Fredag 20 oktober

De skola förvisso icke kunna fly undan. — 1 Tess. 5:3.

När Satans babyloniska organisation skakas av de oemotståndliga angreppen från Jehovas kämpande härskaror under hans Konung, Jesus Kristus, den större Cyrus, kommer ingenting av det som finns i Satans babyloniska organisation att kunna hålla stånd. De delar som utgör den kommer att bli krossade, och varje från de andra skild del kommer att ge sig i väg och försöka finna trygghet för egen räkning. Panikartad strid, vari dessa olika delar föröder varandra, kommer att bryta ut mellan dem, när Gud slår Satans stridskrafter med förvirring. De som undgår de förhärjande verkningarna av denna anarkiska krigföring kommer att plockas bort av Jehovas förföljande styrkor. Vi läser: ”O Babylons dotter, som skall tillintetgöras, lycklig bliver den som vedergäller dig vad du har gjort mot oss. Lycklig bliver den som tager dina små och krossar dem mot klippan.” (Ps. 137:8, 9, Amer. stand. övers.) Kristus Jesus, den större Cyrus, är denne lycklige. Han kommer inte att lämna kvar någon till att åter resa upp all orättfärdighets onda, förtryckande organisation. VT 1 /3 50

Lördag, 21 oktober

Rättfärdighetens krona, som Herren — den rättfärdige Domaren — skall giva ... åt alla dem som älska hans uppenbarelse. — 2 Tim. 4:8, Young.

Perioden av Messias’ närvaro eller parousía är vad Paulus talade om som ”den dagen”. Det är den tid då den närvarande Konungen framträder eller ger sig till känna, i synnerhet är detta fallet sedan 1918, då Kristus Jesus, ehuru förkastad av kristenheten, visade sig vara den förnämsta hörnstenen. Sanna kristna betraktar inte hans uppenbarelse med fruktan. De älskar den. De fruktar inte det domsverk som han börjar i denna sin uppenbarelses tid, från 1918 och framåt. De vet att det är en belöningens tid för dem, därför att de har försökt att vara trogna mot hans rikes intressen. De förväntar att få rättfärdighetens krona av den rättfärdige Domaren, den segerlön som består i att bli hävdad och förhärligad i anden, såsom Kristus Jesus blev rättfärdigad och förhärligad vid sin uppståndelse till odödligt liv. VT 1/12 49

Söndag, 22 oktober

Allt vad som fordom har blivit skrivet, det är skrivet oss till undervisning. — Rom. 15:4.

De män som har skrivit de kristna grekiska skrifterna uttömde inte alla de skriftcitat som kunde hämtas från de inspirerade hebreiska skrifterna. Vi drar alltså den slutsatsen, att det måste vara de kristna efter den apostoliska tiden som skulle komma att anföra de flesta citaten från dessa forntida skrifter, i synnerhet de kristna som skulle leva i tiden för världens ände, då uppfyllelsen av det mesta i de hebreiska såväl som i de grekiska skrifterna skulle bringas att inträffa. Detta privilegium står öppet för oss i denna tid. Det är vår tid som förutsägelsen i Daniel 12:4 gäller, då många skulle ”rannsaka” Skriften; och ”insikten” ”skall så växa till” genom Guds välsignelse. Vi har alltså i vår tid ett lyckligt privilegium att få studera allt Guds i forna tider skrivna ord, ty i våra dagar är hans ande utgjuten i överflödande mått för att utrannsaka Guds djupheter, för vilkas uppenbarande tiden nu är inne, på det att Guds folk måtte få andlig näring och vägledning. VT 15 /6 49

Måndag, 23 oktober

De övriga döda blevo icke levande, förrän de tusen åren hade gått till ända. — Upp. 20:5.

De trogna lemmarna av Kristi kropp sås i döden såsom en ”själisk” eller ”naturlig kropp” (1878 års övers.). När de får del i den ”första uppståndelsen”, efter det att Kristus Jesus har kommit till makten i sitt rike, uppreses de såsom en ”andlig kropp”. (1 Kor. 15:44) När de således uppstår såsom fullkomliga odödliga andeväsen, blir de genast levande och träder in i livet, alldeles såsom Kristus Jesus gjorde vid sin uppståndelse. Inga verkningar av att de blivit födda i synd och under dödens fördömelse såsom Adams efterkommande följer med dem, ty de offrar för evigt den mänskliga naturen, såsom Kristus Jesus gjorde. Uppståndelsen av ”de övriga döda” såsom människor gör dem inte levande i den fullständiga bemärkelse som gäller med avseende på dem som får del i den första uppståndelsen. Många av verkningarna av deras härstamning från den syndfulle, döende Adam kommer ännu att vidlåda dem, när de kommer fram ur gravarna. Att de inte blir levande igen betyder därför inte, att de inte kommer att bli uppresta ur graven, förrän de tusen åren har gått till ända. VT 1/6 49

Brev

”Lik ljungelden”

Den 16 september 1949.

Käre Broder!

Härmed svar på Ditt brev av den 6 september angående artikeln ”Lik ljungelden och Noas dagar”, som var införd i Vakttornet (moderupplagan) för den 15 juli (på svenska den 15 november):

Boken ”Tiden är nära”, som kom ut 1889, förklarade att det grekiska ordet ”astrapé” i Matteus 24:27 avsåg solen såsom det ”klara skenet”, emedan Jesus där nämnde ”astrapé” såsom kommande från öster och lysande ända till väster. (Se den nämnda bokens svenska upplaga på sid. 159—161.) Emellertid brukas ordet ”astrapé” aldrig i den Heliga skrift och inte heller i klassisk grekisk litteratur med avseende på solen i vårt solsystem. I Lukas 17:24 gör Jesus ett parallellt uttalande, men anger inte någon speciell riktning, från vilken blixten flammar, då han säger: ”Såsom ljungelden [astrapé], som ljungar [verbet astrápto] ut från den ena delen under himmelen, lyser till den andra delen under himmelen; så skall också Människosonen vara på sin dag.” (Eng. övers.) Lägg märke till detta uttryck ”under himmelen”, som passar beträffande blixten, vilken uppträder under solen på himmelen, som är fördunklad av molnen. I denna vers brukar Jesus den verbform varifrån ”astrapé” är härlett. I den klassiska grekiskan brukas detta verb i betydelsen ”blixtra, skjuta blixtar, flamma eller glänsa som blixtar, förtära genom blixtar”. Därför brukas i Lukas 24:4 detta verb vid beskrivning av de båda änglars skinande kläder, som visade sig vid Jesu grav efter hans uppståndelse. Matteus 28:3 säger att den ängel som steg ned och vältrade bort stenen var att skåda ”såsom en ljungeld” och inte att hans ansikte var såsom solen, som det säges om en annan ängel i Uppenbarelseboken 10:1. Lukas 11:36 talar om det fladdrande skenet från en lykta eller en lampa på den tiden såsom ”astrapé”; i annan litteratur brukas ordet om när människoögon blixtrar och förbindes också med ett verb, så att sammanställningen kommer att betyda ”skjuta blixtar” eller ”vara laddad med blixtar”.

Jesus sade att han såg Satan falla som en ljungeld från himmelen. (Luk. 10:18) Och i Uppenbarelseboken 4:5; 8:5; 11:19 och 16:8 förekommer ”astrapé” ständigt i pluralis och nämnes i samband med tordön. Så till exempel säger Uppenbarelseboken 4:5: ”Och från tronen utgingo ljungeldar [astrapé] och dunder och tordön.”

Det skulle därför vara att förvränga ordet ”astrapés” innebörd och de associationer det framkallar, om man skulle tyda det till att i Matteus 24:27 beteckna solen. Blotta omnämnandet av öster i denna vers är inte avgörande i den sak det här gäller.

I ljuset av hans ljungeldar förblir vi

Dina medbröder Vakttornets Bibel- och Traktatsällskap