Varför tar ni inte upp kollekt?
VARFÖR tar ni inte upp kollekt? Den frågan ställer folk ofta, när de för första gången kommer till Jehovas vittnens Rikets sal eller till vittnenas förhyrda möteslokal. En händelse som har inträffat under det gångna året i en stad i Nigeria i Västafrika är synnerligen betecknande. Efter ett möte kom en ung man, som var van vid att man tog upp kollekt vid olika gudstjänster, fram till mötesledaren med en slant av en femtioörings värde på en liten tallrik och ville ge honom den. När denne vägrade att ta emot slanten, utbrast den unge mannen: ”Aldrig någonsin har jag varit med om detta i en kyrka — att pastorn vägrar att ta emot kollekt!”
Detta var sannerligen något ovanligt. Det utgjorde verkligen en slående kontrast till det eftertryck man lägger vid pengar i kyrkorna över lag, vilket också har påtalats i en artikel med rubriken ”Penninginsamlarna”, vilken stod att läsa i tidskriften Time för 4 september 1964. Artikeln började så här: ”Kyrkor, i vilka man en gång bara gick omkring med kollekthåven bland gudstjänstbesökarna på söndagarna, samlar nu in pengar genom varierande medel och metoder, alltifrån bingospel och hela skalan utefter till sannskyldig inkassering. Penninginsamlandet väcker frågor beträffande smaken, omdömet, klokheten och inblicken i givarens psyke, och det har orsakat hetsiga debatter runt om i landet.” Alla dessa olika metoder för att samla in pengar tillgriper man naturligtvis vid sidan om kollekten. Kollekten räcker inte längre till för att täcka alla utgifter.
Men lade ni märke till här att någon fråga beträffande de bibliska principerna inte tycks ha blivit väckt, av meddelandet i Time att döma? Det är emellertid just en sådan fråga som verkligen bör begrundas av alla till bekännelsen kristna, och det var det förhållandet att man tillämpade bibelns principer som gjorde den unge nigerianen så förvånad. Jehovas vittnen låter sig ledas av bibliska principer, när det gäller att ta emot och att ge ut såväl som när det gäller andra ting.
Ett skäl till att vittnena inte går runt med en håv för att ta upp kollekt är att det inte finns något prejudikat i Skriften för ett sådant handlingssätt. När man i det forntida Israel behövde medel vid särskilda tillfällen, t. ex. för att uppföra tabernaklet och längre fram templet, gjordes det ett enkelt tillkännagivande av detta, och folket gav ett sådant gensvar och var så frikostiga att det heter att man stundom ”hade till och med över”. Ja, visst fick leviterna, som hade ansvar för den organiserade tillbedjan av Jehova Gud inom nationen, ta emot tionde, men detta berodde bara på att de inte fick någon arvedel i landet. — 2 Mos. 35:5; 36:4—7; 1 Krön. 29:9.
I skildringarna från den tid, då Kristus och hans apostlar levde och verkade, sägs det ingenting om att de tog upp kollekt. I stället gav Kristus följande föreskrift till de apostlar, som han sände ut: ”I haven fått för intet; så given ock för intet.” Att han gav en sådan föreskrift förefaller ännu mera anmärkningsvärt, när vi tänker på att Jesus sände ut dem med förmåga att bota sjuka människor, att uppväcka döda, göra spetälska rena och driva ut demoner. Hur lätt kunde de inte ha samlat in kollekt, sedan de utfört sådana underverk! Men de tog inte upp någon kollekt. Vi läser inte heller något om att det bland de första kristna förekom att man gav tionde. De frivilliga bidragen var fullt tillräckliga. — Matt. 10:8; Luk. 8:3.
Detta är sannerligen något helt annat än den metod, som beskrevs i en skotsk tidning, Scottish Daily Express, för 30 november 1960. Tidningen sade att 235 medlemmar i en viss kyrklig församling, som bestod av 1.400 medlemmar, hade blivit ”körda på porten”, därför att de underlåtit att skänka några bidrag, och att man sänt ut varningar till 239 andra med besked om att också de skulle avföras från medlemsförteckningen, såvida de inte lämnade större bidrag framdeles.
Varför man inte behöver ta upp kollekt
Om man måste öva mild påtryckning på en församlings medlemmar för att få dem att lämna bidrag och därvid tillgriper sådana metoder som inte har något underlag eller stöd i bibeln, om man t. ex. går omkring med en kollekthåv, anordnar bingospel, fester och välgörenhetsbasarer eller söker förmå medlemmarna att högtidligen förplikta sig till att ge regelbundna penninggåvor, ja, då vittnar detta om en viss svaghet. Någonting är på tok. Det är något som fattas. Vad är det då som fattas? Uppskattning! Man behöver inte använda sådant lock och pock, om människor hyser verklig uppskattning. Skulle det kunna vara så att denna brist på uppskattning har något att göra med den andliga föda, som erbjuds folk i dessa kyrkosamfund?
När folk får det rätta slaget av andlig föda, som hämtas direkt från Guds ord, bibeln, lär de sig verkligen att uppskatta det som Jehova Gud har gjort för dem, och detta manar dem till att ge gensvar genom att frivilligt erbjuda sina tjänster såväl som genom att utan påtryckning lämna penningbidrag. När människor lär känna Guds godhet, drivs de till att söka efterlikna honom, alldeles som Jesus lärde: ”Bevisa eder vara söner till eder Fader som är i himlarna, ty han låter ju sin sol gå upp över onda och goda och låter det regna över rättfärdiga och orättfärdiga. Ni måste följaktligen vara fullkomliga, såsom eder himmelske Fader är fullkomlig.” — Matt. 5:45, 48, NW.
När människor med ärliga hjärtan blir hjälpta till att följa en rätt kurs i livet, när de erfar den glädje som kommer av att vara tillsammans med andra uppriktiga människor, som är angelägna om att tjäna Gud, och när deras tro på Gud och hans ord tillväxer och deras förhoppningar beträffande Guds rike och dess kommande nya rättfärdiga ordning blir allt fastare, ja, då känner de sig också manade att ge uttryck åt sin uppskattning på ett påtagligt sätt, genom att ge materiella ting, såsom de första kristna gjorde omedelbart efter pingsten. — Apg. 4:32—35.
Vi bör inte heller underlåta att ge akt på deras exempel, som gått i spetsen för den kristna gudsdyrkan. Utan tvivel hade det förträffliga exempel, som Mose, David, Jesus Kristus och hans apostlar gav, en mycket god verkan på dem som de var förstyre för eller som de tjänade. I den första kristna församlingen fanns det inte något avlönat prästerskap, nej, det förekom inte ens någon uppdelning i präster och lekmän; alla predikade allteftersom de fick tillfälle och i den utsträckning de förmådde. De som tog ledningen lät sig inte betjänas och tog inte emot betalning. De bar tvärtom de största bördorna, alldeles som Jesus påvisade att det borde vara: ”Den som vill bliva störst bland eder, han vare de andras tjänare [grek.: diákonos], och den som vill vara främst bland eder, han vare de andras dräng” eller ”slav” (NW). När de kristna i Korint till följd av sin omogenhet inte satte värde på privilegiet att frivilligt lämna bidrag, med vilka Paulus’ utgifter kunde bestridas, tog Paulus inte upp någon kollekt utan sörjde själv för sina behov genom att sy tält! — Matt. 20:25—27; Apg. 18:3; 1 Kor. 4:11, 12; 9:11, 12.
Bibliska principer som bör reglera givandet
En rätt insikt om de bibliska principer, som bör reglera givandet, kan också bidra till att göra insamlingar onödiga. En av dessa principer kan formuleras så här: Om givandet skall kunna behaga Gud, måste det ske i osjälviskhet. Jesus fördömde dem som gjorde nummer av sin välgörenhet, då han gav detta råd: ”När du giver en allmosa, låt då din vänstra hand icke få veta, vad den högra gör, så att din allmosa gives i det fördolda. Då skall din Fader, som ser i det fördolda, vedergälla dig.” Paulus framhöll samma sak, nämligen att om givandet inte framkallas av kärlek, så är det ”till intet gagn” för givaren. Endast osjälviskt givande betyder något för Gud, ty den som ger ut i osjälviskhet tänker inte i första hand på sig själv utan på andra och ställer sig inte denna fråga: Hur mycket måste jag ge? Han frågar sig i stället: Hur mycket kan jag ge? — Matt. 6:2-4; 1 Kor. 13:3.
En annan biblisk princip, som bör reglera givandet, är den som säger att Gud inte bedömer gåvan efter dess storlek utan efter vad var och en har. Ja, en gåva är ”välbehaglig efter vad en person har, icke efter vad en person icke har”. Hur rättvist är inte detta! Hur rimligt! Hur omtänksamt! Jesus framhöll denna princip, när han riktade uppmärksamheten på änkan, som lade två mynt av mycket ringa värde i en av offerkistorna i templet. Han sade att denna änka hade givit mer än alla de andra, ty de gav av sitt överflöd, ”men hon lade dit av sitt armod allt vad hon hade i sin ägo”. Denna princip är till stor uppmuntran för alla som kan ge helt litet, eftersom det som de ger är mycket i Guds ögon, och samtidigt uppmuntrar den till frikostigt givande å deras sida, som har mycket, för att deras gåvor i någon mån skall motsvara det som de har! — 2 Kor. 8:12, NW; Luk. 21:1—4.
Åter en annan biblisk princip, som har med detta att göra, är den som säger: ”Gud älskar en glad givare”; en princip som — det bör tilläggas — inte alls gäller enbart penninggåvor utan som bör tillämpas på allt slags givande, ja, också på att ge förlåtelse åt dem som syndar mot oss: ”Den som övar barmhärtighet, han göre det med glädje.” Den som ger glatt och villigt är ofta frikostig! — 2 Kor. 9:7; Rom. 12:8.
Eftersom Jehovas kristna vittnen låter Skriftens principer reglera sitt givande, kan Sällskapet Vakttornet, som är deras redskap i överensstämmelse med lagens krav, finansiera en världsomfattande prediko- och missionsverksamhet, till vilken det åtgår många millioner kronor varje år. De som är intresserade av att de goda nyheterna om Guds rike blir predikade världen runt till uppfyllelse av Matteus 24:14 lämnar inte bara bidrag lokalt, i sin Rikets sal eller samlingslokal, där en bidragsbössa finns uppställd för detta ändamål, utan allteftersom de har möjligheter sänder de bidrag till Sällskapets expedition i det land, där de bor. För att Sällskapet skall kunna planlägga sin verksamhet effektivt uppmanas alla som har för avsikt att regelbundet sända in bidrag att vid denna tid varje år underrätta Sällskapet om hur mycket de hoppas kunna bidra med under det kommande året. Detta är inte alls någon utfästelse utan avser endast en beräkning av vad de hoppas kunna ge, ty ingen blir någonsin påmind om den summa han uppgivit, och man gör inte heller några efterforskningar för att ta reda på om vederbörande sänt in det uppgivna, tilltänkta bidraget eller inte. Sänd bara ett kort meddelande om att du under året hoppas kunna bidra med så och så mycket. I Förenta staterna kan sådana meddelanden sändas till huvudexpeditionen med adress 124 Columbia Heights, Brooklyn, New York 11201. Här i Sverige sänds de till Vakttornet, Jakobsberg. Den som bor i något annat land kan finna adressen till expeditionen i hans land i förteckningen över Sällskapets avdelningsexpeditioner, som är införd på sista sidan i de flesta av Sällskapets böcker och småskrifter, och några kan finna den på denna tidskrifts andra sida.
Detta är inte någon begäran om bidrag, och inte heller utgör meddelandet någon förpliktelse för dem som vill lämna bidrag. Men förutom att det nämnda förfaringssättet gör det möjligt för Sällskapet att planlägga verksamheten effektivt blir det till en påminnelse för dem som vill understödja verket om att tänka efter hur mycket de menar sig kunna ge och att sedan handla enligt sitt beslut i överensstämmelse med apostelns uppmaning: ”Må var och en göra alldeles så som han har beslutat i sitt hjärta, icke ogärna eller under tvång”, utan så som kärleken till Gud och nästan driver på honom och så som hans omständigheter tillåter. Och detta praktiska tillvägagångssätt har utomordentligt stöd i Skriften, ty de första kristna fick detta råd: ”Må var och en av eder på den första dagen i varje vecka hemma hos sig lägga undan något, allteftersom han har framgång, så att inga insamlingar må företagas när jag kommer.” Aposteln Paulus gillade inte heller att man tog upp kollekt! — 2 Kor. 9:7; 1 Kor. 16:2; NW.