”Vi tillber vad vi känner”
”Ni tillber vad ni inte känner; vi tillber vad vi känner.” — Joh. 4:22, NW.
1. a) Vad är alla människor benägna att tillbedja, och hur gäller detta den som påstår sig vara ett undantag? b) Vilka frågor gör man klokt i att ställa sig när det gäller tillbedjan?
ALLA människor är benägna att tillbedja någon eller någonting, även om det innebär att tillbedja sig själv. Den som vresigt säger: ”Jag tillber inte någon eller någonting!” tillber i verkligheten sig själv. Han gör sig själv till en mänsklig gud, men på grund av sin självförhävelse är han omedveten om detta förhållande. Han är högmodig i sin förmätna tanke att han inte tillber någonting, vare sig levande eller livlöst. Detta gagnar honom inte; det ger honom inte större frihet; det lättar inte hans ansvarsbörda. I stället skadar det honom och blir kanske till hans eviga fördärv. För att tillbedja med bestående gagn för sig själv behöver man känna vad man tillber, tillbedja vad man känner. Vi gör klokt i att fråga oss själva: Tillber jag vad jag känner? Eller kan det sägas till mig och till mina religiösa eller icke-religiösa umgängesvänner: ”Ni tillber vad ni inte känner”? Det är detsamma som att säga: Ni vet inte vad ni tillber.
2. a) I vilket avseende är många människor mycket känsliga, när de är utanför sin religiösa byggnad? b) Vilket gensvar gav den samaritiska kvinnan, när hon fick veta att hon tillbad vad hon inte kände, och vilket gagn fick hon?
2 De flesta är mycket känsliga när det blir fråga om religion. Inte endast radikala och kommunister skäms över att betraktas som religiösa, utan det gör också medlemmar av kristenheten, när de är utanför sin kyrka. Många avbryter varje samtal med en människa som har en annan religion genom att barskt säga: ”Jag har min egen religion!” Andra, och de är många, säger sedan de hört någon lägga fram ett bevis i en religiös fråga: ”Din religion är sanning för dig, och min religion är sanning för mig, och därför behöver jag inte byta religion.” Men var och en som har denna inställning bör fråga sig själv: Skulle jag känna mig sårad, om någon, som visste vad han talade om, sade till mig: ”Ni tillber vad ni inte känner”? Den kvinna till vilken ett sådant påstående först riktades av en person som tillhörde en annan religion kände sig inte sårad. Det utföll väl för henne att hon inte gjorde det. Hon grep tillfället att ställa ytterligare en fråga. Härigenom kom hon underfund med varför den som talade till henne kunde säga det han sade till henne.
3. När och var träffade den samaritiska kvinnan den man som sade detta till henne?
3 Kvinnan bodde i Mellersta Östern och tillhörde en liten folkgrupp som kallades samariter. Hon träffade denne välunderrättade man, då han satt vid en djup brunn nära staden Sykar vid middagstiden en dag. Det var år 30 enligt den vanliga tideräkningen, någon tid efter det att samariterna hade firat sin påskhögtid på det närbelägna berget Gerissim, där det en gång hade stått ett samaritiskt tempel. Det finns ännu i våra dagar en liten koloni samariter vid berget Gerissim, och i sin helgedom har de ett forntida exemplar av Pentateuken (de fem första böckerna i den heliga bibeln, skrivna av profeten Mose), som de påstår är det äldsta exemplar som finns i vår tid. I närheten finns också en djup brunn, som man påstår är just den brunn vid vilken den samaritiska kvinnan träffade denne man. Bredvid denna brunn har man rest upp ett avskiljande gallerverk, och på det finns tetragrammaton, de fyra hebreiska bokstäver som står för namnet på Mose Gud, nämligen Jehova eller Jahve. Allt detta finns nu inuti en skyddande byggnad, och turister besöker platsen.
4, 5. a) Varför var det märkligt att ett samtal inleddes vid brunnen? b) Vilket religiöst problem tog kvinnan upp på grund av det mannen sade?
4 Mannen visade sig tillhöra en folkgrupp som samariterna då inte hade något umgänge med, och ändå inledde han ett samtal med denna samaritiska kvinna, vilket gjorde henne förvånad. Denna frihet från rasfördomar gjorde intryck på henne. Det var tillbörligt att det var vid denna brunn, vilken enligt allmän uppfattning hade grävts av patriarken Jakob, farfars farfar till Mose, som denne man talade till henne om någonting nytt, ”levande vatten”. Han sade också att sedan någon druckit av det skulle han inte bli törstig igen. Han uppenbarade för henne att han kände till fakta om hennes mest intima liv. Detta gjorde att hon ställde honom en fråga om ett då aktuellt religiöst problem. Hon sade:
5 ”Herre, jag inser att du är en profet. Våra förfäder tillbad på detta berg; men ni säger att i Jerusalem är den plats där man bör tillbedja.” — Joh. 4:1—20, NW.
6. Vad sade mannen till henne om hennes folks tillbedjan och om sitt eget folks tillbedjan? Vad sade han om tillbedjan i framtiden?
6 Mannens svar på hennes fråga var: ”Tro mig, kvinna: Den stund kommer, då ni varken på detta berg eller i Jerusalem skall tillbedja Fadern. Ni tillber vad ni inte känner; vi tillber vad vi känner, ty frälsningen har sitt ursprung hos judarna. Icke desto mindre kommer den stund, och den är nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning, ty Fadern söker just sådana till att tillbedja honom. Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbedja med ande och sanning.” — Joh. 4:21—24, NW.
7, 8. a) Vem visade sig mannen vid brunnen vara, och hur kom kvinnan underfund med detta? b) Till vilken slutsats beträffande mannen Jesus kom männen i Sykar, och varför var detta riktigt?
7 Vem var denne man som talade med sådan auktoritet till denna samaritiska kvinna? Kvinnan visade att hon hade tro på Messias, vilken de judar som talade grekiska kallade Kristus, och hon såg fram emot att Messias eller Kristus slutgiltigt skulle avgöra alla frågor angående tillbedjan. Därför sade hon: ”Jag vet, att Messias skall komma, han som ock kallas Kristus; när han kommer, skall han förkunna oss allt.” Men frågan var den gudomlige Fadern skulle tillbedjas och sättet att tillbedja honom hade redan förklarats för denna samaritiska kvinna. Mannen sade nämligen till henne: ”Jag, som talar med dig, är den du nu nämnde.” Om denna kvinna levde ytterligare tre år, kunde hon få kunskap om ytterligare fakta, obestridliga fakta, som bevisar att denne man verkligen var Messias, Guds sedan länge utlovade Smorde. Men hans namn när han levde här på jorden var Jesus, som betyder ”Frälsning från Jehova”. Därför kallades han Jesus Kristus. — Joh. 4:25, 26.
8 Detta var verkligen nyheter! Och eftersom mannens tolv följeslagare nu slöt sig till honom och hade mat med sig till deras måltid, lämnade den samaritiska kvinnan sin vattenkruka vid brunnen och återvände till Sykar och sade till stadens invånare: ”Kom och se en man, som har sagt mig allt vad jag har gjort! Kanske han är Messias?” Samariterna gick ut för att se och lyssna. De förmådde mannen att stanna hos dem i två dagar. Till vilken slutsats kom de? Att denne man var den messianske Frälsaren också för andra än judarna, som på den tiden inte hade något umgänge med samariterna. De sade till kvinnan: ”Nu tror vi icke längre, därför att du har berättat om honom, ty nu har vi själva hört honom, och vi vet, att han verkligen är världens Frälsare.” (Joh. 4:28—30, 39—42, Hd) Tre år senare gavs de historiska fakta som bevisade att samariterna hade rätt: Jesus Kristus är hela människosläktets Frälsare. Han visste vad han talade om med den samaritiska kvinnan.
”Känner jag det?” är frågan
9. Med vilka skulle Jesus, om han var på jorden i vår tid, inbegripa oss — med dem som tillber vad de känner eller med dem som tillber vad de inte känner, och varför är det viktigt att fatta ett beslut beträffande denna fråga?
9 Antag att Jesus Kristus personligen var på jorden nu och sade till en viss religiös sammanslutning: ”Ni tillber vad ni inte känner; vi tillber vad vi känner.” Skulle han inbegripa oss tillsammans med sig i orden: ”Vi tillber vad vi känner”? Eller skulle han inbegripa oss i den religiösa sammanslutning som inte kände vad de tillbad? Svaret på dessa frågor är av största betydelse för oss i dag, då vi tvingas fatta ett förnuftsmässigt beslut i fråga om vem eller vad vi skall tillbedja. En människa kan lura sig själv genom att med envis stolthet och självsäkerhet säga: ”Jag tillber ingen eller inget! Jag fruktar varken Gud eller människor.” Men med tiden kommer vissa fakta i dagen som visar vem eller vad en person tillber.
10. Vilken sorts Gud, som man menar är bibelns Gud, påstår många att de tillber i vår tid?
10 Många gör anspråk på att tillbedja, inte Buddha, eller någon av hinduernas 330.000.000 gudar, eller muhammedanernas Allah, eller de nutida judarnas Gud, utan en annan sorts Gud, en namnlös Gud som inte har någon anknytning till en särskild ras eller nationalitet. Han kan tillbedjas av alla utan några hinder i fråga om ras eller nationalitet. Många i vår tid menar att denne namnlöse Gud är bibelns Gud.
11, 12. a) Varför bör de som tillber på samma sätt som Jesus gjorde tillbedja vad de känner? b) Varför kände inte samariterna vad de tillbad, och på vilket sätt hade frälsningen sitt ursprung hos judarna?
11 Frågan som var och en bör ställa sig är alltså: Tillber jag vad jag inte känner, precis som samariterna gjorde för nitton hundra år sedan? Eller tillber jag, likt Messias, vad jag känner? Om vi tillber vad Messias här på jorden kände, kommer det att innebära frälsning för oss, därför att Messias själv sade det. Han kände den himmelske Fadern, som han talade med den samaritiska kvinnan om. Som bevis för detta sade han: ”Ingen känner Sonen utom Fadern, ej heller känner någon Fadern utom Sonen och den, för vilken Sonen vill göra honom känd.” (Matt. 11:27) ”Fadern känner mig och ... jag känner Fadern.” — Joh. 10:15.
12 Vid den tid då han sade detta stod den nation som tillbad i templet i Jerusalem i ett högtidligt förbundsförhållande till Jehova Gud genom hans medlare, profeten Mose. Gud stod inte i något sådant förbundsförhållande till samariterna, fastän de påstod att de höll sig till Pentateuken, de fem böcker i bibeln som är skrivna av Mose. Eftersom de vägrade att godta det övriga av de inspirerade heliga skrifterna, tillbad de inte på det rätta berget och hade inte tillräcklig kunskap om Jehova Gud som uppenbarat sig genom alla dessa inspirerade skrifter. Jesus kunde därför med rätta säga till samariterna: ”Ni tillber vad ni inte känner.” Men i fråga om sig själv och den nation som han var en jordisk del av kunde han säga: ”Vi tillber vad vi känner, ty frälsningen har sitt ursprung hos judarna.” (Joh. 4:22, NW) Det var riktigt, eftersom Jesus Kristus vid den tid då han själv var människa var omskuren jude, och det kunde sägas om honom, som till och med samariterna i Sykar sade om honom: ”Vi vet, att han verkligen är världens Frälsare.” — Joh. 4:42, Hd.
13. Hur kan människor med rasfördomar reagera på Jesu uttalande, och vilken fråga kan de ställa?
13 Många människor med rasfördomar kanske stöter sig på Jesu uttalande: ”Frälsningen har sitt ursprung hos judarna.” De kanske frågar: Betyder det att man måste godta judaismen, låta omskära sig, gå i judiska synagogan och göra pilgrimsfärder till Jerusalem, om man vill tillbedja den sanne Guden?
14. Vilka ord som Jesus yttrade till den samaritiska kvinnan besvarar denna fråga?
14 Vad sade egentligen Messias Jesus till den samaritiska kvinnan? Hör här: ”Tro mig, kvinna: Den stund kommer, då ni varken på detta berg [Gerissim] eller i Jerusalem skall tillbedja Fadern. ... Icke desto mindre kommer den stund, och den är nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning, ty Fadern söker just sådana till att tillbedja honom. Gud är en Ande, och de som tillber honom måste tillbedja med ande och sanning.” — Joh. 4:21—24, NW.
15. a) Vad skulle ske, enligt vad Jesu ord visade, och hur har det varit så fram till denna tid? b) Vad är det då som betyder något för de sanna tillbedjarna?
15 Dessa ord visar att en genomgripande förändring just skulle ske. Fyrtio år senare förstördes Jerusalem av de romerska legionerna under fältherren Titus, och dess tempel för tillbedjan av Jehova Gud har inte blivit återuppbyggt där till denna dag. Den stad som under det följande århundradet byggdes där av de hedniska romarna blev sedan en s. k. kristen stad, dit människor från kristenheten gjorde pilgrimsfärder. Senare blev den en muhammedansk stad, där muselmanerna har tillbett i den moské som uppfördes på samma plats där det forntida judiska templet stod. Denna moské finns fortfarande kvar, och hela Jerusalem är nu i händerna på judarna, dvs. republiken Israel. Inget av detta har någon som helst betydelse för de ”sanna tillbedjarna”. De behöver inte tillbedja Jehova Gud i det jordiska Jerusalem eller på någon annan jordisk plats som betraktas som helig av olika religiösa sammanslutningar, Vatikanstaden inte undantagen. Att det sker på en viss plats på jorden har ingen betydelse för dem. Vad de ofelbart måste göra är — som Jesus sade till den samaritiska kvinnan — att tillbedja den himmelske Fadern med ande och sanning. Han är ande, en Ande, och är inte bunden vid någon jordisk plats.
16. Med vad var det Jesus sade att den himmelske Fadern måste tillbedjas, och varför är detta nödvändigt?
16 Att tillbedja den himmelske Fadern, som är andlig, sker därför inte genom någon fysisk, kroppslig kontakt med honom. I stället för att vara beroende av synliga eller materiella ting och geografiska platser måste den sanne tillbedjaren ha den rätta inställningen, utöva tro, i stället för att tillbedja efter vad han ser och känner rent fysiskt; han måste ha viljan och önskan att tillbedja i renhet, oavsett platsen eller de ting som finns omkring honom. Han måste inte bara visa uppriktighet och en helhjärtad inställning i sin tillbedjan, utan också äga sanningen. Den himmelske Fadern söker dem som söker sanningen om honom och som tillber honom i enlighet med sanningen, inte i enlighet med kristenhetens och andra religiösa systems hundratals sekters motsägande läror och traditioner. Vilken uppfattning skulle en person kunna ha i fråga om vad han tillber som Gud, om han inte hade sanningen? Uppfattningarna om Gud kan variera på millioner sätt!
17. a) Vad krävs det av oss med avseende på sanningen för att vi skall tillbedja Gud med sanning? b) Hur visade Jesu egen nation att den inte var med honom i vad han kände?
17 Sanningen om Gud är framåtskridande, progressiv, och den sanne tillbedjaren måste visa kärlek till sanningen genom att hålla jämna steg med dess framåtskridande. Hur förhåller det sig då med den jordiska nation som Jesus tillhörde? Kunde han fortsätta att säga om den nationen: ”Vi tillber vad vi känner”? Hur skulle han kunna det? Sedan den nationens religiösa ledare under tre års tid hade hört honom predika budskapet: ”Himmelriket är nära”, visade de och de flesta bland folket att de hade en annan uppfattning om Gud än han hade. De visade att de föredrog sina religiösa traditioner och mänskliga påfund framför vad han visade dem från de inspirerade heliga skrifterna. De anklagade honom för hädelse och försökte med våld döda honom. Till sist dömde deras högsta domstol i Jerusalem honom för hädelse mot Gud. De framhöll också för den romerske landshövdingen Pontius Pilatus att Jesus, enligt deras lag, borde dö för att han hade hädat Gud. Men för att få den romerske landshövdingen i Jerusalem att utöva sin myndighet och låta avrätta Jesus anklagade de honom för politiskt förräderi. Följden blev att Jesus fick dö på en avrättningspåle. De slöt sig alltså inte till Jesus för att tillbedja vad han kände!
18. Var det Jesus eller den judiska nationen som förkastades av Gud, och hur har detta visats?
18 Kan vi följa den forntida nationens exempel? Inte om vi vill tillbedja samme Gud som Jesus tillbad, den Gud som han kände. Den nationens avkomlingar har inte intill denna dag ändrat sig i fråga om sitt ståndpunktstagande gentemot Messias Jesus. De vägrade att godta Jesu budskap eller de bevis som han gav dem för att han var den sedan länge utlovade Messias. Men de blev tvungna att godta uppfyllelsen av Jesu förutsägelse att den ”heliga staden” Jerusalem och dess påkostade tempel skulle förstöras, för att aldrig mer byggas upp av judarna. Enligt Jesu ord kom den fruktansvärda förstöringen av Jerusalem och dess tempel medan ”detta släkte” eller ”släktled” (NW) ännu levde, det vill säga år 70 v.t. (Matt. 24:1—34) Även om judarna fanatiskt sökte motverka det, så upphörde Jerusalem därmed att vara platsen för tillbedjan av den ende levande och sanne Guden. I våra dagar står det inte ens något judiskt tempel där som en påminnelse om att den staden är platsen för gemensam tillbedjan av en känd Gud. Men sannfärdigheten hos Jesus, som denne kände Guds verklige messianske profet, är fastställd genom vad outplånliga historiska fakta visar. Det var alltså inte Jesus som blev förkastad av denne kände Gud, utan den nation som förkastade honom.
19. a) Vilka måste vi sluta oss till i deras handlingssätt på den tiden, om vi inte kan sluta oss till den judiska nationen? b) Genom vilket slags förbindelseled kom frälsningen till hedningarna? När skedde det?
19 Att Jesus sade: ”Frälsningen har sitt ursprung hos judarna” betyder sålunda inte att evig frälsning kommer genom den nationen i våra dagar och att man måste bli en omskuren proselyt eller en medlem av den för att vinna evig frälsning. Vi måste sluta oss till — inte den nation som förkastade Messias — utan till den judiska ”kvarleva”, bestående av några tusen köttsliga judar, som år 33 v.t. godtog Messias Jesus och som blev hans trogna efterföljare. (Rom. 11:1—7) Sedan Jesus blivit upprest från de döda och innan han for upp till himmelen, samlade han de första medlemmarna av denna judiska ”kvarleva” av troende. På pingstdagen (6 Sivan år 33 v.t.) blev Jesus Kristus av Gud använd till att utgjuta helig ande från himmelen över de första medlemmarna av denna judiska ”kvarleva”. De kunde således tillbedja Gud, inte bara i den äkta tillbedjans ”ande”, utan också med hjälp av Guds heliga ande, och även med den ”sanning” som blev uppenbarad genom denna heliga ande. (Apg. 2:1—47) Senare, år 36 v.t., förde denna judiska kvarleva Guds budskap om frälsning ut till hedningarna eller icke-judarna. (Apg. 10:1—11:18) De utgjorde alltså en förbindelseled genom vilken frälsning nådde hedningarna.
20. a) Vad gjorde de judiska kristna under den kritiska tiden före Jerusalems förstöring, och blev de härigenom berövade en plats där de kunde tillbedja den Gud de kände? b) För vilka måste vi ta ståndpunkt, om vi önskar få frälsning från Gud genom Kristus?
20 Men senare, vid den kritiska tiden innan Jerusalems förstöring kom, som Jesus hade förutsagt, återvände inte medlemmarna av denna judiska kvarleva till Jerusalem för att fira någon högtid där. De stannade inte ens kvar i staden. Nej, i stället övergav de den och flydde från den och från Judeen, precis som Jesus, såsom sann profet, hade uppmanat dem att göra. På så sätt blev de inte tillintetgjorda tillsammans med Jerusalem och dess tempel år 70 v.t. (Matt. 24:15—22; Luk. 21:20—24) Men de blev inte därigenom berövade någon sann plats att tillbedja den Gud som de kände. Nej, utan de fortsatte att tillbedja honom i hans sanna tempel, som inte är gjort av människohänder och som aldrig kan tillintetgöras av människohänder. (Hebr. 8:1, 2) Det är om denna judiska ”kvarleva” som Jesus Kristus kunde fortsätta att säga efter pingsten år 33 v.t. vad han sade till den samaritiska kvinnan: ”Vi tillber vad vi känner, ty frälsningen har sitt ursprung hos judarna.” (Joh. 4:22, NW) Det är inte för denna förkastade nation, utan för denna judiska ”kvarleva”, som om den ännu var vid liv, som vi måste ta ståndpunkt, om vi vill bli frälsta av Gud genom hans Messias, Jesus.
Hur vi kan känna vad vi tillber
21. a) I vilken utsträckning behöver vi ha kunskap för att tillbedja vad vi känner? Varför det? b) Hur hade samariterna tagit miste i detta avseende?
21 Att tillbedja ”vad vi känner” innebär att tillbedja den Gud som vi känner. Om vi tillber en inbillad Gud, kan det sägas om oss som Jesus sade: ”Ni tillber vad ni inte känner.” Om vi bara godtar vissa fakta om den sanne Guden, men sedan vägrar att godta hela den uppenbarade sanningen om honom, vad händer då? Då får vi bara en ofullständig insikt om Gud. Ja, vi får en förvriden uppfattning om Gud, och det vi då tillber är i själva verket inte den sanne Guden. Vi tillber då vad vi inte känner; vi tillber något som inte existerar. Det var det som var felet med samariterna som levde under det första århundradet. De godtog den inspirerade Pentateuken såsom skriven av profeten Mose. Men de vägrade envist att godta den ytterligare uppenbarade sanning om Jehova Gud som fanns i de andra trettiofyra böckerna i de inspirerade hebreiska skrifterna. Därför hade de inte bara en ofullständig uppfattning om Jehova Gud, utan också en oriktig uppfattning om honom. Det var därför de vägrade att dra upp till Jerusalems tempel för att tillbedja utan fortsatte att tillbedja på berget Gerissim. De godtog inte den historiska redogörelsen för Guds gärningar och sanningar som gällde för deras tid.
22. Hur kom samma sak att hända den nation som Jesus Kristus var en jordisk medlem av?
22 Detsamma hände den nation som Jesus Kristus var en jordisk medlem av. De menade att de godtog alla de inspirerade hebreiska skrifterna som fanns då, nämligen lagen, profeterna och psalmerna, men, som Jesus Kristus framhöll för dem, de gjorde Guds budord om intet på grund av sina traditioner och oinspirerade människors uppfattningar. (Matt. 15:1—9, NW; Luk. 24:44, 45) De vägrade också att urskilja och erkänna uppfyllelsen av de inspirerade hebreiska profetiorna, då dessa gick i uppfyllelse på Jesus Kristus. De godtog alltså inte honom som den i skrifterna profetiskt förebådade Messias. Därför anslöt de sig heller inte till den judiska ”kvarlevan” av troende, som fick Guds heliga ande på pingstdagen. De godtog heller inte de heliga skrifternas avslutande del, nämligen de inspirerade skrifter som upptecknades på grekiska av Messias’, Jesu, trogna apostlar och lärjungar. För dessa icke-troende judar upphörde den av Gud inspirerade och uppenbarade sanningen i och med Malakis bok och Krönikeböckerna. För dem var alltså böckerna från Matteus till Uppenbarelseboken inte något inspirerat komplement till de hebreiska skrifterna.
23, 24. Hur kommer, som ett resultat av deras handlingssätt, den Gud de tillber till korta inför den Gud som är bättre känd?
23 Vad har detta fått för följd för den nation vars huvudstad, Jerusalem, och tempel förstördes år 70 v.t. och vars prästerskap sålunda avskaffades? Det har medfört att de fått en felaktig uppfattning om Gud. De tillber en Gud som hittills inte har uppfyllt sina löften och profetior. De tillber en Gud som inte har sänt sin utlovade Messias genom Jesus Kristus, Davids son och Abrahams son. (Matt. 1:1) De tillber en Gud som inte har uppväckt sin Messias från de döda och låtit honom sätta sig på hans högra sida i himmelen såsom ”både Herre och Kristus”. (Apg. 2:22—36, NW) De tillber en Gud som inte har upprättat ett ”nytt förbund” med någon ny ”helig nation”, något ”Guds Israel” som är andligt, genom en medlare som är större än Mose, nämligen genom Messias Jesus. — Jer. 31:31—34; 5 Mos. 18:15—18; Apg. 3:20—24; Hebr. 8:7—13; 1 Tim. 2:5, 6.
24 De tillber alltså en Gud, vars Messias inte måste komma nu en andra gång för att upprätta det messianska riket över hela jorden, till välsignelse för hela mänskligheten, med ett styre som medför evig fred och rättfärdighet. (2 Sam. 7:4—17; Jes. 9:6, 7; Dan. 2:44; 7:13, 14) Därför tillber inte den judiska nationen den sanne Guden, trots att deras trogna förfäder tillbad honom.
25. Vad sade aposteln Paulus beträffande den nitälskan hans nation visade gentemot Gud? Vad tillber de alltså också i vår tid?
25 Den kristne apostel, som en gång själv förföljde den judiska kristna kvarlevan, skrev om medlemmarna av denna judiska nation: ”Mina bröder, mitt hjärtas åstundan och min bön till Gud för dem är, att de må bliva frälsta. Ty det vittnesbördet giver jag dem, att de nitälska för Gud. Dock göra de detta icke med rätt insikt. De förstå nämligen icke rättfärdigheten från Gud, utan söka att komma åstad en sin egen rättfärdighet och hava icke givit sig under rättfärdigheten från Gud. Ty lagen har fått sin ände i Kristus [Messias] till rättfärdighet för var och en som tror.” (Rom. 10:1—4; 1 Tim. 1:12—16; Gal. 1:13, 14) Vad kan då sägas om dem som tillhör detta en gång så gynnade folk som förkastar Messias’ Gud? I religiöst avseende nitälskar de ”icke med rätt insikt”, utan även dessa tillber vad de inte känner. De tillber inte de inspirerade kristna grekiska skrifternas Gud, som är samme Gud som de inspirerade hebreiska skrifternas.
26, 27. Tillber människorna i kristenheten, som håller fast vid sin ”treenige” Gud, vad de känner? Hur kan vi fastställa det rätta svaret?
26 Men tillber då människorna i kristenheten, som dyrkar sin så kallade treenige Gud, vad de känner? Eller tillber de vad de inte känner? Hur kan vi få reda på det? Genom att undersöka de inspirerade hebreiska skrifterna och de inspirerade kristna grekiska skrifterna, eftersom båda dessa skriftsamlingar tillsammans bildar en inspirerad bok.
27 Inte på ett enda ställe i den boken kan man finna uttrycket ”treenig Gud” eller ”treenighet”, och inte heller finns det något bevis i den för att det finns en sådan så kallad Gud i tre personer, nämligen Gud Fadern, Gud Sonen och Gud den Helige Ande. Tvärtom finner vi att Jesus Kristus till svar på frågan: ”Vilket bud är först av alla?” sade: ”Det första är: ’Hör, o Israel! Jehova, vår Gud, är en Jehova, och du skall älska Jehova, din Gud, av hela ditt hjärta och av hela din själ och av hela ditt sinne och av hela din kraft.’” I det svaret citerade Jesus ur Pentateuken i 5 Moseboken 6:4, 5. (Mark. 12:28—30, NW) Men kristenheten följer inte detta ”första” bud att tillbedja denne ende Gud, vars namn är Jehova.
28. Hur många uppfattningar om Gud finns det i kristenheten? Kan man få frälsning genom den?
28 Hur kan då kristenheten utöva en rätt tillbedjan? Fastän man vägrar att erkänna det, tillber kristenheten en Gud som är lik hedningarnas triader av gudar. Det finns lika många uppfattningar om Gud i kristenheten som det finns sekter och samfund i den. Vem kan förneka att kristenheten tillber vad den inte känner? Ingen frälsning står att få genom kristenheten!
29. Vilken kunskap är det Guds vilja att människor av alla slag skall komma till? Genom vem leds vi att tillbedja vad vi känner?
29 Frälsning till evigt liv i lycka kommer genom att man tillber vad Jesus och hans sanna efterföljare känner som den sanne Guden. En av dessa hans efterföljare, aposteln Paulus, blev av Gud inspirerad att skriva: ”Detta är förträffligt och välbehagligt i vår Frälsares, Guds, ögon, vilkens vilja är att människor av alla slag skall bli frälsta och komma till exakt kunskap om sanningen. Ty det finns en Gud, och en medlare mellan Gud och människor, en människa, Kristus Jesus, som gav sig själv till en motsvarande lösen för alla.” (1 Tim. 2:3, 6, NW) ”Men den som är medlare är icke medlare för allenast en enda. Men Gud är en.” (Gal. 3:20) Gud är alltså ena parten i sitt ”nya förbund”, och de människor som förs in i detta nya förbund är den andra parten i den anordningen; och sådana människor kan komma ”till exakt kunskap om sanningen” genom denne ende ”medlare mellan Gud och människor”. Den medlaren var en gång här på jorden som människa, en fullkomlig människa, som på grund av sin mänskliga fullkomlighet och syndfrihet kunde ge sig själv till en ”motsvarande lösen för alla”. Den medlaren är Messias Jesus eller Kristus Jesus. Eftersom han medlar för den Gud som han känner, leder han oss till att tillbedja ”vad vi känner”, nämligen Gud.
[Bild på sidan 200]
Jesus sade till en kvinna vid en brunn i Samarien att hon tillbad vad hon inte kände. Tillber du vad du inte känner? Eller tillber du verkligen vad du känner?
[Bild på sidan 205]
När människor tillber en treenighet som sin Gud, vilket de medger är ett ”mysterium”, kan det då sägas att de tillber vad de känner?