En ”dörr som leder till verksamhet” öppnar sig
”En stor dörr som leder till verksamhet har öppnats.” — 1 Kor. 16:9.
1. Vad gjorde Jehova Gud, enligt Apostlagärningarna 14:15; 17:30; Titus 3:4, 5 och 1 Johannes 5:13, under första århundradet v.t., och vilket privilegium öppnades därigenom för enskilda människor?
FÖR mer än nitton hundra år sedan grydde en ny era. Den öppnade underbara möjligheter som inte tillslutits fram till denna dag. Den högste Guden erbjöd genom sin förstfödde Son åt människor av alla stammar, nationer och raser privilegiet att tjäna honom med aldrig upphörande liv i sikte. — Apg. 14:15; 17:30; Tit. 3:4, 5; 1 Joh. 5:13.
2. a) Enbart med vilka hade Jehova Gud handlat i århundraden före den vanliga tideräkningens början? b) Varför var det bara judarna som kände honom som de tillbad?
2 I århundraden före den tid då Jesus kom till jorden handlade Jehova Gud uteslutande med israeliterna, judarna. De ensamma var ”betrodda med Guds heliga utsagor”. (Rom. 3:2) Endast köttsliga israeliter — eller hedningar som slöt sig till dem i tillbedjan — kunde vinna insikt om Jehovas uppenbarade uppsåt. Detta var orsaken till att Jesus kunde säga till en samaritisk kvinna: ”Ni tillber vad ni inte känner; vi tillber vad vi känner.” (Joh. 4:22) Samariterna godtog Pentateuken, de fem Moseböckerna, men förkastade de övriga av de inspirerade hebreiska skrifterna. Följaktligen var deras kunskap om den sanne Guden, Jehova, ofullständig. De kände honom inte i den utsträckning som han hade uppenbarat sig. Men de judar som godtog alla de hebreiska skrifterna såsom inspirerade av Gud och strävade efter att tillbedja i överensstämmelse med det sätt som var utstakat i dessa skrifter kände sannerligen honom som de dyrkade. De tillbad i enlighet med den av Gud bestämda anordning som hade sitt centrum i templet i Jerusalem. — 5 Mos. 12:5, 6; 1 Kon. 14:21.
3. a) Vilken förändring i tillbedjan pekade Jesus Kristus på, då han talade med en samaritisk kvinna? b) Vilka bevis finns det i de hebreiska skrifterna för att det med tiden skulle bli en förändring i anordningen för den rena tillbedjan?
3 När Jesus talade med den samaritiska kvinnan, visade han emellertid att en förändring var nära. Han sade: ”Den stund kommer, då ni varken på det här berget [Gerissim, som betraktades som heligt av samariterna] eller i Jerusalem skall tillbedja Fadern.” (Joh. 4:21) Förhandsglimtar beträffande en sådan förändring hade redan getts i de hebreiska skrifterna. Genom sin profet Jeremia hade Jehova Gud tillkännagett att ett nytt förbund skulle ersätta det gamla lagförbundet. (Jer. 31:31—34) Genom den inspirerade psalmisten David hade den Högste uppenbarat att tjänsten som överstepräst skulle tilldelas någon som inte tillhörde Arons släktlinje. Denne skulle vara kung och präst alldeles som Melkisedek i det forntida Salem. I Psalm 110:4 (NW) läser vi: ”Jehova har svurit (och han skall inte ångra sig): ’Du är en präst till obestämd tid efter Melkisedeks sätt!’” Denna förändring i prästerskapet krävde också ett annorlunda offer. Också detta hade framhållits profetiskt. Psalm 40:7 säger oss: ”Till slaktoffer och spisoffer har du icke behag — öppna öron har du givit mig [”men en kropp beredde du åt mig”, Septuagintaöversättningen] — brännoffer och syndoffer begär du icke.”
4. Varför kan godtagbar tillbedjan utövas enbart genom Jesus Kristus?
4 Av de kristna grekiska skrifterna lär vi att Jesus Kristus är det nya förbundets medlare, att han är kung och präst efter Melkisedeks sätt och att hans fullkomliga mänskliga kropp utgör det för Gud godtagbara försoningsoffret. (Hebr. 7:15—28; 8:6; 9:15; 10:1—10) Följaktligen blev godtagandet av Jesus Kristus som det enda medlet för att nalkas Fadern nödvändigt för alla som önskar tillbedja på det rätta sättet. Guds Son sade: ”Jag är vägen och sanningen och livet; ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh. 14:6, 1917) Med denna förändring i tillbedjan följde också den storslagna möjligheten för enskilda människor att bli en del av den nya nationen av det andliga Israel, med ”medborgarskap” i himmelriket. — Fil. 3:20.
5. Vad behövde Jesu lärjungar göra för att andra skulle kunna lära känna det sätt på vilket man kan ägna Gud godtagbar tillbedjan? (Rom. 10:10—15)
5 Men hur skulle människor få kunskap om detta? Svaret finner vi i det uppdrag som Jesus Kristus gav sina lärjungar efter sin uppståndelse från de döda: ”Gå därför och gör lärjungar av människor av alla nationerna, ... lär dem att hålla allt som jag har befallt er.” (Matt. 28:19, 20) Ja, det fanns ett arbete att utföra i fråga om att kungöra Guds sanning för andra och ge undervisning om den. Under de tre och ett halvt år som Jesus Kristus undervisade offentligt hade apostlarna och andra lärjungar blivit övade att utföra detta viktiga arbete. På grund av denna mycket viktiga verksamhet öppnades andra möjligheter för dem som var i stånd att ställa sig till förfogande för tjänst och var villiga att göra detta.
DEN KRISTNA FÖRSAMLINGEN BÖRJAR FUNGERA
6. När fick den kristna församlingen sin början, och hur visade Jehova att han inte längre använde den judiska församlingen?
6 Så kom pingstdagen år 33 v.t. Denna dag utmärker början för den kristna församlingen. Omisskännliga bevis gavs då för att den församling som Gud nu använde bestod av hans Sons lärjungar. Den dagen utgöt den Högste, genom Herren Jesus Kristus, den heliga anden över omkring 120 lärjungar, som var församlade i ett rum på övervåningen i ett hus i Jerusalem. Detta utgjutande av anden föregicks av ”ett kraftigt ljud alldeles som ljudet av en framfarande styv bris”. Detta kraftiga ljud tilldrog sig många judars och proselyters uppmärksamhet och fick dem att församlas intill det hus där lärjungarna befann sig. Dessa lärjungar, som blivit bemyndigade av den heliga anden, började tala på främmande språk ”om Guds storslagna gärningar”. De judar och proselyter som hade kommit till Jerusalem från avlägsna platser blev helt enkelt förundrade över att höra sina egna språk talas av galiléer. — Apg. 2:1—12.
7. Hur kunde judar och proselyter bli medlemmar av den kristna församlingen?
7 Aposteln Petrus förklarade sedan för den församlade skaran att Guds ande hade blivit utgjuten i uppfyllelse av Joels profetia. Sedan visade han att Jesus, som de hade hängt på pålen, hade blivit uppväckt från de döda och att han verkligen var den Smorde, kung Davids Herre, som blivit insatt på Guds högra sida. Vilket gensvar blev det på Petrus’ ord? Skildringen säger oss: ”När de nu hörde detta, kände de ett hugg i hjärtat, och de sade till Petrus och de övriga apostlarna: ’Män, bröder, vad skall vi göra?’” Petrus svarade: ”Ändra ert sinne, och må var och en av er bli döpt i Jesu Kristi namn till era synders förlåtelse, och ni skall få den heliga andens fria gåva.” Omkring 3.000 personer handlade i enlighet med denna uppmuntrande maning. — Apg. 2:14—41.
8. Vilka anordningar gjordes för att göra det möjligt för dem som hade kommit till Jerusalem från avlägsna platser att stanna kvar där för att få gagn av apostlarnas undervisning?
8 Dessa nya troende och de många andra som därefter kom att uppnå gemenskap med den kristna församlingen hade mycket att lära sig. Apostlarna, som personligen blivit utbildade och övade av Jesus Kristus, befann sig helt visst i den bästa ställningen för att undervisa dem. Men apostlarna kunde inte resa till alla de avlägsna delar av jorden från vilka judar och proselyter hade kommit till Jerusalem. För att kunna ägna sig åt apostlarnas undervisning förlängde därför dessa nyomvända sitt uppehåll i staden. De fick bistånd att göra detta, när många av deras medtroende frivilligt sålde sina ägodelar och överlämnade medlen till apostlarna för att fördelas bland behövande. — Apg. 2:44, 45; 4:34, 35.
9. Vilka förordnanden gjordes när församlingen i Jerusalem växte i storlek? Vad var orsaken?
9 Tillväxten i församlingen i Jerusalem öppnade möjligheter för andra förutom apostlarna att tjäna med avseende på att sörja för allas behov. Mycket tidigt i församlingens historia läser vi om unga män som uppenbarligen gjorde apostlarna tjänster genom att arbeta med händerna. De kan regelbundet ha stått till förfogande för att uträtta nödvändiga ärenden. (Apg. 5:6, 9, 10) Vilken god utbildning och övning för framtiden fick inte dessa unga män genom att vara i nära umgänge med apostlarna! Med tiden blev det helt enkelt för mycket för apostlarna att ha tillsyn över understödsarbetet. När det uppstod ett problem i förbindelse med utdelningen av mat åt behövande änkor, insåg apostlarna att det skulle vara otillbörligt att de försummade sina ansvarsuppgifter i fråga om undervisningen för att se till denna mindre viktiga angelägenhet. Följaktligen anmodade de bröderna i församlingen att bland sig utvälja sju kvalificerade män till att sköta den dagliga utdelningen av mat. Sedan apostlarna hade framburit bön, förordnade de dessa män genom att lägga händerna på dem. Alla sju var män med enastående andliga kvalifikationer, ”fulla av ande och vishet”. (Apg. 6:1—6) Allteftersom församlingen växte måste apostlarna också ha förordnat dugliga män ”fulla av ande och vishet” till att tjäna tillsammans med dem som äldste i att sörja för lärjungarnas andliga behov.
KONTAKT UPPRÄTTHÅLLS MED NYA FÖRSAMLINGAR
10. a) Vilken verkan hade ett allvarligt utbrott av förföljelse mot församlingen i Jerusalem på spridandet av de ”goda nyheterna”? b) Hur upprätthöll kretsen av äldste i Jerusalem kontakten med andra församlingar?
10 Kort efter grundandet av församlingen i Jerusalem bröt stor förföljelse ut mot den, och de flesta av lärjungarna tvingades lämna staden. De som blev kringspridda begagnade sig av möjligheten att sprida de ”goda nyheterna”. Som ett resultat av detta uppstod det församlingar i sådana städer som Samaria och Antiokia. (Apg. 8:1, 4—8; 11:19—21) När nyheter om dessa församlingar och deras behov nådde Jerusalem, gjordes det anordningar, utan tvivel av äldstekretsen där, för att ge andlig hjälp. Apostlarna Petrus och Johannes sändes till staden Samaria, och när de återvände till Jerusalem, vinnlade de sig om att förkunna de ”goda nyheterna” i många samaritiska byar. (Apg. 8:14—17, 25) Vi läser också om hur Petrus längre fram besökte församlingar i Lydda och Joppe. (Apg. 9:32—43) Det var från Joppe som Petrus, efter Guds andes anvisning, begav sig till Caesarea för att där för första gången öppna möjligheten för oomskurna hedningar — Kornelius, hans familj och nära vänner — att bli lärjungar till Jesus Kristus. — Apg. 10:23—48.
11. Varför begav sig Barnabas till Antiokia, och hur fick han hjälp med att bygga upp församlingen där?
11 Församlingen i Jerusalem sände lärjungen Barnabas till Antiokia, där han gjorde mycket för att uppmuntra sina medtroende. (Apg. 11:22—24) Eftersom Barnabas behövde hjälp för att befrämja sann tillbedjan i denna stad, tog han initiativet att söka efter Paulus i Tarsus och inbjuda honom att ta del i arbetet i Antiokia. Detta var förmodligen omkring tolv år efter det att Paulus, som tidigare varit en förföljare av Kristi efterföljare, hade blivit troende. Tillsammans tillbringade Paulus och Barnabas ett år i församlingen i Antiokia. (Apg. 11:25, 26) Under denna tid brukade profeter från Jerusalem besöka församlingen i Antiokia. (Apg. 11:27) En av dessa profeter, Agabus, förutsade en stor hungersnöd. Detta föranledde församlingen i Antiokia att organisera understödsåtgärder för bröderna i Judeen och att sedan sända Paulus och Barnabas med deras bidrag till Jerusalem. (Apg. 11:28—30) Åtföljda av Johannes Markus, Barnabas’ syskonbarn, återvände de två männen till Antiokia. — Apg. 12:25.
12. a) Varför lämnade Paulus och Barnabas Antiokia för att öppna nya arbetsområden? b) Hur kom de nya församlingar som de grundade att få äldstekretsar? c) Hur fick församlingen i Antiokia vetskap om Paulus’ och Barnabas’ verksamhet?
12 Därefter gav den heliga anden anvisning om att Paulus och Barnabas skulle avskiljas för ett särskilt arbete. (Apg. 13:1, 2) I överensstämmelse med andens vägledning färdades Paulus och Barnabas igenom Cypern och delar av Mindre Asien och predikade de ”goda nyheterna” och grundade nya församlingar. När de på nytt besökte dessa församlingar, tillsatte de äldste till att sörja för lärjungarnas andliga behov. (Apg. 14:21—23) När de återvänt till Antiokia, samlade de ihop församlingen och berättade om ”de många ting, som Gud hade gjort med hjälp av dem, och att han för nationerna hade öppnat dörren till tro”. — Apg. 14:27.
13. a) Varför uppstod det ett problem i församlingen i Antiokia med avseende på hednatroende? b) Varför var det logiskt att denna angelägenhet skulle avgöras i Jerusalem?
13 Sedan uppstod ett problem. Det kom vissa bröder från Judeen till Antiokia och yrkade på att icke-judar som omfattade kristendomen måste omskäras och föreläggas att lyda Mose lag. I annat fall kunde de inte vinna frälsning. (Apg. 15:1) Var kunde denna angelägenhet avgöras? Den mest logiska platsen borde vara Jerusalem, eftersom det var den församlingen som apostlarna var förbundna med. Dessutom var det därifrån som arbetet med att predika och göra lärjungar hade spridit ut sig till alla de många platser där det då fanns församlingar. Följaktligen innehade de äldste i församlingen i Jerusalem ställningen som en central krets, till vilken övriga äldste kunde ställa frågor. Vi finner alltså att Paulus och Barnabas sändes till ”apostlarna och de äldste i Jerusalem angående denna dispyt”, som gällde omskärelsen. — Apg. 15:2.
14. a) Hur gick den centrala kretsen av äldste i Jerusalem till väga för att reda ut frågan om omskärelsen? (Apg. 15:6—21) b) Hur underrättades andra församlingar beträffande det beslut man nått fram till? (Apg. 15:22—29)
14 Den centrala kretsen av äldste, som inbegrep apostlarna, dryftade grundligt denna sak. Det framlades vittnesbörd som visade att Gud själv hade godtagit icke-judarna i deras oomskurna tillstånd och utgjutit sin ande över dem. Det blev således klart och tydligt att detta att hedningar fördes i gemenskap med den kristna församlingen innebar att profetior i de hebreiska skrifterna uppfylldes. Man kom fram till ett beslut, och detta beslut avfattades i form av ett brev. (Apg. 15:6—21) I detta brev förklarades det:
”Apostlarna och de äldste, era bröder, till de bröder i Antiokia och Syrien och Cilicien som är av nationerna: Hälsningar! Eftersom vi har hört att några ur vår krets har vållat er bekymmer genom sina yttranden, i det att de försökt få era själar ur jämvikt, fastän vi inte gett dem några instruktioner, har vi blivit eniga och har förordat att utvälja män att sända till er tillsammans med våra älskade, Barnabas och Paulus, män som har utgett sina själar för vår Herre Jesu Kristi namn. Därför sänder vi nu ut Judas och Silas, för att de också med ord må underrätta er om samma saker. Den heliga anden och vi själva har nämligen förordat att inte lägga någon ytterligare börda på er, utom dessa nödvändiga ting: att ni fortsätter att avhålla er från ting som är offrade åt avgudar och från blod och från ting som blivit kvävda och från otukt. Ifall ni omsorgsfullt tar er till vara för dessa ting, skall ni ha framgång. Må ni få vara vid god hälsa!” — Apg. 15:23—29.
15. Hur var de beslut som fattades av den centrala kretsen av äldste i Jerusalem och de besök som gjordes av trogna bröder till hjälp för församlingarna?
15 Genom sådana brev från den centrala kretsen av äldste i Jerusalem och genom besök av olika trogna bröder blev församlingarna uppbyggda och styrkta till att fortsätta att kungöra de ”goda nyheterna” och hjälpa medtroende att förbli fasta i tron. (Apg. 15:30—32; 16:4, 5) Dessutom gjorde inspirerade brev från Paulus, Petrus, Jakob, Judas och Johannes mycket för att stärka lärjungarna andligen.
16. a) Vilka möjligheter till tjänst öppnade den kristna eran för alla lärjungar, både män och kvinnor? (Matt. 28:19, 20; Gal. 2:9; 6:10; 1 Tim. 5:10; Tit. 2:3—5) b) Vilka andra möjligheter till tjänst öppnades för dugliga män som ställde sig till förfogande?
16 Början av den kristna eran öppnade sannerligen storslagna möjligheter till tjänst. Alla lärjungar, både män och kvinnor, hade privilegiet att förkunna de ”goda nyheterna” och uppmuntra medtroende och hjälpa dem i svåra tider eller i andligt avseende. Evangelister behövdes för att få de ”goda nyheterna” förkunnade på nya områden. Det behövdes också dugliga bröder som kunde använda tid till att besöka församlingarna och samarbeta med dem under en tid för att styrka dem och ta del i att tillsätta äldste och tjänare i församlingarna. Eftersom en tung ansvarsbörda föll på dessa resande bröder, fick de hjälp av unga män som kunde uträtta ärenden åt dem och på andra sätt utföra personliga tjänster. Hur förhåller det sig i vår tid? Står möjligheter av detta slag fortfarande öppna?
[Bild på sidan 439]
Petrus förklarar uppfyllelsen av Joels profetia för församlade judar och proselyter
[Bild på sidan 442]
När hedningar togs in i den kristna församlingen, gav den centrala kretsen av äldste anvisningar för att bevara enheten