Varför aposteln Petrus blev så älskad av många
”Vad han tänkte, det sade han rent ut, frimodigt, och detta tilltalar också många människor. Därtill måste man säga att han, gång på gång, träffade rätt med sina ord.”
TILL de mest gynnade människor som vandrat här på jorden måste man räkna Jesu Kristi, Guds Sons, tolv apostlar.
Vilka välsignelser åtnjöt inte de tolv, då de åtföljde sin Herre och Mästare! De hörde honom göra utläggningar om Guds rättfärdiga principer, t. ex. i hans bergspredikan, lyssnade till honom, då han förklarade sina liknelser, och iakttog hur han vederlade vad hans religiösa motståndare anförde och hur han skarpt kritiserade dem för deras skenheliga skrymteri. Och att därtill få se hur Jesus dag efter dag botade sjuka, fick halta att gå, blinda att se och till och med uppväckte döda — vilket privilegium!
Den inspirerade redogörelsen för Jesu och hans apostlars liv innehåller inga fullständiga personskildringar av de tolv. Om vi alls känner till något om dem, så är det bara några få fakta eller några framträdande karaktärsdrag. Natanael till exempel var den israelit ”som det inte ... [fanns] något svek i”. (Joh. 1:47) Matteus har gjort sig bemärkt därför att han hade varit skatteuppbördsman, vilket inom parentes sagt bara hans skildring uppenbarar. Det som var kännetecknande för Tomas har lett till att namnet Tomas fått beteckna en tvivlare. Och Johannes är välbekant såsom den apostel som Jesus var särskilt fäst vid. Petrus utgör emellertid ett undantag. Gång på gång får vi i evangelieskildringarna vår uppmärksamhet fäst vid hans ord, hans handlingar, hans personlighet.
Till att börja med kan vi framhålla att Petrus omtalas vid namn fler gånger än alla de övriga tillsammans, mer än 180 gånger. Närhelst han och andra är namngivna, nämns dessutom hans namn alltid först; ja, så är det, antingen alla de andra namnges eller bara tre, två eller en av dem.
Säkert finns det goda skäl till att det är så. Evangelierna antyder att Petrus var långt mera frispråkig än någon av de andra och att han dessutom ofta var talesman för dem han hade i sällskap.
Petrus omtalas i Skriften på fem olika sätt. Hans namn ”Petrus” (som bara han bär) gavs honom av hans Herre och betyder ”en sten, ett klippblock”. ”Simeon” (hebreiska) och ”Simon” (grekiska) har betydelsen ”(bön)hörelse”. (1 Mos. 29:33) Han kallas också ”Kefas”, som är den semitiska motsvarigheten till ”Petrus”, och många gånger finner man kombinationen ”Simon Petrus”.
Petrus’ far hette Johannes (Jona). Petrus var från den lilla staden och fiskeläget Betsaida, som låg vid stranden av Galileiska sjön. Det var i den övre delen av Jordandalen som Petrus’ egen bror Andreas, en av Johannes döparens lärjungar, visade Petrus hän till Jesus såsom Messias. Det var vid det tillfället som Jesus gav Simon namnet Petrus, och från den stunden var han en lärjunge, en Jesu efterföljare. — Joh. 1:35—42.
Det var tydligen några månader senare som Jesus kallade Petrus och hans bror, som var i färd med att fiska, att lämna sina nät och följa honom såsom ”människofiskare”. (Luk. 5:1—11) Året därpå och efter en natt i bön utvalde Jesus Petrus och elva andra till att vara apostlar. — Luk. 6:12—16.
PETRUS, DEN IMPULSIVE APOSTELN
Varför älskar så många av oss särskilt Petrus? Man skulle kunna säga att det är på grund av att Petrus verkar så ”mänsklig”. En bidragande orsak till detta är säkert att vi vet så mycket mer om Petrus än om någon av de andra. Hans varma, ivriga natur gör ett vinnande intryck på oss. Därtill kommer att han var så lättrörd, impulsiv, ja ibland rentav förhastade sig. Han var snar att låta tankar och känslor övergå i handling, vilket så många av oss är benägna att göra.
När Jesus till exempel lät Petrus och hans kompanjoner få en stor fångst av fisk, sedan de hade arbetat förgäves hela natten, blev Petrus så överväldigad att han föll ner för Jesu fötter och sade: ”Gå bort från mig, eftersom jag är en syndig man, Herre.” (Luk. 5:8) När Petrus såg Jesus gå på vattnet, bad han Jesus att denne skulle ge honom kraft att göra detsamma, och Petrus lyckades verkligen göra det, så länge han hade tillräcklig tro. (Matt. 14:25—32) Och längre fram, då pöbeln kom för att gripa hans Mästare, frågade några av de andra apostlarna: ”Herre, skall vi slå till med svärd?” (Luk. 22:49) Men inte Petrus. Han slog genast till med svärd, men med så ringa precision att han, när han träffade översteprästens slav, bara högg av honom örat. — Joh. 18:10.
Vi kan också erinra oss den gången då Jesus, efter uppståndelsen, framträdde som en främling för några av apostlarna då de höll på att fiska. På nytt lät han dem få en stor fångst av fisk. Tack vare detta kände aposteln Johannes igen honom och sade att det var deras Herre. När Petrus hörde detta, väntade han inte tills båten, som var nertyngd av fisk, hade dragits i land. Genast dök Petrus i vattnet och simmade till stranden för att få vara hos sin Mästare. (Joh. 21:1—8) Det är helt naturligt att all sådan impulsivitet finner medkännandets och inlevelsens gensvar hos många bibelälskare.
OCKSÅ FRISPRÅKIG
Petrus var lika snar att tala som att handla. Vad han tänkte, det sade han rent ut, frimodigt, och detta tilltalar också många människor. Därtill måste man säga att han, gång på gång, träffade rätt med sina ord. Det är möjligt att Petrus inte var en högt bildad man, men han var intelligent, en tänkare. En tänkare? Ja, vi finner honom ju gång på gång ställa meningsfyllda frågor; och det krävs tankeskärpa för att göra detta. Vid ett tillfälle, då Jesus använde en liknelse, bad Petrus till exempel Jesus att han skulle uttyda liknelsen för dem. (Matt. 15:15) Vid ännu ett annat tillfälle, då Jesus hade uttalat en varning beträffande sin återkomst, var det Petrus som frågade: ”Herre, riktar du denna liknelse till oss eller också till alla?” (Luk. 12:41) Och det var Petrus som frågade på sina egna och sina kamraters vägnar: ”Se! Vi har lämnat allt och följt dig; vad kommer i själva verket att finnas åt oss?” Jesus försäkrade dem att Jehova sannerligen skulle belöna dem rikligt både nu och i framtiden. — Matt. 19:27; Mark. 10:29, 30.
Genom sin frispråkighet uppenbarade Petrus också att han uppskattade sin Mästare mycket högt. Sedan Jesus hade förbannat ett visst fikonträd, var det Petrus som fäste uppmärksamheten vid hur effektiv Jesu förbannelse var: ”Rabbi, titta, fikonträdet som du förbannade har torkat.” (Mark. 11:21) När Jesus frågade sina apostlar vem de trodde att han var, var det Petrus som uttalade den slående, tillitsfulla bekännelsen: ”Du är den Smorde, den levande Gudens Son.” (Matt. 16:16) Vid ett annat tillfälle, då Jesus frågade sina apostlar om de också tänkte överge honom som andra lärjungar hade gjort, var det återigen Petrus som sade: ”Herre, vem skall vi gå bort till? Du har uttalanden om evigt liv; och vi har trott och har lärt känna att du är Guds helige.” (Joh. 6:68, 69) Alla sådana uttryck för uppskattning och lojalitet från Petrus’ sida får oss sannerligen att älska honom.
BLIR GÅNG PÅ GÅNG TILLRÄTTAVISAD
Men Petrus tog också gång på gång till orda i otid eller talade mindre välbetänkt, vilket krävde att Jesus visade honom till rätta. Petrus protesterade aldrig vid sådana tillfällen utan tog ödmjukt emot tillrättavisningen, och allt detta får oss att känna frändskap med honom. När Jesus till exempel talade med sina apostlar om vad som låg framför honom, att han skulle få lida mycket, skulle bli dödad och bli uppväckt från de döda på tredje dagen, då var det den välmenande Petrus som tog honom åt sidan och förebrådde honom och sade: ”Var barmhärtig mot dig själv, Herre; du skall inte alls få detta slut.” Ja, han menade väl, men hur fel hade han inte här! Han hade så fel att Jesus ansåg det nödvändigt att säga till honom: ”Försvinn bakom mig, Satan! Du är för mig en sten att snava på, eftersom du inte tänker Guds tankar utan människors.” (Matt. 16:21—23) Här kan vi åter gå till oss själva: hur ofta har inte vi menat väl, men så småningom har vi fått klart för oss att vår välvilliga omtanke var missriktad!
Vid ett annat tillfälle visade sig Petrus förvånad över att han skulle behöva förlåta sin broder så ofta. Skulle han behöva förlåta honom ”ända till sju gånger?” Jesus rättade honom: ”Jag säger dig: Inte ända till sju gånger, utan ända till sjuttiosju gånger.” Hur lätt är det inte för oss att förstå hur Petrus måste ha känt sig, i synnerhet om någon som står oss nära gång på gång förgår sig mot oss! — Matt. 18:21, 22.
En gång kände Jesus att kraft gick ut från honom, kraft som botade en viss kvinna tack vare hennes tro. Jesus frågade då: ”Vem var det som rörde vid mig?” Petrus gav Jesus en underförstådd förebråelse, då han invände: ”Undervisare, folkskarorna sluter sig omkring dig och tränger tätt inpå.” Med andra ord: Jesus, vilken dum fråga du ställer! Men Jesus tillrättavisade Petrus, då han sade ungefär så här: Jag vet vad jag talar om! Därpå gav kvinnan sig till känna, och Jesus sade då till henne: ”Dotter, din tro har gjort dig frisk; gå din väg i frid.” Var inte Petrus lik oss ibland, när vi kommer med invändningar därför att vi inte känner till alla fakta? — Luk. 8:43—48.
Också när Jesus, sedan han firat den sista påsken med sina apostlar, började tvätta deras fötter, tog Petrus till orda i otid. Petrus hade sett Jesus tvätta och torka några av de andras fötter. Petrus sade då till Jesus: ”Aldrig någonsin skall du tvätta mina fötter.” Ja, Jesus måste förmana honom två gånger vid det tillfället. Petrus menade väl, men hans uppfattning var felaktig. — Joh. 13:5—10.
Samma kväll talade Petrus ytterligare obetänksamt. Jesus sade till sina apostlar att de alla skulle förmås att snava och falla den natten. Men Petrus kände sig så säker på sin lojalitet mot sin Mästare att han helt enkelt inte kunde uthärda tanken att han skulle överge sin Mästare. Andra kanske, men inte han! När Jesus tillfogade att Petrus rentav skulle förneka honom tre gånger, sade Petrus med ännu större eftertryck: ”Om jag så måste dö med dig, skall jag visst inte förneka dig.” — Matt. 26:31—35.
Men Petrus skulle få lära känna sin egen svaghet. Utan tvivel skulle han, om han hade förts inför en domare och blivit tillfrågad om Jesus, ha skött saken utomordentligt. Men nu var det något så oväntat som hände. Nio av apostlarna hade flytt. Bara Johannes och Petrus hade följt efter Jesus in på översteprästens gård, och där sade en tjänsteflicka till honom: ”Också du var tillsammans med Jesus, galiléen!” Därpå anklagade också andra honom. Omständigheterna, tidpunkten, vilka som sade det, och troligen hur de sade det, allt detta samverkade till att överrumpla Petrus och fick honom inte bara att förneka sin Mästare tre gånger, utan också att använda en ed då han sade: ”Jag känner inte den människan!” Omedelbart därefter gol tuppen. Allt hade inträffat just som Jesus förutsagt. Och då hände det, säger Lukas, att ”Herren vände sig om och såg på Petrus”. Petrus ”gick ut utanför och grät bittert”. Petrus försökte inte bortförklara något, inte hitta på ursäkter, han visade bara ödmjuk, förkrossad ånger. Alla som har gråtit bittert på grund av något allvarligt felsteg känner helt naturligt frändskap med Petrus och kan förstå hur han kände det den gången. — Luk. 22:61, 62; Matt. 26:69—75.
STYRKA KOMBINERAD MED SVAGHET
Det som bibeln har att säga om Petrus utgör sannerligen fängslande läsning. Berättelsen om honom avslöjar på ett underbart sätt hur det förhåller sig med människonaturen och vad Guds ande kan uträtta för ofullkomliga människor. Petrus’ överträdelse var mycket allvarlig, det är sant, men han tillät inte att den gjorde honom så missmodig att han gav upp. Han bevarade sin ödmjukhet och sin kärlek till sin Mästare. Detta framgår ytterligare av vad som hände efter Jesu uppståndelse och sedan han hade visat sig för Petrus och några andra på Galileiska sjöns strand. Petrus fann sig ödmjukt i den tillrättavisning som låg i frågan som Jesus ställde till honom tre gånger och som gällde om han verkligen älskade Jesus, varpå Jesus befallde honom: ”Föd mina små får.” — Joh. 21:15—17.
Petrus hade gång på gång tagit ledningen bland de tolv. Det var också Petrus som efter Jesu himmelsfärd föreslog att man skulle ersätta Judas med Mattias. På pingstdagen var det Petrus som gjorde sig till talesman för de tolv, och han gjorde då bruk av en av ”himmelrikets nycklar”, som Jesus tidigare hade anförtrott åt honom. Längre fram gjorde han ytterligare bruk av dessa nycklar genom att förmedla de goda nyheterna till de första oomskurna hedningar som blev omvända, Kornelius och hans hus. — Apg. 1:15—26; 2:14—40; 10:1—48; Matt. 16:19.
Vi finner att Petrus talade frimodigt i förbindelse med det underverk som bestod i att han och Johannes botade en man som varit ofärdig från födelsen. (Apg. 3:12—26) När Petrus och Johannes fördes inför styresmännen, talade de så rättframt att dessa började förundra sig. Sedan började de ”känna igen dem såsom sådana som brukade vara med Jesus”. (Apg. 4:13) Vidare påminde Petrus och hans medbröder upprepade gånger styresmännen om att det var Gud som de i första hand måste lyda. Ja, i de elva första kapitlen i Apostlagärningarna berättas det att Petrus höll sex tal. Inte underligt att Herodes Agrippa I lät gripa honom och ämnade göra av med honom! Men Gud hade andra avsikter med Petrus, och därför sände han ut en ängel för att rädda honom. — Apg. 12:3—17.
Petrus hade också en framträdande uppgift i förbindelse med det möte där den kristna församlingens styrande krets tog itu med frågan om hedningar borde omskäras. (Apg. 15:7—11) Men ganska kort tid därefter finner vi att han låter människofruktan, fruktan för vissa judekristna från Jerusalem, förmå honom att kompromissa med sina principer genom att dra sig undan samvaro med hednakristna. Denna svaghet föranledde aposteln Paulus att ge Petrus en skarp förebråelse, vilket tydligen skedde inför hela den församling där detta hade inträffat. (Gal. 2:11—14) Här finner vi återigen drag som vittnar om hur ”mänsklig” Petrus var. Alla som en eller annan gång har gett efter för människofruktan kan leva sig in i Petrus’ situation, de kan hämta tröst av det som hände och dra nytta av det.
Låt oss, till sist, inte glömma bort de två utmärkta brev som Petrus skrev och som innehåller så mycket av värdefull upplysning och uppmuntrande förmaning, i synnerhet för alla som lider för rättfärdighetens skull. Dessa brev får oss att uppskatta Petrus ännu mera. Ja, aposteln Petrus var verkligen en mycket älsklig människa, som i hög grad blev använd av sin Gud och sin Mästare, trots sina svagheter. Vilken uppmuntran hans liv är för alla som kraftigt bemödar sig om att följa sin Mästare alldeles som Petrus gjorde! — 1 Petr. 2:21.