Frågor från läsekretsen
● Hur kan Jesu ord i Matteus 6:7, där han vänder sig emot långa och upprepade böner, tillämpas på enskilda och offentliga böner, i betraktande av några av de utdragna böner som återges i bibeln? — M. F., USA.
I sin bergspredikan domfällde Jesus religiösa skrymtare, som gärna ville ”stå i synagogorna ... och bedja för att bliva sedda av människorna”. (Matt. 6:5) Det var deras motiv som var dåligt. Deras böner gav inte uttryck åt uppriktighet och ödmjukhet. Därför gav Kristus föreskriften: ”I edra böner skolen I icke hopa tomma ord såsom hedningarna, vilka mena, att de skola bliva bönhörda för sina många ords skull.” Eller, de ”tror att Gud skall höra dem för deras långa böners skull” (Today’s English Version). — Matt. 6:7.
Vid den tid då Jesus kom ner till jorden hade de skrymtaktiga religiösa ledarna inom judendomen gett föreskrifter om vilka ställningar och åtbörder som borde förekomma vid framsägandet av böner, och de hade bestämda formler för rabblandet av böner. När det gällde dem, hade offentlig bön urartat till en handling av egenrättfärdighet, varigenom de ansåg sig kunna vinna förtjänster och lägga sin fromhet i dagen. Sådana ledare kunde kanske göra intryck på en del lättrogna människor, men inte på Gud. ”En dess hårdare dom” fanns i beredskap åt de där skrymtarna med sina ”långa böner”. — Luk. 20:47.
Det är riktigt att några av de föredömliga böner som återges i bibeln verkligen var långa. Den bön som konung Salomo frambar vid tempelinvigningen kan ha tagit nära tio minuter att frambära. (1 Kon. 8:23—53; 2 Krön. 6:14—42) I sitt evangelium återger Johannes en bön som Jesus uttalade den sista kvällen han var tillsammans med sina lärjungar, och den består av tjugosex verser. (Joh. 17:1—26; lägg också märke till Nehemja 9:5—38.) Detta var speciella offentliga böner som frambärs vid säregna tillfällen. Salomos bön blev hörd och godkänd av Gud, och det blev med visshet också Jesu bön. (2 Krön. 7:12; Joh. 11:42) Och vi är tacksamma över att ha dessa långt utdragna böner återgivna i Skriften.
Av de godtagbara böner att döma, som bibeln ger exempel på, kan vi dra den slutsatsen att det som Jesus riktade sin kritik emot inte främst var längden på bönerna utan den felaktiga bevekelsegrunden till de långa, ideligt ältade, konstlade bönerna. Därför ogillade Jehova inte att Salomo, Jesus och andra andligt sinnade, välbalanserade män frambar långa, uppriktiga böner med goda bevekelsegrunder.
Det behövs inga regler och ges inte heller i Skriften något bemyndigande åt regler som säger hur långa offentliga eller enskilda böner skall vara — de kan variera i längd.
Ibland kan prövningar, problem eller vissa situationer göra en lång bön tillbörlig, i synnerhet en enskild bön. I Getsemaneträdgården höll Jesus ut i bön. Och alldeles innan han utvalde sina tolv apostlar, blev han ”kvar där över natten i bön”. — Luk. 6:12; 22:41—45.
Å andra sidan finns det i bibeln ett överflöd av utsökta, ytterligt korta böner, som gällde en just då aktuell sak. (Neh. 2:4; 1 Kon. 18:36, 37; 2 Kon. 6:17, 18; Joh. 11:41, 42; Apg. 1:24, 25) Även om andra angelägenheter kunde ha tagits med vid de tillfällena, kan man fråga sig om det hade varit passande att nämna dem just då. De som frambar bönerna menade tydligtvis inte att det hade varit det. Och vi minns hur kort den mönsterbön är som Jesus har gett oss. — Matt. 6:9—15.
Av allt detta framgår det att omständigheterna måste tas i betraktande. Jesus visste att det inte var olämpligt att bedja en hel natt, men bad han länge och ihållande, innan han gav mat åt de fyra tusen? Bibeln säger: ”Han tog de sju bröden, tackade Gud och bröt dem och gav åt sina lärjungar, för att de skulle lägga fram dem.” (Mark. 8:6) Så skall det också vara vid församlingsmötena i våra dagar: omständigheterna bör tas i betraktande. Som exempel kan nämnas att vid firandet av Herrens aftonmåltid frambärs fyra separata böner. Om alla dessa skulle dra ut mycket på tiden, kan man befara att de välplanerade anordningar som gjorts för mötet i salen och rentav själva talet saboteras helt i onödan. Detta vittnar om nyttan, av tidsberäkning och gott omdöme.
Till sist vill vi emellertid framhålla att det som vi bör lära av vad Jesus sade om religiösa ledares böner är vikten av ett rätt motiv och rätta tankar. När en kristen frambär bön, bör han se till att inte bönen blir så lång att åhörarna får det intrycket att han är mera ”andlig”. Inte heller bör han genom flödande tal söka imponera på andra. Att få nalkas vår kärleksrike Fader i himmelen förmedelst bön är ett underbart privilegium som vi regelbundet bör utnyttja med uppriktighet och ödmjukhet. (Luk. 18:13, 14) Om vi betraktar frågan i detta ljus, kan vi se till att våra böners längd och innehåll, vare sig de är offentliga eller enskilda, lämpar sig för både tillfället och behovet.
● Varför använder Nya Världens översättning ordet ”epileptiska” i Matteus 4:24, där andra översättningar har ordet ”månadsrasande” (”lunatisk”)? — P. K., USA.
I Nya Världens översättning av den Heliga skrift lyder nämnda vers så här: ”Och ryktet om honom gick ut i hela Syrien; och de förde till honom alla som hade det svårt och som led av olika sjukdomar och plågor, demonbesatta och epileptiska och förlamade människor, och han botade dem.” — Matt. 4:24.
Det grekiska ord som översatts med ”epileptiska” i Matteus 4:24 såväl som i Matteus 17:15 är seleniazomai, som ordagrant betyder ”att vara slagen (beroende) av månen”. I många bibelöversättningar har man använt ordet ”månadsrasande” eller ”lunatisk”, härlett från det latinska luna, som betyder ”måne”. Återger då dessa ord, ”månadsrasande” och ”lunatisk”, den rätta innebörden? Nej, det gör de inte, ty flertalet lärda är ense om att den sjukdom som det hänsyftas på här inte är någon sinnesrubbning eller -sjukdom, utan att det i stället är fråga om en kronisk sjukdom i centrala nervsystemet, vilken nu kallas epilepsi. Och att det förhåller sig så framgår av det sätt, på vilket det här grekiska ordet har använts i forntida icke-biblisk litteratur.
Det fanns en tid då folk trodde att ”de epileptiska anfallen förmodligen följde månens faser”. (A. T. Robertson: Word Pictures in the New Testament, band 1, sid. 37) Det är inte känt om man hade den uppfattningen när Matteus skrev sitt evangelium. Men att han använde det här vanliga grekiska ordet innebär inte att han menade att det var månen som åstadkom eller förvärrade epilepsin, lika litet som människor i vår tid menar att det är månen som är upphov till vansinnet, när de använder sådana ord som ”månadsraseri”, ”månadsrasande” och ”lunatisk”.
På grund av den betydelse som ligger i det här grekiska ordet använder många nutida översättningar ordet ”epileptiska” i själva texten i Matteus 4:24 eller i en fotnot. (Se The Jerusalem Bible på franska, spanska och engelska.) Ordalydelsen i Matteus 4:24 i Nya Världens översättning vittnar alltså om intresse för att på nutida språk återge bibelns exakta innebörd.