Global fruktan — ett tecken på vad?
FRUKTAN är en del av ”tecknet” på det som bibeln kallar ”ändens tid”, ”avslutningen på tingens ordning” eller ”de yttersta dagarna”. (Daniel 12:4; Matteus 24:3; 2 Timoteus 3:1) Jesus sade att människor skulle bli ”vanmäktiga av fruktan och väntan på de ting som skall komma över den bebodda jorden”. Men han gav oss ändå orsak till hopp, för han sade att denna globala fruktan skulle vara ett tecken på att befrielsen närmade sig. — Lukas 21:7, 25—28.
Är den fruktan som skulle beteckna nära förestående befrielse verkligen uppenbar i dag? Många människor anser det. Gör du?
Begrunda fakta
”Världen är som aldrig förr fylld av fruktan”, heter det i den tyska tidningen Die Welt. Vårt århundrade kallas ”fruktans århundrade”. Men med tanke på detta århundrades enastående framsteg inom vetenskapen, teknologin, medicinen och psykoterapin är denna ökning paradoxal. Det borde ha varit möjligt att minska fruktan; i stället har det motsatta skett.
Fruktan har liknats vid ”ett kringflackande spöke”, en sjukdom ”som sprider sig som en epidemi”. Således heter det i den tyska tidskriften Hörzu: ”Aldrig förr har mänskligheten varit så rädd som nu.” Man pekar på några av orsakerna och tillägger: ”Brutalitet och terror, egoism och likgiltighet, sociala orättvisor, krig, främmande inflytande, narkotikamissbruk, avund, kärnkraft, ungdomsbrottslighet, misslyckanden inom arbetet — fruktan av i dag har tusen namn.”
Allt fler människor håller med om att detta inte är någon överdrift. Hur är det med dig? Är det här också något av det du är rädd för?
Av internationell omfattning
Fruktan är inte begränsad till invånarna i ett enda land. Lägg märke till hur tidskriften Time beskriver situationen i Förenta staterna:
”Luften är fylld av en fruktan som är alltför omfattande för att man skall kunna få grepp om den.” Varför det? Beror det på fruktan för ett atomkrig?
Ungdomen är inte heller undantagen från denna fruktan för en kärnvapenkatastrof. Enligt en undersökning av Amerikanska psykiatriska föreningen har kärnvapenkrig en psykologisk inverkan på barn. Och New York Times citerar dr R. J. Lifton, professor i psykiatri vid Yaleuniversitetets medicinska fakultet, som konstaterar följande om barn som växer upp under hotet om ett kärnvapenkrig:
”De har en annan tankeinriktning som inbegriper möjligheten att allting, de själva, deras föräldrar och alla de har känt eller kommit i kontakt med, plötsligt kan förintas.”
Eller, som en tolvårig flicka sade: ”Jag är mycket rädd för att världen kan explodera.”
Fruktan för kärnvapenkrig har också nått länder som inte i första hand är mål för kärnvapenrobotar. Varför det? På grund av det världsvida nedfallet. Dödsbringande radioaktiva partiklar som går upp i stratosfären efter ett kärnvapenkrig kan falla ner var som helst på jorden och förgifta allt de kommer i beröring med.
Fruktan för andra ting — för terroristdåd, för en miljökatastrof eller för brottslighet — har gjort problemet mer sammansatt.
Var du än bor skulle vi vilja fråga dig: Har du läst liknande uttalanden i tidningar och tidskrifter i ditt land? Har du lagt märke till att ord som ”rädsla”, ”ängslan”, ”skräck” eller ”osäkerhet” dyker upp med oroande regelbundenhet i samtal och diskussioner, både privata och offentliga? Har du i så fall någonsin undrat över vad det betyder?
Är fruktan något nytt?
Många människor påpekar helt riktigt att fruktan är något lika gammalt som människan. Detta medges i en ledare i Süddeutsche Zeitung, där det heter: ”Fruktan för döden, fruktan för smärta och sjukdom, fruktan för materiella och andra förluster har alltid utgjort en del av människans natur.” Det tillades dock, för att visa att fruktan har fått en ny dimension i vår generation: ”Vad som är nytt, å andra sidan, är det slag av potentiell fara som människan nu har skapat och även dess omfattning. Vad som också utan tvivel vore nytt är de allvarliga konsekvenser som skulle bli följden om de tänkbara katastroferna verkligen skulle inträffa.”
För att kunna utgöra en del av ett trovärdigt tecken som markerar ”avslutningen på tingens ordning”, som Jesus förutsade, skulle det behöva ske 1) en anmärkningsvärd ökning av antalet ting som orsakar fruktan och 2) en ökning av intensiteten av fruktan på grund av de möjliga konsekvenserna. (Matteus 24:3; Lukas 21:10, 11, 26) Det är exakt vad de citat vi redan har återgett går ut på. Dessutom är fruktan för kärnvapen något unikt. Aldrig förut har människan varit i stånd att frigöra de starka krafterna i atomen — inte förrän nu på 1900-talet. För första gången fruktar människor en fullständig förintelse av människosläktet, ja, av allt liv på jorden.
Men kom ihåg att du, när du i dag ser tecknen på den ökade fruktan, i verkligheten ser mycket mer. Du ser att befrielsen närmar sig, enligt det löfte Jesus gav. — Lukas 21:28.
Kommer en sådan befrielse att ske genom rörelsen för en frysning av kärnvapnen? Många människor tror det. Men hur ser en demonstration för frysning ut? Och ger den något hopp om någon befrielse?
En demonstration för frysning — hur en sådan kan se ut
”One, Two, Three, Four
We don’t want a nuclear war
Five, Six, Seven, Eight
We don’t want to radiate”
Taktfasta rop, rock-musik, slagord som utropas och sånger som sjungs — allt detta tävlar om ens uppmärksamhet mot ett bakgrundslarm av tusentals röster. Ögonen möter ett kalejdoskop av synintryck: banderoller med slagord i klara färger — många är gamla klichéer, men några är originella i sin humor eller sin kuslighet; demonstranter i bisarra dräkter och med skräckinjagande masker; dockor och figurer i papier-maché; män i affärskostymer; präster i sina runda kragar; kristenhetens munkar i bruna dräkter; buddistiska munkar i saffransgult; ungdomar; äldre människor; mödrar som bär på små barn; en hund som om halsen bär en skylt med ett enda ord på — Fred.
Sju hundra tusen människor på New Yorks gator, och alla har samma mål — att förhindra att ett kärnvapenkrig någonsin utbryter.
Det var den största nedrustningsdemonstrationen någonsin i Förenta staterna. Organisatörerna valde datumet den 12 juni för att demonstrationen skulle sammanfalla med Förenta nationernas andra särskilda session om nedrustning och därigenom på ett effektfullt sätt tvinga på FN frågan om en frysning.
En karnevalsliknande atmosfär dominerade dagen. Men kärnvapenförödelsens dystra spöke dök ändå hela tiden upp i det som syntes och hördes. Det var en fredlig demonstration. Och även om det stora flertalet var amerikaner, var flera andra länder representerade. En syn som gav en internationell prägel åt demonstrationen var en japansk delegation av både unga och gamla som hängde kransar av fredsduvor av papper i flera färger runt halsen på alla de mötte, medan de delade ut färgglada kort med personliga fredsbudskap skrivna med japanska bokstäver.
”Varför är ni här?” En kvinna på över 60 år svarar: ”Vi vill göra världen säker för våra barnbarn.” En annan svarar: ”Vi vill lämna kvar en värld åt våra barnbarn.”
En atomforskare från Argonne National Laboratory, ett laboratorium nära Chicago som arbetar för Förenta staternas energidepartement, berättar varför han kom till demonstrationen. ”Av samma skäl som alla andra. På grund av kapprustningen. Jag anser att det råder ett mycket verkligt hot om ett kärnvapenkrig på grund av en olyckshändelse och att jag kan bli dödad. Jag tycker inte om att se människor dödas, vare sig de är ryssar eller amerikaner.”
Här kommer chefen för den kärnmedicinska avdelningen vid ett större sjukhus i New York. Varför demonstrerar han? Han svarar med ett enda ord: ”Rädd!” Han vill att kärnenergin skall användas fredligt inom medicinen, inte till krig.
Pastorn vid ett college i delstaten Kentucky marscherar med därför att han tror att demonstrationer för en frysning av kärnvapnen ”kommer att tvinga de ledande männen i regeringarna att åstadkomma fred”.
Den vanlige medborgaren marscherar — förvånansvärt nog — vid sidan av organiserade grupper av yrkesfolk och fackföreningsmedlemmar. Präster och religiösa grupper syns överallt i den stora massan av demonstranter. Först ser den ut att vara en enad skara. Men en närmare granskning avslöjar splittringar under ytan. När man jämför slagorden på banderollerna och lyssnar till deras ideologier, lägger man märke till skiljaktigheter i åsikterna om vilken slutlig utformning frysningen av kärnvapnen bör få. Ett stort antal av demonstranterna utnyttjar frågan om en frysning av kärnvapnen till att framhäva sina personliga irritationskällor eller föra fram de politiska frågor de själva anser vara viktigast.
De stora, vita motordrivna renhållningsmaskinerna väntar på att demonstranterna skall vara färdiga med sin marsch. När deltagarna försvinner, kommer hela batterier av de här mekaniska mammutarna i hälarna på dem, slukar den litteratur som ligger och skräpar och sopar gatorna rena. Det återstår att se om rörelsen för en frysning av kärnvapnen kommer att rinna ut i sanden och sopas bort från politikernas sinnen och också om sådana demonstrationer kommer att ha någon effekt, så att till exempel påtryckningarna på regeringarna att göra uttalanden om fred kommer att ökas.
Men om vi inte kan förtrösta på mänskliga rörelser, som den för en frysning, vart kan vi då vända oss för att få ett hopp om varaktig fred och säkerhet?
[Infälld text på sidan 9]
”Luften är fylld av en fruktan som är alltför omfattande för att man skall kunna få grepp om den”
[Bild på sidan 8]
Fruktan sveper över världen