyrkosamfunden där och att det är föga sannolikt att det skall uppstå någon omfattande väckelse.

Franklin Woo, kinasekreterare i Kyrkornas nationalråd i Förenta staterna, rapporterade efter sitt andra besök i Kina att där hölls mycket få offentliga gudstjänster. Antalet närvarande var mycket lågt, och ”praktiskt taget alla var utlänningar”. Dessutom påpekade Woo att han ”inte fann att gudstjänsterna var till någon större heder för kristendomen”, eftersom de var ceremoniella. Kyrkosamfunden, berättade han, har blivit ”åtskilligt vanhedrade i Kina på grund av att missionsverksamheten gick hand i hand med västerländsk politik och ekonomisk dominans”.

Doktor Eugene Stockwell, biträdande generalsekreterare i Nationalrådet för Kristi kyrkor i Amerika, erkände också: ”Medan vår västerländska bild av Jesus är såsom Guds Son, sätter kineserna honom i samband med kanonbåtsdiplomati.” New York ”Times” rapporterade likaledes: ”Bilden av den västerländske missionären har varit liktydig med västerländsk politik sedan de första presbyterianska, metodistiska och romersk-katolska missionärerna drog in i landet i slutet av 1800-talet.”

Denna negativa bild av kristenhetens kyrkosamfund lever kvar.

Är självmord lösningen?

● En rapport från ”United Press International” i Tokyo uppgav: ”En affärsman och hans son, djupt beklämda över skulder på flera millioner, ströp sju av sina familjemedlemmar och satte sedan eld på sig själva i en överenskommelse om mord och självmord som omfattade tre generationer.” Mannens företag hade gått bankrutt med skulder på omkring 12 millioner kronor. I ett meddelande till borgmästaren i Yoshida i provinsen Shizuoka sades det: ”Jag ber om ursäkt för de svårigheter som åsamkas er. Vi nio, inklusive mina sondöttrar, kommer att döda oss själva därför att vårt företag har misslyckats.”

Många människor är bekymrade och till och med djupt beklämda över stora skulder, misslyckade affärer eller andra problem i livet. Somliga kan känna sig vanärade på grund av vissa ogynnsamma omständigheter. Men är en överenskommelse om mord och självmord lösningen?

Den som tänker gripa sig an med något företag uppmanas i bibeln att först beräkna kostnaden. Jesus Kristus sade passande: ”Vem av er som vill bygga ett torn sätter sig inte först ner och räknar ut kostnaden, för att se om han har nog till att fullborda det? Annars kanske han lägger grunden men inte duger till att göra det färdigt, och alla åskådarna kan börda göra narr av honom och säga: ’Den människan började bygga men dög inte till att göra det färdigt.’” — Luk. 14:28—30.

Genom att man följer den principen kan man mycket väl förebygga att man invecklar sig i något riskfyllt företag som, från affärsmässig ståndpunkt sett, inte är sunt. Man kan naturligtvis drabbas av ekonomiska bakslag även om man inte visat dåligt omdöme. När ett företag har misslyckats, bör gäldenären göra vad han kan för att betala sina fordringsägare. (Rom. 13:8) Men aldrig, i dessa eller andra bekymmersamma omständigheter, har den beklämde eller till synes vanärade personen rätt att ta liv — vare sig sitt eget eller någon annans. Guds befallning är i stället: ”Du skall icke dräpa.” (2 Mos. 20:13) Dessa ord utesluter också självmord.

Präst svarar påven

● Under de senaste åren har ett antal romersk-katolska präster i olika länder blivit inblandade i politisk verksamhet och understött så kallade terrorist- och gerillarörelser. Detta har kommit att kallas ”befrielseteologin”. När påven Johannes Paulus II besökte Mexico, fördömde han prästerlig inblandning i sådana angelägenheter. Han erkände behovet av att hjälpa de fattiga, men sade att präster inte får bli inblandade i politisk verksamhet som leder till våld.

Beträffande detta sade påven: ”Synen på Kristus som en politisk gestalt, en revolutionär, som den samhällsfientlige mannen från Nasaret, stämmer inte överens med kyrkans katekes. Evangelierna visar klart och tydligt att vadhelst som kunde förändra Jesu uppgift som Jahvés tjänare var för honom en frestelse.”

Andra höga kyrkliga ledare säger likaså att präster inte skall inrikta sig på politisk verksamhet som går ut på att döda. Men har detta varit kyrkans hållning genom historien? Kommer det att vara kyrkans hållning i framtiden, om nationer åter blir inblandade i krig? Eller förhåller det sig på det sättet att ”de säger men handlar inte därefter”, som Jesus framhöll? — Matt. 23:3.

Kyrkoherde Ernesto Cardenal, understödjare av en sådan ”befrielserörelse” i Latinamerika, säger att det senare är fallet. Han säger att det är inkonsekvent av kyrkan att uppmana präster att inte bli inblandade i sådana politiska konflikter, när ”kyrkan i århundraden har välsignat regeringar som dödar”. Denna motsägelse uppmärksammades också i en artikel i New York ”Times”, som sade: ”Förr understödde de katolska prästerskapen nästan alltid sina egna länders krig, i det de välsignade trupperna och bad om seger, medan en annan grupp biskopar på den andra sidan helt öppet bad om motsatt resultat.”