”Er befrielse nalkas”

”Men när dessa ting börjar inträffa, så räta upp er och lyft upp edra huvuden, ty er befrielse nalkas.” — Luk. 21:28, NW.

1—7. a) Vad skulle tidningsrubriker som meddelade att Vatikanen blivit förstörd innebära för kristenhetens olika religionsbekännare? b) Vad skulle rubriker med tillkännagivanden om att muhammedanernas båda främsta helgedomar förstörts betyda för muhammedanerna?

FÖRESTÄLL dig att du får läsa denna rubrik i tidningen:

² ”Vatikanen har förstörts! Den väldiga krater som uppstått i jorden efter kärnbombskrevaden har inte lämnat kvar minsta spår av vad som antagits vara graven med Sankt Petrus’ ben!”

³ Skulle sådana rubriker i tidningarna världen runt vara av någon betydelse för de romerska katolikerna eller för alla religionssamfund i kristenheten för den delen? Skulle en sådan händelse utgöra slutet på en lång epok för dem och ge dem en stark osäkerhetskänsla med avseende på hur de bör handla i framtiden? Ja!

⁴ Tänk dig några andra rubriker: ”Mecka har utplånats av robotvapen från luften! Helgedomen med den vördade svarta stenen förintad vid explosionen!”

⁵ Skulle sådana rubriker i världspressen betyda något för den muhammedanska världen? Skulle en sådan händelse innebära slutet på en era för muhammedanerna genom att lämna efter sig ett ofyllbart tomrum i deras framtidsperspektiv? Till råga på detta:

⁶ ”’Klippmoskén’, den andra i ordningen av den muhammedanska världens heliga platser, söndersprängd, utplånad! Profeten Muhammeds heliga klippa förstörd!”

⁷ Skulle sådana ytterligare nyhetsmeddelanden ännu kraftigare övertyga muhammedanerna om att en era ändat för dem och lämnat efter sig ett stort religiöst tomrum? Ja!

8. a) Vad betydde förstöringen av Jerusalem och dess tempel år 70 v.t. för dem som hade utövat sin tillbedjan där? b) Vad är det som vittnar om att det betydde detta för dessa tillbedjare?

⁸ Turister i Rom i Italien, som passerar genom Titus’ triumfbåge på väg mellan Forum romanum och Colosseum, kan betrakta reliefskulpturer till minne av förstöringen av en världsbekant stad och dess helgedom år 70 enligt den vanliga tideräkningen. Det är staden Jerusalem och dess tempel, som hade byggts av konung Herodes den store, den härskare som av romerska senaten hade blivit tillsatt över provinsen Judeen. Betydde förstöringen av denna ryktbara stad och dess tempel något för de millioner som hade utövat sin tillbedjan där? Innebar det slutet på en nationell och religiös epok för dem? Ja, det gjorde det sannerligen, vilket profanhistorien bekräftar. Vid den tid då det blev förutsagt att denna förödelse skulle komma, trettiosju år i förväg, tänkte då de fyra män som lyssnade till förutsägelsen att det skulle innebära något sådant för deras folk, deras nation? Tydligen gjorde de det. Den fråga som de ställde till profeten med anledning av hans häpnadsväckande förutsägelse vittnar om detta.

9. Hur kommer slutet på en betydelsefull era av den mänskliga historien att utmärkas på ett liknande sätt, och vilket behov finns fördenskull?

⁹ Det annalkande slutet på en betydelsefull era av den mänskliga historien kommer i inte ringare grad att utmärkas av en häpnadsväckande händelse liknande den som inträffade år 70 v.t. Behovet av räddning eller befrielse blir mycket uppenbart och är nu mycket angeläget. Flera hundra millioner i kristenheten kommer att påverkas av den annalkande händelsen, en händelse som i sig själv blir förelöpare till något så universellt, vad dess omfattning beträffar, att hela människosläktet kommer att påverkas. Vi behöver bli räddade undan en sådan världskatastrof!

10. Varför är det möjligt att bli befriad eller räddad, och vad innebär det för dem som blir befriade?

¹⁰ Detta är något som världen inte räknar med; i annat fall kunde vi rimligen förvänta att den gjorde något åt det. Men du som läser detta kan göra något åt det, om du verkligen vill dra nytta av den räddning eller befrielse som står att få enligt ett obrytbart löfte som den högsta myndigheten har gett. Den största världsnöd som mänskligheten någonsin skall få uppleva är på väg mot oss, men befrielsen är också på väg för dem som inte bara längtar efter den utan som vidtar de rätta, föreskrivna åtgärderna för att vinna den. Med varje år som går ser vi allt fler tecken runt omkring oss som vittnar om att befrielsen nalkas! Dess ankomst skall innebära att de som blir befriade kommer in under en världsregering som är det mänskliga styret överlägsen och på ett fullkomligt sätt är i stånd att välsigna hela mänskligheten i stället för att dra död och förintelse över den.

11. Varför bör vi inte tvivla på att vi närmar oss slutet på en tidsepok, och kan vi hoppas att människan själv skall lyckas införa en bättre ordning därefter?

¹¹ Vilken iakttagande människa i våra dagar kan tvivla på att vi närmar oss slutet på en tidsepok? Den våldets tidsålder, som människovärlden plötsligt hamnade i då första världskriget bröt ut år 1914, måste helt enkelt nå höjdpunkten i en katastrof, såvida den inte avbryts tidigare genom övermänsklig makt. De bevis vi får titt och tätt på människors och nationers oförmåga att styra sig själva måste slutligen leda till ett tillstånd av världsomfattande missräkning och förvirring, i det att människorna inte kommer att se sig någon utväg ur det kaos som har uppstått. Oron inom alla de främsta områdena för människans intresse, inom det politiska livet, på undervisningens område, inom moral- och samhällslivet, i förhållandet raserna emellan och på religionens område, kommer att följa psykologiska lagar och fullständigt fördärva människans känsla för sanna mänskliga värden och förvränga det tidigare godtagna mönstret för saker och ting. Inga mänskliga normer kommer längre att respekteras, erkännas och följas. Allting går snabbare och snabbare, och därmed rusar vi allt fortare hän emot slutet på denna tidsepok med alla dess särdrag. Vad betyder då detta? Har vi anledning att tro att människan kan hoppas på att någon mirakulös ny och bättre ordning skall införas av människan själv, uppstå ur askan efter hennes nedbrända gamla ordning? Nej!

12. a) Varifrån måste räddningen med nödvändighet komma? b) Vem hänvisade till denna hjälp, och hur påverkades hans åhörare av det som han sade?

¹² Även om du ogillar tanken lika mycket som antireligiösa människor kan ogilla den, är det likväl så att vårt släkte helt enkelt måste bli hjälpt av en kraft som är högre än människan, av en vänskaplig himmelsk kraft, inte av en djävulsk himmelsk kraft. Hjälpen måste komma från det håll som den store profeten hänvisade till, då han talade om befrielse vid sitt samtal med fyra av sina efterföljare, under det att de satt på Oljeberget, där de hade en vidsträckt utsikt över Jerusalem och dess tempel. Profeten hade fiender där i Jerusalem, som var fast beslutna att döda honom, liksom han har fiender i vår tid. Envar som läser detta kan själv avgöra om också han är en fiende eller inte av det sätt på vilket han reagerar då namnet Jesus Kristus förs på tal! Hans fyra efterföljare, hans vänner, som hörde hans uppmuntrande ord om befrielse, var fyra fiskare från den romerska provinsen Galileen, nämligen Petrus och hans bror Andreas och Jakob och hans bror Johannes. Varför var befrielse en tanke som de välkomnade? Hur kom det sig att de talade med profeten om slutet på en tidsepok, om ”avslutningen på tingens ordning”? Tre tillförlitliga historieskrivare påvisar varför de gjorde detta, och genom sina ord ger de oss som lever nu mycket att tänka på.

13, 14. a) Varför befann sig Jesus och hans fyra efterföljare då på en alldeles särskild plats? b) Vad hade Jesus sagt till dem som uttalat sin beundran för Herodes’ tempel?

¹³ Det var bara tre dagar före den fest på våren, då man firade nationens befrielse från ytterligare förtryck under ett mäktigt världsvälde, faraonernas Egypten, år 1513 före den vanliga tideräkningens början. Hundratusentals pilgrimer strömmade till Jerusalem, till ett område som sedan dess också har blivit heligt för araber och hela den muhammedanska världen. Profeten Jesus och de fyra fiskarna, som var hans lärjungar, var med bland dessa pilgrimer. På tisdagen, den elfte dagen i månmånaden Nisan, som inföll på våren, gick Jesus och hans lärjungar till templet som konung Herodes den store hade byggt på den plats där den muhammedanska moskén som kallas Klippdomen nu står. Templet var så storslaget att några av lärjungarna inte kunde låta bli att säga något om de dyrbara stenar som smyckade det. Det här herodianska templet föreföll bestämt att stå där i sin prakt i många hundra år till ära för den Gud som tillbads i det. Men historiska fakta bevisar att Jesus var en sann profet, då han sade till de här beundrarna av templet:

¹⁴ ”Ser ni inte allt detta? Jag säger er i sanning: Ingalunda skall sten här lämnas på sten och inte bli nedkastad.” — Matteus’ skildring, kapitel 24, verserna 1—3, NW.

15. a) Vilken tidigare profetia ledde följdriktigt fram till den här profetian? b) Vad måste de stenar, som nämndes i den första profetian, ha inbegripit?

¹⁵ En sådan allvarlig profetia var en följdriktig fortsättning på den fruktansvärda profetia som han hade uttalat bara två dagar tidigare. Då han, omgiven av en jublande folkskara, red nedför Oljeberget i riktning mot Jerusalem, stannade han och grät, i det han vände sig mot staden, och sade: ”O, att du i dag hade insett, också du, vad din frid tillhör! Men nu är det fördolt för dina ögon. Ty den tid skall komma över dig, då dina fiender skola omgiva dig med belägringsvall och innesluta dig och tränga dig på alla sidor. Och de skola slå ned dig till jorden tillika med dina barn, som äro i dig, och skola icke lämna kvar i dig sten på sten, därför att du icke aktade på den tid, då du var sökt.” (Luk. 19:41—44) Orden ”sten på sten” ”i dig” inbegrep helt visst templets stenar. Den romerske fältherren Titus, som blev brukad till att uppfylla denna hemska profetia, skulle inte kunna rädda ens det heliga herodianska templet. Jesu profetiska ord måste besannas.

16. Hur kunde de här lärjungarna, av det som Jerusalem tidigare hade fått genomgå, resonera sig till att stadens annalkande förstöring måste innebära slutet på en era för nationen?

¹⁶ Fullständig förintelse för den heliga staden Jerusalem och dess tempel! Vad kunde det innebära för dessa fyra lärjungar till Jesus om inte slutet på en era för deras nation? Det skulle bli andra gången som Jerusalem och dess tempel blev förstörda av hedniska trupper. Lärjungarna erinrade sig den första förstöringen av Jerusalem och dess tempel, som den babyloniska hären under konung Nebukadnessar åstadkom år 607 f.v.t., och tänkte på att detta hade inneburit slutet för deras nation såsom ett oberoende teokratiskt rike under ett styre som utövats av de kungliga ättlingarna till konung David, som var son till Isai från Betlehem. Jerusalem fick sedan ligga öde i sjuttio år, och på grund av dessa förhållanden började sannerligen Jerusalem förtrampas av de hedniska nationerna. Även om en Gud hängiven kvarleva av nationen återvände från sin landsförvisning i Babylonien när de sjuttio åren hade gått till ända och på nytt slog sig ned i Juda land, återupprättades inte något rike med en kunglig ättling till David såsom regent. Det nya världsväldet, Persien, tillsatte bara en ståthållare, Serubbabel, att förvalta Juda land. Det davidiska riket med sin tron i Jerusalem fortfor att förtrampas av hedningarna.

17. a) Varför åstadkom det mackabeiska riket inte något avbrott i förtrampandet av Davids rike? b) Vad innebar tillkännagivandet: ”Himmelriket är nära” för många ödmjuka människor där i landet?

¹⁷ På 100-talet f.v.t. vann nationen visserligen ett visst oberoende av hedningarna och upprättade ett rike, men det var mackabéerna som då utövade makten. De mackabeiska konungarna tillhörde Levi stam och var präster och tillhörde inte Juda stam och Davids kungliga ätt. År 63 f.v.t. kom slutet för detta mackabeiska, levitiska rike, då romarna under fältherren Pompejus lade landet under sig. Befrielse från det romerska världsväldets dominans kom därefter att bli vad det förtryckta judafolket ivrigt längtade efter. När Johannes döparen och därpå Jesus kom och förkunnade: ”Himmelriket är nära”, var detta välkomna nyheter för många ödmjuka människor i Galileen och Judeen. (Matt. 3:1—4; 4:12—17) Många av de förtryckta menade att detta betydde befrielse från det romerska oket och återupprättandet av det teokratiska riket med en rättmätig arvinge till konung David på tronen i Jerusalem. — Apg. 1:6.

Hedningarnas tider måste fortlöpa under den fastställda tiden

18, 19. a) Vad menade Jesus och vad menade han inte med budskapet: ”Himmelriket är nära”? b) Vad sade Jesus alltså till folket om deras ”hus”?

¹⁸ Jesus gav emellertid inget löfte om befrielse från det romerska oket. Han förutsade tvärtom att nationen skulle ödeläggas av det romerska världsväldet och att de hedniska världsväldena skulle fortsätta att förtrampa Jerusalems ätt av konungar som härstammade från David. Jesus var ju född inom den mänskliga familjen såsom medlem av Davids kungliga hus, och därför var han den rättmätige arvingen till Davids teokratiska rike. Eftersom han var smord med Guds ande och befann sig mitt ibland de förtryckta människorna, var ”himmelriket”, ”Guds rike”, nära. (Luk. 17:20, 21) Jesus menade inte att Guds himmelska rike, som skulle befria alla människor från de förtryckande världsväldena, då var nära. Hedningarnas tider, under vilka de hedniska nationerna skulle få förtrampa de rättigheter som tillhör Guds rike med konung Davids ättlingar vid styret, måste i stället fortlöpa till det slut som fastställts för dem. Jerusalem och dess heliga hus för religiös tillbedjan skulle inte skonas. Därför sade Jesus till folket:

¹⁹ ”Se, ert hus lämnas övergivet åt er! Därför säger jag till er: Ni skall härefter alls inte se mig, förrän ni säger: ’Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!’” — Matt. 23:37—39, NW.

20. a) När hade just de ord som Jesus citerade från Psalm 118:26 använts om honom? b) När och om vem skulle dessa ord på nytt användas?

²⁰ Två dagar tidigare, då den jublande folkskaran följde Jesus på hans kungliga ritt in i Jerusalem, använde skaran just dessa ord i den profetiska Psalm 118:26, men Jerusalems religiösa ledare hade inte samma uppfattning som folket och menade inte heller att Jesus var den som enligt förutsägelsen var ”välsignad” och kom i Jehovas namn. (Matt. 21:1—9; Mark. 11:1—11; Luk. 19:28—40; Joh. 12:12—19) Därför är det inte något att förvåna sig över att Jesus inte på nytt skulle erbjuda sig i köttet åt dem såsom den rättmätige, smorde arvingen till Davids rike i Jerusalem! Han skulle gå bort och inte bli sedd mera av dem i köttet. Men likväl skulle den dag inbryta, då han skulle komma i riket och sitta på tronen på Jehova Guds högra sida. De som då skulle urskilja tecknet på att han hade kommit i sitt rike och var närvarande på tronen skulle se honom med trons ögon. De skulle urskilja att den rätta tiden var inne att säga: ”Välsignad är han som kommer i Jehovas namn!” (Ps. 110:1—6; Apg. 2:34—36) De skulle vara benägna att kalla honom ”välsignad”, eftersom det förhållandet att han kommer i sitt rike innebär befrielse eller räddning undan fienden.

21. Vilken fråga gav de här profetiska orden av Jesus upphov till hos hans fyra lärjungar enligt Matteus’ skildring?

²¹ När de fyra fiskarna, som nu var Jesu lärjungar, hörde hans ord om att han skulle komma tillbaka i Jehovas namn och kort därefter hörde hans profetia om att stenarna i Jerusalems tempel skulle brytas ned, frågade de Jesus: ”Säg oss: När skall detta ske, och vad skall vara tecknet på din närvaro och på avslutningen på tingens ordning?” (NW) — Matt. 23:38—24:3.

22, 23. Vad inbegrep ordet ”detta”, som lärjungarna använde, och hur framgår det av Jesu svar?

²² Med ordet ”detta” inbegrep lärjungarna obestridligen den förutsagda förstöringen av Jerusalem, som lärjungarna då satt och såg ut över från Oljeberget. I sin profetiska utsaga, som Jesus därpå framställde som svar på deras fråga, talade han definitivt om den kommande förstöringen av detta Jerusalem, vilken den romerska hären åstadkom år 70 v.t, som då låg bara trettiosju år framåt i tiden. (Matt. 24:15—20) I sin återgivning av Jesu profetia talar doktor Lukas mycket utförligt om Jerusalems förstöring (Luk. 21:20—24, NW) och säger:

²³ ”Vidare, när ni ser Jerusalem omgivet av lägrade krigshärar, vet då att dess ödeläggelse har kommit nära. Må då de som är i Judeen börja fly till bergen, och må de som är där inne dra därifrån, och må de som är i orter på landet inte gå dit in; ty detta är dagar då rättvisa skall utmätas, för att allt det som är skrivet må bli uppfyllt. Ve de havande kvinnorna och dem som ammar ett spädbarn i de dagarna! Ty det skall komma stor brist över landet och vrede över detta folk; och de skall falla för svärdsegg och föras i fångenskap till alla nationer; och Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade.”

24, 25. a) Varför var de judekristna i Jerusalem och Judeen väl förberedda att utföra en speciell lydnadshandling, innan denna profetia uppfylldes? b) Hur handlade de, och vad innebar detta för dem?

²⁴ Innan denna profetia uppfylldes år 70 v.t., ja, till och med innan judarna gjorde uppror år 66 v.t. och vållade att Jerusalem förstördes för andra gången, hade lärjungarna Lukas, Matteus och Markus skrivit sina redogörelser för Jesu profetia. De inspirerade skildringarna var alltså tillgängliga, och alla judekristna i Jerusalem och Judeen kunde undersöka dem och handla i överensstämmelse med upplysningarna, sedan den romerske fältherren Cestius Gallus resolut sökt ta itu med upproret, omringat Jerusalem med sina trupper och låtit dem lägra sig vid helgedomens mur men plötsligt hävt belägringen och dragit bort.a

²⁵ Innan den romerska hären kunde återvända, under en ny fältherre, Titus, flydde de trogna judekristna från det till undergång dömda Jerusalem och provinsen Judeen. Flertalet sökte tillflykt på östra stranden av Jordan i provinsen Pereen. Deras lydnadshandling medförde befrielse eller räddning för dem, då den romerska hären längre fram tillintetgjorde Jerusalem och därpå drog fram genom provinsen Judeen och förstörde städerna och dödade judar i tiotusental och slutligen förde bort 97.000 överlevande judar till fångenskap och slaveri.

26. Hur sträng var hämnden på den tiden eller den gudomliga rättvisa som då utmättes?

²⁶ I och med att fästet Masada, som låg väster om Döda havet, halvvägs mellan dess nord- och sydspets, föll år 73 v.t. hade hela provinsen Judeen blivit underkuvad av den romerska hären och rensad på alla upproriska. Under den fem månader långa belägringen av Jerusalem, från 14 Nisan till 6 Elul (6 september, gregorianska kalendern), när staden intogs av fältherren Titus, dödades 1.100.000 judar enligt vad den judiske historieskrivaren Flavius Josephus uppger. Om de forna dagar då Jerusalem första gången förstördes, dvs. av babylonierna år 607 f.v.t., var dagar då gudomlig hämnd utkrävdes, var de dagar, då denna andra förstöring drabbade Jerusalem, i inte ringare grad dagar av gudomlig hämnd, ”dagar då rättvisa skall utmätas” från himmelen, alldeles som Jesus hade förutsagt tre dagar innan han blev dräpt utanför det av blodskuld fläckade Jerusalems murar.

27. Vilken fråga uppstår nu beträffande hur omfattande tillämpningen av Jesu profetia kan vara?

²⁷ I och med dessa händelser kom sannerligen slutet för den dåvarande judiska tingens ordning med dess hemland och huvudstad och tempel för gudsdyrkan. (1 Kor. 10:11; Hebr. 9:26—28) Men var ödeläggandet av Jerusalem och Judeen den avlägsnaste tidpunkt i historien, på vilken Jesu profetia, som finns återgiven i Matteus 24:3—25:46; Markus 13:3—37 och Lukas 21:7—36, syftade och hade någon tillämpning?

28. Hade befrielse genom Guds rike kommit i och med att Jesu profetia uppfylldes på ett bokstavligt Jerusalem och ett bokstavligt Judeen?

²⁸ När Jerusalem och dess tempel hade förstörts år 70 v.t. och hela Judeen hade kuvats i och med år 73 v.t., hade de överlevande judekristna då någon anledning att tro att Guds rike hade kommit? Nej! Kunde de med trons ögon se Jesus i hans messianska rike, och sade de: ”Välsignad är han som kommer i Jehovas namn”? Nej! Hade den utlovade ”befrielsen” kommit eller rättare sagt: befrielsen från det romerska världsväldet, som hade ödelagt Jerusalem och Judeen? Nej! Vid den tiden befann de kristna sig nämligen fortfarande främst inom det romerska kejsardömets välde, även om det fanns kristna utanför kejsardömet, i Partien, Indien, Skytien, Etiopien och på andra håll. Ja, i mer än två hundra år efter den judiska katastrofen åren 70—73 v.t. utstod de kristna svåra förföljelser från det romerska kejsardömets sida, också efter kejsar Konstantins tid.

29. a) När hade Jerusalem börjat förtrampas av de hedniska nationerna? b) Vad profeterade alltså Jesus om detta för att påvisa att hans profetia gällde förhållanden bortom år 70 v.t.?

²⁹ Romarriket var det fjärde av de hedniska världsvälden som hade förtrampat Jerusalems rike med en kunglig arvinge till konung David på tronen; det första var Babylon; det andra Medo-Persien; det tredje Grekland (Macedonien) och det fjärde var det romerska kejsardömet. Ödeläggelsen av den romerska provinsen Judeen var så fullständig att den romerske kejsaren Vespasianus sålde olika landområden i provinsen som jordegendomar åt hedniska köpare. De ord som Jesus uttalade på Oljeberget år 33 v.t. måste alltså få en mycket vidare tillämpning, långt bortom Jerusalems och dess tempels förstöring år 70 v.t., eftersom Jesus, då han talade om stadens belägring och fall, uttalade denna förutsägelse: ”Och Jerusalem skall bli förtrampat av [de hedniska] nationerna, till dess [de hedniska] nationernas fastställda tider är fullbordade.” (Luk. 21:24, NW) Också efter det att romarväldet hade förlorat greppet om Mellersta Östern, fortfor det land, där konung David och hans kungliga efterföljare hade regerat, att lyda under hedniska politiska makter. Inget messianskt rike med en rättmätig arvinge till konung David vid styret kunde komma till makten, förrän ”[de hedniska] nationernas fastställda tider” utlöpte vid den tid som Gud själv fastställt.

”En stor vedermöda”

30, 31. Vad antydde Jesus med sina ord, då han nämnde om en ”stor vedermöda” omedelbart efter det att han hade talat om Jerusalems belägring och fall?

³⁰ Belägringen och förstöringen av Jerusalem och underkuvandet av hela Judeen, som den romerska hären företog, var sannerligen en tid av ”stor vedermöda” för det judiska folket. Men den var säkert inte så stor att den kunde sägas motsvara den vedermöda som Jesus varskodde om längre fram i sin profetia om ”tecknet” på sin närvaro och på ”avslutningen på tingens ordning”. Hans förutsägelse om den ”stora vedermödan” följde visserligen omedelbart på hans beskrivning av det forntida Jerusalems belägring, men det språk han använde tyder på att han talade om något mycket mer omfattande än Jerusalems förstöring, något som kunde påminna om den men skulle inträffa efter den. I Matteus’ skildring av Jesu profetia lyder Jesu ord så här: ”Ty då skall det bli en stor vedermöda, en sådan som inte har förekommit sedan världens begynnelse intill nu och inte heller skall förekomma mera. Ja, om inte de dagarna bleve förkortade, så skulle intet kött bli frälst; men för de utvaldas skull skall de dagarna bli förkortade.” — Matt. 24:21, 22, NW.

³¹ I Johannes Markus’ skildring av Jesu profetiska utsaga läser vi: ”Ty de dagarna skall vara dagar av en sådan vedermöda, som inte har förekommit från begynnelsen av skapelsen, som Gud har skapat, intill den tiden och inte skall förekomma mera. Ja, om inte Jehova hade förkortat dagarna, så skulle intet kött bli frälst. Men för de utvaldas skull, deras som han har utvalt, har han förkortat dagarna.” — Mark. 13:19, 20, NW.

32. Vilka frågor ställer vi med rätta om vedermödor med tanke på det språk som användes i förbindelse med talet om en ”stor vedermöda”?

³² Längre fram i sin profetia talade Jesus om Noa och syndafloden på Noas tid, och därför frågar vi: Var Jerusalems förstöring år 70 v.t. en vedermöda större än syndafloden, som inträffade 1.656 år efter människans skapelse? Var Jerusalems förstöring, som den romerska hären åstadkom, den värsta vedermöda som hade inträffat dittills, sedan begynnelsen av skapelsen, närmare bestämt då Gud skapade mänskligheten, också Noas flod medräknad? Har inte någon olycka inträffat på de 1.898 åren sedan Jerusalems förstöring som kan jämföras med den eller överträffar den? Har ingen ”stor vedermöda” på nytt inträffat sedan åren 70—73 v.t., som kan jämställas med den judiska katastrof som inträffade under de åren eller som har varit mycket värre än den? Vad kan vi säga om den ödeläggelse av människoliv och städer som skedde under första världskriget mellan 1914 och 1918 och under andra världskriget mellan 1939 och 1945? Jerusalems och Judeens ödeläggelse under första århundradet var av ganska ringa omfattning i jämförelse med dessa senare världsomfattande strider. Begick Jesus då ett misstag, när han beräknade hur ödesdiger den judiska katastrofen mellan åren 70 och 73 v.t. skulle bli? Så kan det inte ha förhållit sig med Jesus. Hur skall vi då förstå hans ord?

33, 34. Hur kan vi, av det som Jesus vidare sade i profetian, förstå att han inte överdrev då han talade om ödeläggelsen av Jerusalem och Judeen?

³³ Jesus överdrev inte då han talade om hur omfattande förstöringen av Jerusalem och Judeen skulle bli. Han visste på förhand och förutsade att hedningarnas tider, under vilka det davidiska herradömets rättigheter skulle förtrampas, skulle fortsätta efter Jerusalems förstöring. Han jämförde tiden för sin återkomst och andra närvaro med Noas dagar, då den världsomfattande vattenfloden tillintetgjorde alla människor utom Noas familj, som befann sig i arken, och med sina ord gav han en antydan om att något mycket värre skulle hända än Jerusalems förstöring. Han talade om att ”alla jordens stammar”, inte bara Israels tolv stammar, skulle slå sig själva i veklagan på grund av det som de skulle se vara på färde. (Matt. 24:30, NW) Allt detta ingick i en och samma profetia om ”tecknet” på hans närvaro och ”avslutningen på tingens ordning”.

³⁴ I den uppenbarelse som Jesus gav aposteln Johannes tjugosex år efter Jerusalems förstöring talade Jesus dessutom om ”konungarna på hela den bebodda jorden” och sade att de skulle församlas till ”kriget på Guds, den Allsmäktiges, stora dag”, Harmageddon, och därpå redogjorde han för vilket omfattande blodbad Harmageddonkriget skulle bli. (Upp. 16:13—16, NW; 19:11—21) Av detta förstår vi att Jesus inte gick till någon överdrift i det han sade.

35. Vad hade Jesus alltså uppenbart i tankarna, då han talade om Jerusalem?

³⁵ Det är alltså uppenbart att Jesus i det här sammanhanget använde Jerusalems förstöring som en profetisk illustration och inte bara talade om den i bokstavlig bemärkelse utan också i en symbolisk, bildlig, bemärkelse, som en förebild till något mycket mer omfattande. Han hade följaktligen ett större, otroget, till undergång dömt Jerusalem i tankarna, och han profeterade i själva verket om förstöringen av det större, otrogna Jerusalem och den världskatastrof, som dess förstöring kommer att bli upptakten till. Han profeterade om det motbildliga Jerusalem och Judeen, nämligen kristenheten, som enligt statistiska uppgifter nu räknar inemot en milliard medlemmar världen utöver.

36. Varför kan man påstå att kristenheten utgör en motbild till det otrogna Jerusalem och Judeen?

³⁶ Kristenheten gör anspråk på att vara det andliga Israel, som befinner sig i det nya förbundet med Gud genom medlaren Jesus Kristus. Den påstår sig vara det andliga Sion eller Jerusalem, som Guds löften tillhör eller gäller. Kristenhetens påve i Vatikanen vördas såsom ställföreträdare för den himmelske Jesus Kristus, som är ”lejonet av Judas stam”. (Upp. 5:5, Benelius) Att kristenheten skulle bli till angav Jesus i sin liknelse om vetet och ogräset, och i samma liknelse förutsade han att kristenheten och dess ogräslika kristna, det motbildliga, otrogna Jerusalem och Judeen, skulle bli tillintetgjorda. — Matt. 13:24—30, 36—43.

Världsnöd sedan hedningarnas tider utlöpte

37. Hur förstår vi att Jesu profetia är tillämplig ända fram i vår tid i förbindelse med kristenheten, ja, bortom innevarande år?

³⁷ När vi förstår Jesu profetiska ord i Matteus 24:21, 22 och Markus 13:19, 20 på det här sättet, inser vi att hans profetia gäller vår tid, de yttersta dagarna för det motbildliga, otrogna Jerusalem och Judeen, kristenheten. Jesu profetia om det som skulle inträffa når sannerligen ända fram till 1914 och bortom 1914, ja, bortom innevarande år. Hur så? Därför att Jesus sade så här: ”Och Jerusalem skall bli förtrampat av nationerna, till dess nationernas fastställda tider är fullbordade”, och därpå fogade till mycket mera. (Luk. 21:24, NW) Vi behöver inte här på nytt ge bevis för att hedningarnas tider, ”nationernas fastställda tider”, utlöpte omkring 1 oktober 1914. Det bevisas av historien!

38, 39. a) Sedan vilket år har de ord Jesus uttalade i början av sin profetia blivit uppfyllda i synnerhet på kristenheten? b) Vad var ”födslovåndorna” en antydan om för kristenheten?

³⁸ Sedan det markerade året 1914 har kristenheten jämte den övriga människovärlden fått se de ord uppfyllas på sig som Jesus uttalade i början av sin profetia. Han sade: ”Folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike; och det skall bliva stora jordbävningar, så ock hungersnöd och farsoter på den ena orten efter den andra, och skräcksyner skola visa sig och stora tecken på himmelen.” — Luk. 21:10, 11.

³⁹ Matteus’ parallellskildring lyder så: ”Ja, folk skall resa sig upp mot folk och rike mot rike, och det skall bliva hungersnöd och jordbävningar på den ena orten efter den andra; men allt detta är allenast begynnelsen till ’födslovåndorna’.” (Matt. 24:7, 8) När folk reste sig mot folk och rike mot rike under åren 1914—1918, var det tjugofyra av de tjugoåtta inblandade nationerna som tillhörde kristenheten, det motbildliga, otrogna Jerusalem och Judeen. Därför var det oundvikligt att första världskriget och den anmärkningsvärda hungersnöden, den stora livsmedelsbristen och de omfattande jordbävningarna innebar ”födslovåndor”, i synnerhet för kristenheten. ”Födslovåndorna”, lika allvarliga som en kvinnas som är i barnsnöd, innebar inte att kristenheten var i färd med att framföda en ny kristen ordning, en värld omvänd till kristendomen, utan innebar att en smärtsam död började nalkas för den. Men vad de sanna kristna angår, så började deras befrielse nalkas!

[Fotnot]