Vad säger bibeln?

Vad slags tillbedjan godkänner Gud?

”GUD är en Ande, och de som tillber honom måste tillbedja med ande och sanning.” (Joh. 4:24) Detta sade Jesus Kristus till en samaritisk kvinna i Sykar, och med dessa ord antydde han vad Gud har behag till när det gäller tillbedjan. Men hur kan man tillbedja ”med ande och sanning”?

För att få en mera fullständig bild av vad detta inbegriper kan vi ta del av litet mera av det samtal som den samaritiska kvinnan hade med Jesus Kristus: ”Våra förfäder”, sade hon, ”tillbad på det här berget [Gerissim]; men ni säger att i Jerusalem är den plats där man bör tillbedja.” ”Jesus sade till henne: ’Tro mig, kvinna: Den stund kommer, då ni varken på det här berget eller i Jerusalem skall tillbedja Fadern. Ni tillber vad ni inte känner; vi tillber vad vi känner, eftersom frälsningen utgår från judarna. Men den stund kommer, och den är här nu, då de sanna tillbedjarna skall tillbedja Fadern med ande och sanning, och Fadern söker ju efter sådana till att tillbedja honom.’” — Joh. 4:20—23.

I olikhet med judarna tillbad samariterna på berget Gerissim och påstod att detta var Guds heliga berg. Men de hade inget att grunda ett sådant påstående på. De fem Moseböckerna, som de räknade såsom sina inspirerade skrifter, kunde inte försvara att de betraktade Gerissim som heligt. Uppenbarligen var det för att skänka tilltro till denna sin uppfattning som samariterna ändrade ett uttalande i Femte Moseboken, så att det kom att lyda ”Gerissim” i stället för ”Ebal”. (5 Mos. 27:4; se fotnot i NW.) Genom att förkasta det övriga av de inspirerade hebreiska skrifterna hade samariterna dessutom endast en ofullständig uppfattning om den sanne Guden, Jehova. Därför kunde Jesus med rätta säga till den samaritiska kvinnan: ”Ni tillber vad ni inte känner.”

Judarna å andra sidan kunde hänvisa till de inspirerade skrifterna till stöd för sin tillbedjan i Jerusalem. I 1 Konungaboken 14:21 kallas till exempel Jerusalem ”den stad, som HERREN [Jehova] hade utvalt ur alla Israels stammar till att där fästa sitt namn”. I överensstämmelse med detta val av Jerusalem tillbad israeliterna där, som de blivit befallda enligt 5 Moseboken 12:5, 6: ”Den plats, som HERREN, eder Gud, utväljer inom någon av edra stammar till att där fästa sitt namn, denna hans boning skolen I söka, och dit skall du gå. Och dit skolen I föra edra brännoffer och slaktoffer, eder tionde, vad edra händer bära fram såsom offergärd, edra löftesoffer och frivilliga offer och det förstfödda av edra fäkreatur och eder småboskap.”

De judar, som erkände de hebreiska skrifterna och utförde sin tillbedjan enligt vad som var påbjudet i dessa skrifter, kände honom som de tillbad. Ingen kunde utöva en för Gud godtagbar tillbedjan oberoende av den bibliska föranstaltning vars centrum var förlagt till templet i Jerusalem. Vidare skulle Messias, såsom kung Davids ättling, vara jude till börden. Och endast genom honom är det möjligt att vinna frälsning. Detta erkände också de samariter som hörde vittnesbördet från den kvinna som Jesus hade talat till. De sade till henne: ”Vi tror inte längre för ditt tals skull; vi har ju själva hört, och vi vet att den här mannen med visshet är världens frälsare.” (Joh. 4:42) Vi ser alltså att ”frälsningen” sannerligen utgick ”från judarna”.

Judarna hade visserligen en på bibeln grundad uppfattning om att Jerusalem var centrum för tillbedjan av Gud, men av Jesu ord till den samaritiska kvinnan framgick det att denna anordning beträffande tillbedjan inte skulle fortsätta. Offren, högtiderna, prästerskapet och andra liknande ting, som utgjorde en del av den judiska anordningen för tillbedjan, var en skugga av större ting som skulle komma. Om olika föranstaltningar under lagen heter det i Skriften: ”Dessa ting är nämligen en skugga av de ting som skall komma, men verkligheten tillhör den Smorde.” (Kol. 2:17) ”Eftersom lagen har en skugga av de goda ting som skall komma, men inte tingens själva gestalt, kan människor aldrig med samma slaktoffer år efter år, som de ständigt frambär, göra dem som träder fram med dem fullkomliga.” — Hebr. 10:1.

När Messias, som verkligheten tillhör, framträdde på jorden, var tiden inne för en förändring i fråga om tillbedjan. Den skulle inte längre vara beroende av närvaron eller nyttjandet av synliga ting eller geografiska platser. En sann tillbedjare skulle inte lita på syn och känsel. Oberoende av platsen och tingen omkring honom skulle han ständigt beflita sig om en hållning präglad av sin tillbedjan. Han skulle inte utöva sin gudsdyrkan med hjälp av något som han kunde se eller ta på, utan med ande, med en drivkraft som tyder på uppskattning av andliga ting. Tillbedjan med ande måste därför utesluta bruket av beläten eller andra materiella föremål såsom hjälp vid gudsdyrkan.

Att tillbedja Gud med sanning måste kräva att ens tillbedjan är i överensstämmelse med den sanning man finner i hans ord, bibeln. Detta inbegriper att man tar emot Jesus Kristus som den enda kanal eller väg, på vilken man kan nalkas Fadern rätt. Jesus Kristus sade: ”Jag är vägen och sanningen och livet. Ingen kommer till Fadern utom genom mig.” (Joh. 14:6) Varje ansträngning att nalkas Gud genom någon annan än Jesus Kristus skulle således betyda att man underlät att tillbedja ”med ... sanning”.

Inte heller skulle det vara godtagbart om en människa försökte tillbedja Gud inom ramen för den anordning, vars grunddrag var beskrivna i den mosaiska lagen. Denna anordning hade bara en skugga, inte hela sanningen. Jesus Kristus uppfyllde lagens skuggor genom att uppenbara att han var sanningen som dessa skuggor visade hän på. Därför kunde han kalla sig ”sanningen”. Utan Jesus Kristus är alltså tillbedjan med sanning något omöjligt.

Men sann tillbedjan är inte begränsad till vad man kan kalla ”heliga göromål”. Hela livet inbegrips. Så här skrev den kristne lärjungen Jakob: ”Den form av gudsdyrkan som är ren och obesudlad från vår Guds och Faders ståndpunkt är denna: att se till föräldralösa och änkor i deras betryck och att bevara sig utan fläck från världen.” (Jak. 1:27) Godtagbar gudsdyrkan inbegriper således att man gör det som är gott för dem som lider nöd och vägrar att låta befläcka sig av förnedringen och kärlekslösheten i världen. Den betyder att man tar avstånd från svartsjuka, stridslystnad, stolthet, oriktigt bruk av tungan, konflikter eller kamp som dikteras av själviskhet och annat sådant. Den kräver att man återspeglar visheten från ovan, som beskrivs vara ”först och främst kysk, därefter fridsam, resonlig, redo att lyda, full av barmhärtighet och goda frukter, inte partisk, inte skrymtaktig”. — Jak. 3:1—4:4.

Om du således vill tillbedja Gud ”med ande och sanning”, bevara dig då ren från världens gudlösa metoder. Var en människa som gärna skyndar till med hjälp åt dem som befinner sig i verklig nöd. Gör dig av med beläten och andra materiella föremål, som används av vissa människor vid andaktsövning såsom hjälpmedel för att tillbedja Gud. Nalkas Skaparen genom honom som Gud har förordnat — Jesus Kristus — och gör det i överensstämmelse med hela sanningen såsom den uppenbaras i Guds fullständiga ord.