”Frid bland människor som han godkänner”

Jesu födelse var en betydelsefull händelse, men den var endast början!

KRING den första oktober år 2 f.v.t. hade en man rest med sin hustru till Betlehem för att inskrivas i enlighet med en förordning från kejsar Augustus. Kvinnan väntade barn. ”Medan de var där, blev dagarna fullbordade för henne att föda. Och hon födde sin son, den förstfödde, och hon lindade honom och lade honom i en krubba, eftersom det inte fanns plats för dem i övernattningsrummet.” — Luk. 2:6, 7.

Mycket kring denna födelse var ovanligt, och ett tillkännagivande som gjordes vid den födelsen var också ovanligt: ”I samma trakt fanns det också herdar som bodde utomhus och höll vakt om natten över sin hjord. Och plötsligt stod Jehovas ängel bredvid dem, och Jehovas härlighet omstrålade dem, och de blev mycket rädda. Men ängeln sade till dem: ’Hys ingen fruktan, ty se, jag förkunnar för er goda nyheter om en stor glädje som allt folket skall få, därför att i dag har det åt er fötts en frälsare, som är Kristus, Herren, i Davids stad.” — Luk. 2:8—11.

Detta var betydelsefulla nyheter! Judarna höll utkik efter att Messias skulle komma. Skulle dessa herdar verkligen tro att detta nyfödda barn var han? Ängeln fortsatte: ”Detta är ett tecken för er: Ni skall finna ett nyfött barn, som är lindat och ligger i en krubba.” Plötsligt uppenbarade sig en härskara av änglar som prisade Gud och förkunnade: ”Ära i höjderna där ovan åt Gud, och på jorden frid bland människor som han godkänner.” Herdarna skyndade i väg till Betlehem — de visste att det var Davids stad, där Messias skulle födas. De fann barnet i krubban — tecknet som ängeln hade gett dem. Genom detta blev de ögonvittnen till uppfyllelsen av profetian angående den Smordes födelse som människa. Herdarna återvände överlyckliga till sina hjordar i det de ärade och prisade Gud. — Luk. 2:12—20 (v. 14 enl. fotnot i engelska upplagan av NW); Mik. 5:2; Matt. 2:4—6.

Det är denna födelse som många nationer nu för tiden högtidlighåller den 25 december. Att detta inte kunde vara rätt datum visas av följande ord i Clarke’s Commentary beträffande Lukas 2:8:

”Det var brukligt bland judarna att släppa ut fåren på betesmarkerna vid påsktiden och ta hem dem igen, när det första regnet började. Så länge de var utomhus, vaktades de av herdar natt och dag. Eftersom påsken inträffade på våren, och det första regnet började falla de första dagarna av Marcheschvan, som svarar mot en del av oktober och november, finner vi att fåren betade ute på öppna fältet under hela sommaren.”

Inga hjordar skulle befinna sig ute på landet en decembernatt, och därför avslutar Clarke’s Commentary:

”Just på grund av detta förhållande borde man upphöra med att fira Jesu födelse i december.”

Tiden för Jesu födelse kan bli mer avgränsad än enbart till den tid då herdarna var ute på öppna fältet med sina hjordar på natten. Jesus började sin tjänst, när han blivit 30 år; den fortsatte under tre och ett halvt år, varefter han blev dödad på tortyrpålen vid 33 ¹⁄₂ års ålder.a Detta halvår innebär att hans födelse måste ha ägt rum sex månader före en påsk, eller på hösten kring den 1 oktober. Det förhållandet att den exakta tiden för Jesu födelse inte anges visar emellertid att kristna inte förväntas fira den. Hans födelse var endast början.

HANS DÖD ÄR VIKTIGARE

”Bättre är slutet på en sak än dess begynnelse.” (Pred. 7:9) Detta var otvivelaktigt sant i fallet med Jesu liv här på jorden. Jesus själv insåg att den viktiga händelsen att minnas var hans död, inte hans födelse. Den markerade den lyckosamma avslutningen på Jehovas uppsåt med att sända Jesus till jorden. Genom Jesu död bereddes en lösen för alla i mänskligheten som kunde återlösas. Genom sin död bevarade Jesus ostraffligheten under de svåraste prövningar och bevisade att Satan är en lögnare. Genom sin död vann han det rike som skulle göra slut på all ondska och medföra evig frid. Hans villighet att lämna himmelen för att komma till jorden och dö en offerdöd och den därpå följande upphöjelsen i Rikets makt visas i Filipperna 2:5—11:

”Bevara denna sinnesinställning i er som också fanns hos Kristus Jesus, som, fast han var till i Guds gestalt, inte hade en tanke på ett besittningstagande, nämligen för att han skulle vara jämlik Gud. Nej, utan han utblottade sig själv och tog en slavs gestalt och framträdde i människors likhet. Och därtill, då han fann sig till utseende och väsen såsom en människa, ödmjukade han sig och blev lydig ända till döden, ja, döden på en tortyrpåle. Just av den orsaken upphöjde Gud honom också till en högre ställning och gav honom i sin ynnest det namn som är över varje annat namn, så att i Jesu namn varje knä skall böja sig, deras i himmelen och deras på jorden och deras under jorden, och varje tunga öppet skall erkänna att Jesus Kristus är Herre till ära för Gud, Fadern.”

Jesus Kristus blir den ”Fridsfurste” som Jesaja 9:6 omtalade, och såsom Jehovas rättfärdige kung kommer han att införa de fridfulla förhållanden som Psalm 72:6, 7 beskriver: ”Han vare lik regnet, som faller på ängen, lik en regnskur, som vattnar jorden. I hans dagar blomstre den rättfärdige, och stor frid råde, till dess ingen måne mer finnes.” Det var därför lämpligt att ängeln, då han tillkännagav födelsen för herdarna, talade om honom såsom den som skulle införa ”frid bland människor som han godkänner”. Av allt detta kan vi förstå att det är hans död som är det viktiga. Hans födelse var nödvändig som ett förspel till döden, men det var hans död som åstadkom så mycket och förtjänar att ihågkommas. Följaktligen är hans födelsedatum inte ens nedtecknat, men hans dödsdag är väl känd, och det är befallt att den skall ihågkommas. — Luk. 22:7, 19, 20.

”MÄNNISKOR SOM HAN GODKÄNNER”

Jehova förbjuder att hans tillbedjan sammanblandas med den som ägnas demongudar. ”Du må icke sluta förbund med dem eller deras gudar”, sade han till sitt folk Israel. ”De skola icke få bo kvar i ditt land, på det att de icke må förleda dig till synd mot mig; ty du kunde ju komma att tjäna deras gudar, och detta skulle bliva dig till en snara.” (2 Mos. 23:32, 33; 1 Sam. 5:1—4) De kristna får denna begränsning upprepad: ”Bli inte ojämnt sammanokade med icke troende. För vilken gemenskap har rättfärdighet och laglöshet? Eller vilken delaktighet har ljus med mörker? Och vilken samstämmighet finns mellan Kristus och Beliar?” — 2 Kor. 6:14, 15.

Den föregående artikeln visade julens icke-kristna rötter. Julen grundar sig på många forntida folks tillbedjan av solen. Men till och med anordningen med lösen och försoning genom Jesu död förfalskas och förlöjligas. Den uppståndne Jesus är den medlare som försonar Gud och det syndfulla människosläktet. Men i julsedvänjorna är misteln den hedniska framställningen av en falsk messias som försonar Gud och människan. Hislops bok The Two Babylons ger en kommentar om detta och den sedvanliga kyssen under misteln:

”Må läsaren betrakta den ovanliga vanan som ännu håller sig kvar söderut på julaftonen, nämligen kyssandet under mistelkvisten. Mistelkvisten i den druidiska vidskepelsen, som hämtades från Babylon ..., var en framställning av Messias, ’människokvisten’. Misteln betraktades såsom en gudomlig kvist — en kvist som kom från himmelen och växte på ett träd som kom fram ur jorden. Genom inympning av denna överjordiska kvist på det jordiska trädet blev himmel och jord, som synden hade skilt, förenade, och på så vis blev mistelkvisten symbolen för gudomlig försoning med människan — kyssen är den välkända symbolen för förlåtelse och försoning.” — Sid. 98, 99.

Män och kvinnor som har Jehovas godkännande och därigenom åtnjuter den utlovade friden kommer att hålla sig borta från hedniska högtider, även då dessa maskerar sig såsom ett hedrande av Jesu födelse. Och till detta kommer den krassa kommersialiseringen av julen, som på ett upprörande sätt kränker den ande Jesus visade.

JULGÅVOR KONTRA KRISTET GIVANDE

Det klagas gång på gång över den kommersiella sidan av julen, men en del förfäktar att detta uppvägs av det förhållandet att mycket givande äger rum under den tiden på året. Detta ger en kristen krydda åt helgen, eftersom Jesus lade sådan vikt vid givandet. På detta sätt går resonemanget. Men i många fall är det en fråga om att utväxla presenter — en förväntan att få något i gengäld av den till vilken man har gett en present. Om någon inte återgäldar gåvan, blir han struken från julklappslistan, och ingen present kommer till honom nästa år. Detta är det helt motsatta handlingssättet mot vad Kristus Jesus rekommenderade. Han visade den rätta andan med dessa ord:

”När du låter duka till middag eller kvällsmåltid, kalla då inte på dina vänner eller dina bröder eller dina släktingar eller rika grannar. Kanske de också någon gång bjuder dig igen, och det skulle bli en återbetalning till dig. Nej, när du låter duka till fest, bjud då in fattiga, krymplingar, ofärdiga, blinda, så kommer du att vara lycklig, eftersom de inte har något att återbetala dig med. Det skall nämligen återbetalas dig i de rättfärdigas uppståndelse.” — Luk. 14:12—14.

Samma ande återspeglas i rådet i Ordspråksboken 19:17: ”Den som förbarmar sig över den arme, han lånar åt HERREN [Jehova] och får vedergällning av honom för vad gott han har gjort.” Både detta skriftställe och det som föregår det visar att Jehova gör en återbetalning. Kanske det är så att den som du ger något också önskar ge något till dig. Det är inget fel i detta, men det viktiga är: Ditt motiv till att ge får inte vara att du skall få en gåva i gengäld. Ditt givande kanske stimulerar till att återgälda, alldeles som Jesus visade: ”Ta för vana att ge, och man skall ge åt er. Ett fullgott mått, packat, skakat och överflödande, skall man tömma i ert knä; för med det mått som ni mäter med skall det mätas åt er i gengäld.” Även om det förhåller sig på det sättet, så ger du därför att du finner lycka i att ge: ”Det är lyckligare att ge än att få.” — Luk. 6:38; Apg. 20:35.

Ha som vana att ge under hela året. Det kommer att hjälpa andra. Det kommer att ge dig lycka. Det behagar Jesus långt mer än att avsätta en världslig helgdag i hans namn för att utväxla presenter. Och det vinner Jehovas godkännande, och han kommer att återgälda den glade givaren med frid under Guds rike genom Kristus.

[Fotnoter]