Josefos — en historiker väl lämpad för sin uppgift
MELLERSTA ÖSTERN står i dag i brännpunkten för internationellt intresse, alldeles som det förhöll sig för 2.000 år sedan. Då, liksom nu, var det hemvist för en judisk stat, som var omgiven av fientliga grannar och i vilken religiösa känslor, blandade med nationalistiska strävanden, svallade högt. Då, liksom nu, spelade Mellersta Östern en viktig roll i världsekonomin. (Egyptisk säd användes till att ge mat åt befolkningen i det forntida Rom.) Detta politiskt känsliga område var dessutom en passage mellan det romerska imperiet och dess rivaler.
Mitt under dessa förhållanden uttalades profetior angående den judiska nationen. Dessa profetior skulle komma att uppfyllas på ett mycket detaljerat sätt. Det var förutsagt att staden Jerusalem skulle bli omringad — först av lägrade krigshärar och sedan av ett belägringsverk av spetspålar — och att staden skulle falla för sina fiender efter bittra strider som kännetecknades av hungersnöd, farsoter och otroliga grymheter. Det var förutsagt att templet i Jerusalem, som var så beundrat och som nyligen hade byggts ut och förskönats, skulle bli fullständigt förstört.
Varför bör vi vara intresserade?
Den exakta uppfyllelsen av dessa profetior 37 år efter det att de uttalades gör dem mycket intressanta för de människor i dag som ger akt på den världspolitiska scenen. Det är i synnerhet så därför att de som studerar bibeln förstår att det kommer att bli en liknande, men större, uppfyllelse av Jesu profetior i dag — en uppfyllelse som kommer att påverka alla jordens inbyggare. — Luk. 19:43, 44; 21:5—35.
Men allt detta hände för mer än 1.900 år sedan. Hur vet vi att Jesu profetior om Jerusalem uppfylldes in i minsta detalj? Att vi har kunskap om händelser i samband med Jerusalems förstöring genom romarna år 70 v.t. beror till stor del på den judiske historikern Flavius Josephus’ (Josefos’) skrifter. I sin bok Judarnas krig berättar Josefos om händelser som Jesus förutsagt, även om det inte finns något bevis för att han själv var kristen eller att han ens kände till Jesu profetior.
Josefos berättar till exempel att den romerske härföraren Titus byggde ett belägringsverk av spetspålar för att påskynda hungersnöden i det belägrade Jerusalem, alldeles som Jesus hade förutsagt. (Jesus sade: ”Dina fiender skall bygga ett belägringsverk av spetspålar omkring dig och skall innesluta dig och ansätta dig från alla håll.”) Josefos berättar ingående om de fruktansvärda svårigheter som invånarna i staden utsattes för genom hungersnöd, farsoter och blodsutgjutelser, alldeles som Jesus hade omtalat. (”Det skall vara ... farsoter och hungersnöd.” ”De skall falla för svärdsegg.”) Han berättar om hur templet raserades till grunden — utan att sten lämnades på sten — alldeles som Jesus hade förutsagt. (”Här skall sten alls inte lämnas på sten och inte bli nerriven.”)
Vem var Flavius Josephus?
Vem var då denne judiske historiker? Var det verkligen möjligt för honom att ge oss exakta upplysningar om händelser i Judeen under det första århundradet? Kan vi lita på vad han säger?
Det bör först och främst påpekas att Josefos inte skrev död historia från något kejserligt bibliotek, som han hade förmånen att ha tillgång till; han skrev om sin tids händelser. Han var verkligen ett ögonvittne till de flesta av de händelser som han skrev om. Hans berättelse är desto mer fascinerande på grund av att han tjänade aktivt på båda sidor under det judisk-romerska kriget. Han började som överbefälhavare för de judiska trupperna i Galileen och slutade som rådgivare åt härföraren Titus. Josefos blev så nära vän med Titus och hans far Vespasianus att han antog deras familjenamn Flavius. Det är därför han är känd för oss under namnet Flavius Josephus och inte under sitt judiska namn Josef ben Matitjahu.
Han föddes några år efter Jesu död och blev en skarpsynt iakttagare av politiska strömningar. Han var av förnäm börd och medlem av fariséernas religiösa sekt, och hans familj hade anknytning till sadducéernas mer aristokratiska sekt. Han berättar att han vid 26 års ålder ingick i en grupp som blev sänd till Rom för att försöka utverka befrielse för vissa judiska präster som — av den romerske landshövdingen Felix — hade sänts, bundna i bojor, till kejsaren anklagade för några ”mindre och obetydliga” förseelser. Detta påminner läsarna av bibeln om de svårigheter som aposteln Paulus hade i samband med denne samme Felix, som höll honom fängslad i två år i hopp om att bli mutad av honom. (Apg. 24:27) Medan den unge Josefos var i Rom uppstod vänskap mellan honom och ingen mindre än kejsar Neros hustru, kejsarinnan Poppaea, som ingrep för att utverka befrielse för Josefos’ vänner.
När Josefos återvände till Jerusalem, var han full av beundran för den romerska kulturen och militärmakten. Han blev bestört över att finna att den judiska nationen mer och mer hade börjat ställa in sig på krig med romarna. Josefos accepterade ett uppdrag från de judiska moderata ledarna i Jerusalem att fara till Galileen som ett slags militär generalguvernör i hopp om att få möjlighet att förhandla med romarna. Medan han var där, var han upptagen med att befästa städerna i Galileen, organisera trupperna där enligt romerskt mönster och bekämpa alla slags sammansvärjningar som seloterna i Galileen anstiftade mot honom.
En djärv och listig personlighet
Josefos’ personlighet är en studie i listighet. Detta framkommer av det sätt på vilket han manövrerade händelserna, då staden Tiberias vid Galileiska sjön gjorde uppror mot hans myndighet och jagade bort honom från staden. Eftersom Josefos saknade trupper som kunde gå emot staden, lät han var och en av de män som understödde honom få ett skepp att segla tvärs över sjön mot Tiberias. Josefos hade nätt och jämnt tillräckligt med män för att segla de 230 skepp som han förde befälet över, men invånarna i Tiberias visste inte om detta, utan trodde att skeppen var fulla med soldater. Genom att bluffa sig fram gjorde han människorna i staden så förskräckta att de gav sig utan förlust av liv.
Den romerske överbefälhavaren Vespasianus invaderade snart Galileen med 60.000 man för att hämnas den förödmjukelse Cestius Gallus fick erfara år 66 v.t. Vespasianus trängde slutligen in Josefos i den lilla bergsstaden Jotapata, som föll efter en våldsam och intensiv belägring i 47 dagar. Josefos och 40 andra överlevande gömde sig i en grotta. Då gömstället upptäcktes, meddelade romarna att Josefos’ liv skulle sparas om han gav sig frivilligt.
Detta var frestande för Josefos, men det behagade inte alls hans män, som hade tänkt träffa en överenskommelse om självmord. Josefos, som låtsades gå med på denna idé, föreslog att man genom lottkastning skulle bestämma i vilken ordning männen skulle döda varandra. Somliga misstänker att Josefos förfalskade tärningarna, eftersom det till sist bara var han och en annan överlevande kvar. I detta avgörande ögonblick övertalade Josefos den andre mannen att ge sig åt romarna tillsammans med honom själv.
Sedan Josefos hade blivit tillfångatagen, gav han sig ut för att vara en profet och var djärv nog att smickra den vidskeplige Vespasianus genom att förutsäga att Vespasianus skulle bli världshärskare. Detta gjorde ett så starkt intryck på Vespasianus att han ändrade sina planer att sända Josefos till Nero. Han höll i stället sin fånge i förvar för att se vad som skulle hända. Då Vespasianus år 69 v.t. utropades till kejsare, kom han ihåg den profetia som Josefos hade uttalat två år tidigare. Josefos blev därför från och med då en intim vän och rådgivare till hans familj.
Då Vespasianus reste till Rom för att överta makten över imperiet, följde Josefos med Titus, Vespasianus’ son, för att avsluta kriget mot judarna genom att inta Jerusalem. Han blev Titus’ rådgivare i judisk taktik, och som ett redskap för romersk propaganda riskerade han sitt liv framför Jerusalems murar, då han uppmanade sitt folk att ge sig.
Ögonvittne
Det var under denna tid som Josefos med egna ögon kunde se de händelser som bevisade sanningen i Jesu märkliga profetia om Jerusalem. Jesus hade förutsagt ”stor nöd över landet och vrede över detta folk”. Josefos noterade romarnas vrede. De hade från början varit böjda för att vara eftergivna och visat fördragsamhet mot judarna, men hade nu blivit uppretade av judarnas ovillighet att ge sig. — Luk. 21:23.
Då staden föll efter en relativt kort belägring — fyra och en halv månad — dödade de romerska soldaterna ända tills de var alltför trötta på att döda någon mer. ”De slog ihjäl utan åtskillnad alla som de träffade på och brände upp alla hus tillsammans med de judar som hade flytt in i dem och ödelade många av de övriga husen; i somliga av de hus som de gick in i för att skövla och plundra fann de döda kroppar av hela familjer, och i rummen i övervåningen fanns döda kroppar av sådana som hade dött på grund av hunger. ... De dräpte utan åtskillnad alla som de träffade på. Döda kroppar blockerade gatorna, och i hela staden flöt blod.”
Det är intressant att lägga märke till att inte bara grymheterna utan också den korta tid som belägringen av Jerusalem skulle vara hade förutsagts av Jesus, då han sade: ”Ja, om inte de dagarna förkortades, skulle inget kött bli frälst.” (Matt. 24:22) Under belägringen såg Josefos stel av fasa hur judarna kastade 600.000 döda kroppar över stadsmuren; de var offer för hungersnöd, sjukdomar och partistrider inne i staden. Om judarna i Jerusalem fortsatt att dö i den takten, skulle alla ha dött inom fem månader!
Josefos berättar att sammanlagt 1.100.000 judar dog under belägringen. Han försvarar denna siffra genom att påpeka att belägringen skedde då stora skaror pilgrimer var i Jerusalem för att fira påskhögtiden. Josefos’ siffra har ifrågasatts, eftersom den romerske historikern Tacitus ger en lägre siffra — 600.000.
Men kom ihåg att Tacitus inte var ett ögonvittne. Hans skrifter är fulla av oriktiga upplysningar om judarnas historia och sedvänjor, och han medger själv att han fått uppgiften om förlustsiffrorna i andra hand.
Josefos försvarar dessutom siffran 1.100.000 genom att påpeka att inte långt före den romerska invasionen av Judeen hade en sammanräkning gjorts av antalet djur som offrades under påsken, och man fann att 256.500 djur hade dödats. Eftersom i medeltal 10 personer skulle äta påskmåltiden från samma djur, drog Josefos den slutsatsen att så många som 2.500.000 människor kunde ha befunnit sig i Jerusalem för att fira påsken.
Trovärdig, men inte ofelbar
Josefos’ förtjänster som ögonvittne är imponerande. Han var naturligtvis inte ögonvittne till händelserna inne i staden Jerusalem under dess belägring, men han lyckades utverka frihet för omkring 200 judiska överlevande efter stadens fall, och han kunde ha frågat ut dem. Under själva belägringen var det också en jämn ström av judiska desertörer, och Josefos var fri att fråga ut dem också. Dessutom hade han tydligtvis tillgång till sina beskyddare Vespasianus’ och Titus’ dagböcker och redogörelser, eftersom han hänvisar till dessa dokument i sina senare skrifter.
Detta betyder inte att Josefos’ historia är ofelbar. Hans uppfattning är tydligt påverkad av hans önskan att behaga sina romerska välgörare såväl som av hans hat till seloterna, som under belägringen tog kontroll över Jerusalem. Några av seloterna hade varit hans fiender då han var militärguvernör i Galileen. Men det finns ingen orsak att tvivla på att det mesta av Josefos’ verk är exakt. Det var dock skrivet under den tid då alla som var inbegripna i de nedskrivna händelserna levde. Varje allvarlig felaktighet skulle författarens många avundsjuka belackare ha slagit ner på.
Josefos’ skrifter är fascinerande läsning för såväl historieintresserade som bibelläsare. Du kanske inte har tänkt på att världshistorien på ett så slående sätt bekräftar bibelns profetior. Även om bibeln inte är beroende av Josefos eller över huvud taget av någon profanhistoriker för att bevisas sannfärdig, så skulle insikt om hur bibeln har bevisats vara sann i det förflutna mycket väl kunna uppmuntra objektiva människor att närmare ta i betraktande vad den säger angående våra dagar.
Hade du förut tänkt dig Josefos som en man som stillsamt forskade i ett instängt bibliotek? Som en sammanfattning kan man säga att han var diplomat, överbefälhavare, krigsfånge, självutnämnd profet, romersk militär rådgivare och livfull krönikeskrivare av dagshändelser — sannerligen en historiker som var ojämförligt väl lämpad för sin uppgift!