Frågor från läsekretsen
● Hur skall man rätt förstå Jesu ord i Lukas 20:34—36 (NW): ”De som äro barn av denna tingens ordning gifta sig och bortgiftas, men de som hava räknats värdiga att vinna den tingens ordning och uppståndelsen från de döda varken gifta sig eller bortgiftas. I själva verket kunna de icke heller dö mera, ty de äro lika änglarna, och de äro Guds barn genom att de äro uppståndelsens barn”? — H. K., Kanada.
Jesus yttrade detta som svar på en fråga av sadducéerna, som inte trodde på någon uppståndelse. De framställde sin fråga till Jesus angående en kvinna som lydde under lagen om svågeräktenskap och följaktligen under Mose lag och alltså inte var en kristen. De ville veta, om hon eller de som befinner sig i samma klass som hon bland mänskligheten skulle gifta sig i uppståndelsen och vems hustru hon i så fall skulle bli, eftersom hon förut hade haft sju bröder till män, enligt bestämmelsen om svågeräktenskap. Denna kvinna under Mose lag kunde inte hysa något hopp om att få komma till himmelen, och inte heller kände sadducéerna till någon himmelsk klass. Frågan gällde alltså en människa som uppstår i köttet för att leva på jorden. Jesu svar åsyftar därför en jordisk klass. — Luk. 20:27—33.
När ”denna tingens ordning” får sitt slut vid Harmageddon, så kan ingen längre vara barn av den. Följaktligen kan de som en gång var barn av denna tingens ordning, men som dog, inte vara barn av den, om de kommer fram i uppståndelsen. Endast genom uppståndelse kan någon av de döda inträda i den nya världen, ”den tingens ordning”. Då de blivit räknade värdiga att få uppstå från de döda, kommer de varken att gifta sig eller bortgiftas, som Jesus sade. I detta avseende kommer de att vara lika änglarna, som inte gifter sig och fortplantar sitt släkte. — Matt. 22:30; Mark. 12:25.
Men efter deras uppståndelse under Kristi tusenåriga regering i den nya tingens ordning blir frågan: Kommer de att bevisa sig värdiga att för evigt bli den tingens ordnings barn? Att ”vinna den tingens ordning” betyder mera än att blott uppstå från graven och träda in och börja på nytt i den ändlösa nya världen. Kommer de som förs tillbaka i de orättfärdigas uppståndelse att vandra ostrafflighetens väg inför Jehova och förbli på den? Vi vet att somliga kommer att svika i det slutliga provet, som kommer vid de tusen årens ände, att de kommer att misslyckas i att ”vinna den” och får gå ned i döden och fördenskull inte kommer att vara bland dem, om vilka det sägs: ”I själva verket kunna de icke heller dö mera.” Men många andra kommer att bevara ostraffligheten igenom detta slutliga prov och räknas ”värdiga att vinna den tingens ordning”, och av det skälet kan de aldrig dö för någon annan skapelses händer. — Upp. 20:7—9.
Efter detta slutliga prov kommer det avgjort inte att bli några giftermål för deras del, som räknats värdiga den nya världen och har rätten till evigt liv, alldeles som änglarna har denna rätt. Men redan innan de som blivit förda tillbaka i mänsklighetens uppståndelse vinner den eviga, nya tingens ordning, gifter de sig inte, ty redan före det slutliga provet är de uppståndelsens barn. Det förhållandet, att de inte kan gifta sig och bortgiftas, dröjer inte med att inträda till dess att deras namn har blivit skrivna i livets bok och de räknas värdiga den eviga tingens ordning. (Upp. 20:12, 15) När de återvänder från de döda genom uppståndelsen, kommer paradiset att ha utbrett sig över jorden, och de som överlevde Harmageddon har jämte sina avkomlingar uppfyllt uppdraget att föröka sig på ett sätt som ådagalagt Guds verkliga avsikt med det. (1 Mos. 9:1; Matt. 24:37; Luk. 23:43) Detta verk kommer att ha fullgjorts av dem av de ”andra fårens” klass, som nu lever och som överlever Harmageddon. Jesu ord i Lukas 20:34—36 avskär inte dessa från giftermål och barnafödande, eftersom de aldrig dör och fördenskull inte är uppståndelsens barn.
Det är till och med rimligt och tillåtligt att hysa den trösterika tanken, att de av de andra fåren, som nu dör trogna, kommer att få uppstå vid en tidig tidpunkt och leva under den tid då uppdraget att föröka sig fullgörs och då de paradisiska förhållandena blir utbredda över hela jorden och att de kommer att få del i denna gudagivna tjänst. Jehova framhåller nu detta hopp om tjänst för dem, och det tycks rimligt att han inte skall låta dem gå miste om dess uppfyllelse, därför att de nu får dö ”i förtid”, kanske på grund av trohet mot honom. — Se ”Sanningen skall göra eder fria”, sid. 367, 368.